Crazy Catwoman is back!

Igår var det en hektisk dag, vid min ära. Jag skrev ju om rådsmötets vara eller icke vara. Stannade det där? Nä.

Jag hade fått ett mail från Emma. Inte katten, utan den andra. Hon hade varit i kontakt med någon som hade varit i kontakt med NORAK och Osloutställningen började bli full. Hade jag anmält? Hade jag betalt? Mitt svar var ett rungande NEJ, trots att jag måste, måste, måste åka till Oslo med Esther. Så projekt "Anmäla och betala NORAKutställningen" inleddes.

Barnet var hyperaktivt. Den gode fadern kom hem från sin skateboardafton och möttes av hysterisk sambo och klättrande barn.
"Ta barnet" vrålade jag högröd av upphetsning. "Jag måste betala NORAK - NU - Utställningen börjar bli FULL"
Sambon insåg det katastrofala i situationen och senarelade sin dusch för att överta lekandet i vardagsrummet. Han anförtroddes även kvällsgröten. Eller snarare, kommenderades på ett bryskt och ingalunda det mjuka och vänliga sätt jag vanligtvis har.

Öppna datorn... Hitta inbjudan... Hoppsan - datorn låste sig. Starta om. Skakande. Nu är det bråttom!

Emma, katten, inte den andra, var busbusbusig och hoppade upp och ner på tangentbordet och vrålade. Jag slängde ut henne med den brutalitet som blott en stressad crazy catwoman kan uppbringa. ("Näääää, snälla Emma, inte nu... Mamma har lite att göra.... Nääääää, lilla gumman, nu får du nog gå ut härifrån....")

Öppna inbjudan, skriva upp postgirouppgifter samt vilka uppgifter de vill ha på betalningen... Öppna banken, logga in - jävlar - måste aktivera nya koder! Lägga in betalning... Phu. Avklarat. Men när jag ändå har banken öppen kanske man borde passa på att lägga in betalning för medlemskapet i Burmaklubben också? Vilket är mitt medlemsnummer? Var är det senaste numret av "Burmakatten"? Nähä - inte här.... I vardagsrummet! Till vardagsrummet!

Jag sprang in i vardagsrummet med andan i halsen och rosor på kinderna.
"Burmakatten" vrålade jag, "Var ligger de" samtidigt som jag höll på att spräcka en nagel när jag försökte krafsa upp de knopplösa luckorna till den skattgömma av katt-tidskrifter som finns där bakom.

Hittade en Burmakatten och sprang åter in i sovrummet, stängde nogsamt dörren för Emma ville busa.

Explorer hade slängt ut mig. Mitt i banksessionen. Jag startade ånyo om datorn men Explorer var tydligen personligt involverad i en ondskefull plan för att omöjliggöra en betalning till NORAK och till Burmaklubben.

"Tääääääänk om internetet inte kommer tillbaks till i morgon efter bankstängning" vrålade jag upprört och startade om igen. Nu var Explorer mer villigt. Lade in allt igen, och lyckades bekräfta och logga ur.

Phu. Återstod att skriva anmälningarna. Loggade in på SVERAK för att få blanketten. Explorer visade sig åter från sin ondskefulla sida. Jag åkte ut. Jag var smått hysterisk, men lyckades beveka Explorer till att öppna blanketten i Word-format och började knappa in alla uppgifter. Hoppsan - Esthers och hennes föräldrars registreringsnummer behövs! VAR ÄR STAMTAVLAN? Inte där den skall vara. Sprang ut i vardagsrummet, men hittade bara massa töntiga babyböcker och dopbevis och annat onödigt krafs. Emma skrek och ville busa. Esther ville ha mat. MAT? Löjligt. Jag hade viktiga saker att tänka på. Men stamtavlan var väck.

Kom på att jag nog hade en gammal anmälan i burken någonstans. Gick tillbaks till datorn, hittade mycket riktigt en sådan (under "Annas Miggan mm" - det logiska stället att spara en utställningsanmälan) och försökte kopiera till den nyöppnade Wordblanketten. Vad händer? Explorer exploderar IGEN. Nu är jag buhubuhuig, men näppeligen rådlös, ty jag inser att jag ju kan använda den GAMLA anmälan, bara jag ändar datum och plats och klass och adress!

Jag triumferar alltså över tekniken, en kort sekund. För när jag sedan skall skriva ut anmälan så funkar inte skrivaren. Jag får tårar i ögonen. Gud vill inte att jag skall ställa ut Pester. Pester kommer aldrig att få en framgångsrik internationell karriär. Lika lite som hon kommer att få uppleva moderskapets fröjder!

Efter en minuts ångest finner jag emellertid på råd även denna gång. Jag ringer till Emma. Inte katten, utan den andra. Jag öppnar Explorer på nytt och SE det funkar. Jag mailar över anmälningarna till henne och SÅ är det klart. Mitt hjärta dunkar snabbt, snabbt, men nu är det grejjat! Nu torde Pester få åka till Oslo!

Glider in på Esthers uppfödares hemsida, bara för att det var länge sedan. Det visar sig att Esthers mor åter skall bli mor, vecka fem. Det visar sig att Esthers yngre halvsyster har blivit mor. ESTHER ÄR ÄNNU ICKE MOR! Jag kände prestationsångesten som en tegelsten i mitt mellangärde. Jag kände åldern komma krypande. Fan, hon är ju två år i mars! Gamla damen! Inga ungar! Och inga hanar att uppbringa, som inte är röda!

För att ta mig ur depressionen surfade jag in på en konkurrerande katts hemsida. (Konkurrens endast vad gäller nom och bis - denna dam är en fantastisk vacker chokladfärgad burmadam.) Hon hade väl vunnit massa bis-ar i år! Och blivit GIC! Och var på tjocken IGEN. Prestationsångesten minskade inte. Jag gick för att lägga ett inlägg på ägarinnans gästbok. Vad ser jag där? En engelsk uppfödare skall flytta till Upphärad! Hon har en fertil hane! Mae, mae intressant. MEN han är röd! Och - Esther har ju också brittiska linjer. Bara två är duktigt bra - dels Penric och dels Typha. Esther är Typha. KAN DENNE HANE VARA EN PENRIC? Mental note upprättades - kontakta damen i Upphärad efter NORAK - även om hanen är röd!

Så var det småtjafsigt angående min katthelg i Borås.

Så var det småbekymmersamt kring mitt styrelsemöte ikväll.

Kvällen avslutades med att jag lade mig för att sova. Emma, katten, inte den andra, kom och lade sig brevid mig på kudden och lade sin gulliga lilla nos på min lilla nos, så jag kunde inte andas. Ellis kom och kurade ihop sig vid min sida och som toppen på kakan kom Pester och lade sig på min höft och alla tre somnade. Jag låg såsom i ett skruvstäd, klarvaken, och tänkte på DÖÖÖÖÖÖÖÖÖDEN.

I morse vaknade jag, fortfarande på sidan, med mitt högra ben förlamat. Emma och Ellis låg ihopkurade vid min sida och Pester vrålade i köket efter mat. Katter är underbara. Jag är så glad att jag tydligen vigt hela mitt jävla liv åt massa behårade saker som jag inom en tioårsperiod kommer att tvingas ta av daga med berått mod på grund av sviktande hälsa hos åldringarna. Min fritid förtärs av möten. Vad håller jag på med?

Idag följer jag Titorättegången. Man måste ju muntra upp sig med något.

Idag fick jag min julklapp från syrran. Förut har jag fått getter och hönor och träd av henne. Denna gång fick jag kondomer. Jag var väldigt explicit när jag meddelade att jag ville ha en hel afrikansk farm. Kondomer? VA? Ge mig ett ulligt gulligt djur! Har de inte hört vad påven anser om kondomer? Skall jag bidra till syndens spridning i Afrika? Hu.
(Det är ett bra tips till julklappar och så - www.oxfarmunwrapped.com/mygift )