När jag slog på fyran idag var det en gammal repris på "Veterinärerna". Inte vilket program som helst, och heller inte vilket inslag som helst. Det var den för mig viktigaste milstolpen i hela min graviditet. Fast jag visste det ju inte själv, då...
Jag kom in i programmet PRECIS när mörkhårig veterinär får vit undulat med blått huvud av ägarinnan. Jag hör mörkhårig veterinär pedagogiskt och lugnt förklara för tittaren att nu skall Pelle, eller vad han nu hette, sövas. Jag hör Pelle, eller vad han nu hette, utstöta sitt sista "Kvitt" och jag hör veterinären dödförklara stackars Pelle och ser henne överlämna kvarlevorna till de närmast sörjande, en kvinna med två gråtande barn. Veterinären understryker också att hon virat in Pelle, eller vad han hette, i lite papper så att han har det mjukt och skönt.
Jag hoppade högt och visste inte riktigt vem jag skulle ringa. Det var en klassiker och endast Guds försyn gjorde att jag slog över till fyran just då - jag vet inte vilket trökinslag som kom före och efter kom den trökiga åsnan Ester som hade problem med fertiliteten - men jag såg verkligen avlivningen av undulaten en gång till!
Jag vet att jag tjatar om denna jävla avlivade undulat lite då och då, den och den där skabbrävungen som tog sin tillflykt till en hundbur på en altan och dog med ett hundben i sina armar, men jag tror inte att du ANAR... Jag hade inte en aning om att jag var på tjocken, den enda som visste det var Emma och henne tänkte jag ta till veterinären eftersom hon uppvisade alla tecken på sinnessjukdom. Men jag satt där framför tv:n (och i rävungens fall - framför Aftonbladets hemsida) och tårarna sprutade. Dessa stackars ulliga, gulliga (eller i vart fall befjädrade) små djur! Vilken tragedi! Vilka öden!
Nu såg jag Pelles, eller vad han nu hettes, frånfälle igen. Jorå, det var ganska sorgligt. Men inte buhubuhusorgligt. Nu blir jag buhubuhuig av andra saker. Så fort några mörka ögon tittar på mig genom tvrutan eller om jag läser någon notis om några puckon som har skakat sitt barn, då blir jag buhubuhuig. Som ett brev på posten. För typ 10 år sedan sade en god vän till mig att detta skulle hända, jag sade "säkert" och avfärdade henne i mina tankar som en mjukis, men det hände.
Fan ta alla hormoner! Jag vill ju vara den hårda, hjärtlösa varelse Gud ämnade mig att vara!
I övrigt har följande hänt idag:
* Jag har badat Anton och lekt med Ankis och han har plaskat och plaskat och duschat.
* Jag vände ryggen till i mindre än en minut efter att ha satt nämnde Anton i vardagsrummet med sina klossar. Jag hör då "klonkklonk" från hallen och finner min son, iklättrad i den nu tomma och torra badbaljan, plaskandes i luften.
* Jag har givit min son en hemmalagad "storakillarslunch" bestående av potatismos (gjord utan muskot, smör och mjölk, men med Nutramigen och rapsolja), köttbullar (utan mjölk, och tillagade medelst kokning, eller rättare sagt - EN köttbullebiff kokades och mosades sedan) samt sommargrönsaker. Allt prydligt upplagt på en "storakilletallrik" (dvs flat) och matad till en måttligt imponerad son.
Ingen vidare spännande dag, således, om man bortser från att jag försökte låta sonen äta själv (gick sådär) och från att han vinkade åt mig samtidigt som han sade EEEEEEEEY, men vem fan vet vad det betyder EGENTLIGEN.
Orosmoment på himmelen idag: Det KAN vara stadgerådsmöte ikväll. I så fall skulle jag ha gått igenom en massa motioner. Jag har förvisso gått igenom massa motioner men glömt vad det var jag tyckte om dem. Dessutom åker Heinz skateboard idag och jag har det fulla ansvaret för Anton som ju faktiskt är en tämligen tidskrävande krabat. I am a bäääääääääääääd ledamot. Mycket bäd. Men jag har satt telefonen på laddning, ifall ifall. Hoppas att den inte ringer. Jag skall ta tillfället i akt nu och gå igenom motionerna igen. Det finns tid, jag hinner. Anton sover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar