Countdown

Idag var första dagen på mycket länge jag anförtroddes att ensam handha sonen, ty sambon återgick till "arbete" efter helgerna.

Arbetet inleddes redan igår. Mr Anton är inte den gladaste krabban på revet just nu, om man säger så. Han vaknade lagom tills att mamsen och papsen skulle stänga sina själabrunnar och mamsen ansåg att det kanske vore en god idé att ta pojkebarnet till föräldrnas sängar.

Barnets far tyckte initialt att detta var en god tanke men ändrade sig efter en halvtimmes stök och bök och stön och ålningar och krängningar. Från sonens sida.
"Jag skall upp och jobba i morgon" gnällde han.

Eftersom jag igår drabbades av yrsel modell "jag har just kommit hem från krogen klockan halvsju på morgonen efter att nyss ha avverkat en nu-tänds-ljuset-men-jag-hinner-minsann-dra-i-mig-en livsnödvändig-Absint-till" (AH! lyckliga tider!) fick fadern bära barnet till sin egna säng i sitt alldeles egna rum. (Jepp, nu är det gjort. Separationsångesten ligger som en rullstensås över hemmet. Sonen har dock inte drabbats nämnvärt.) Jag gick efter med min lilla kudde och kände mig nästan som när jag var fyra och fick följa med in till mammas rum på natten, fast tvärt om, om du fattar.

Till skillnad från fadern hade jag ju inget jobb att gå upp till.

Så låg jag där och lyssnade på sonens överlevnadsstrategier. Det första:
"AbabbelibabbelibabbeliBA" medans han ligger ner.
Motstrategi: Låtas sova.

Det andra:
Ställa sig upp och babbla lite högre.
Motstrategi:
Fortsätta "sova"

Tredje stadiet:
Börja utstöta ÖHÖHÖH-ljud, samtidigt som man hoppar upp och ned. Motstrategi:
Hålla sig för skratt. (Han ser ut som gorillaparodin i Zoolander när han gör detta)

Fjärde stadiet:
Börja göra saker som imponerar varje gång dagtid. Det vill säga, använda ord som "PA PA" (som fadern studsar till), "FA FA" (som ju varit poppis under svärföräldrarnas visit), "LA PA" (som får pappa att hoppa högt av glädje av eftersom han hela tiden uppmärksammar sonen om ljuskällor) men naturligtvis inget som liknar "MA MA", inte. Sätta sig och dra i tummen och i pekfingret som brukar impa på mamma, samtidigt som man utstöter "ÖHÖHÖH"-ljud.
Motstrategi: Hålla sig för skratt.

Femte stadiet: Återgå till grundstadiet vid sänggående, det vill säga themostannoyingsoundinthewold.
Motstrategin är nu helt utraderad.

Sjätte stadiet: Illvråla och gråta så att tårarna sprutar.
I detta stadie veknar man vanligtvis. Eller man och man. JAG veknar oftast. Jag VET att om jag tar upp ungen börjar det om från början igen, men å andra sidan så KAN han ibland somna på mig och då har jag ju inte misshandlat min son emotionellt. Tänk att somna gråtandes! Tänk att känna sitt lilla ensamma hjärta spricka med vetskapen om att ens onda moder ligger på armlängs avstånd och bara STRUNTAR i en. Nä. Jag må vara i själen ond, men jag är ändå ganska blödig.

Igår veknade jag och tog upp barnet och lade honom på mitt bröst. Han föll ihop över mitt ansikte och min näsa och min mun täcktes av en blandning av babytårar och babysaliv som rann från den tumfyllda munnen. Han stensomnade där och då. Min yrsel gjorde att fadern fick lämna sin säng och lägga sonen i spjälsängen. Därefter kunde jag inte somna, men jag låg kvar i gästsängen.

Vid halvfyra eller så gick jag över till den äkta bädden varpå min sambo vaknade och uppskattade min återkomst. Eller han somnade i alla fall om nästan omgående.

I morse var det då dags för att återgå i tjänst som ensamförälder. Det gick sådär. När sambon gick till jobbet pallrade jag, fortfarande yr som om jag endast använde en thinnerfylld plastpåse som syrekälla, till gästsängen för att vara tillgänglig för min lille prins. Jag somnade om och sov riktigt gott i en halvtimme då jag väcktes av ett "gagaga" och såg min son stå och hänga sig på spjälorna och räcka sig efter sin ömma moder. Hjärtevärmande. Men alltför tidigt.

Hans goda humör försvann ungefär samtidigt som jag lyfte honom ur bädden. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 1. Han vrålade sig igenom frukosten. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 2. Han ville krypa och se världen, eller i alla fall lägenhetens alla elkontakter och smågem och annat som han inte får peta på. Han ville dra ner julgranen. Han ville suga på däcken till sin vagn och annat som definitivt inte passar i små barns munnar. Han ville dra i Ellis svans. Han ville, kort sagt, göra ALLT som jag tvingas säga nej till. Han ville inte göra NÅGOT jag kunde gå med på. Jag, å min sida, hade inte ens fått gå på toa, än mindre sätta på kaffe.

Min son är inte den gladaste myggan på fjället och tar inte ett nej särskilt bra.

När hans krypbehov var tillfredsställt vaknade hans gå och ståbehov till liv. Problemet var då att han var fysiskt utmattad från krypövningarna. Så han ställde sig upp, och släppte och höll inte balansen och jag fick fånga, fånga, fånga och fånga. Vilket gjorde honom rasande ty han ansåg att hans ramlande var mitt fel på något sätt. Gåstolen blidkade ingenting. Han verkade uppfatta den som ett hån.

Min son är just nu inte den gladaste hatten på hyllan och tar inte motgångar särskilt väl.

Jag lyfte upp honom i soffan och försökte läsa bok för honom. "Titta - DRAKE" sade jag.
"UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH" sade sonen och krängde och vrängde. Tillslut lyckades vi kompromissa. Jag bläddrade i "Rororodinbåt"boken och sjöng och gungade fram tills att han var så uttråkad att han däckade.

Nu har det gått förtifem minuter och min sons arga "UÄÄÄÄÄÄÄÄH" ekar mellan väggarna och det är dags för mamsen att ge sin son den proteinrika portion barnmat hans fader tillagade igårkväll. Det är tre veckor kvar tills jag börjar "jobba".

GUD vad jag har behövt den semestern!