Inför mitt stundande bröllop önskade jag bli av med massa hår. Jag försökte frenetiskt under den barnlösa vecka som var innan min semester hitta en ledig tid till att klippa mig. Men nej, ingen tid gavs, som du kanske minns.
Jag kom, som du också kanske minns, på en till synes brilljant idé: Att klippa mig i Umeå.
Detta var ingen brilljant idé. När jag satt med telefonkatalogen och försökte hitta ett hak som kunde korta mina lockar och blondera mig en smula var det fräckaste haket i stada ett ställe som skröt med att de var "trained by Tony and Guy". Märk väl att jag vid detta laget hade dragit mina slutsatser av norrländsk renommésnyltning (läs vad jag tidigare sagt om Max, tillexempel) och jag ville därför INTE klippa mig hos någon som var "trained by" NÅGON namnkunnig frisör.
Det var vad som blev. Kingpin. Jupp. Jag var så chockad att jag bara betalade och gick, tyst och blek.
Jag var ingen vacker hårbrud. Men en blond hårbrud. Som ser ut som en manlig amishbowlare. Min son kommer åter få anledning att vara stolt över sin mor när han visar foton för sina små kamrater.
Ett litet slag där efter min hårkatastrof funderade jag på att köpa svart hårfärg och skaffa mig en emo/indiefrilla. Jag hade alla förutsättningar att se ut som Uma i Pulp Fiction. I alla fall ett statement på något.
Men jag insåg mina begränsningar. Jag skulle bara se ut som en halvfet, blek tant med svagt lilafärgat hår. Jag avstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar