Nåväl, där står jag i Vännäs. Vitryssarna festar, barnen skriker, Morran surar och jag har fått oroväckande nyheter från arbetsplatsen.
Jag hoppar över detaljer som den nedramlade fågelungen och hippiekillen med gitarrfodralet.
Åttitalisttjejen hade som jag ågren över fördröjningen. Hon är emellertid åttitalist och har inte samma telefonmoral som vi andra i kupén. Vi ringde också våra vänner och bekanta, våra nära och kära, men vi lämnade kupén när vi skulle göra det. Så inte åttitalisttjejen. På detta vis fick jag veta att åttitalisttjejen var tillsammans med en riktig goding, bosatt i Göteborg som arbetade på samma ställe som hon. Jag fick vidare veta att hon skulle jobba dagen efter och att hon arbetade på någon form av restaurang/bar och att hon tyckte att den enda som var något mer flashig än hon själv var den killen som arbetade på samma ställe och att de skulle återkonsumera sitt förhållande snabbt och lätt innan arbetspassets början.
BLOINK sade hennes dator om och om igen.
Klockan 22.45 kom stockholmståget. Detta innebar att det skulle köras fram, det skulle köras tillbaka, det skulle köras fram igen - men SEDAN var vi på väg!!!
BLOINK sade åttitalisttjejens dator om och om igen. Vitryssarna partade, barnen bråkade och jag trotsade Morran och gav efter för min hunger och åt min macka.
Feminatanten som tidigare varit mild och rar fick plötsligt nog.
"Nä" sade hon. "Nu skall jag sova". Morran, som jag uppfattat som en diktatorisk Morra, en som ständigt tog kommandot, reste sig genast och jag insåg att den överhettade Morran tagit hänsyn till oss andra. Hon såg lättad ut. Äntligen skulle hon få lägga sina Morrhår på det uppochnedvända nackstödet som SJ använder som huvudkuddar i sovvagnar.
Jag skojar inte - på tio minuter var kupén bäddad! Men jag hade inte bytt om! Jag fick inte plats! Jag var the bad guy i kupén!
En kvart efter Vännäs stod jag utanför kupén och var rådvill. De andra höll på att natta sig, men jag fick liksom inte plats. Då kom konduktörn och skulle kolla biljetter. Han gick först till vitryssarnas kupé. De hade just påbörjat sin tredje baginboxvodka och var glada till sinnes. Fram tills att de fick reda på att de inte hade liggvagnsbiljett och således inte fick fortsätta resan i kupén brevid mig.
Hur mottar ett gäng berusade vitryssar en sådan nyhet?
En kvinna med en stor resväska trängde sig förbi mig och gick in i min kupé. Hon lade sin väska på golvet och kom ut till mig.
"Ja klew påå i VÄnnesch" sade hon. "Ja schka sova härInne" sade hon därefter. "Men bistron ä öppen en schtund te" sade hon och avvek åter efter att ha mottagit ett litet förstående leende från mig.
"You have no place here" sade konduktören till vitryssarna. "You must move"
"But no is here"
"You have no place here" sade konduktören och fem molokna belarussians lämnade kupén. Utan diskussion.
"YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEY" tänkte jag. "No vodkaparty in my alley" tänkte jag.
Så visade jag konduktören min biljett. Alla andra damer i min kupé visade sin biljett.
"Det skall vara en kvinna till" sade konduktören som nu stod med ryggen emot mig, blickandes in i kupén som jag inte hade tillträde till.
"Det är bara vi" sade Morran surt.
"Hon gick till bistron" försökte jag förklar till konduktörsryggen.
"Det är bara vi" sade Morran åter.
"Ursäkta, det kom på en kvinna i Vännäs" sade jag igen, "Hon satte sin väska där" sade jag och pekade på väskan som förhindrade min entré i kupén, "och hon gick till bistron". Konduktören tittade frågande på mig.
"Vad heter hon" frågade han.
"Ehhh" sade jag. Jag inser att man på en tur på hundra mil blir lite familj med dem man reser med, men jag hade ju faktiskt inte bytt särskilt många ord med kvinnan som klev på i Vännäs. Jag hade inte bytt några ord alls. Konduktören frågade mig om hon hette ett efternamn.
"Ehhh" sade jag. Han nöjde sig med det, bockade av på listan och gick.
Kvinnan som gick på i Vännäs kom tillbaks.
"Hej" sade hon.
"Hej" sade jag.
"Vårt tåg var förschenat" sade hon. "Men dä må vara värre för er för vi hade bistron hos oss". Så gick hon in i kupén och jag gick efter. Vi borstade tänderna i kanon och sedan lade vi oss.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator var tredje sekund. Fönstret stod vidöppet och jag bäddade min mittslaf medan jag satt på den. Jag tände min läslampa och fortsatte förkovra mig om Gulag.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator. Hon hade dock blivit trött och stängde ned datorn. Men man måste vara tillgänglig!
"Piiip" sade hennes mobil varje gång hon sände ett sms.
"Bipbip" sade den varje gång hon mottog ett sms. Utom ibland. Då sade den "Biding".
Fönstret stod vidöppet och det drog rätt in på mig som hade mittslafen. Morran hade släckt sin läslampa. Åttitalisttjejen korrensponderade och Feminadamen låg och läste, så även norrländskan som klev på i Vännäs.
"Är det ok om jag stänger fönstret" frågade jag.
"Ja" hördes från slafen ovanför min, det vill säga Morrans. "Om du gör det tyst".
"Bipbip" sade åttitalisttjejens mobil.
"MEN FÖR I HELVETE SKÄLL PÅ HENNE INTE PÅ MIG" ville jag vråla när jag stängde fönstret. Jag lade mig och läste och läste och läste och SÅ släckte jag lampan för att sova som alla andra. Det enda som störde nattron var "Bipbip" lite då och då, och ibland ett "piip". Och Morrans snarkningar.
Vid två bullrade det till. Vi hade stannat, gud vet var, men där skulle en gravt överviktig kvinna på i alla fall. Och hon skulle sova i vår kupé. Hon verkade dock helt omedveten om att det redan låg fem kvinnor som sökte nattro i kupén. Dunder och brak. Mekamöka. Jag vaknade och jag var inte road. Morran snarkade dock vidare.
Vid tre bullrade det till igen. They had a place there. The family from hell.
Det är klart att trefyra, kanske hundra ungar, som skall påbörja sin resa till syd är trötta och griniga. Särskilt när tåget är två timmar sent. Det är självklart att det låter när en familj hyser in sig i en kupé. Jag säger inget om barnen. Men tro mig. Det är skottpengar på vissa föräldrar!
I vitryssarnas kupé, vitryssarna som förmodligen nu låg däckade och helt tysta någonannanstans i tåget, hade familjen från helvetet inkvarterat sig. HELVETE vilket väsen! Det bonkades och bunkades, det slamrades, det skreks, det väsnades och det var armaggedon multum.
"NEJ, NU SKALL VI SOVA" vrålade pappan. "NU SKALL VI SOVA SÅ NU TAR VI AV OSS" vrålade han vidare. Barnen höll inte med.
"EN LITEN STUND TILL" vrålade pappan, "SEDAN SKALL VI SOVA"
Mellanslafen i kupén brevid mig skulle uppenbarligen begagnas av två eller fler barn. Mellanväggarna på kupévagnar är inte tjocka. Jag kände det som om de små godingarna sparkade mig direkt i magen. Jag svor en helig ed. Klockan 8.00 skulle jag ställa mig utanför deras jävla kupé och börja ringa till gud och alla människor med hög röst. De skulle få lida. De skulle få lida på samma sätt som jag fick lida! So fucking help me God!
Morrans snarkningar upphörde och jag hoppades att hon skulle agera. Men icke. Hon var en slö Morra.
Jag vet inte när jag lyckades somna.
Men klockan halv sju vaknade jag av att den nytillkomna tjockisen vaknat. Hon var hungrig. Med en diskretion som en valross rotade hon fram en macka från sin väska och sträckte sig efter en vattentetra. Hon hade emellertid inte en tanke på att lämna kupén under sin frukost. Eller jo, hon hade en tanke att lämna kupén - hon gick ut och drog ifrån gardinerna så att ljuset flödade in i ansiktet på mig och efter att ha fullbordat ett förmodat toalettbesök så återkom hon och drog blott tillbaks gardinen på sin sida. Därefter satte hon sig och åt.
Och som hon åt.
Hon smackade. Hon sörplade. Efter varje klunk hon drack så sade hon AAAAAAAAAAAAAH. Därefter så fortsatte hon smacka och sörpla och smacka. Jag sade "macka" innan. Correction - skogaholmslimpa delad i två. Jag kved, men jag tänkte att hon kanske skulle hoppa av tåget snart, det var hennes frulle, hon skulle göra sig i ordning, hon skulle hoppa av, hon hade bråttom, hon var morgontrött, men NÄ. Efter fullbordad frulle så lade hon sig ned och började åter att snarka.
Strax efter sju gick jag upp och gick ut i korridoren. Vitryssarnas kupé var åter tom. Hämden är min säger Herren, och aldrig har det varit mer tydligt. Familjen från helvetet hade redan lämnat tåget!
Jag smög in i min kupé och hämtade min bok och min macka och min cola och satt i korridoren och läste. Ty familjen från helvetet skulle ju kunna vara i bistron. Jag vet first hand att barn kan vakna tidigt!
Vid åtta kom Morran ut, och därefter kom Feminatanten ut. Sedan kom kvinnan som gick på i Vännäs ut. Alla utom Morran satt i korridoren och såg olyckliga ut.
Ungtjejen och Fettotanten kom aldrig ut. De vägrade. De låg där inne och vråltrynade, helt omedvetna om att de var hatade, oh så hatade, av oss som ville sitta någolunda bekvämt men inte hade geisten att väcka dem.
Vid nio kom tjocka tanten ut. Jag lackade därmed och satte mig i kupén tillhörig helvetesfamiljen. Feminatanten joinade mig ganska raskt. Så inte Morran som återkommit från var hon nu hade varit som satt i korridoren och lät alla, utom åttitalistbruden, veta att folk minsann inte visar hänsyn. Jag gick för att borsta tänderna.
Toan i vår vagn var sönder. Det var stopp. Den var hyperäcklig. Så jag gick genom en riktig sovvagn (jag har hela tiden beskrivit tillvaron i en liggvagn, är osäker på om jag benämnt den sovvagn, I am sooooo sorry i så fall) för att komma till nästa toa. För att passera den fick jag gå igenom en sittvagn där de flesta fortfarande sov. I toakön fick jag dock höra att ett gäng ryssar partat utavbarahelvete och att de hållit en hel vagn vakna.
Ah, så jääääävla ointressant! Jag tänker inte berätta om besserwisserpensionären från Norrland som korrigerade den ensamåkande nioåringen från ett skilsmässohem fyllt med penningar, kapitalvaror, sommarhem och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar