Resa, Amanda, jag vill... Men fan inte med SJ!

Kommer nu till ytterligare en dramatisk berättelse om min sommar.

RESAN.

Jag skulle ju, som den trogna läsarinnan säkert drar sig till minnes resa medelst tåg till det nordliga Norr för att knyta hymens band.

Av skäl, som dessvärre icke var av miljöhänsyn utan blott en tom plånbok, valde jag att ta tåget. Mot bättre vetande. Snålheten bedrar visheten. Global uppvärmning - global uppschvärmning - man kommer fram med flyget. Och man lider inte helvetets alla kval medans man gör det.

Jag hade bokat en damkupé, för jag ville inte riskera att hamna med ett glatt gäng unga män som förtärde alkohol hela natten i sällskap av sin stora bärbara stereo.

Jag hade inhämtat goda råd från min kloka väninna Annikapannika som alltid är en källa till visdom. Hon hade uppmanat mig att ladda ner massa musik till telefonen ("Eh... jag har en stenåldersnokia...") eller på annat sätt ta med någon form av musikmaskin att sätta i öronen ("eh... jag har ingen..." "HAR DU INGEN" "Jo, jag HAR en mp3. Jag har nog två tillochmed men jag vet inte hur man fixar musik på den..." "Men en gammal bärbar cd-spelare har du väl" "Eh... nä..." "Du kommer att lida") och ha på mig bekväma kläder. Och så sade hon till mig att ta med mig en lättsam bok.

Min blivande make hade rått mig att gå till bistron och supa mig full för att kunna somna på vägen upp. Han är klok han. Men jag förlitade mig på min tegelstensbok om Gulag.

Jag hoppade på i Göteborg och kupén var full. Det var en kvinna som var något yngre än mig, som såg ut som att hon härstammade från det nordliga Norr. Det vill säga, hon såg ut att ha vissa socialistiska ideal. Så var det en kvinna som även hon var något yngre, hon såg ut som barnflickan från Knutby, vilket fyllde mig med ett visst mått av oro. Dessutom så satt där en kvinna i min egen ålder med en liten flicka på fyra år, nästan. Den fyraåriga flickan läste en bok om den lilla sjöjungfrun för en medelålders man som uppskattade plotten.

5 kvinnor i en kvinnokupé således. Och en man. Alltså en ledig plats.

Jag förmodade att mannen var kopplad till kvinnan med barnet på något sätt. Mellan barnets helt normala fyraårsbeteenden (hopp, skrik, klätter, maaamma, MAMMAAAA-vrål och in i själen isande diskantskratt) kom jag efter en timme on the räls att få ompröva mina förutfattade meningar. Ty de kände inte varandra! Men oj vad mycket de hade att tala om. Eller rättare sagt, mannen hade mycket att tala om. Och dottern hade mycket att tala om. Och hoppa på. Bland annat mina fötter. Ibland, när hon kröp upp i den babblande mannens knä, så satte hon sina fötter i min sida, eller i mina ben, eller i min bok.

Konduktören kom inte och kollade biljetterna förrän typ i Falköping. Eller om det var Skövde. Det framkom då att den ytterst snacksalige mannen visst hade bokat plats i damkupén.

"Det här är en damkupé" sade konduktören.
"Ja" sade den snacksalige mannen från Göteborgs skärgårdar och gjorde en för honom mycket kort utläggning om varför han fått en biljett till en damkupé som i korthet gick ut på att det var hans fru som bokat biljetten.
"Tåget är fullt" sade konduktören.

Vetskapen om att vi således skulle vara 6 kvinnor i kupén OCH en man slog mig som en hammare i huvudet.

Mannen med de många orden sade, i korthet, att det ju inte var hans problem eftersom han hade en bokad biljett.
"I en damkupé" underströk konduktören glatt. "Men om det inte är någon annan som har något emot att du sover här så..." Knutbytjejen såg ut som att hon fått ett SMS. Men hon sade inget. Jag sade inte heller något. Jag satt brevid denne man som ju inte hade gjort mig något ont alls i livet, förutom ansträngt mina trumhinnor till det yttersta, och jag hade bokat en damkupébiljett... Men jag försökte försjunka i min Gulagbok istället och oroa mig för något annat. Skit samma. Det var en medelålders gubbe i vår kupé. Det var inte fem apfulla fula drängar som partajade hela natten. Så det så.

Stationen efter kom en ny kvinna på. Hon tillfrågades icke om den manliga närvaron. Hon fick ta det som det var. Så enkelt var det.

Mannen fortsatte babbla. Nu, i en full kupé med en bonusfyraåring, kände jag klaustrofobin komma trängande. Barnet var så glatt och gulligt och så übersocialt och trevligt och sparkade så nätt och lätt på mina ben, i min sida, på min bok och den oroliga mamman möttes blott av ett vänt leende från min sida och en "Nej, nej, det gör INGENTING" när hon försökte lugna sin fullt normala dotter.

För det är ju faktiskt inte fel att vara en normal fyraåring. Det är smällar man får ta. Man får bita ihop. Se det som en kort sekvens av sitt liv. Att vara fyra år och åka tåg på ett civiliserat sätt skulle vara mycket värre än att vara fyllda 20 och åka tåg med en fyraåring som beter sig på ett normalt sätt. Men jag förbannade min otur. En fyraåring och en medelålders babblande gubbjävel. I en full kupé.

Vid niotiden blev dock den fullt normala fyraåringen en fullt normal, svintrött fyraåring. Hon blev sur och kinkig. Hon blev überförjävlig. Jag orkade inte längre. Jag lade min tegelsten om Gulag på mitt säte och tänkte att mannen som jag skulle gifta mig med förmodligen hade rätt. Det bästa var förmodligen att sätta sig i bistron och bli full, därefter smyga in i sovvagnen och krypa till kojs. Den medelålders mannen var vid det här laget utflugen ur kupén. Jag misstänkte att han kanske var i bistron, men jag är ganska duktig på att ignorera folk så jag klarar mig, tänkte jag.

Dessutom var jag hungrig.

För cirka 70 spänn får man på SJ en räkmacka av det klassiska slaget. Det klassiska SJ-slaget. En riktigt, riktigt snustorr tunn skiva toastbröd med rikligt med smör på mitten, lämnandes kanterna med saharainspiration. På det fyra, fem burkräkor, en skiva prefabkokt ägg och en rejäl klick med majjo. Och faktiskt, jag skall inte vara överdrivet neggo, en förtorkad yttepytteklyfta tomat och en mikroskopisk dillkvist. För förtifem spänn får man en burk Mariestads. Men man får be SNÄLLT om ett glas.

Bistron var knöfull. Bland annat satt de fem högljudda manliga ynglingarna från kupén brevid min i bistron och var ickebistra. Detta förklarade lugnet utan för min kupé den senaste timmen. Jag hade trott att det var fyraåringens humörsvängningar som fick omvärldens kaos att framstå som ett lugn.

Det fanns en plats. Snett mitt emot en kvinna i sextioårsåldern med ilsket färgat rött hår och med en bandana och brevid en man som jag inte tittade på när jag frågade kvinnan om det var en ledig plats. Det var det.

Brevid min kupékavaljer, naturligtvis.

Den nioåriga flickan som satt mitt emot mig började kräkas i en genomskinlig plastpåse. Hennes mor strök hennes panna och sade att hon skulle vara lugn och sitta kvar tills hon mådde bättre. (En utmärkt miljö för en magsjuk unge.) Jag började svettas på överläppen och önskade mig tillbaks till den trygga kupén med den sjövilda och hyperaggressiva fyraåringen, men jag hade ju min räkmacka och nyöppnade Mariestads som jag hällt upp i min tilltjatade mugg.

Det visade sig att kvinnan med bandanan var lärare på en folkhögskola. Hon var på väg hem. Hon var mycket upprörd, och hade varit mycket upprörd mycket länge, visade det sig, över att sörlänningar inte kan något om Norrland, minsann. Och över att sörlänningar inte uppskattar norrlänningarna så mycket som norrlänningarna är värda eftersom det är norrlänningarna som försörjer hela Sverige med el, med malm och med virke. Hon hade minsann varit tvungen att lära sig Hallands åar i skolan, hon. Förstå vilken skymf! För varför skulle hon, som norrländska behöva lära sig det? VA?

Jag sade lite lamt att vi minsann var tvungna att lära sig de norrländska älvarna. Vilket möttes av misstro. Och ett konstaterande av att hennes elever minsann inte hade de ringaste kunskaper om Norrland. Alls. Här ville jag så gärna inflika att hon precis berättat att hennes elever var förståndshandikappade och att det måhända var därför de inte visste något om Norrland. Men jag avstod.

Hon och den jovialiske göteborgaren talade inlevelsefullt om vildmarkens fantastiska dragningskraft. De talade om surströmmingens förträfflighet. Hade jag ätit surströmming? Gillade jag surströmming? Men då hade jag inte ätit RIKTIG surströmming, med de rätta tillbehören. Sån´t fattar inte sörlänningar. (Ty den snacksalige göteborgaren ansåg sig på något sätt inte tillhöra sörlänningssällskapet. Han var mer en... kosmopolit, tror jag, eftersom han varit bosatt i USA i flera år.)

Damen berättade om sin nye pojkvän. Ja, hon använde det ordet. POJKVÄN. Detta avskräckte dock inte göteborgaren att bjuda henne på ytterligare en piccoloflaska rött. Damen berättade om sitt nyfunna sexintresse. Jag försökte tränga mig in i fantasier om att vara framme.

Åter kom sörlänningarnas skuld till Norrland på tal. VINDKRAFTVERK, MITT I FJÄLLVÄRLDEN! Kan NI FÖRSTÅ!?! Vilka övergrepp! Utarmningen av det vackra Norrland... Rikedomen i Stockholm (som sträcker sig från Östersund till Malmö, om jag förstod saken rätt)! Orättvisorna i samhället! Reinfeldt! Bildt! Alla dessa stockholmare som bara sög ut norrlänningarna ekonomiskt! (Jag bet mig i tungan för att inte säga något om sjukpensioner, arbetslöshet och glesbygdsbidrag)

Ah, nu har min make kommit från skateboardsessionen, så jag skall avsluta färden till Umeå...

Jag flydde bistron en liten stund och ringde till min blivande make och beklagade mig för allt som hänt och allt som hände och allt som skulle komma att hända.

När bistron stängt (jag väntade ut den snacksalige göteborgaren. Jag ville att han skulle sova när jag gick och lade mig. Jag kände det som tryggast så...) stod jag, lite på örat, på en perrong mitt ute i ingenting någonstans i Norrland och rökte på en tillsniken cigg medans tåget stod still och talade med en lokförare. Därefter smög jag som en panter in i min kupé, fixade tandborste och nattlinne och nattade mig på en toa som säkert var jäääävligt avis för att den inte fanns på ett flygplan och således skulle få uppleva lite av la doce vida (vet du om att tågtoor är helt omöjliga att spola på? Det visste inte jag innan denna färd...) och kröp upp i min mittslaf och somnade tillslut. Trots de fem festande ynglingarna i kupén brevid. Sängen var bäddad av någon snäll medpassagerare. Antar att det var barnflickan.

Tåget började röra på sig såsmåningom.

Under natten hoppade den talande vålnaden från Göteborg av någonstans i ingenmansland. Bra. För han snarkade rätt rejält.

På morgonen möttes jag av en sällskaplig kvinna som frågade mig om jag överlevt natten. Märklig fråga, tyckte jag. Så jag sade att det hade jag ju, men att jag trodde att hon förväxlat mig med någon annan. Det visade sig att hon lyssnat på mitt mobilsamtal kvällen innan. Hon var jättetrevlig.

Hon hade delat kupé med de fem partande männen i blandkupén brevid. Hon skulle ju helst ha velat vara i en damkupé, men de biljetterna var slut. Jag förklarade varför vi hade en man i vår damkupé. Hon blev lite förvånad, ty konduktören hade svarat nekande på om det fanns någon möjlighet att få plats i en damkupé trots allt när han kommit och kontrollerat biljetten. Efter att han kontrollerat vår kupé.

Jag gick till bistron för att inmundiga lite frukost. En STOOOR skylt informerade att man för 54 spänn fick kaffe, juice och macka till frulle. Jag tog kaffe, juice och macka och fick pröjsa 75 kronor.

"....Men...." sade jag. Tjejen i bistron tittade surt på mig. "Det står ju 54 kronor på skylten där...." Tjejen såg på mig som jag vore HELT dum i huvudet.
"Det är inte de mackorna" fräste hon.
"Vilka mackor är det då" frågade jag och tittade på min macka som syntes vara precis likadan som den på bilden.
"Skall du inte ha den här mackan" sade bistrotjejen och var sur, förmodligen för att jag betalat med ett kort som hon allaredan dragit.
"Alltså... jag tänkte att jag skulle ha en frukost för 54 spänn" sade jag. Tjejen tittade på mig som om jag vre HELT dum i huvudet igen.
"Men det är inte den mackan" sade hon långsamt, förmodligen i ambition att vara pedagogisk.
"Vilken macka ÄR det då" frågade jag.
"Vi har inte dem" sade tjejen i bistron.

Vad säger man?
"Nähä" var mitt val. Sedan betalade jag 75 spänn för en äcklig bränd kaffe, en snustorr minimacka med ost och en klump smör i mitten samt en flygplansstor flaska med juice.

Därefter var jag i stort sett framme i Umeå. Fattig. Trött. Desillusionerad. Eller nä - inte. För jag trodde nog att det skulle vara värre.

Hemresan kommer senare. Den har inslag av vitryssar och tjuriga kärringar. Och mailbloikande och mobilsnackande.