Min son har kysst en geting!

Vi åkte till Ven i alla fall.

Min son har förmodligen fått mina dramagener och var feberfri dagen därpå. Vi åkte dock inte på morgonkvisten utan väntade och väntade och väntade på att sonen skulle ge ifrån sig NÅGOT sjukdomstecken.

Lite trött, men inte mer.

Så, då åkte vi till Landskrona.

Jag har aldrig varit i Landskrona. Det enda jag vet om stan är vad som visats på Uppdrag granskning, Rapport och diverse olika reportage om det sverigedemokratiska hotet.

Landskrona är en mae, mae pittoresk liten stad. Verkligen gullig. Allt igenom danskinspirerad. De har en Citygross som är en av landets största matbutiker, informerade en inflyttad landskronabo stolt mig om när jag frågade om det fanns någon matbutik i stan.

Hur visste jag att hon var inflyttad? Hon talade stockholmska. Hur visste jag att hon bodde i Landskrona? Hon sade att "vi" har en Citygross, som är en av landets största. Sherlock? Oui.

I Landskrona spenderade vi en natt. På kvällen gick vi till ett ställe som serverade "sommarplanka" för 125 spänn. Vad får man för planka för 125 spänn? Chef Ramsey hade rodnat av ilska, men för 125 spänn var jag mer än nöjd. Spritsat pulvermos med burkharikottar inlindade i bacon, mer berne än vad som är nyttigt för blodådrorna, och någon form av nötkött kryddat med grillkrydda, men mört och stort.

I Landskrona gick vi på promenix. Som jag sade, Landskrona är en mycket pittoresk liten stad. Pittoresk. Och liten.

Tre saker var fantastiskt slående i Landskrona. Många tomma butikslokaler, otroligt lite folk ute på gator och torg och av de människor man såg; en otrolig överrepresentation av människor med "annan etnisk bakgrund", eller om man så vill "nysvenskar", eller om man vågar vara aningen mindre pk - invandrare. Nordstan framstod som Danderyd i jämförelse. Jag lägger absolut inga värderingar i något av fenomenen, men de var så påtagliga!

Dagen därpå, efter att Klanton under större delen av natten påtalat för sina föräldrar och för övriga vandrarhemsgäster hur mycket han ogillade att vara inlogerad på ett vandrarhem som tidigare förmodligen varit någon form av vårdinrättning (mae, mae charmigt ställe - men varning utfärdas, standarden var, även för ett vandrarhem mae, mae modest) så ställde vi oss i kön för att åka färja till Ven.

I kön träffade vi min lille brors kamrat med tillhörande nybliven fru och lilla dotter.
"Grattis" sade jag.
"Grattis" sade M.

Så jämförde vi barn och konstaterade att vi förmodligen skulle cykla på varandra fler gånger under dagen.

Vilket vi gjorde, i Kyrkbacken. Och på färjan hem.

Ven var en mae, mae vacker ö. Med massor av getingar. Jag har getingfobi.

Vi hyrde cyklar. Eller vi och vi. JAG fick äran att hyra cyklar medans Heinz lullade runt med sonen. Jag fick stå i jättekön. Den första halvtimmen var inte så farlig. Men sedan!!! Ju närmare uthyrningsluckan man kom, desto närmare papperskorgen kom man. I närheten av papperskorgar finns getingar.

När jag väl stod i luckan hoppade jag fram och tillbaks och pustade:
"En med barnkärra"
HOPP
"Och en vanlig"
HOPP
"Och hjälm till barnet" (Rediga jag! Inte sant?)
HOPP
Så lade tjejen fram nycklar. Jag hoppade fram till luckan och rev åt mig dem och hoppade en meter till vänster, bort från papperskorgen. Men så blev jag tvungen att hoppa en halvmeter bakåt - rätt in i en tjurig kärring.
"Du skall skriva ditt namn här" sade lucktjejen.
HOPP
så tog jag pennan. Jag fick avvakta en halv minut innan en geting valde att lämna luckan. Jag lutade mig framåt och skrev mitt förnamn. Därefter fick jag hoppa in i den tjuriga tanten igen, alltmedan jag hyperventilerade, ty getingen hade närmat sig mitt anlete.

Jag hoppade raskt tillbaks och TRO MIG, JAG SKÄMS, men vad fan skall man göra? Hjärtat bankade som en stånghammare. Jag ville bort. Jag skrev mitt efternamn, blandade versaler och gemener och jag SLÄNGDE mitt visakort in i luckan, men TRO FAN att det var ett sånt där ställe som man måste slå koden på...

Nåväl, vi fick våra cyklar. (Vid slutet av dagen visade det sig att sonens cykelkärra saknade hjulskydd. Eller visade sig och visade sig... Naturligtvis var det inget dolt fel, men det var först då som sonen visade intresse av att stoppa händerna i hjulen och på så sätt visade för oss att det förelåg en tämligen stor säkerhetsrisk med den där jävla barnkärran. Jag höll på att kräkas när jag tänkte på hastigheten på de där fingeramputerande ekrarna kommit upp i i nedförsbackarna. Nåväl, vi uppfann raskt skydd i form av fastspänd ryggsäck för den sidan som sonen föredrog att sitta och känna på det roterande däcket på...

Tips för småbarnsföräldrar som hyr cykel med cykelkärra!!! KOLLA att det finns hjulskydd!) (Det värsta var nästan responsen när vi påtalade det hela när vi lämnade tillbaks cyklarna. "Det var jävligt otäckt när vi upptäckte det" sade Heinziman. Och fick till svar: "Ja, det förstår jag". MEN VARFÖR I HELVETE HAR ERA CYKELKÄRROR INGET SKYDD DÅ!!!)

Vi cyklade i alla fall iväg, glada ihågen. Mae, mae vackert. Nästan som Österlen, fast med bättre utsikt!

Vi cyklade och vi cyklade. Och SÅ så kom vi till campingen. Där beslutade vi oss för att ta oss en dricka. Heinz fick gå fram och handla. Jag försökte, men möttes av en mur av stridslystna getingar. Jag har nog aldrig sett så många getingar på ett ställe. Under tiden Heinziman handlade drog jag av sonen skorna och han fick jazza runt på gräset och allt var nästan frid och fröjd, för jag fick vifta bort en och annan geting från mig och från sonen och jag vill inte överföra min fobi på honom. Men jag lyckades ganska väl.

Heinziman kom med drickan. Jag drack. Heinziman drack. Sonen fick en festis som han drack. Och SÅ kom getingarna.

Jag höll på att hoppa i havet. Heinziman säger att jag har överfört min fobi på honom. Han höll i alla fall också på att hoppa i havet. Jag kände verkligen tårarna komma. Mellan mig och sonen stod Heinz. Jag såg en geting närma sig min sons ansikte.

"HAAAAAAAAAANS" sade jag ansträngt, ansträngt för jag ville inte låta panisk, men jag lät nog ansträngt panisk. "GEEEEETING"

Detta hade Heinziman hört alltför många gånger antar jag, och han trodde väl att getingen var på väg mot mig. Han reagerade i alla fall inte på önskvärt sätt, han stod kvar där han stod. Jag såg getingen komma ännu närmare min son, men jag kunde inte vifta bort den utan att springa omkull min make.

"GETING" vrålade jag. "ANTON"

Men det var för sent. Getinghelvetet hade parkerat i mungipan på min son som var så nöjd där han stod med sin festis.

"DEN SITTER PÅ HONOM FÖRIHELVETE DEN SITTER I MUNNEN PÅ HONOM" vrålade jag, och struntade högeligen i att hela campingen tittade på mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte paniskt springa fram till min son, och på så sätt riskera att han öppnade munnen. Jag kunde inte gå fram till min son och vifta bort en geting som SATT PÅ HANS MUN för då skulle den sticka honom... Jag ville inte se. Jag KUNDE inte se. Så jag gjorde något jag för alltid kommer att skämmas för, tror jag. Jag vände mig om och VRÅÅÅÅÅLADE i panik. Och - hoppade upp och ner och höll för öronen.

Det är inte att jag gjorde bort mig jag kommer att skämmas för. Fast jag borde väl.

Getingfobi suger. Jag har haft en geting långt upp i näsan för att jag hade getingfobi och inte vågade vifta bort den när den satte sig i mitt ansikte och vad skulle jag göra när den väl börjat krypa in?

Jag kommer aldrig att glömma Carinas desperata "Jag SER den inte längre" och jag kommer aldrig glömma hur den rörde sig i min näsa.

Fan, fober är så jääääävla kontraproduktiva...

Nåväl, vi cyklade därifrån. Jag tror säkert att jag gick ner tio kilo av adrenalinchocken. Hela jag skakade, i säkert en timme. Sonen ville ha mer festis. No way, José, sade jag. Vi stannade i stort sett ingenstans där det fanns papperskorgar, glassar eller annat krafs.

I övrigt var Ven hur nice som helst.