Chocken och paniken är i det stora hela över, men jag måste ändå delge traumat med katthotellet. Märk "hotellet", inte "pensionatet" som annars brukligt är.
Den trogna läsarinnan (det är du det, Jenny) drar sig till minnes när jag lämnade mina katter - att min magkänsla sade att det var det jävligaste jag gjort i mitt liv.
Skall man lita på sin magkänsla? Skall man omfamna sin överbeskyddande sida och avbryta sin semester för att ens små pälsklingar, ens ljus i livet, måhända inte klarar en vistelse på åtta nätter i en av kommunen godkänd serviceinrättning?
Jajamensan. Det skall man faktiskt göra. Kid U not.
Jag lämnade, som sagt, mina pälsklingar, mina hårbollar, mina livsljus, mina anledningar att gå ur sängen på morgonen (närå, jag förringar inte min son) på ett ställe som fyllde mig med dubier. Å andra sidan, det var som sagt godkänt av kommunen. För 96 kisekatter. En vecka under högsäsong.
Efter att jag anlänt till Göteborg från Umeå så satt jag som på nålar fram tills att jag kunde hämta mina gullefjun. Alltså kom jag tio minuter innan öppningstid till hotellet där de var inhysta. Ja, hotellet. Inte panget. Nej, nej, detta var ett hotell...
Dörren stod öppen så jag gick in. En kakafoni av kattjam mötte mig. Inte så konstigt, ty det rörde sig om en av högsäsongsveckorna. Därför kan jag inte säga att den befintliga kattkisslukten var oväntad, men ändock påtaglig. Men, som sagt, NIOSEX katter! Vad kan man förvänta sig? Alla kattmatskålar var tomma. Men, vad kan man förvänta sig? Haket är öppet två gånger om dagen, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Jag var tio minuter för tidig. Ergo - tanten hade inte hunnit mata katterna.
Jag gick fram till mina gullepluttars bur. De hoppade bokstavligen av glädje när de såg mig. Jag rördes nästintill till tårar. Mina bebisar! Mina hjärtan! Mina krakar! De hoppade, och de skrek och de kurrade och de strök sig så våldsamt mot gallret att Emmas öron var röda i ett dygn därefter. Men HEY vad kan man förvänta sig? Jag, deras stöd i livet, deras stora kärlek, hade varit frånvarande i åtta, säger åtta, nätter!
Hotellföreståndarinnan kom. Hon informerade mig om att MINA katter inte fått mat denna eftermiddag eftersom de ju skulle åka hem och det var ju inte bra om de blev magsjuka på vägen. Märk väl att hon ändå hade lite svårt att lista ut vilka som var mina katter OCH att ingen av de andra katterna hade fått mat heller. Men HEY, tanten vill väl bara vara omtänksam och så...
Hotellföreståndarinnan sade att alla mina katter hade ätit så duktigt sååååå under deras vistelse. Mot detta talar den empiriska sanningen att Emma hungerstrejkar så fort hon vistas på ett okänt ställe. SÄRSKILT om jag inte är där. Men HEY, tanten ville väl bara vara vänlig och mildra mitt dåliga samvete. Ok för att Emmapemma definitivt hade en väl markerad midja. Och Ellis också. Och Eshter också. Men Esther är ju smal.
Hotellföreståndarinnan sade till mig att gå in i buren och hämta mina katter. Jag skojar inte. HELA kattburen var fylld med kattströ från lådan. Det låg ett tjockt lager över hela golvet, på hyllan och på båda transportburarna och inne i burarna också. Även om Ellis hade spenderat hela dagen med att dansa samba i kattlådan så skulle han inte kunnat skvätta ut den mängden strö. Tanten hade således inte sopat på bra länge, antog jag. Men HEY, det har väl inte någon dött av?
Jag hade ju tagit med mig min egen huvudkudde till Emma att sova på kanske du minns. När jag gjorde detta var jag beredd på att den eventuellt kanske möjligtvis skulle komma att användas som toalett vid något tillfälle. Men något måste man ju offra för sin livskamrat, sin soulmate, eller hur?
Jag var däremot inte beredd på att lyfta en fullkomligt genomvåt och droppande kudde från hyllan den låg på. Men det var det jag fick göra. Jag såg mig omkring för att lokalisera katternas vattenskål, för att ge en rimlig förklaring som inte hade passerat genom njurarna på en katt, men den skålen stod låååångt därifrån och femtio centimeter under hyllan där kudden låg. Torkfläckar på kudden indikerade vidare att det uppstått en mängd olyckor under de senaste åtta dagarna. Det enda detta kunde säga mig, eller någon annan tänkande varelse var, i vart fall i kombination med kattströmängden på annars icke kattströbelagda områden, var att kärringen, ja, säger kärringen, inte under de åtta nätternas vistelse vid någon gång varit inne i buren för att städa. För i så fall borde hon ju ANTINGEN förpassat den helt nedkissade kudden till soporna (eller en sopsäck att förära mig med när jag kom för att hämta mina pussgurkor) ELLER talat om för mig att kudden var helt nedpissad och att hon av någon (och jag förstår inte vad det skulle finnas för skruvad) anledning till att hon låtit mina hjärtans fröjd ligga i piss i en vecka.
Jag var rätt upprörd kan jag säga. Du vet hur jag omhuldar dessa fyrfota svansförsedda små kräk. Det var i sanning TUR för tanten att hon hade fått nya gäster att inhysa och att det således fanns en social kontroll över mitt agerande, annars hade det medeltida rättsmedvetandet tagit en praktisk roll i mitt liv.
Och vad kunde jag egentligen säga?
- Jag tror inte att mina katter har utfordrats som de skall. Denna misstanke grundar jag på att... eh... de andra katterna inte var utfordrade när jag kom tidigare än öppettiderna och för att de jamade när de såg mig och för att de enligt uppgift ätit ordentligt?
- Mina katter är inkontinenta och går på lådan ofta. Därför tror jag att deras städning eftersatts?
I bilen, på väg hem, i kisslukt, svor jag. Jag anade att Ellispellis kisseri inte alls observerats som jag bett om. Jag anade att min lilla gullegumma inte alls trugats med godsaker för att hon skulle äta något. Men detta var blott gnagande misstankar blandat med en helt odiskutabel ickehygien.
När jag kom hem, sedan... Ja, jäääävlar. Mina katter har ALDRIG bråkat om maten. De har ALDRIG slagits om maten. De har ALDRIG haft revirstrider om mat. Aldrig, aldrig, aldrig. Never, I tell ya! En katt hoppar upp på matbordet och de andra två är helt ointresserade. När den första katten hoppar ner, så kanhända att en annan hoppar upp, ifall, och blott då, om denna katt är hungrig.
När jag kom hem var denna ordning helt bortblåst. Alla tre rusade till köket och YLADE efter mat. Innan jag hunnit lägga maten i deras skålar så glufsade de. Glufs, glufs. Dessutom försökte de med alla medel få bort sina konkurrenter från matbordet.
Jag tänkte att jag inte skulle överreagera, att det säkert var bara för att de just kommit hem. Inte för att de reagerat på det här sättet förut, men vaddå? Tanten var ju godkänd av kommunen. Tro fan att de har fått mat. De tomma matskålarna på hela hotellet berodde ju på att jag kom innan öppningstid. Mina katter har säkert fått mat. De måste ju ha fått mat. Det var blott en tillfällighet att de istället för att rusa runt i lägenheten och kolla att allt var som vanligt och därefter sova i två dygn som annars katter gör när de kommit hem valde att slåss om maten och börja bitcha med varandra. Ju.
Därefter började magsjukan. Vi åkte till Falkenberg och bodde i en källare. En mae, mae, mae trevlig källare vanligtvis. Dock icke så trevlig när den fylls av doften av alltför snabbt genom kattarmar passerad mat. ALLA tre hade diarré. Duktiga, väluppfostrade, underbara katter har jag. De höll sig till lådan. De slogs fortfarande om maten och betedde sig förjävligt mot varandra, men när de skulle gå på lådan så skötte de sig.
Hela källaren stank av rutten kål. Jag tackade min lyckliga stjärna över det vackra vädret och att vi inte behövde vistas alltför många timmar om dygnet i källaren. Som, för övrigt, var behagligt sval. I en annars tropisk hetta. Det var ju skönt för katterna. Som kunde svalka sig utan att ulka.
Varför blir kisekatter magsjuka? Parasiter. Och kattaids. Jorå, tanken slog mig. Men samtidigt vet jag ju såååå väl den vanligaste orsaken till att katter blir magsjuka - förändringar i kost. Särskilt förändringar från "ingen kost" till "kost".
Nu har det gått tre veckor. Katterna slåss fortfarande om maten. Om en katt får för sig att gå till matskålen så skall de andra två dit och försöka glufsa i sig så mycket de kan bara för att. Fråga på vilket jävla katthem som helst vad det betyder - konkurrens om mat = inte någon tillgång till mat. En sådan där ovana som är svår att bryta dessutom.
OPFER. Inte gärningsmän. Jag är den skyldiga. Jag. Blott jag. Eller kanske Heinziman, faktiskt, för om hans föräldrar inte bott i Umeå så hade jag aldrig behövt trotsa min magkänsla och lämna mina älsklingar på katthotellet från helvetet.Magsjukan är över och de har lugnat sig alla tre, något i alla fall. MEN, och nu kommer det fasansfulla:
Allt glufsande har gjort Esther fet. I say FET. Hon kan ju fan inte vara fet nu! Jag har bara anmält henne till en utställning i höst, och där vet jag de facto att hon får konkurrens och nu är hon FET! Och orolig.
Scheisse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar