Nästa vecka är jag ledig, eller i vart fall inte underställd den mest krävande el chefe jag någonsin haft.
Nästa vecka har jag hittat min skolväska och packat ner min favoritpenna och min gympapåse och så skall jag gå till jobbet och tänk om de andra barnen inte tycker om mig? (Helt ärligt måste jag köpa kläder.)
Så man kan tycka att den här veckan skulle varit rosenröd. Istället började den med ett allmänt kaos, emedan jag försov mig och havregrynen var slut. I kombo skapade detta en helvetisk situation där sonen satt och försökte få i sig Sinlac med äpplepuré samtidigt som han skrek som om jag slagit honom med en åttasvansad katt, de riktiga katterna sprang runt fötterna och vrålade för att de var hungriga och för att de stressades av mr Anton, jag var så toanödig att jag höll på att dö och så TRÖTT och jag försökte frenetiskt få in skedar av den allt kallare gröten i en högst motvillig mun.
Men han är ju så SÖT, min son. På riktigt. Vilket påtalades av mig tusenmiljoner gånger på väg från Halmstad i förrgår. Det var inte whiskeyn som lättade på stämbanden, helt och hållet. Jag kan orera om hur söt min son är även nykter. Men ok, jag gick nog till överdrift - objektivt sett kanske han bara är en bland de tio sötaste ungarna i världen. Och man behöver kanske inte älta sonens skönhet om och om igen i fjorton mil.
Min son har en polisdräkt.
När jag var på lunch med Lotta och Erika i förra veckan åt vi borta på Ullevi.Tips till er singlar där ute!
Det stället är belamrat med ordningsmaktens finest, på riktigt. En man i uniform ÄR ändå en man i uniform. Och ofta ganska ung. Och vältränad. (Dessutom jobbar de ju på massa konstiga tider så man slipper ju träffa dem FÖR ofta...) Hur som helst så morsade Anton på kollegorna. De tyckte OCKSÅ att han var söt. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar