Frågan är hur Heinz skall klara tillvaron. Barnet är jag säker på att han kan hantera. Men mina psykiskt.... tilltufsade.... nä, det var elakt... Mina originella katter är en annan femma.
Emma, katten, vill säga, inte den andra som jag skall boka två resor tillsammans med, en till årsmötet och en till utställningen i Oslo, har sprungit runt och varit hysterisk hela eftermiddagen. Vrålat. Skrikit. Lagt sig på min tidning. Klossat mig i ansiktet. Hon har varit hungrig.
"Sååååå" säger du, "Problemlösningsförslag - ge kattfan lite mat"
Nu vet jag ju att du inte har erfarenhet av katter på samma sätt som jag har. Du har definitivt inte erfarenhet av Emma. Hon har nämligen mat. Hon har blötmat. Men det duger inte åt damen. Jag har en son som pockar på uppmärksamhet, och den uppmärksamheten bör man inte leda till kattmatskålarna. Alltså får den äldre damen finna sig i att äta... blötmat.
Tror jag.
När Heinz kom hem tog jag Aftonbladet (inget kul i den alls idag om man bortser från en krönika om pastasallad) och lade mig i sängen. Emma var all over. "Kurrkurrkurr", sade Emma. Katten, alltså. Den andra Emma måste jag ringa till ikväll för bokning av de där resorna.
Jag kunde inte läsa tidningen. Jag försökte ligga på rygg och hålla den över mitt huvud, men inte ens denna akrobatik rådde på Emmas uppfordrande tiggeri.
"HEEEEEEEINZ" vrålade jag. Tyst. För Anton hade lagt sig igen. Heinz fick i uppdrag att fylla kattmatskålen med torrfoder. Ljudet av burken som öppnades och rasslet från de rödbruna fiskarna (Wots da deal med DET? Skulle kisekatterna tänka "Mmmmmmmmm godis! Mat som är format till fiskar är yummie" - bryr de sig lika mycket om presentationen av krubbet som jag?) fick Emma att tokspringa mot köket. Två sekunder senare var hon tillbaks till mig.
"Åt hon något" vrålade jag tyst till min sambo.
"Nä. Hon nosade på maten och gick därifrån" fick jag till svar.
Så Heinz tog sin lilla bräda och gick för att åka skateboard med sina små kamrater. Jag gick ut i köket och höll på att snubbla på Emmahelvetet tusen gånger på dessa tio-femton meter. Emma gick fram till skålen och tittade surt på mig. Jag flyttade skålen fem centimeter mot hennes nos och hon.... satte sig och åt.
Esther börjar löpa vilken sekund som helst. Jag har inte köpt någon Sheba att blanda p-pillret med, ej heller äger jag någon köttfärs. Men hon äter inte sitt jävla p-piller om hon inte får Sheba eller köttfärs. Det är reglerna och hon håller sig till dem.
Ellis är supergullig. NOT. Han kan verka supergullig, men i själva verket är han minst sagt lack på all uppmärksamhet som lilleman får. Så han satte framklor och tänder i min hand innan så att blodsvite uppstod. Därefter lade han sig som en säck potatis på mitt bröst och kurrkurrkurrade och ville bli kammad med kardan. Inte med luskammen. Den vill Esther kammas med. Emma vill inte kammas alls och ser ut som en lopploella.
Heinz är alltså iväg. Efter att ha besvarat ett samtal från 0462702400 igen (denna gång en glad liten snärta som blott sade att hon skulle försöka senare) satte jag mig för att leta efter en hane till Esther. För man kan väl inte ha för många katter???
(Hittade en choklad på Orust - men han är fem år gammal. Inte kan han väl fortfarande vara fertil? Och han har inte Emma i stamtavlan, vilket är ett minus...)
Nu vaknade sonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar