Så då var långa sommaren slut då.
Jag är slut.
Helt omotiverat men sant.
I morse, klockan halv sju ringde klockan. Eller Heinz mobiltelefon, närmare bestämt. Jag har ingen klocka. Eller det har jag visst det - det ligger en oanvänd väckarklocka i ekskåpet och samlar damm. Vi har aldrig orkat lära oss hur den funkar så vi kör mobilracet. Min mobil var dock kvar i bilen så jag fick be min käre make att se till att jag vaknade.
När jag vaknade var det iskallt i rummet och hela jag var jättekall. Utom vid min hals och vid mitt ena smalben, ty där låg mina flickor ihopkurade och ville inte alls att jag skulle försvinna från dem, ty de frös. Det är fånigt, jag vet, men när jag märkte att det var Esther och inte Emma som låg i mitt ansikte (det är ganska svårt att identifiera dem när de ligger i ögonen på en, men med rätt fingerkänsla så kan man klura ut vem som är vem. Lite svårare nu när Esther har blivit lika fet som Emma, men det går. Man känner det på pälskvalitén - men inte genom de tussar som sticker upp i ens näsa - och man känner det faktiskt på svanslängden och noskilen. Nu har Eshter börjat spinna lika högt som Emma så man kan inte gå på öronen längre...) så blev jag besviken.
Esther är ranghögst. Esther gillar sin mor. Esther puttar undan min Emmapemma som visserligen lätt skulle få ligga kvar vad Esther belangar, men Emmapemma är inte den som delar på godis. Nänä. Kommer Esther, då går Emma. Även om hon innerst inne vet att hon är min favvo.
Ellis var smartare. Han valde komfort framför känslor. Han låg inne och trynade på Antons rum. Där var inte fönstret öppet.
Det är höst, mina damer och herrar. Det är höst.
Och med hösten kommer arbete. Och arbete ger frihet.
Så jag satte mig i bilen och åkte till jobbet där jag naturligtvis glömt samtliga koder, förutom inpasseringskoden.
Postfacket var fyllt av skruvade saker som jag inte kunde förtränga. (Du skulle bara VETA!!!) Jag hade hundratusen mail.
Nu skall jag utfärda en varning. En riktigt allvarlig varning.
För några år sedan, när jag var på tjocken, närmare bestämt, käkade jag ett gäng gånger på världens mest ocharmiga thaihak, men ocharmen till trots så var det bra käk. Buffe. Bara en sån sak. Riktigt gott. Dit styrde jag, E och C vår kosa, på min inrådan och mot Es avrådan, dessutom, för att vi skulle käka thai på vår första arbetsdag.
Mistake. BIG one.
Det var så överjordiskt kass. Chef Ramseys thailändska motsvarighet hade wokat thaitanten (jorå, det fanns en thaitant i köket. Jag såg henne. Men med tanke på maten så kanske hon bara var där och diskade och det var den spansktalande mannen i kassan som "lagade" krubbet) på svag låga i het currypasta.
Det var så dåligt att jag knappt kunde äta mig mätt.
Det var så dåligt att jag inte förrän efteråt insåg att den skosula jag försökt knirka i mig icke var kyckling utan någon form av fläskschnitzel och att såsen inte var jordnötssås utan någon form av pulverbrunsås gone bad. Det var så dåligt. Du kan inte förstå hur apkass det var. Det var ett hån mot alla Uncle Bens färdigsåser på burk. Det var så kass att de wokade grönsakerna skämde sig krispiga. Det var så kass att cocosmjölken skar sig. Eller nä, nu ljög jag. Cocosmjölken skar sig för att det inte var så mycket cocosmjölk som vanlig mjölk med några droppar cocosmjölk i sig. Det var så dåligt att man slutade hänga upp sig på den plastpersikoförsedda portalen som omotiverat står mitt i den gamla skolbamban.
Det var så dåligt att till och med fisksåsen med chili smakade mesigt och olagat.
Och, detta är en berättigad fråga, vad gör inlagda rödbetor á la Bob på en thaisalladsbuffé?
Det var såååå kass. Det var så dåligt att jag var osäker på om jag blivit matförgiftad eller om jag bara mådde kass för att maten var apkass.
Så, med detta sagt, om du har vägarna förbi, passera Thai Garden (tror jag det heter - det ligger i alla fall brevid Lek och Buslandet-ripoffen) fortare än vad du kan säga Prik Thai.
2 kommentarer:
Hur dåligt var det?
*lol*
Iloved this post and this blog!!!
Have a nice Day.
Skicka en kommentar