Sjukt

Det är näst sista dagen på min semester.

Jag somnade i soffan inatt, jag ville sååå gärna se Son of the beach som är sorgligt underskattad. Jag såg delar av det, därefter trynade jag. På mitt ben på något konstigt sätt. Jag somnade till ljudet av ett skyfall som inte var av denna värld.

Vid fem sex sådär så vaknade jag och skulle gå till sängs. Försöka gå till sängs. Mitt högerben var helt förlamat. Ruggigt. Jag hade ju sett Resident Evil innan på kvällen och tänkte nogsamt igenom om något hade bitit mig, men kom inte på något.

I morse, vid sju, vaknade jag ånyo, och var förvisso trött men vid gott mod emedan himlen utanför mitt fönster visade blå tendenser på den näst sista dagen av min semester.

HURRA! tänkte jag. Idag skall jag och Klanton ta oss till Bältespännarparken och kolla grodgrejsimojset! Idag skall jag städa! Idag skall jag uppsöka Nordea och fixa ett nytt kort att betala än det ena än det andra med!

Klanton knystade och jag gick upp för att ta mitt ättelägg och göra gröt till honom. Mitt ättelägg gav mig ett soligt morgonleende men sträckte sig inte efter mig. Nä. Istället började han gråta. På morgonen!

Jag tog upp barnet. Han var skållhet. Inte sådär lite varm - han var brännhet. Han var krank.

Och det har han varit hela dagen. På min näst sista semesterdag. Dagen innan vi skall till Ven. Vad är det för jävla stil?

Lilla gubben har legat och myst hela dagen idag. Något bra kommer ur detta stora sjok av illa. Min son myser aldrig annars. Idag har han legat som ett litet plåster hos mig och gullat och myst och myst och gullat.

Älskade lilla vännen har inte klättrat runt som en klättermus, inte rivit ned saker, inte varit överallt och inte tärt på mitt tålamod ett endaste gnuttigaste dugg. Hur känns det? Konstigt. Mae, mae konstigt.

Brännhet och gullig och leende när han orkar, det är min lilla hjälte det, min näst sista semesterdag när jag hade massor att göra och de exteriöra förutsättningarna var goda för en rolig familjedag.

Så het han har varit har jag aldrig känt ett barn. Helt ärligt. Alltså tänkte jag att det kanske var läge för att trycka i honom lite Alvedon. Med skogsbärssmak. Min son höll inte med. Han gillar skogsbär. Ergo - han ratar alvedonen.

Min son ville inte äta gröt i morse. När jag kom med lunchen till honom (Han intog den i min säng. Vissa privilegium har man när man är sjuk) hade jag dock varit förutseende. Min son älskar köttbullar. Nu hade jag ju inte gjort några egna, men jag hade varit nere på Willys och köpt det näst bästa alternativet - Mamma Scan. Det var ett oprövat kort, men ingen kan ogilla Mamma Scan! Till detta serverades majs- och potatispuré och en riklig mängd med rårörda lingon.

Första skeden skulle trugas och trägas och usch vad han inte hade aptit. Men, som sagt, vem kan motstå Mamma Scan med massa sylt och majs- och potatispuré? Inte ens en febersjuk Klanton. Han åt upp nästan allsammans, min lilla hjälte.

Därefter låg jag brevid honom och kunde läsa en tidning. Från början till slut. Sedan läste jag Maxböcker för honom. Han avbröt inte en enda gång. Därefter läste jag en bok för honom, om Amadeus och Amanda. Båda är små björnar i en vansinnigt pastellig tygbok och Amanda är en lös liten nallebjörn som har kläder att ta på sig och skall stoppas i säng och i bad och allt möjligt. Amanda kom iklädd ett par gula små byxor. När Amanda skulle bada tog jag av henne hennes små gula byxor. (Och hennes rosa overall som jag satt på henne när mamma och Amadeus och Amanda skulle ut och gå med barnvagnen.) Två minuter senare hade Amanda badat färdigt och hon hade torkats av sin bror i en rosa frottéhandduk. Då skulle jag sätta på Amanda hennes gula små byxor igen.

Inga byxor stod att finna!

Jag letade igenom hela mig, hela sängen och skakade på boken och skakade på min gula skjorta jag har på mig och letade igenom mina fickor. Inga gula små byxor! Min son låg feberapatisk och tittade lite feberapatisktroat på mig, men han var helt oskyldig till Amandas byxlöshet.

Amanda fick stoppas lika naken som den dag hon föddes tillbaks i babyhagen i tygbokens första uppslag. Byxorna är väck.

Vid fyra hade jag fått krupp. Jag var TVUNGEN att gå ut! Jag och barnets far klädde på barnet lite kläder (även om jag egentligen skulle velat köra honom i bara blöja i vagnen - ungen kokar upp!) och bestämde oss för att gå en liten promenix. TILL BÄLTESPÄNNARPARKEN ansåg jag bestämt. TILL MC DONALDS tyckte fadern. Vi insåg att vi kunde kombinera nytta med nöje. Barnet LÅG i vagnen! Jupp. Och var förnöjd.

Eftersom vi bara skulle vara borta en liten, liten stund så dissikerade jag inte parken, men jag såg inte något grodgrejsimojs. Min son satte sig upp i alla fall på väg uppför Avenyn och visade lite intresse, särskilt för de jojkande indianerna som spelade panflöjt, Kulturfesten till ära riggade i fjädrar högt och lågt. Han dansade till och med loss lite grann.

Heinziman behövde mat innan han åkte till sina små kamrater för att bygga en skateboardpool. Så han ville ha en Big Mac. Jag sade att jag inte ville ha något alls, ty jag hade ju nästan ett helt paket kalla Mamma Scan i kylen. Men så kom jag på att MIN SON, MIN SON behövde ju trugas! Så, tänkte jag, om jag köper ett Happy Meal så kan sonen ta några frittar och locket till min cheeseburgare och så kan han dricka lite juice och så kan han käka lite äppelklyftor, tänkte jag.

Min son ville inte ha några frittar. Han ville inte ha mycket bröd alls. Han ville dock ha juicen och han satt som en välartad gosse med äppeljuiceflaskan i handen och drack föredömligt med sitt sugrör. Spillde inte och kastade inte. Han var helt ointresserad av den vansinnigt fula lilla elefanten han fick och ballongen var inte kul den heller.

Så hem. Och barnet lades i sin säng utan minsta knyst och sover nu.

Det blir nog knappast något Ven.

Blä.