Kill the cheerleader - save the world?

Finns det NÅGOT så underskattat yrke som cheerleading?

I morse satt jag och såg på MTV - det var top 20 - One Hit wonders. Där bland Whigfield och Vanilla Ice dök Lordi upp - du vet de där zombierockerserna från Finland. Jag hade aldrig haft nöjet att se deras video tidigare.

Rädd flicka med hårdrockskläder går igenom en hostil skolkorridor. Hon kommer fram till gympasalen, där står de elaka cheerleaderserna och hoppar med sina pompoms. Rädd flicka får inte vara med. Tvärt om så betraktas hon med förakt av cheerleadersbrudarna.

Vägg slås ner av hårda finska zombierockare och cheerleaderserna skriker först men faller sedan till marken. Rädd hårdrocksflicka blir ännu räddare. Det visar sig att cheerleaderserna ingalunda är döda - de har förvandlats till zombierockare och står i en ring kring den rädda hårdrockstjejen.

"MEN VAD NU" utbrast jag till min sambo. "Skall den rädda hårdrocksflickan inte få någon belöning för att hon har knatat runt som en nördig outsider med Lordiblocket i högsta hugg? Skall de elaka cheerleaderserna nu äta upp henne och skall hon därmed inte få njuta av de hårdrocksfrukter hon odlat genom att lyssna på genuin rebellrock, det vill säga finsk zombiemetal?"

Men vad vore det för rättvisa? Det visar sig att den rädda hårdrocksflickan har fått en armé av elaka cheerleaderszombier och hon erövrar på så sätt korridorerna. Nästan bibliskt.

"Vad är det frågan om" frågade jag sambon. "Varför är ALLTID cheerleaders elaka i alla löjliga hårdrocksvideos? Varför är de alltid symbolen för det onda i ungdomen? Vad är det för fel på att vara populär och snygg?"

Sambon drog genast exemplet med den hårdrockande rebelltjejen Avril Lalalala... ja, du vet hon, den kristna unga flickan. I hennes video till Girlfriend, eller vad den hette är ju den som skall vara ond naturligtvis cheerleader. Men vem är det egentligen som är ond, frågar sig vän av ordning? Vem är det som mobbar och förnedrar och misshandlar och slänger sina kamrater i sjön? Inte är det cheerleadern, i alla fall. Det enda HON har gjort är att vara tillsammans med en kille som Avril Lalalala... ja, du vet hon, vill vara tillsammans med.

När Nirvana spelade in Smells like teenspirit var tanken att cheerleaderna skulle vara anticheerleaders, de skulle vara fula halvtjocka tjejer som skulle symbolisera det jävliga i tonåren.

Jag kommer inte på några andra exempel, men du vet lika väl som jag att det är så. Så fort någon skall vara lite ”Att vara tonåring suger” representeras ondskan av just cheerleaders.

Jag upprepar frågan: Vad är det för fel på att vara snygg och populär? Och vilket självförtroende har man som musiker om man hela tiden vänder sig till alla som INTE är snygga och populära? Typ ”Köp min skiva – jag, liksom du, är en ful outsider som hatar cheerleaders och vill se dem döda” ("Men jag tjänar pengar på att du tror att du blir coolare för att du hatar cheerleaders"). Och varför blir ungarna inte sura när de istället för att få höra hur viktiga de är får veta hur fula och outsideriga de är och hur absolut icke-cheerleadriga de är (alternativt – de kommer ALDRIG få sätta på en cheerleader, i alla fall inte om de inte genomgår någon form av katharsis som genererar a shitload of money, och i så fall är det deras plikt att NOBBA cheerleadern som nu vill ha dem – den twisten är väl ganska använd den också…) . Trots min kärlek för Kurtan, så blir jag lite ledsen i ögat. Det är väl en fråga om identifikation, antar jag…

Ytterligare en grej jag inte fattar.

En annan sak som jag inte kunde förstå var, och nu är vi inne på samma tema, att inte Nada Surfs ”Popular” var en av de 20 låtarna. Gudarna skall veta att det fanns äldre (som sagt – Ice, ice baby – detta mästerverk!) och sämre (typ alla).

Nada Surfs ”popular”… Den finns här på datorn någonstans. Nu skall jag dricka lite mer ekologiskt och rättvisemärkt rödvin (Rekommenderas – om inte för att man inte får rödvinstunga dagen efter av det!) och vråla så att sonen vaknar…

I got my own car – I´m popular! TrallalaLA….

Angående gårdagens funderingar om Antikrundan så förde det in mina tankar på vackra hem… Två beundrar jag något alldeles. Annikapannikas med sina tretti- och förtitalspjäser samt ditt 50/60-tals vardagsrum. FAN vad snyggt det är!

I like, I want. Anton har ju nästan slutat kräkas så det är dags att tänka på framtiden. . Jag måste måla om i vardagsrummet (Men vad? Blekgult? Grått? Känns så gjort... Blekgrönt? Vitt?). Ny soffa. Jag försöker övertala lillebror att låta hans runda soffbord övergå i min besittning. Lillebror vägrar. Lillebror är ond. Jag är på jakt efter en ny matta. Eller två, rättare sagt. Jag vill ha en korthårsrya (gärna vit, eller kanske blekgrön?) 2 x 3 m i själva vardagsrummet och en tjock ullmatta, rund eller kvadratisk i mellanrummet mellan köket och vardagsrummet. (Vad är det med mattproducenterna? Skall det vara så jävla svårt att göra en snygg rund matta eller en kvadratisk överhuvudtaget?) Jag måste få färdigt eksoffan. Jag måste få bort 1700-talskistan. (Vill du ha den? Du får den om du hämtar skiten!) Jag måste ha en snygg taklampaJag måste ha, jag måste ha, jag måste ha. Högre lön.