Det är inte målet som gör resan värd... Eller, jo.

Så, har man varit bortrest så skall man åka hem.

Med SJ.

Men den här resan, sade både min nu varande make och min väninna som rest sträckan tidigare, var inte lika farlig som resan upp. Tåget från Ume startar nämligen vid åtta.

"Så man behöver inte supa sig full i bistron" förklarade min make. "Man somnar ganska lätt på hemvägen"

Solen sken från klar himmel, något som den inte gjort särskilt ofta under min vistelse i det nordliga norr. Det var därför efter ett visst knorr som jag satte mig i bilen till stada för att gå på tåget.

Jag skulle sitta i samma vagn som på vägen upp, men denna gång i kupén brevid mitt forna hem.

I min lilla kappsäck hade jag denna gång packat ordentligt. Jag hade en stor flaska cola och jag hade två megabaguetter med rostbiff och potatissallad. Det var inte så mycket snålhet som ett statement. Jag anser inte att SJs prissättning på torra äckliga mackor är adekvat. Nä. Det gör jag inte. Revolution! Medhavda mackor! Power to the people! Jag hade inte heller läst särskilt mycket i min Gulagbibel under veckan så den fick hänga med den också.

Heinziman hade inför resan upp varnat mig för tanter som vill ha värmen på på max. Resan upp spenderades i en kupé där värme och kyla tycktes egalt för de resande. Det hade således inte varit några problem alls. Det var inte så att jag på något sätt tvivlade på min makes kunnande i fråga om tågresor till Norrland, men jag kände mig ganska tillfreds där på perrongen där jag stod med armarna kring min make och väntade på att det var dags att gå in i tåget. Jag hyste även förhoppningar om att denna resa inte skulle innebära manligt sällskap i damkupén och att min kvot av nervpåverkande söta små barn var fylld för sommaren.

En skåpbil svängde upp på parkeringen. Registreringsskylten talade om att den var från ett annat land. Inte vilket land som helst utan ett rike som jag, via den aktuella litteraturen i min väska, just höll på att införskaffa mig ytterligare kunskap om. Ut ur skåpbilen hoppade en sju åtta unga män. Av klädsel, frisyr och utseende (samt naturligtvis ledtråden på registreringsskylten) kunde blott en blind ta fel på deras språkliga och etniska bakgrund. En döv skulle hört dem.

Jag suckade i mitt inre när halva sällskapet gick på min vagn och dessutom satte sig i kupén brevid min. Halva sällskapet Ivanovitj stod utanför, halva satt inne i kupén och de skojade och glammade på ett sätt som Dostojevskij aldrig skrivit om. Jag höll mina armar kring min make ute på perrongen och suckade något om hur typiskt saker och ting är.

Men, ryskan? Mina öron spetsades. Vad var det för jävla ryska?

Mina kunskaper i det ryska språket är inte direkt lysande, det kan erkännas. Men jag har hört det talas en och annan gång. Den här rotvälskan som talades var lika lik ryska som texasengelska är lik oxfordvarianten av dito. Nyfiken blev jag.

"Minsk" sade den ena ryssen i en mening som både jag och Heinziman uppfattade just efter att jag viskat i hans öra att jag inte visste varifrån herrarna härstammade.

Aha, sade mitt undermedvetna. Det är inte ryssar som skall vara i kupén brevid min hela natten, det är vänner från Belarus.

Hans och jag började skratta lite lätt. Tänk som det kan bli! Herrar från Belarus i kupén brevid min hela vägen till Götet... Säkert. Och vodkan lär ju flöda, tänkte jag, för det verkade vara partyglada unga män.

En sur tant kom dragandes med sitt bagage. Hon OSADE surhet. Hon var så sur där hon gick med sina resväskor att jag trodde att vitryssarna skulle tystna när hon passerade dem. De märkte dock inte denna norrländska Morra. Som hoppade på min vagn.

"Säkert min kupé" väste jag till Heinziman. "Jag sätter tio spänn på att det är min kupé"

"och det är hon som är värmetanten" fortsatte jag. "Jag sätter tio spänn på att det är hon som är värmetanten"

"Måla inte fan på väggen" lugnade min make mig.

En man med två vilt skrikande barn hoppade på min vagn.
"Kupén brevid min" sade jag tvärsäkert. "Jag sätter tio spänn på att de skall sitta i kupén brevid min"

Tiden började dra ihop sig. Trettio sekunder innan avgång stänger SJ dörrarna. Det är viktigt om man vill komma i tid.

"Tänk om jag bara kunnat stanna i några timmar till" suckade jag. "Tänk vad skönt det hade varit att stanna i stugan bara ett par timmar mer. Bada. Äta lite kvällsmat. Gulla med sonen... Tänk om man bara hade fått ett par timmar till, hoppat på tåget vid tiotiden och så bara kunnat gå och lägga sig direkt" sade jag.

Och hoppade upp på tåget.

Jag gick in i min kupé. Mycket riktigt satt Morran vid fönstret med sina gigantiska resväskor under bordet. Mitt emot henne satt en annan dam i samma ålder, femtiplus. Skillnaden mellan Morran och den andra damen var markant. Medans Morran var Morran så var den andra damen en sådan där modemedveten dam som läste Femina och såg nöjd ut i designerbågar. Trots att hennes ben krossades av Morrans bagage.

Brevid henne satt en ung mö, född någon gång på åttitalets senare del. Denna dam satt med sin laptop i lappen och mailade frenetiskt. "BLOINK" sade det var gång hon fick ett nytt meddelande.

Min plats var brevid Morran. Eftersom platsen brevid mig var ledig satte jag mig på behörigt avstånd. Morran utstrålade allt vad Morror utstrålar. Som en gammal Hattifnatt så kände jag mig mycket, mycket liten. (Eller var jag Snusmumrik? Jag kommer fan i min lilla låda inte ihåg... Jag vet att min polare var Snorkfröken i alla fall... Hur kan man minnas alla sina gamla fylleidentiteter? När jag var liten var jag i alla fall enligt alla vansinnigt lik Lilla My, både till utseende och kynne. Sade hela släkten.)

Jag grävde snabbt upp min Gulagtegelsten och läste om de olycksaliga som satt i läger under andra världskriget.

Tåget startade. Vi hann inte ut från perrongen innan Morran hade rest sig upp och öppnat fönstret.
"HA" tänkte jag, "Hon ÄR ingen full-pådrag-på-värmen-kärring! BRA" tänkte jag.

"Kan du dra ner värmen" fräste Morran till den unga mön med laptopen.
"Jag tror att den står på det minsta" sade den unga damen.
"Kan du dra ner värmen" upprepade Morran. "De brukar sätta på värme och man måste dra ner den för annars blir det för varmt"

Åttitalisttjejen reste lydigt på sig och tittade på termostaten.
"Den står i botten" sade hon skuldmedvetet. Tanten suckade sådär högt som Morror gör när någon visat på ett påtagligt sätt att de inte mött upp till hennes standard.

Jag fortsatte begrava mig i de lycksaliga ryska lägerfångarna som inte åkte på en resa genom hela Sverige i en sovvagn.

Plötsligt föll en mörk skugga över mig. Jag lyfte mina ögon och fann mig fullkomligt begravd i Morran.
"Jag skall ha en tidning" fräste hon. "De hänger på väggen BAKOM DIG" fräste hon vidare och lät mig på alla tydliga sätt veta att jag var en fullkomligt oborstad idiot som inte begrep att jag var i vägen, förmodligen på grund av bristande uppfostran och respekt för Morror på tåg.

"Ursäkta" pep jag och gjorde mig så liten jag bara kunde medans Morran slet åt sig ett nummer av gratistidningen SJ lägger ut i sina vagnar.

"BLOINK" sade den unga tjejens dator för femtifjärde gången på tio minuter.

I kupén bakom mig hade mina nyfunna vänner från Belarus förmodligen öppnat sin första flarra vodka. I kupén framför mig slogs de onda barnen redan.

"BLOINK" sade åttitalistbrudens dator.

Jag avundades de som hyste annorlunda politiska åsikter i Sovjetunionen under andra världskriget och försökte finna frid genom att läsa om deras himmelrike.

Cirka 20 minuter utanför Umeå ligger ett samhälle som heter Vännäs. Enligt min make finns där ett snowboardgymnasium. Det man ser från tåget är en gammal, icke brukbar tennisplan. På denna plan har ortens, förmodligen, ungdomar byggt mediokra skateboardramper. I övrigt tycks det inte finnas något i Vännäs. Vi körde in i Vännäs.

"BOOOOOING" sade SJs högtalarsystem. Därefter sade en, som jag gissade, röst blablablablabla22.50blabla. Hela kupén frös till is. Jag och Feminadamen stirrade på varandra.

22.50? SADE de 22.50? Vad betydde 22.50? Inte vad vi trodde, väl?

Morran gjorde en insats. En sådan insats som Morror faktiskt gör väl. Hon hoppade upp som en yster fästing från högt gräs när en kisekatt kommer strosande och försvann ut genom kupédörren. När hon kom tillbaks efter tre minuter så sade hon inte ett ord, hon föll bara ned på sitt säte med en sur suck.

Feminadamen tittade på mig. Jag tittade på Feminadamen.

"SADE de 22.50" frågade jag Feminadamen och hoppades att Morran skulle räta ut frågetecknen.

"Jaaa" sade Feminadamen, "jag tror det. Eller 22.15" Vi tittade båda med viss skräck på Morran som inte gav ifrån sig ett läte. "De sade något om stockholmståget, hörde jag" fortsatte Feminadamen. Morran tittade ner i sin upplaga av Kupé och lade sig inte i samtalet alls.

Morran reste på sig och försökte få ner det redan helt öppna fönstret ännu lite till.

"Hörde du vad de sade" frågade Feminadamen Morran förskrämt. Morran tittade upp på Feminadamen och lät sedan sina morriska blickar svepa ut över kupén med en allvetande min.
"Ja" sade hon torrt. "Jag gick och frågade personalen, till och med" sade hon dramatiskt. Hon fortsatte efter en kort konstpaus.

"Tåget till Stockholm är försenat och vi måste vänta in det och vi kommer att avgå cirka 22.50" Därefter satte hon sig ner. "HerreGUD vad hett här är" sade hon sedan.

Två och en halv timme, mina damer och herrar. Två och en halv timme i Vännäs!!!

Eftersom bistron satt på Stockholmståget fanns det ingenting att äta eller dricka. Denna information hörde jag fräsas från en tågvärd till en ung man som undrade om det kanske gick att få sig lite kaffe när jag gått ut på perrongen för att få lite luft. "Det finns vatten i kupéerna" fräste värden vidare.

Vitryssarna såg sin chans att inmundiga vodka på perrongen i Vännäs. De var glada och ystra, de. Några passagerare ville uppsöka pizzerian i Vännäs.
"Det hinner vi väl" hörde jag en ung man fråga en tågvärd. Tågvärden ansåg att detta var en skymf mot företaget och fräste:
"Vi kommer inte att invänta er"
"Nä, det förstår jag väl" sade killen som frågade, "men om Stockholmståget kommer 22.50 så hinner vi ju gott och väl"
"Tåget kan komma tidigare" fräste tågvärden.
"Hur mycket tidigare" frågade killen som var hungrig och som förmodligen hade tänkt att äta lite överprissatta räkmackor i tågbistron.
"Det vet inte jag" fräste tågvärden.
"Men det kommer väl inte MYCKET tidigare än 22.50" undrade killen.
"Det kan inte jag ta något ansvar för" fräste tågvärden.

Jag gick på vagnen igen och satte mig i kupén. "BOINK" sade åttitalistbrudens dator var tredje minut. Jag kände att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på Gulag, särskilt inte när de vitryska herrarna uppenbarligen öppnat sin andra flaska vodka och ungarna förmodligen höll på att slå ihjäl varandra för sextonde gången i ordningen. Jag öppnade därför min colaflaska.

"PSSSSSSSST" sade min colaflaska och Morran reagerade som om hon fått en stöt. Hon blängde på mig.
"MEN VAFFAN BLÄNG PÅ BLOINGTJEJEN OCKSÅ" hade jag lust att skrika, men istället tog jag en liten, liten klunk på min cola och satte den i sätet brevid mig. Jag tog upp en av mina medhavda mackor. Morran blängde. Jag tog ett bett. "Blopp" sade det när en stor klick potatissallad träffade mitt mellangärde. Morran blängde något otroligt.

Jag letade upp en servett i min mammahandväska (THANK U GOD) och tog bort potatissalladen. Eftersom Morrans väska på ett effektivt sätt blockerade vår kupés papperskorgspåsar reste jag mig och slängde skräpet i korridoren. Med min macka liggandes på min Gulagbok. Fint och ordentligt. Jag satte mig ner igen och kände Morrans blickar förinta mig. Jag tog ytterligare ett bett på min macka. Rostbiffskivan gick inte av!!! Jag hade en slamsa rostbiff hängandes mellan min baguette och min mun och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skämdes. Mina framtänder malde frenetiskt som sågar, slöa sågar, I may add, och jag ville sjunka genom golvet. Morran blängde.

När jag slafsat i mig rostbiffsskivan så lade jag omsorgsfullt tillbaks min rostbiffbaguette i gladpacken och packade ner alltsammans igen och gick ut på perrongen och ringde en kollega som smsat mig för att gratta till bröllopet. Som lök på laxen (och här tror jag att uttrycket är passande OAVSETT ifall det är den mening som VI har på uttrycket eller den tolkning som vi fick lära oss i Halmstad är den riktiga) berättade hon något riktigt olustigt om min arbetsplats. Kul när bara en vecka av semestern förflutit, man är strandad i Vännäs och är tillintetgjord av Morran...

Nåja... Det här blir långt. Jag lämnar en cliffhanger och går och ger min son gröt.

Kommer jag någonsin från Vännäs? Kommer vitryssarna hitta på något mer? Kommer åttitalistbrudens dator framgent ge ifrån sig BLOINK? Kommer det på ytterligare passagerare i kupén?

Vänta och se, vänta och se!!!