Suicidmask

I morse när jag skulle gå in på jobbet så låg det en daggmask i mitten av asfaltsgången som leder till dörren.

Den tappre lille daggisen hade kommit halvvägs över den cirka tre meter breda asfaltsgången. Nu hade solens strålar börjat steka den stackaren. Den försökte ta sig fram, men fort gick det inte.

Jag stod och tittade hjälplöst på den. För jag kunde ju knappast flytta på den med foten för då skulle det bli daggmaskmos och det var jag ju inte intresserad av. Jag ville ju rädda liv, som den lilla humanist jag nu är. Men jag vill ju inte gegga ner fingrarna.

En kollega som jag inte vet vad han heter gick förbi mig där jag stod och glodde rätt ner i asfalten. Det var ju lite pinsamt.

"Ja, här står jag" sade jag käckt när han hälsade. Killen nickade lite. "Han är en tapper liten krabat" fortsatte jag förklarande. Killen tittade på mig och verkade inte förstå överhuvudtaget. Jag blev nervös, ty jag hade just stått och glott ner i asfalten och nu började jag tala i tungor.

"Eller så är han bara suicidal" fortsatte jag mitt babbelibabbel.

Killen tittade åter på mig och nu fanns det inte tolkningsutrymme i hans uttryck. Jag var schizofren. Ordentligt. På gränsen till farlig. Han gick in och drog igen dörren efter sig.

Jävla daggmask.

(Men på lunchen så fick jag ett ordentligt psykbryt när en geting först förföljde mig och avslutade med att sätta sig på min hand. Jag kastade en full kaffekopp i riktning mot E, som idag hade vita byxor, samt P och M. Och så skrek jag hysteriskt. "Den jagar mig, den jäveln jagar mig, OH OH OH". Ytterligare en incident för Skämsboken.)