Inskolning

I morse var det väsentligt att jag gick upp i tid, trots att jag aviserat min arbetsplats om att jag skulle komma sent. Jättesent. Jag hade sagt att jag skulle komma strax innan mitt utvecklingssamtal som skulle börja klockan elva.

Varför? Undrar du. Säkert.

Jo, serru, min son skall ju påbörja sin pedagogiska resa genom livet. Han är under inskolning. I och för sig är det den föräldralediges roll i den här familjen att vara huvudansvarig för inskolningen, men vaffan, jag kan ju inte helt nonchalera saken. Och jag måste ju kolla så att det inte är någon skum barnmördarsekt som i kommunal regi skall ha hand om min son massa timmar.

Jag har varit och inskolat Klanton. I nästan en timme. Det gick sådär.

Först så frågade Heinz dagisfrökenpedagogkillen om det var olämpligt och/eller förvirrande att vi var där båda två. Killen sade att det var bara bra, för då fick Klanton lära sig att vi båda är ansvariga och att vi båda alltid kommer tillbaks.

"Det ska han inte ge sig fan på" sade jag skämtsamt och möttes av en mycket, mycket ickeförstående blick från dagisfrökenpedagogkillen och så fick jag en utskällning av Heinziman för att jag svor bland barn.

Jag förevisades läshörnan. Där låg två barn och slogs. Det var en flicka och en pojke. Det var flickans fel - jag såg alltihop - men det var pojken som fick tillsägelsen. Mina sympatier väcktes omedelbart för denne stackars grabb.

Pojkebarnet ville visa mig hur bra han kunde hoppa från ryggstödet i läshörnskudden till själva läshörnskudden.

"VAD BRRRRRAAAA du hoppar" sade jag superentusiastisk, för att uppmuntra den stackaren som fick sina livsandar kvästa blott på grund av fördomarna som finns mot hans könsliga tillhörighet.

Heinz blängde och informerade mig genom mungipan att dagisfrökenpedagogkillen minsann dagen innan förklarat att hoppa i läshörnekudden var en no-no. Jag skämdes.

Heinz konstaterade efter att ha tittat på en lista på dagisbarnen att Klanton har flest timmar.

Sedan drog min son huvudet i en dörrkarm så det sade BANG. Dagisfrökenpedagogkillen stod närmast, och jag trodde att jag var frånskuren min modersroll eftersom Klanton är där för att inskolas och inte för att daltas med mig, inte, och väntade en hundradels sekund för länge med att rusa fram till mitt barn.

Därefter fes Klanton så att det ekade. En riktig brakare. Jag och Heinz vek oss. Klanton tyckte att det var jättekul han med och försökte göra om konststycket så att han blev högröd i ansiktet, vilket fick mig att skratta ännu mer, dagisfrökenpedagogkillen och en annan inskolande mamma tittade ogillande på mig.

Så, för att avsluta den obehagliga situationen så blåste jag Klanton på magen (jag kunde inte sluta skratta - nervös...) och sade "Vad du är BAAAARNSLIG, Anton", vilket inte heller är roligt om man är pedagog eller en riktig mor.

Min son försvann till ett annat rum. Jag hade tråkigt. Så jag lade mig på golvet för att bygga jag ett Taj Mahal av byggklossar av polerytanskum, fast Heinz och jag började bråka om det var ett Taj Mahal, ett Parthenon eller om det var Notre Dame.

"Du är dum" sade jag och slängde en kloss av polerytanskum i huvudet på honom. "Du är dummare" sade Heinz och slog mig på armen. Det var inte populärt.... (Jag måste till mitt försvar understryka att vi vid tidpunkten var ensamma i bygghörnan och de enda andra som fanns i rummet var en inskolande moder och naturligtvis dagisfrökenpedagogkillen...)

En ganska tillbakadragen ung man som tillhörde modern som strax innan tittat på mig med en blandning av mild avsky och förakt när den stora fiskatastrofen skedde och under polerytanskumsslagsmålet ville inte släppa mammans hand. Mamman sade till sin son att leka med Anton, som kommit tillbaks från det okända rummet och nu inte lekte alls, utan stod och tittade på mitt Taj Mahal.

Så då sade jag till den blyge gossen att han gärna fick hjälpa mig att bygga. Den blyge gossen uppbådade all sin undertryckta aggressivitet och slog sönder hela skiten.

"BRAAAAAA" sade jag superentusiastisk.

Det var tydligen INTE bra. Barn skall lära sig att respektera vad andra har byggt....

"Men" sade jag och började skratta nervöshysteriskt igen, "Jag hade ju inget bygglov!"

Ingen tyckte att det var roligt och bara för det så fortsatte jag skratta så tårarna rann.

Därefter insåg jag att jag var tvungen att SPRINGA ty mitt utvecklingssamtal skulle börja en halvtimme därefter och jag befann mig på en kvarts promenad från parkeringsplatsen som ligger 20 minuters bilfärd från jobbet.

Jag sade bara kort "hejdå" till en av fröknarna och sedan klappade jag Klanton på huvudet och sade att mamma skulle gå, och så öppnade jag dörren, varpå min son ville följa efter. Då gjorde jag som jag gör med katterna när jag skall mota in dem när de försöker rymma. Jag satte upp foten och sade "PSCHHHHHT" - av gammal vana.

Jag mötte dagisfrökens arga blick och gick därifrån skamsen alltmedan jag hörde min son skrika av saknad där inne.

Jag är dömd till att vara dagisets svarta får-mamma...