Två saker jag inte tog upp förra gången, den ena för att den inte hade hänt, den andra för att jag var överväldigad av dåligt samvete.
Heinz kom hem från jobbet och jag ställde mig och gjorde vad som senare skulle visa sig bli en FANTASTISK köttgryta till min son (100 g köttfärs kokt i vatten och tomatpuré ja, jag vet att det är salt i tomatpuré - men nu gillar min son tomat och om jag skall få till en puréeig tomatsås så får jag antingen koka 125 tomater efter att ha skalat och skinnat dem och det ORKAR jag inte. , en charlottenlök, 100 g champinjoner, 100 g ärt-majs-paprikamix samt en halv förpackning Oatly-"grädde", svartpeppar, paprikapulver och massa färsk persilja).
Jag stod och tänkte på att jag kommer att missa min sons första steg. Hans första riktiga ord (Nä - jag räknar inte "hejhej"et och "PA" betyder BÅDE lampa och pappa och katt, så nej, jag räknar icke heller det).
Det var lite synd om mig där i köket med stavmixern i hand.
Så hör jag från vardagsrummet ett manligt skri.
"Men vad DUKTIG du är" och det visar sig att jag missat min sons första eventuella steg. För hur skall man räkna det? Jag anser ju inte att Anton kan stå själv ännu. Trots detta stod barnet i säkert 15 sekunder nu ikväll och viftade med sin mjukiskrabba (Mjukisdjurdesignern måste ha varit hög). Men det är inte länge nog. Inte säkert nog. Och är då tre små steg från en stol till en annan att räkna som steg? Hade jag sett det själv så hade jag kunnat ta bättre ställning, men närå. Jag stod i köket med en stavmixer.
Den andra grejen fyller mig med än mer missmod.
Jag kommer inte få se upplösningen på The Salem Serialkiller. Nope. Jag har missat Days of our Life i flera dagar nu. Hemligheten är ute och Shawn har till och med lyckats lura ut vem det är. Men Marlena stod fortfarande med uttryckslösa ögon och sade att hon bara hade köttkniven för försvar och att hon klippte sönder sin mördardräkt för att hon hade dåligt samvete för att hon... hade en likadan eller något sådant. John och alla andra kliade sig förbryllat i huvudet - vem kan det vara? Vem är en kvinna de känner och litar på? Vem är det som tar ihjäl alla? Och visst är det en konstig slump att Marlena alltid lyckas vara där? Slutsats: Marlena är oskyldig.
Särskilt nu när Victor har fått en cd-spelare i badkaret (som fortsatte spela opera trots att Victor låg och ryckte i säkert fem minuter av elchock) och The Salem Serialkiller förmodligen får bära hundhuvudet fram tills att Victor kommer till sans igen och kan ange sin unga vackra fru, vad hon nu heter....
Näe, vad surt. Det VÄRSTA är att jag kommer missa det i morgon också, för då kommer mamma. Hon skall vara barnvakt i morgon medans jag och Heinz går till kajskjul 8 och tittar på Galenskaparna. Men hon kommer redan innan på dagen. Undrar om hon kan sitta barnvakt medans jag tittar på mitt sista daytimetv-varv?
torsdag 31 januari 2008
Sista torsdagen
Jag är en ond människa. Men jag är i alla fall inte ensam om det.
Idag var dagen för sista föräldraledighetslunchen på Röhsska.
"Vi måste SKYNDA oss" sade en lätt upphetsad Linda, godhetens försvarare och allt det där, "Du vet hur FULLT det blir"
Jepp. Jag vet hur fullt det blir. Det blir såpass fullt att vi de två senaste gångerna har fått äta lunch någon annanstans. Så med halvprång tog vi oss till Röhsska. Jag lovar, jag vobblade upp vagnen för den hysteriskt branta rampen på rekordtid. När vi skulle gå in stod ett sällskap yngre herrar och var på väg in. De höll upp dörren för oss. Alltså, inte bara när de själva skulle gå in - de aktivt väntade på oss och höll upp den smala dörren.
Vi kom före sällskapet till den lilla trappen som leder in till shoppen och vidare in i restaurangen. Jag vobblade upp vagnen. En av de trevliga unga männen erbjöd sig att hjälpa till. Jag tackade nej, glatt och vänligt, men vi kom i alla fall in i museishoppen innan dem.
Vi kom därigenom först in i restaurangen.
Det fanns ett bord ledigt.
Vi tog sista bordet.
Jepp. De trevliga, hjälpsamma männen fick inget bord. Vi snodde det.
Jag vet inte vad jag skall säga till mitt försvar. En sak är att LINDA gjorde så - hon skall ju trots allt snart bli advokat, men JAG?!? Jag är ju på måndag åter en statstjänsteman. En oklanderlig, omutbar ikon, en samhällets stöttepelare, ett föredöme för medborgarna.
Å andra sidan är det några dygn kvar tills jag måste vara ofelbar. Faktiskt.
Men mitt gnagande dåliga samvete äter mig. Bit för bit. Liksom Ringen förvandlar Gollum till Gollum.
Gårdagens mest skakande nyhet var denna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1735721.ab ; Under en radiodeltävling i "Vi i Femman" satt en publikförälder och visade med ett finger hur många pucklar en dromedar har. Någon annan i publiken observerade den till näsan lyfta pekfingern och slog larm.
Nyheten är så rolig på så många plan.
1. Laget ifråga svarade trots det höjda fingret fel på frågan
2. Laget vann dock tävlingen
3. Eftersom fusk förekommit skall matchen göras om idag. Utan publik.
4. Det var inte bara Aftonbladet som rapporterade om denna stora händelse, utan även SVT och TV4. Ett riktigt scoop, alltså.
5. Jag kan tänka mig SKAMMEN den fuskande föräldern kände när han/hon blev ertappad. Hur pinsamt är det? På en skala? Att sno godis från barn är nästan MER hedervärt än att fuska å sina barns vägnar i Vi i Femman.
6. Tänk er pep-talken på morgonen innan familjen Bra åker till radiostudion i Borås:
"Pelle, Pelle, LYSSNA nu JÄÄÄÄÄÄVLIGT noga - om ni inte är ABSOLUT säkra på svaret - kolla på mig då"
"Fröken har sagt att man inte får fuska"
"FRÖKEN? FRÖKEN? Vaffan vet hon? Vill du bli som hon när du blir stor? Pelle, sluta vara så jävla NAIV! Vill du komma någonstans i livet? Vill du det? VA? Kolla på mig om ni inte är ABSOLUT säkra. Det är viktigt, det här, Pelle. Jävligt viktigt. Det är VI I FEMMAN! Du vill väl inte framstå som en jävla loooooooser i Borås lokalradio - vill du det - va"
7. Tänk er om laget vunnit. Familjen Bra träffar gamla bekanta som de inte sett på evigheter.
"Ja, det här är Pelle. Han var ju med och vann en deltävling i Vi i Femman. Vi är sååååå stolta över honom"
Vid närmare eftertanke har Karmapolisen INGET på mig. Jag är småbarnsmor, för jösse namn. Därmed värd bordet. Det var inte så att jag tog maten från fattiga. Jag tog ett bord från hungriga. Som kom efter oss in i en nästan full restaurang. Och som kan uppsöka en annan vegetarisk restaurang om så är. Annars kan de påverka någon annan krog i närheten av Avenyn att utöka de vegetariska alternativen (männen såg ut att föredra mat som inte haft ögon. Eller varit i närheten av en ko.).
Det var inte så att jag fuskade i Vi i Femman.
Vidare noterar jag att slutet av (förra) veckan, början på (denna) nästa vecka fortfarande inte har kommit. Vår spis är fortfarande här, och den nya är där. Var nu där är.
Idag var dagen för sista föräldraledighetslunchen på Röhsska.
"Vi måste SKYNDA oss" sade en lätt upphetsad Linda, godhetens försvarare och allt det där, "Du vet hur FULLT det blir"
Jepp. Jag vet hur fullt det blir. Det blir såpass fullt att vi de två senaste gångerna har fått äta lunch någon annanstans. Så med halvprång tog vi oss till Röhsska. Jag lovar, jag vobblade upp vagnen för den hysteriskt branta rampen på rekordtid. När vi skulle gå in stod ett sällskap yngre herrar och var på väg in. De höll upp dörren för oss. Alltså, inte bara när de själva skulle gå in - de aktivt väntade på oss och höll upp den smala dörren.
Vi kom före sällskapet till den lilla trappen som leder in till shoppen och vidare in i restaurangen. Jag vobblade upp vagnen. En av de trevliga unga männen erbjöd sig att hjälpa till. Jag tackade nej, glatt och vänligt, men vi kom i alla fall in i museishoppen innan dem.
Vi kom därigenom först in i restaurangen.
Det fanns ett bord ledigt.
Vi tog sista bordet.
Jepp. De trevliga, hjälpsamma männen fick inget bord. Vi snodde det.
Jag vet inte vad jag skall säga till mitt försvar. En sak är att LINDA gjorde så - hon skall ju trots allt snart bli advokat, men JAG?!? Jag är ju på måndag åter en statstjänsteman. En oklanderlig, omutbar ikon, en samhällets stöttepelare, ett föredöme för medborgarna.
Å andra sidan är det några dygn kvar tills jag måste vara ofelbar. Faktiskt.
Men mitt gnagande dåliga samvete äter mig. Bit för bit. Liksom Ringen förvandlar Gollum till Gollum.
Gårdagens mest skakande nyhet var denna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1735721.ab ; Under en radiodeltävling i "Vi i Femman" satt en publikförälder och visade med ett finger hur många pucklar en dromedar har. Någon annan i publiken observerade den till näsan lyfta pekfingern och slog larm.
Nyheten är så rolig på så många plan.
1. Laget ifråga svarade trots det höjda fingret fel på frågan
2. Laget vann dock tävlingen
3. Eftersom fusk förekommit skall matchen göras om idag. Utan publik.
4. Det var inte bara Aftonbladet som rapporterade om denna stora händelse, utan även SVT och TV4. Ett riktigt scoop, alltså.
5. Jag kan tänka mig SKAMMEN den fuskande föräldern kände när han/hon blev ertappad. Hur pinsamt är det? På en skala? Att sno godis från barn är nästan MER hedervärt än att fuska å sina barns vägnar i Vi i Femman.
6. Tänk er pep-talken på morgonen innan familjen Bra åker till radiostudion i Borås:
"Pelle, Pelle, LYSSNA nu JÄÄÄÄÄÄVLIGT noga - om ni inte är ABSOLUT säkra på svaret - kolla på mig då"
"Fröken har sagt att man inte får fuska"
"FRÖKEN? FRÖKEN? Vaffan vet hon? Vill du bli som hon när du blir stor? Pelle, sluta vara så jävla NAIV! Vill du komma någonstans i livet? Vill du det? VA? Kolla på mig om ni inte är ABSOLUT säkra. Det är viktigt, det här, Pelle. Jävligt viktigt. Det är VI I FEMMAN! Du vill väl inte framstå som en jävla loooooooser i Borås lokalradio - vill du det - va"
7. Tänk er om laget vunnit. Familjen Bra träffar gamla bekanta som de inte sett på evigheter.
"Ja, det här är Pelle. Han var ju med och vann en deltävling i Vi i Femman. Vi är sååååå stolta över honom"
Vid närmare eftertanke har Karmapolisen INGET på mig. Jag är småbarnsmor, för jösse namn. Därmed värd bordet. Det var inte så att jag tog maten från fattiga. Jag tog ett bord från hungriga. Som kom efter oss in i en nästan full restaurang. Och som kan uppsöka en annan vegetarisk restaurang om så är. Annars kan de påverka någon annan krog i närheten av Avenyn att utöka de vegetariska alternativen (männen såg ut att föredra mat som inte haft ögon. Eller varit i närheten av en ko.).
Det var inte så att jag fuskade i Vi i Femman.
Vidare noterar jag att slutet av (förra) veckan, början på (denna) nästa vecka fortfarande inte har kommit. Vår spis är fortfarande här, och den nya är där. Var nu där är.
onsdag 30 januari 2008
Sista onsdagen
När börjar slutet av en vecka och när slutar början av en?
Det är nu lunchtid onsdag. I tisdags förra veckan var reparatören här och meddelade att jag skulle få min nya spis "i slutet av veckan eller början av nästa".
Slutet av förra veckan måste ju rimligen ha passerat eftersom vi är inne i denna veckan, som ju var nästa vecka förra veckan. Right?
Onsdag är mittendagen på veckan, och klockan är strax tolv - vilket torde innebära att början av denna veckan också har passerat. Eller är jag ute och cyklar? (Gud - min cykel måste nog vårfixas, på tal om inget. Kanske kan jag cykla till jobbet något/några dagar i veckan i vår? Asifasifasif....)
Nåja. Jag får nog klarhet om en vecka eller så.
Sista onsdagen började med att jag försov mig igen.
Jag smög som en ande ut i köket och mätte upp 1,5 dl vatten och 3 msk havregryn i en gryta. Jag smög som en panter in på toaletten (ty idag tålde inte min lilla blåsa att vänta tills efter frukost) men Pester smög med. Jag stängde dörren till toan för jag tänkte att då vaknar inte lillprinsen om jag spolar. Jag lade på locket på toan innan jag spolade. Mitt lilla ättelägg skulle inte vakna förrän gröten stod på bordet!
Trodde jag.
Pester har en klok storebror som har lärt lilla smurfan att hoppa på handtag, visade det sig. När jag hade blivit färdig, men innan jag hade hunnit öppna dörren visade Pester sin nya kunskap.
"TJONG" sade det från dörrhandtaget. Eftersom Pester bara väger hälften av vad Pellis gör så orsakade hon inte att dörren gled upp, bara en jäkla smäll och så for hon rätt in i blöjhinken. Inte IN i blöjhinken, utan PÅ blöjhinken. Lite tur i oturen.
"WOUÄÄÄÄÄÄÄH" sade det från Antons rum. Tji morgonfrid!
Istället för rivet äpple blev det aprikospuré i gröten. Morgonblöjan byttes inte heller förrän efter frukost.
Efter frukost badade "vi" "plaskplask". Och "Ankis" var med. Därefter torkade "vi" Anton "torrttorrt". Och satte på honom "FIIIIIIIINA" kläder och han blev "en så´n snygg kille! Har du SETT en så´n snygg kille?" Om en vecka kommer jag att ha vant mig vid att tala som en vuxen människa.
Då kommer jag att komma hem från jobbet och säga; "HAAAAAAAAAAAns, har du inte BADAT barnet idag HELLER" följt av "Vaffan har du SATT PÅ HONOM" eller något annat lika trevligt.
Det här är lite fusk, för det är en badaplaskplaskbild från förra veckan. Men principen är den samma.
Det är nu lunchtid onsdag. I tisdags förra veckan var reparatören här och meddelade att jag skulle få min nya spis "i slutet av veckan eller början av nästa".
Slutet av förra veckan måste ju rimligen ha passerat eftersom vi är inne i denna veckan, som ju var nästa vecka förra veckan. Right?
Onsdag är mittendagen på veckan, och klockan är strax tolv - vilket torde innebära att början av denna veckan också har passerat. Eller är jag ute och cyklar? (Gud - min cykel måste nog vårfixas, på tal om inget. Kanske kan jag cykla till jobbet något/några dagar i veckan i vår? Asifasifasif....)
Nåja. Jag får nog klarhet om en vecka eller så.
Sista onsdagen började med att jag försov mig igen.
Jag smög som en ande ut i köket och mätte upp 1,5 dl vatten och 3 msk havregryn i en gryta. Jag smög som en panter in på toaletten (ty idag tålde inte min lilla blåsa att vänta tills efter frukost) men Pester smög med. Jag stängde dörren till toan för jag tänkte att då vaknar inte lillprinsen om jag spolar. Jag lade på locket på toan innan jag spolade. Mitt lilla ättelägg skulle inte vakna förrän gröten stod på bordet!
Trodde jag.
Pester har en klok storebror som har lärt lilla smurfan att hoppa på handtag, visade det sig. När jag hade blivit färdig, men innan jag hade hunnit öppna dörren visade Pester sin nya kunskap.
"TJONG" sade det från dörrhandtaget. Eftersom Pester bara väger hälften av vad Pellis gör så orsakade hon inte att dörren gled upp, bara en jäkla smäll och så for hon rätt in i blöjhinken. Inte IN i blöjhinken, utan PÅ blöjhinken. Lite tur i oturen.
"WOUÄÄÄÄÄÄÄH" sade det från Antons rum. Tji morgonfrid!
Istället för rivet äpple blev det aprikospuré i gröten. Morgonblöjan byttes inte heller förrän efter frukost.
Efter frukost badade "vi" "plaskplask". Och "Ankis" var med. Därefter torkade "vi" Anton "torrttorrt". Och satte på honom "FIIIIIIIINA" kläder och han blev "en så´n snygg kille! Har du SETT en så´n snygg kille?" Om en vecka kommer jag att ha vant mig vid att tala som en vuxen människa.
Då kommer jag att komma hem från jobbet och säga; "HAAAAAAAAAAAns, har du inte BADAT barnet idag HELLER" följt av "Vaffan har du SATT PÅ HONOM" eller något annat lika trevligt.
Det här är lite fusk, för det är en badaplaskplaskbild från förra veckan. Men principen är den samma. I övrigt; nomineringslistan för den nya organisationen har kommit fram. Jag är nominerad till tre platser. Politik på hög nivå. Jag har i alla fall kommit på inledningen till mitt tal på årsmötet - om jag måste hålla något. Det skall vara en anspelning på Hillary och... vad heter han? Barak ?... Usama? Nä. Inte Usama.
Nu är det dags för lite "busålek" innan "vi" äter lunch. Den sista onsdagen. Mitt i veckan. Ångest, ångest, min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.
tisdag 29 januari 2008
Sista tisdagen, del II
Frågan är hur Heinz skall klara tillvaron. Barnet är jag säker på att han kan hantera. Men mina psykiskt.... tilltufsade.... nä, det var elakt... Mina originella katter är en annan femma.
Emma, katten, vill säga, inte den andra som jag skall boka två resor tillsammans med, en till årsmötet och en till utställningen i Oslo, har sprungit runt och varit hysterisk hela eftermiddagen. Vrålat. Skrikit. Lagt sig på min tidning. Klossat mig i ansiktet. Hon har varit hungrig.
"Sååååå" säger du, "Problemlösningsförslag - ge kattfan lite mat"
Nu vet jag ju att du inte har erfarenhet av katter på samma sätt som jag har. Du har definitivt inte erfarenhet av Emma. Hon har nämligen mat. Hon har blötmat. Men det duger inte åt damen. Jag har en son som pockar på uppmärksamhet, och den uppmärksamheten bör man inte leda till kattmatskålarna. Alltså får den äldre damen finna sig i att äta... blötmat.
Tror jag.
När Heinz kom hem tog jag Aftonbladet (inget kul i den alls idag om man bortser från en krönika om pastasallad) och lade mig i sängen. Emma var all over. "Kurrkurrkurr", sade Emma. Katten, alltså. Den andra Emma måste jag ringa till ikväll för bokning av de där resorna.
Jag kunde inte läsa tidningen. Jag försökte ligga på rygg och hålla den över mitt huvud, men inte ens denna akrobatik rådde på Emmas uppfordrande tiggeri.
"HEEEEEEEINZ" vrålade jag. Tyst. För Anton hade lagt sig igen. Heinz fick i uppdrag att fylla kattmatskålen med torrfoder. Ljudet av burken som öppnades och rasslet från de rödbruna fiskarna (Wots da deal med DET? Skulle kisekatterna tänka "Mmmmmmmmm godis! Mat som är format till fiskar är yummie" - bryr de sig lika mycket om presentationen av krubbet som jag?) fick Emma att tokspringa mot köket. Två sekunder senare var hon tillbaks till mig.
"Åt hon något" vrålade jag tyst till min sambo.
"Nä. Hon nosade på maten och gick därifrån" fick jag till svar.
Så Heinz tog sin lilla bräda och gick för att åka skateboard med sina små kamrater. Jag gick ut i köket och höll på att snubbla på Emmahelvetet tusen gånger på dessa tio-femton meter. Emma gick fram till skålen och tittade surt på mig. Jag flyttade skålen fem centimeter mot hennes nos och hon.... satte sig och åt.
Esther börjar löpa vilken sekund som helst. Jag har inte köpt någon Sheba att blanda p-pillret med, ej heller äger jag någon köttfärs. Men hon äter inte sitt jävla p-piller om hon inte får Sheba eller köttfärs. Det är reglerna och hon håller sig till dem.
Ellis är supergullig. NOT. Han kan verka supergullig, men i själva verket är han minst sagt lack på all uppmärksamhet som lilleman får. Så han satte framklor och tänder i min hand innan så att blodsvite uppstod. Därefter lade han sig som en säck potatis på mitt bröst och kurrkurrkurrade och ville bli kammad med kardan. Inte med luskammen. Den vill Esther kammas med. Emma vill inte kammas alls och ser ut som en lopploella.
Heinz är alltså iväg. Efter att ha besvarat ett samtal från 0462702400 igen (denna gång en glad liten snärta som blott sade att hon skulle försöka senare) satte jag mig för att leta efter en hane till Esther. För man kan väl inte ha för många katter???
(Hittade en choklad på Orust - men han är fem år gammal. Inte kan han väl fortfarande vara fertil? Och han har inte Emma i stamtavlan, vilket är ett minus...)
Nu vaknade sonen.
Emma, katten, vill säga, inte den andra som jag skall boka två resor tillsammans med, en till årsmötet och en till utställningen i Oslo, har sprungit runt och varit hysterisk hela eftermiddagen. Vrålat. Skrikit. Lagt sig på min tidning. Klossat mig i ansiktet. Hon har varit hungrig.
"Sååååå" säger du, "Problemlösningsförslag - ge kattfan lite mat"
Nu vet jag ju att du inte har erfarenhet av katter på samma sätt som jag har. Du har definitivt inte erfarenhet av Emma. Hon har nämligen mat. Hon har blötmat. Men det duger inte åt damen. Jag har en son som pockar på uppmärksamhet, och den uppmärksamheten bör man inte leda till kattmatskålarna. Alltså får den äldre damen finna sig i att äta... blötmat.
Tror jag.
När Heinz kom hem tog jag Aftonbladet (inget kul i den alls idag om man bortser från en krönika om pastasallad) och lade mig i sängen. Emma var all over. "Kurrkurrkurr", sade Emma. Katten, alltså. Den andra Emma måste jag ringa till ikväll för bokning av de där resorna.
Jag kunde inte läsa tidningen. Jag försökte ligga på rygg och hålla den över mitt huvud, men inte ens denna akrobatik rådde på Emmas uppfordrande tiggeri.
"HEEEEEEEINZ" vrålade jag. Tyst. För Anton hade lagt sig igen. Heinz fick i uppdrag att fylla kattmatskålen med torrfoder. Ljudet av burken som öppnades och rasslet från de rödbruna fiskarna (Wots da deal med DET? Skulle kisekatterna tänka "Mmmmmmmmm godis! Mat som är format till fiskar är yummie" - bryr de sig lika mycket om presentationen av krubbet som jag?) fick Emma att tokspringa mot köket. Två sekunder senare var hon tillbaks till mig.
"Åt hon något" vrålade jag tyst till min sambo.
"Nä. Hon nosade på maten och gick därifrån" fick jag till svar.
Så Heinz tog sin lilla bräda och gick för att åka skateboard med sina små kamrater. Jag gick ut i köket och höll på att snubbla på Emmahelvetet tusen gånger på dessa tio-femton meter. Emma gick fram till skålen och tittade surt på mig. Jag flyttade skålen fem centimeter mot hennes nos och hon.... satte sig och åt.
Esther börjar löpa vilken sekund som helst. Jag har inte köpt någon Sheba att blanda p-pillret med, ej heller äger jag någon köttfärs. Men hon äter inte sitt jävla p-piller om hon inte får Sheba eller köttfärs. Det är reglerna och hon håller sig till dem.
Ellis är supergullig. NOT. Han kan verka supergullig, men i själva verket är han minst sagt lack på all uppmärksamhet som lilleman får. Så han satte framklor och tänder i min hand innan så att blodsvite uppstod. Därefter lade han sig som en säck potatis på mitt bröst och kurrkurrkurrade och ville bli kammad med kardan. Inte med luskammen. Den vill Esther kammas med. Emma vill inte kammas alls och ser ut som en lopploella.
Heinz är alltså iväg. Efter att ha besvarat ett samtal från 0462702400 igen (denna gång en glad liten snärta som blott sade att hon skulle försöka senare) satte jag mig för att leta efter en hane till Esther. För man kan väl inte ha för många katter???
(Hittade en choklad på Orust - men han är fem år gammal. Inte kan han väl fortfarande vara fertil? Och han har inte Emma i stamtavlan, vilket är ett minus...)
Nu vaknade sonen.
Sista tisdagen
Ringeliring i telifonen.
Tyst i luren. Men Anton vaknade i alla fall inte. Avsändarnummer 0462702400.
Tio minuter senare.
Ringeliring i telifonen. Springa, springa till telifonen. Avsändarnummer 0462702400. Tyst i luren, men SÅ efter en sekund eller så kommer ett piggt;
"Hallå" - som låter nästan frågande. Eftersom jag redan presenterat mig svarar jag bara med ett uppfordrande "Ja, HALLÅ, ja"
"Jag söker Hans" säger mannen.
"Jaha" säger jag. Det blir tyst.
"Han arbetar dagtid" säger jag efter en sekund. Kan han hålla käft i en sekund när jag väntar på att han skall säga något så kan jag väl hålla käft en sekund när han ringer. Det är ju inte så att han är någon personlig kontakt i alla fall.
"Jag kanske kan ta det med dig" säger mannen i telefonen.
Jag är tyst en sekund och förklarar sedan med en mening att det tvivlar jag på.
"Stör jag" frågar mannen ointresserat.
"Ja, faktiskt" svarar jag, artigt.
"Ja, jag har ett erbjudande om en helhetslösning" säger mannen och ignorerar att jag precis förklarat att han stör.
"Jaha" säger jag. "Du vet att du ringde för en tio minuter sedan och behagade inte vara kvar i luren när jag svarade. Jag var upptagen redan då".
"Eh" säger mannen. "Det måste ha varit något tekniskt fel" säger han sedan.
"Eller en idiotdialer" säger jag. Det blir åter tyst en sekund.
"Men jag kanske kan tala med dig" säger idiotfan, som uppenbarligen inte fattar de finare nyanserna i sociala relationer.
"Du har en deal med min sambo redan, det är därför du ringer" frågar jag.
"Ehhhh, ja" säger mannen.
"Ja, jag tänkte väl det" säger jag, "För annars skulle du ju inte ringa det här numret"
"Eh" säger mannen, "Kan jag återkomma"
"Om du säljer något är det nog ingen idé" säger jag. "Varken jag eller min sambo är intresserade av telefonförsäljare"
"Ja" säger mannen, "Men nu är det som så att jag vill erbjuda honom en helhetslösning"
"Du sade ju det, ja" säger jag.
"Du är hans fru eller sambo" säger den uppmärksamme telefonförsäljaren.
"Ja"
"Då kanske jag kan berätta om vårt erbjudande för dig"
"Nä" säger jag. "Jag är, som jag har sagt, upptagen just nu. Dessutom har jag svårt att förstå hur jag skall kunna ändra ett avtal du har med min sambo"
"Eh" säger mannen. "Kan jag återkomma när han är hemma"
"Jag har svårt att hindra dig" säger jag. "Men han jobbar dagtid. Då är jag hemma och jag är inte intresserad av samtal."
Vid det här laget KAN MAN TYCKA att fanstyget borde fattat piken. Borde inte bara tänka "Fyihelvete vilken jävla klimakteriehäxa" utan även lägga till "Här säljer jag inget" följt av "Min uppdragsgivare betalar mig inte bara för att kränga utökade abonnemang till befintliga kunder utan även för att bevara någon form av kundrelation, vilket innebär att jag bör se till att kunden och hans sambo/fru/klimakteriehäxa inte säger upp sitt bredbandsabonnemang".
Men inte denne man. Han tycks tänka "Fyihelvete vilken jävla klimakteriehäxa" följt av "Bara jag får henne att säga att det är ok att ringa igen så kommer jag nog att kunna kränga ett utökat abonnemang. En helhetslösning. Och på så sätt få ihop mina fyra säljande samtal idag. Eller någon dag. Tjoho!".
Så han säger:
"Då kan jag försöka i morgon"
"Det är nog ingen större idé" säger jag. Och tillägger "Som jag har förklarat för dig stör du just nu"
Och puckot säger:
"Ja, då får jag försöka vid ett senare tillfälle"
Då bryter jag alla sociala normer och lägger på luren.
Så - jag skall på grund av detta geni till säljare lägga fram ett helhetsförslag för vårt internetabonnemang - Heinz - vi fimpar Bredbandsbolaget all together!
Tyst i luren. Men Anton vaknade i alla fall inte. Avsändarnummer 0462702400.
Tio minuter senare.
Ringeliring i telifonen. Springa, springa till telifonen. Avsändarnummer 0462702400. Tyst i luren, men SÅ efter en sekund eller så kommer ett piggt;
"Hallå" - som låter nästan frågande. Eftersom jag redan presenterat mig svarar jag bara med ett uppfordrande "Ja, HALLÅ, ja"
"Jag söker Hans" säger mannen.
"Jaha" säger jag. Det blir tyst.
"Han arbetar dagtid" säger jag efter en sekund. Kan han hålla käft i en sekund när jag väntar på att han skall säga något så kan jag väl hålla käft en sekund när han ringer. Det är ju inte så att han är någon personlig kontakt i alla fall.
"Jag kanske kan ta det med dig" säger mannen i telefonen.
Jag är tyst en sekund och förklarar sedan med en mening att det tvivlar jag på.
"Stör jag" frågar mannen ointresserat.
"Ja, faktiskt" svarar jag, artigt.
"Ja, jag har ett erbjudande om en helhetslösning" säger mannen och ignorerar att jag precis förklarat att han stör.
"Jaha" säger jag. "Du vet att du ringde för en tio minuter sedan och behagade inte vara kvar i luren när jag svarade. Jag var upptagen redan då".
"Eh" säger mannen. "Det måste ha varit något tekniskt fel" säger han sedan.
"Eller en idiotdialer" säger jag. Det blir åter tyst en sekund.
"Men jag kanske kan tala med dig" säger idiotfan, som uppenbarligen inte fattar de finare nyanserna i sociala relationer.
"Du har en deal med min sambo redan, det är därför du ringer" frågar jag.
"Ehhhh, ja" säger mannen.
"Ja, jag tänkte väl det" säger jag, "För annars skulle du ju inte ringa det här numret"
"Eh" säger mannen, "Kan jag återkomma"
"Om du säljer något är det nog ingen idé" säger jag. "Varken jag eller min sambo är intresserade av telefonförsäljare"
"Ja" säger mannen, "Men nu är det som så att jag vill erbjuda honom en helhetslösning"
"Du sade ju det, ja" säger jag.
"Du är hans fru eller sambo" säger den uppmärksamme telefonförsäljaren.
"Ja"
"Då kanske jag kan berätta om vårt erbjudande för dig"
"Nä" säger jag. "Jag är, som jag har sagt, upptagen just nu. Dessutom har jag svårt att förstå hur jag skall kunna ändra ett avtal du har med min sambo"
"Eh" säger mannen. "Kan jag återkomma när han är hemma"
"Jag har svårt att hindra dig" säger jag. "Men han jobbar dagtid. Då är jag hemma och jag är inte intresserad av samtal."
Vid det här laget KAN MAN TYCKA att fanstyget borde fattat piken. Borde inte bara tänka "Fyihelvete vilken jävla klimakteriehäxa" utan även lägga till "Här säljer jag inget" följt av "Min uppdragsgivare betalar mig inte bara för att kränga utökade abonnemang till befintliga kunder utan även för att bevara någon form av kundrelation, vilket innebär att jag bör se till att kunden och hans sambo/fru/klimakteriehäxa inte säger upp sitt bredbandsabonnemang".
Men inte denne man. Han tycks tänka "Fyihelvete vilken jävla klimakteriehäxa" följt av "Bara jag får henne att säga att det är ok att ringa igen så kommer jag nog att kunna kränga ett utökat abonnemang. En helhetslösning. Och på så sätt få ihop mina fyra säljande samtal idag. Eller någon dag. Tjoho!".
Så han säger:
"Då kan jag försöka i morgon"
"Det är nog ingen större idé" säger jag. Och tillägger "Som jag har förklarat för dig stör du just nu"
Och puckot säger:
"Ja, då får jag försöka vid ett senare tillfälle"
Då bryter jag alla sociala normer och lägger på luren.
Så - jag skall på grund av detta geni till säljare lägga fram ett helhetsförslag för vårt internetabonnemang - Heinz - vi fimpar Bredbandsbolaget all together!
måndag 28 januari 2008
Sista måndagen...
Idag är första dagen på sista arbetsveckan.
Nästa vecka är jag ledig, eller i vart fall inte underställd den mest krävande el chefe jag någonsin haft.
Nästa vecka har jag hittat min skolväska och packat ner min favoritpenna och min gympapåse och så skall jag gå till jobbet och tänk om de andra barnen inte tycker om mig? (Helt ärligt måste jag köpa kläder.)
Så man kan tycka att den här veckan skulle varit rosenröd. Istället började den med ett allmänt kaos, emedan jag försov mig och havregrynen var slut. I kombo skapade detta en helvetisk situation där sonen satt och försökte få i sig Sinlac med äpplepuré samtidigt som han skrek som om jag slagit honom med en åttasvansad katt, de riktiga katterna sprang runt fötterna och vrålade för att de var hungriga och för att de stressades av mr Anton, jag var så toanödig att jag höll på att dö och så TRÖTT och jag försökte frenetiskt få in skedar av den allt kallare gröten i en högst motvillig mun.
Men han är ju så SÖT, min son. På riktigt. Vilket påtalades av mig tusenmiljoner gånger på väg från Halmstad i förrgår. Det var inte whiskeyn som lättade på stämbanden, helt och hållet. Jag kan orera om hur söt min son är även nykter. Men ok, jag gick nog till överdrift - objektivt sett kanske han bara är en bland de tio sötaste ungarna i världen. Och man behöver kanske inte älta sonens skönhet om och om igen i fjorton mil.
Min son har en polisdräkt.
När jag var på lunch med Lotta och Erika i förra veckan åt vi borta på Ullevi.
Nästa vecka är jag ledig, eller i vart fall inte underställd den mest krävande el chefe jag någonsin haft.
Nästa vecka har jag hittat min skolväska och packat ner min favoritpenna och min gympapåse och så skall jag gå till jobbet och tänk om de andra barnen inte tycker om mig? (Helt ärligt måste jag köpa kläder.)
Så man kan tycka att den här veckan skulle varit rosenröd. Istället började den med ett allmänt kaos, emedan jag försov mig och havregrynen var slut. I kombo skapade detta en helvetisk situation där sonen satt och försökte få i sig Sinlac med äpplepuré samtidigt som han skrek som om jag slagit honom med en åttasvansad katt, de riktiga katterna sprang runt fötterna och vrålade för att de var hungriga och för att de stressades av mr Anton, jag var så toanödig att jag höll på att dö och så TRÖTT och jag försökte frenetiskt få in skedar av den allt kallare gröten i en högst motvillig mun.
Men han är ju så SÖT, min son. På riktigt. Vilket påtalades av mig tusenmiljoner gånger på väg från Halmstad i förrgår. Det var inte whiskeyn som lättade på stämbanden, helt och hållet. Jag kan orera om hur söt min son är även nykter. Men ok, jag gick nog till överdrift - objektivt sett kanske han bara är en bland de tio sötaste ungarna i världen. Och man behöver kanske inte älta sonens skönhet om och om igen i fjorton mil.
Min son har en polisdräkt.
När jag var på lunch med Lotta och Erika i förra veckan åt vi borta på Ullevi.Tips till er singlar där ute!
Det stället är belamrat med ordningsmaktens finest, på riktigt. En man i uniform ÄR ändå en man i uniform. Och ofta ganska ung. Och vältränad. (Dessutom jobbar de ju på massa konstiga tider så man slipper ju träffa dem FÖR ofta...) Hur som helst så morsade Anton på kollegorna. De tyckte OCKSÅ att han var söt. Så det så.
lördag 26 januari 2008
Drömliv
Inatt drömde jag vad jag trodde var den tråkigaste drömmen i mänsklighetens historia.
Bostadspriserna hade fortsatt falla, men eftersom ekonomin brakat åt helvete var räntorna skyhöga.
Jag och Hans satt hos banken och diskuterade vårt låneutrymme. 2,5 mille kunde vi få i alla fall.
"Bättre att köpa för en låg summa med hög ränta än tvärt om" sade jag och bankkillen och Hans nickade instämmande.
Sedan vaknade jag.
Innan jag hann förtälja denna adrenalinpumpande vision för the love of my life berättade han vad han drömt om;
Våra fryspåsar var bara tvåliterspåsar.
Jag avstod från att berätta om min tråkiga dröm. Han vann ju. Med hästlängder.
Bostadspriserna hade fortsatt falla, men eftersom ekonomin brakat åt helvete var räntorna skyhöga.
Jag och Hans satt hos banken och diskuterade vårt låneutrymme. 2,5 mille kunde vi få i alla fall.
"Bättre att köpa för en låg summa med hög ränta än tvärt om" sade jag och bankkillen och Hans nickade instämmande.
Sedan vaknade jag.
Innan jag hann förtälja denna adrenalinpumpande vision för the love of my life berättade han vad han drömt om;
Våra fryspåsar var bara tvåliterspåsar.
Jag avstod från att berätta om min tråkiga dröm. Han vann ju. Med hästlängder.
torsdag 24 januari 2008
Konsumentdilemma
Ett storslaget helgnöje, shopping i atmosfär! Ett paradis för den prismedvetne, eller kanske bara för den med humor. Få saker stör mig som riktigt, riktigt, RIKTIGT dålig reklam. Du vet, sådan där som ger en en riktig stor klump av ont i magen. Det är så plågsamt pinsamt att man vrider sig i tv-soffan och man SVÄÄÄÄÄR på att aldrig i helvete använda produkten i fråga.
Magnum var en. Men den var i jämförelse högkvalitativ...
Jag har inga glasögon, alltså kan jag bara våndas när jag ser Stefan eller Christer/Krister göra "tokroliga"(?) misstag på grund av hans dåliga syn. Jag lider med reklamfirman. Jag lider med idésprutan. Jag lider med regissören. Jag lider till och med Stefan eller Christer/Krister, men den jag INTE lider med är beställaren, den där otroligt tafflige optikerfirman som inte ens hade det goda omdömet att säga "NÄE, inte fan att vi tänker använda den här skiten". Jag ser det dock som en klar fingervisning om en optiker jag aldrig skall anlita när jag börjar få dålig syn. Med det omdömet, eller är det kanske dålig syn, står det helt klart för mig att det inte är en expert på små nyanser. De lär ju knappast saluföra några snygga bågar heller.
Men vad jag sörjer Lidl!
Enligt deras fantastiska reklam är det ett ställe som vänder sig till tjuriga klimakteriekärringar och till medelålders män utan smaklökar.
Mmmmm... Vad bra att ha hemma när man vill imponera på spontangäster!
Jag GILLAR ju Lidl! Var annars kan man hitta färdiga hamburgare med bröd, redo för en omgång i micron? Kemiska ämnen sammansatta till ett brüleliknande kladd med något vitt och skummigt på topp, benämnt "Chokladpudding med grädde"? Blekgrå korvar? Illa röd läsk? Illa färgade karameller, innehållande alla azo-färger som finns på kartan?
Vattnas det inte i munnen? Helgens festmiddag är strax fixad!
Var annars finner man neongula "edamer"ostar? Fläskkött vitt som snö? Förpackningar som endast anger innehållet på kroatiska? Billiga spånkorgar bredvid inbrottslarm för en hundring? Tvålar formade till sjöhästar i klarröd färg?Kroatiska... Så mulitkulticrosskitchen!
Jävla reklammakare. De tvingar mig att överge min vana att hoppa in på ett Lidl så fort jag åker förbi ett.
Dumma.
onsdag 23 januari 2008
Lika som bär!
Det kan knappast ha undgått någon att jag har en son. Inte heller att det har varit rea på stan. Jag kombinerade dessa två fenomen och köpte en sockersöt liten pyjamas med små röda gubbar på. Hälften av gubbarna hade toppluva, hälften hade vantar. Detta på en pyjamas.
Anyways, med pyjamasen följde en liten toppluva. Vi satte toppluvan på vår son och vad transformerades då vår guldkyckling till?
Jo:
SOCKER-CONNY!
Du tror mig inte?
Kolla här:
Jag älskar min son. Han är söt som socker. På riktigt. Jag och sambon diskuterade ämnet ganska ingående. Jag hävdade att Socker-Conny var i själen ren. Sambon var inte helt övertygad. Men sambon ser inte det goda i folk, som jag gör. Sambon är tvärt emot ganska ond. Vilket bevisades när han förvandlade vårt barn till farao. (Det finns en del perverterade bilder med vår son med faraonsk huvudbonad.) Detta leder till dagens bonusbild:
Farao med attityd.
Vad är det med att sätta saker på huvudet på saker man eg gillar? Vi är i alla fall inte ensamma. Jag hänvisar till bland annat http://www.stuffonmycat.com/ som är en ypperlig källa till underhållning. (Den och http://www.catsthatlooklikehitler.com/cgi-bin/seigmiaow.pl. Båda, särskilt den sistnämnda kan få den mest inbitne katthataren att dra på smilbanden. Om ni susar in på Hitlerkatterna - läs särskilt kommentarerna!)
I övrigt; spray lyckades i typ fem minuter fixa mitt konto igen. Men nu är det åter kraschat. Jag vet att vissa mail som sänts inte kommit fram, för jag fick ett samtal innan om att jag inte infunnit mig på avtalad mötesplats. Som var avtalad genom ett meddelande på mailen. Säkrast finns jag alltså på Facebook (även om jag spenderar så lite tid som möjligt där - seeeeeeeeegt) och om inte mitt mailkonto funkar senast i morgon öppnar jag nytt.
OJ, alldeles nu så inträffade något mirakulöst! Något helt fantastiskt! När jag skulle få fram adressen till cats that look like Hitler så fick jag upp en flashscreen som meddelade att jag var den miljonte besökare på sidan! Tänk vilken tur! Jag hade därför vunnit en fri cruise till Florida! Allt jag förmodligen behövde göra var att ange mitt visakortsnummer. Attans att jag råkade klicka bort det när jag blev till mig av förtjusning... Om jag försöker igen, så kanske...
Annars är det regnigt och jävligt och katterna är hungriga för jag orkar inte masa mig iväg och köpa mat till dem. De får ta mig tusan knapra piller fram tills att Heinz kommer hem. Själv fick jag nöja mig med ärtsoppa. Spikad med massa stark senap. Sonen ville smaka. Jag tänkte att liiiiiiite kan han ju få. Han kommer att grina illa och inte vilja ha något mer, så jag behöver inte oroa mig för saltet, tänkte jag.
Jag gav honom lite på en sked. Kid U not - killen went wild! Han kommer att bli värsta ärtsoppejunkien. När han inte fick mer än liiiiiite till så blev han hysterisk. Tårar sprutade, trumhinnor spräcktes (mina). Detta var tio minuter efter att han intagit en 200 g måltid med en halv banan till efterrätt, dessutom satt i sig tre smörgåsrån och en halv deciliter äppeljuice (JAAAAAAAAA - jag är en dålig mor. Jag skall förklara någon annan gång, om jag orkar, varför min son de senaste dagarna fått utspädd äppeljuice att dricka till maten...).
Anyways, med pyjamasen följde en liten toppluva. Vi satte toppluvan på vår son och vad transformerades då vår guldkyckling till?
Jo:
SOCKER-CONNY!Du tror mig inte?
Kolla här:
Jag älskar min son. Han är söt som socker. På riktigt. Jag och sambon diskuterade ämnet ganska ingående. Jag hävdade att Socker-Conny var i själen ren. Sambon var inte helt övertygad. Men sambon ser inte det goda i folk, som jag gör. Sambon är tvärt emot ganska ond. Vilket bevisades när han förvandlade vårt barn till farao. (Det finns en del perverterade bilder med vår son med faraonsk huvudbonad.) Detta leder till dagens bonusbild:
Farao med attityd.
Vad är det med att sätta saker på huvudet på saker man eg gillar? Vi är i alla fall inte ensamma. Jag hänvisar till bland annat http://www.stuffonmycat.com/ som är en ypperlig källa till underhållning. (Den och http://www.catsthatlooklikehitler.com/cgi-bin/seigmiaow.pl. Båda, särskilt den sistnämnda kan få den mest inbitne katthataren att dra på smilbanden. Om ni susar in på Hitlerkatterna - läs särskilt kommentarerna!)
I övrigt; spray lyckades i typ fem minuter fixa mitt konto igen. Men nu är det åter kraschat. Jag vet att vissa mail som sänts inte kommit fram, för jag fick ett samtal innan om att jag inte infunnit mig på avtalad mötesplats. Som var avtalad genom ett meddelande på mailen. Säkrast finns jag alltså på Facebook (även om jag spenderar så lite tid som möjligt där - seeeeeeeeegt) och om inte mitt mailkonto funkar senast i morgon öppnar jag nytt.
OJ, alldeles nu så inträffade något mirakulöst! Något helt fantastiskt! När jag skulle få fram adressen till cats that look like Hitler så fick jag upp en flashscreen som meddelade att jag var den miljonte besökare på sidan! Tänk vilken tur! Jag hade därför vunnit en fri cruise till Florida! Allt jag förmodligen behövde göra var att ange mitt visakortsnummer. Attans att jag råkade klicka bort det när jag blev till mig av förtjusning... Om jag försöker igen, så kanske...
Annars är det regnigt och jävligt och katterna är hungriga för jag orkar inte masa mig iväg och köpa mat till dem. De får ta mig tusan knapra piller fram tills att Heinz kommer hem. Själv fick jag nöja mig med ärtsoppa. Spikad med massa stark senap. Sonen ville smaka. Jag tänkte att liiiiiiite kan han ju få. Han kommer att grina illa och inte vilja ha något mer, så jag behöver inte oroa mig för saltet, tänkte jag.
Jag gav honom lite på en sked. Kid U not - killen went wild! Han kommer att bli värsta ärtsoppejunkien. När han inte fick mer än liiiiiite till så blev han hysterisk. Tårar sprutade, trumhinnor spräcktes (mina). Detta var tio minuter efter att han intagit en 200 g måltid med en halv banan till efterrätt, dessutom satt i sig tre smörgåsrån och en halv deciliter äppeljuice (JAAAAAAAAA - jag är en dålig mor. Jag skall förklara någon annan gång, om jag orkar, varför min son de senaste dagarna fått utspädd äppeljuice att dricka till maten...).
måndag 21 januari 2008
Dagens tredje.
Jag skippar kommentarer om Tihitito och om pervoplastikkirurgen och går direkt på godbitarna.
http://www.annaskipper.se/ och särskilt nämnvärt är
http://annaskipper.bagsnatcher.com/se/create/633320490190876284_d03ed/new
Helt underbart.
Gränsande till obetalbart.
Tack unge hr Sandhal för tipset!
Uppiggande, renande, stärkande. Någon sade btw att kvinnan är YNGRE än vad jag är. JEIZZUS! En god anledning att hålla sig till sin vanliga diet.
http://www.annaskipper.se/ och särskilt nämnvärt är
http://annaskipper.bagsnatcher.com/se/create/633320490190876284_d03ed/new
Helt underbart.
Gränsande till obetalbart.
Tack unge hr Sandhal för tipset!
Uppiggande, renande, stärkande. Någon sade btw att kvinnan är YNGRE än vad jag är. JEIZZUS! En god anledning att hålla sig till sin vanliga diet.
Ingen tandborste...
Det var Obelix-tandkräm någon annan mamma hade fått. Tandsköterskan visade oss alla uppradade mammor hur tuben såg ut. Hon visade även hur en barntandborste såg ut. Och hur tänder med hål i såg ut och så sade hon att man inte skulle ge bebisar godis och juice. Det sade hon flera gånger och visade även pedagogiska bilder på mat.
Bild 1: Kanelbullar, kakor och läsk.
Bild 2: Fil, frukt och ett glas mjölk.
Sedan skulle vi mammor gissa vilket som var fel.
När vi hade gissat några gånger blev det rätt, och då fick vi gå. Men inte fick vi någon Obelix-tandkräm, inte. Inte heller någon tandborste. Vi var väl inte duktiga nog. Eller så anses vi innerstadsmammor icke lika värdiga en tub tandkräm och en barntandborste.
Dumma.
Jag har motionerat hela helgen!
Nä, nu ljög jag. Jag har berett motioner hela helgen.
I fredags hade jag något av en existensiell kris och stormen var på väg. Jag satt därför uppe alltför länge, för jag tänkte att eftersom stormen haussades till Gudrun-nivå skulle radion eller textteven på morgonen strängeligen förbjuda mig att sätta mig i bilen och åka till Borås. Inte fan.
Det blåste ju knappt kuling när jag tvingades upp i ottan och in i bilen. Men jag såg i alla fall fram emot en macka när jag kom fram till kansliet. Jag hade glömt att det var ett sleepover-möte. Naturligtvis hade alla ätit en lyxig hotellfrukost.
Samtliga ledamöter i rådet dök upp. Magen började kurra och jag grep mig an motionen om organisationsförändringen. Vi jobbade och jobbade och jobbade och jobbade och - jobbade. På kvällen avnjöts en middag och då hade det börjat blåsa utav bara helvete.
I bilen på väg hem funderade jag på den utomordentliga kvalitetsfilmen Twister - har du sett den? Elaka tornadoforskare åker runt i nazisvarta SUV-ar medan snälla tornadoforskare inte har tillräckligt med anslag och därför har mindre lyxig utrustning. De tävlar om vem som kan forska mest om tornados och surprise, surprise, det fattiga gänget vinner över naziforskarna. Mycket spännande vid min ära. Filmen visar på ett realistiskt sätt hur bilar förs upp i luften av vindar som äro mycket starka, och det var detta jag funderade över när jag åkte hit och dit och härs och kors över motorvägsfilerna.
Efter några timmars sömn satte jag mig åter i bilen. Denna gång var jag medveten om att frukost inte skulle vara tillgänglig, men eftersom jag var sen så fanns det inga alternativ. Min mage kurrade då jag åter satte mig med organisationsförändringsförslaget som nu skulle bli en formell motion. Därutöver var det en hoper andra motioner som skulle beredas, samt en del petitioner som skulle besvaras och så någon ansökan om medlemsskap som skulle ses över för ändringsrekommendation.
Så vi jobbade och jobbade och jobbade, allt medan styrelsen satt och ändrade och ändrade och ändrade. Och kom med nya motioner. Ett litet tag tänkte jag att jag skulle bli kvar på kansliet, för evigt.
Vid femtiden gick ett tåg mot Stockholm vilket skulle medföra en hel del av styrelsen och även en del av stadgerådet.
Jag såg framför mig en natt, i ensamhet, i Borås, på kansliet, där jag satt och skrev och skrev och skrev, men, för att citera Professor Baltazar, "SÅ" var det klart!
Så snart kommer en gedigen motionslunta till en kattklubb nära dig! Tänk på mig då!
(Organisationsmotionen var vid en tidpunkt uppe i 17 sidor, vi fick ner den till 13 efter att ha frångått mallen med argumentet att en organisationsförändring upphäver alla mallar. Själva motionen var ju från styrelsen så vårt lilla råd får inte någon cred för den. Detta upprörde en av vårt råds medlemmar så till den milda grad att vi beslutade att sno en av styrelsens motioner, om tystnadsplikt, och lägga fram som vår egen. Äras den som äras bör!) (NEEEEEEJ - naturligtvis var det inte alls därför vi övertog tystnadspliktsmotionen, det var för att stadgerådet inte hade framlagt någon egen motion, stadgarna skulle ju i allt väsentligt helt formuleras om, utan det var för att reducera styrelsens motionsantal. Helt enkelt. Sades det. När förslaget från en av rådsmedlemmarna kom.)
Jag anlöpte hemmet igårkväll och det var fullt på parkeringen. Trött var jag. Trött, trött, trött. Jag var nära att döda fanstyget som snodde min parkering. På riktigt alltså. Jag blev vansinnig när han snodde den mitt framför ögonen på mig och tittade på mig med överlägsen min (då pekade jag finger. Moget.). Men när han och hans fula kärring kom gående mot bilen när jag en kvart senare fortfarande stod och väntade var jag nära att göra en Christine, och då menar jag inte min goda arbetskamrat utan Kings onda bil. Ärligt. Jag besinnade mig ty jag är en mogen och ansvarstagande moder.
................................Mina drömmars bil. I alla fall igårkväll
I övrigt - mina kronärtskockor har grott. Inte så bra, tror jag, för hur skall jag kunna hålla nästan 20 kronärtskocksplantor vid liv fram tills i vår? Men man SKULLE så i januari!
Mitt mailkonto har kraschat. Inga mail finns kvar varken i ut- eller inkorgen. Inga adresser finns kvar. Detta innebär ett litet problem då jag har kommit på vissa brister i tystnadspliktsmotionen samt har funderingar på om vi ändrade namnet på Disciplinkommittén till Disciplinnämnden på alla ställen i vår gedigna motion.
Fastighetsskötaren har varit här och givit mig ett tvättstugelås. Samt utan framgång försökt fixa barnspärren på den undre ugnsluckan. Samt förklarat att en reparatör av både ugnslucka och främre spisplatta kommer att kontakta mig i eftermiddag. Samt förmodligen reagerat över att mitt hem ser ut som fan. Samt fått en allergisk reaktion på mina tre übersociala katter som sprang runt honom medans jag inte ville böja mig ner och plocka upp dem då jag bara hade ett kort nattlinne på mig. Han hade mailat om att han skulle komma.
Jag undrar... Min spis är från 1983. Kommer den att lagas? Kylskåpet, som är lika gammalt, fick en reparation i våras. Så chansen är ganska stor att jag kommer att fortsätta laga mat på ett schabrak som, tillsammans med min kyl och frys, är hela anledningen till den globala uppvärmningen. Men det är å andra sidan ganska bra, för om de skall installera en ny spis så kommer det förmodligen ta längre tid än att laga den gamla. Om jag får en ny spis kommer jag dock att mer än halvera mina elkostnader, antar jag. Spänningen är dödande! (Och då menar jag inte den elektriska)
Jag skall på tandsamtal med Anton. Tydligen bjussar landstinget på en tandborste och en tub med tandkräm (som inte var Bamse, jag minns inte vem det var...). Tänk om de drar in på den ynnesten om jag bekänner att Anton redan har en tandborste och en tub med Bamsetandkräm?
I fredags hade jag något av en existensiell kris och stormen var på väg. Jag satt därför uppe alltför länge, för jag tänkte att eftersom stormen haussades till Gudrun-nivå skulle radion eller textteven på morgonen strängeligen förbjuda mig att sätta mig i bilen och åka till Borås. Inte fan.
Det blåste ju knappt kuling när jag tvingades upp i ottan och in i bilen. Men jag såg i alla fall fram emot en macka när jag kom fram till kansliet. Jag hade glömt att det var ett sleepover-möte. Naturligtvis hade alla ätit en lyxig hotellfrukost.
Samtliga ledamöter i rådet dök upp. Magen började kurra och jag grep mig an motionen om organisationsförändringen. Vi jobbade och jobbade och jobbade och jobbade och - jobbade. På kvällen avnjöts en middag och då hade det börjat blåsa utav bara helvete.
I bilen på väg hem funderade jag på den utomordentliga kvalitetsfilmen Twister - har du sett den? Elaka tornadoforskare åker runt i nazisvarta SUV-ar medan snälla tornadoforskare inte har tillräckligt med anslag och därför har mindre lyxig utrustning. De tävlar om vem som kan forska mest om tornados och surprise, surprise, det fattiga gänget vinner över naziforskarna. Mycket spännande vid min ära. Filmen visar på ett realistiskt sätt hur bilar förs upp i luften av vindar som äro mycket starka, och det var detta jag funderade över när jag åkte hit och dit och härs och kors över motorvägsfilerna.
Efter några timmars sömn satte jag mig åter i bilen. Denna gång var jag medveten om att frukost inte skulle vara tillgänglig, men eftersom jag var sen så fanns det inga alternativ. Min mage kurrade då jag åter satte mig med organisationsförändringsförslaget som nu skulle bli en formell motion. Därutöver var det en hoper andra motioner som skulle beredas, samt en del petitioner som skulle besvaras och så någon ansökan om medlemsskap som skulle ses över för ändringsrekommendation.
Så vi jobbade och jobbade och jobbade, allt medan styrelsen satt och ändrade och ändrade och ändrade. Och kom med nya motioner. Ett litet tag tänkte jag att jag skulle bli kvar på kansliet, för evigt.
Vid femtiden gick ett tåg mot Stockholm vilket skulle medföra en hel del av styrelsen och även en del av stadgerådet.
Jag såg framför mig en natt, i ensamhet, i Borås, på kansliet, där jag satt och skrev och skrev och skrev, men, för att citera Professor Baltazar, "SÅ" var det klart!
Så snart kommer en gedigen motionslunta till en kattklubb nära dig! Tänk på mig då!
(Organisationsmotionen var vid en tidpunkt uppe i 17 sidor, vi fick ner den till 13 efter att ha frångått mallen med argumentet att en organisationsförändring upphäver alla mallar. Själva motionen var ju från styrelsen så vårt lilla råd får inte någon cred för den. Detta upprörde en av vårt råds medlemmar så till den milda grad att vi beslutade att sno en av styrelsens motioner, om tystnadsplikt, och lägga fram som vår egen. Äras den som äras bör!) (NEEEEEEJ - naturligtvis var det inte alls därför vi övertog tystnadspliktsmotionen, det var för att stadgerådet inte hade framlagt någon egen motion, stadgarna skulle ju i allt väsentligt helt formuleras om, utan det var för att reducera styrelsens motionsantal. Helt enkelt. Sades det. När förslaget från en av rådsmedlemmarna kom.)
Jag anlöpte hemmet igårkväll och det var fullt på parkeringen. Trött var jag. Trött, trött, trött. Jag var nära att döda fanstyget som snodde min parkering. På riktigt alltså. Jag blev vansinnig när han snodde den mitt framför ögonen på mig och tittade på mig med överlägsen min (då pekade jag finger. Moget.). Men när han och hans fula kärring kom gående mot bilen när jag en kvart senare fortfarande stod och väntade var jag nära att göra en Christine, och då menar jag inte min goda arbetskamrat utan Kings onda bil. Ärligt. Jag besinnade mig ty jag är en mogen och ansvarstagande moder.
................................Mina drömmars bil. I alla fall igårkvällI övrigt - mina kronärtskockor har grott. Inte så bra, tror jag, för hur skall jag kunna hålla nästan 20 kronärtskocksplantor vid liv fram tills i vår? Men man SKULLE så i januari!
Mitt mailkonto har kraschat. Inga mail finns kvar varken i ut- eller inkorgen. Inga adresser finns kvar. Detta innebär ett litet problem då jag har kommit på vissa brister i tystnadspliktsmotionen samt har funderingar på om vi ändrade namnet på Disciplinkommittén till Disciplinnämnden på alla ställen i vår gedigna motion.
Fastighetsskötaren har varit här och givit mig ett tvättstugelås. Samt utan framgång försökt fixa barnspärren på den undre ugnsluckan. Samt förklarat att en reparatör av både ugnslucka och främre spisplatta kommer att kontakta mig i eftermiddag. Samt förmodligen reagerat över att mitt hem ser ut som fan. Samt fått en allergisk reaktion på mina tre übersociala katter som sprang runt honom medans jag inte ville böja mig ner och plocka upp dem då jag bara hade ett kort nattlinne på mig. Han hade mailat om att han skulle komma.
Jag undrar... Min spis är från 1983. Kommer den att lagas? Kylskåpet, som är lika gammalt, fick en reparation i våras. Så chansen är ganska stor att jag kommer att fortsätta laga mat på ett schabrak som, tillsammans med min kyl och frys, är hela anledningen till den globala uppvärmningen. Men det är å andra sidan ganska bra, för om de skall installera en ny spis så kommer det förmodligen ta längre tid än att laga den gamla. Om jag får en ny spis kommer jag dock att mer än halvera mina elkostnader, antar jag. Spänningen är dödande! (Och då menar jag inte den elektriska)
Jag skall på tandsamtal med Anton. Tydligen bjussar landstinget på en tandborste och en tub med tandkräm (som inte var Bamse, jag minns inte vem det var...). Tänk om de drar in på den ynnesten om jag bekänner att Anton redan har en tandborste och en tub med Bamsetandkräm?
fredag 18 januari 2008
Que sera sera...
En helt ny karriääääääääääär, sjöng Jocke Berg och mitt överåldriga tonårshjärta nästan sprack. Nu, sådär tio (?) år senare...
VAD skulle jag kunna göra istället?
Oavsett vad så kräver det kapital. I "Mina vänner" böckerna skrev jag att jag ville bli:
-Domare
- Åklagare
-Advokat
- Veterinär
- Obducent
- Skådespelare
- Författare
Jag kommer inte att bli någotdera. Rättsväsendet har jag väl passerat i och med min ålder och mitt icke-ting. (Nope - jag är inte lika motiverad som vår vän B som orkar, med två barn och ett på väg)
Veterinär och obducent betyder vidareutbildning. Även OM CSN-möjligheterna inte vore uttömda på grund av att jag maxat dem så skulle det betyda dels tre år matte och naturkunskap innan jag kunde börja köra hardcoreutbildning. (Vem kom på den klipska idén med 3-årig humanistisk?). Dessutom tror jag att jag hade haft svårt att avliva undulaten Putte. Eller pilla med vattensjuka lik. Att agera barnmorska åt katten Pinglan och leka CSI (fast när jag var tio hette det något annat, men det var i alla fall på tv...) hade jag tyckt var skojsigt även nu. (Dock svär jag på min morfars grav att jag ALDRIG skulle bli funnen med en pastramimacka över en av mina klienter, ej heller skulle jag vara sådär galghumoristisk som alla obducenter alltid är. Jag skulle vara mitt vanliga jag. Iskall, ren och klar.)
Skådespelerska? Eh.... Jag kan inte ljuga. Jag kan inte ens bli anklagad för att ljuga. Jag kan inte ens oroa mig för att bli anklagad för att ljuga. Dessutom börjar jag fnittra när jag skall tala till mer än fem pers. Så någon Persbrandt blir jag aldrig. Kanske en Helena B, ty gråta, det kan jag.
Författare? Ja, min idérikedom är ju outsinlig. Liksom min förmåga att levandegöra medelst skrift. Eller, kanske inte. Maxböckerna är redan skrivna. Och jag hade inte kunnat illustrera dem.
Så, vad skulle jag göra om jag fick sparken?
Ingen aning. Jag vet ungefär vad jag är bra på. Jag vet ungefär vad jag suger på. Jag har ett hum om vad jag är för slags person. Men jag har inte den blekaste aning om var jag skulle passa. Revisor? Men... åter... jag har maxat CSN:en.
Begravningsbyrå? Tror jag skulle passa som hand i handske. Men samtidigt är överetableringen total, och hur skulle jag få in en fot (som är min egen...)?
Öppna eget? Självklart, men VAD? VAD kan jag komma på som genererar en stadig inkomst? Vad, vad, vad? Vilka sakkunskaper sitter man inne på, alternativt, vilka nya idéer kan man komma på? Varifrån får man kapitalet?
Inget fel på mitt jobb. Jag börjar jobba om två veckor, jag ser fram emot det. Det skall bli superkul att träffa sina kollegor. Det skall bli superkul att börja jobba. Det skall bli superkul att åka ut till skogen (hoooops, där blev jag ironisk...). Det SKALL bli superkul att börja jobba. Men jag kan mitt jobb. Jag har gjort det.
VAD skulle jag kunna göra istället?
Oavsett vad så kräver det kapital. I "Mina vänner" böckerna skrev jag att jag ville bli:
-Domare
- Åklagare
-Advokat
- Veterinär
- Obducent
- Skådespelare
- Författare
Jag kommer inte att bli någotdera. Rättsväsendet har jag väl passerat i och med min ålder och mitt icke-ting. (Nope - jag är inte lika motiverad som vår vän B som orkar, med två barn och ett på väg)
Veterinär och obducent betyder vidareutbildning. Även OM CSN-möjligheterna inte vore uttömda på grund av att jag maxat dem så skulle det betyda dels tre år matte och naturkunskap innan jag kunde börja köra hardcoreutbildning. (Vem kom på den klipska idén med 3-årig humanistisk?). Dessutom tror jag att jag hade haft svårt att avliva undulaten Putte. Eller pilla med vattensjuka lik. Att agera barnmorska åt katten Pinglan och leka CSI (fast när jag var tio hette det något annat, men det var i alla fall på tv...) hade jag tyckt var skojsigt även nu. (Dock svär jag på min morfars grav att jag ALDRIG skulle bli funnen med en pastramimacka över en av mina klienter, ej heller skulle jag vara sådär galghumoristisk som alla obducenter alltid är. Jag skulle vara mitt vanliga jag. Iskall, ren och klar.)
Skådespelerska? Eh.... Jag kan inte ljuga. Jag kan inte ens bli anklagad för att ljuga. Jag kan inte ens oroa mig för att bli anklagad för att ljuga. Dessutom börjar jag fnittra när jag skall tala till mer än fem pers. Så någon Persbrandt blir jag aldrig. Kanske en Helena B, ty gråta, det kan jag.
Författare? Ja, min idérikedom är ju outsinlig. Liksom min förmåga att levandegöra medelst skrift. Eller, kanske inte. Maxböckerna är redan skrivna. Och jag hade inte kunnat illustrera dem.
Så, vad skulle jag göra om jag fick sparken?
Ingen aning. Jag vet ungefär vad jag är bra på. Jag vet ungefär vad jag suger på. Jag har ett hum om vad jag är för slags person. Men jag har inte den blekaste aning om var jag skulle passa. Revisor? Men... åter... jag har maxat CSN:en.
Begravningsbyrå? Tror jag skulle passa som hand i handske. Men samtidigt är överetableringen total, och hur skulle jag få in en fot (som är min egen...)?
Öppna eget? Självklart, men VAD? VAD kan jag komma på som genererar en stadig inkomst? Vad, vad, vad? Vilka sakkunskaper sitter man inne på, alternativt, vilka nya idéer kan man komma på? Varifrån får man kapitalet?
Inget fel på mitt jobb. Jag börjar jobba om två veckor, jag ser fram emot det. Det skall bli superkul att träffa sina kollegor. Det skall bli superkul att börja jobba. Det skall bli superkul att åka ut till skogen (hoooops, där blev jag ironisk...). Det SKALL bli superkul att börja jobba. Men jag kan mitt jobb. Jag har gjort det.
torsdag 17 januari 2008
Icke-ironisk tomtebolycka
Det är nu mindre än två veckor tills jag återgår i tjänst.
Precis innan jul upphörde min kräkunge att vara en kräkunge. För den som inte har haft ett kräkbarn är det kanske svårt att förstå vad det betyder:
När du tar upp barnet på morgonen är det fina, nya kräkfläckar i sängen. Gärna lite kräk i håret på barnet också. Du bär barnet till skötbordet för att han skall slippa äta frukost i kissblöja. På skötbordet kräks han ner pyjamasen som med lite tur just hade torkat efter kvällen och nattens kaskader.
Du tar ditt kräkbarn i famnen - och bli inte förvånad om han kräks på vägen från skötbordet till frukostbordet. Du har slutat förvånas över att det överhuvudtaget finns något att kräka upp eftersom den senaste gången han åt var kvällen tidigare.
Barnet får sin mat och så fort måltiden avslutas - så kräks han ner pyjamasen som fortfarande är på.
Du ser ut något rent till barnet och lägger honom på rygg för att ta av honom pyjamasen. Han kräks. Du tvättar av barnets hals och bröstkorg. Du kränger på barnet en ren och torr body, och med lite tur hinner du lyfta upp barnet innan han kräks och väter ner den torra bodyn. Har du riktig tur lyckas du sikta kräket till golvet istället för på de torra kläderna. Oavsett om kläderna fortfarande är torra eller ej väljer du att behålla dem på - du vet att det inte kommer att lyckas bättre nästa gång.
Därefter går du efter barnet med en rulle hushållspapper HELA tiden. Det går minst en hushållspappersrulle per dag. Ändå missar du massor och sätter fötterna i kallt kräk minst några gånger per dag. Du måste vara snabb som en örn med upptorkningen! I nio fall av tio geggar ditt barn runt med kräket så fort det splashat ner i golvet.
Du ger barnet lunch. Han kräks medan du gör i ordning lunchen. Han kräks så fort du avslutat matningen. Det är dags för det första klädbytet för dagen.
Du tar på barnet ytterkläder för det är dags att gå ut. Innan ni har lämnat lägenheten är jackan våt och lite gulligt gulfläckig. Se till att ha med pappersservetter! Och när barnet kräks i vagnen; försök att torka rent även utsidan. Du kan dock med gott samvete strunta i allt som hamnat under filten. Om du skall bekymra dig om allt kräk som hamnat under och runt barnet så kommer du inte långt utanför dörren! Håll barnet så varmt som möjligt även om det inte innebär att han är torr!
När folk tittar på dig med avsmak på stan för att du har en nerspydd unge som utan tvivelsmål har en mor som sätter på honom samma kläder en vecka i streck - låt bli att räcka ut tungan och be dem dra åt helvete. Kräks barnet utanför vagnen i en butik - var trevlig nog att be personalen om en trasa eller något. Du behöver hushålla med dina pappersservetter och genom att fråga gulligt så tycker personalen att ditt barn blir mindre äckligt än vad de tyckt ifall du bara låtsades som det regnade.
När du kommer hem - ta av dig dina egna ytterkläder innan du tar upp barnet. Det är svårare att tvätta en jacka än en tröja och den tröja du har på dig är redan kräkt på tre-fyra gånger vid det här laget.
Det kan vara dags för nytt klädbyte. Och så fortsätter dagen på samma sätt. Kräk, kräk, kräk, kräk... Allt luktar fan. Allt är vått. Allt är fläckigt. Barnet har utslag på bröstkorgen för att han aldrig får vara torr. Folk kommer med käcka tillrop och tips.
- Han äter för ofta
- Han äter för sällan
- Han äter för mycket
- Han behöver fast mat
- Han kan inte smälta den fasta maten
- Sätt på honom en haklapp
- Utslagen blir värre om han har en haklapp
och så vidare.
Du vet att du har världens sötaste och goaste och mest sociala unge, men han är helt handikappad av allt kräkande!
Och så en vacker dag så KRÄKS HAN INTE! Bara en eller två gånger per dag, som alla andra ungar gör! Lättnaden är så enorm att det inte går att beskriva. Allt blir lätt, allt går snabbt, allt är ROLIGT! Nu kan du leka med honom och inte vara beredd på att knipa ihop munnen fort som attan när kaskaden kommer flygande! Nu slipper du kräk i nacken! Plötsligt inser du att barnet har samma kläder en hel dag - OCH DE ÄR TORRA! När du lämnar honom till någon annan behöver du inte varna och du kan bara njuta!
Och så inser du att du inte har några fina kläder till ditt barn... Allt har tidigare varit inriktat på kvantitet, inte estetik... Alla bodys är randiga och tråkiga och från reastället... Det har ju liksom inte varit någon idé att försöka hålla ungen snygg... Men i vår - då JÄÄÄÄÄÄVLAR vad finklädd min son skall vara!
Då är det dags för dig att börja jobba...
Idag, i alla fall, så satt Anton under vardagsrumsbordet med ryggen vänd ifrån mig. Plötsligt vände han sig nitti grader, dunsade ner på rumpan igen och sträckte upp sin högerhand och vinkade med ett stooooooort leende.
"Ey Ey" sade han. Jag vinkade tillbaks från köket.
"Hej, Hej, Anton"
"Ey Ey" vinkade Anton tillbaks.
Mitt hjärta höll på att spricka. Nästan så att jag fick tårar i ögonen, faktiskt. En sådan liten underbar, gudomlig, fantastisk liten varelse jag har skapat, nästan alldeles själv!
Så gick vi ut och jag begick en kardinalsynd. Jag gjorde vad jag alltid har hatat andra för att göra. Jag skäms. Eller, i helvete att jag skäms. Det är min unge, jag gör vad JAG vill!
På Kungstorget hade jag köpt en falafel (de har höjt priset, förresten, det kostar numer tretti spänn för en falafel - fortfarande hälften av priset för en måltid på Mc, men ack så mycket godare) och jag stod på torget och åt.
"gagagagaga" sade Anton och var glad. Kaja kom hoppandes. Ung kaja. Söt kaja.
"Titta pippifågel" sade jag med munnen full av majrova och vitkål.
"gagagaga" sade Anton och tittade intresserat. Kajan tittade lite intresserat på mig, men eftersom jag inte gjorde en ansats till att mata honom/henne ansåg fågeln att det fanns annat att fästa sitt intresse på.
Anton stirrade på fågeln.
"Jaaaaaaa" sade jag uppmuntrande, "Titta pippifågel" Med panik såg jag kajan söka nya jaktmarker.
Vad jag gjorde sedan gjorde jag för min son. Inte för miljön och hygienen i Göteborgs stad. Men jag vill ändå poängtera att denna kaja var ung och frisk och faktiskt också har ett visst existensberättigande. Om någon har problem med kajorna (som jag har när jag inte äter falafel med min son på Kungstorget) - Ring Miljö och Hälsa! Skäll inte på mig! Se till att kommunen bekostar skyddsjakt! Klandra inte en ung mor som vill underhålla sin son.
Ja, jag matade kajhelvetet. Och när jag gjorde det kom alla hans polare och ville ha Libabröd. Ja, jag kommer att ruttna i helvetet. Men min son sken som solen när pippifåglarna hoppade efter brödbitarna.
Så det var värt det!
Dagens namnsdagsbarn är..... Anton. Vad har DU köpt för fin presang?
Precis innan jul upphörde min kräkunge att vara en kräkunge. För den som inte har haft ett kräkbarn är det kanske svårt att förstå vad det betyder:
När du tar upp barnet på morgonen är det fina, nya kräkfläckar i sängen. Gärna lite kräk i håret på barnet också. Du bär barnet till skötbordet för att han skall slippa äta frukost i kissblöja. På skötbordet kräks han ner pyjamasen som med lite tur just hade torkat efter kvällen och nattens kaskader.
Du tar ditt kräkbarn i famnen - och bli inte förvånad om han kräks på vägen från skötbordet till frukostbordet. Du har slutat förvånas över att det överhuvudtaget finns något att kräka upp eftersom den senaste gången han åt var kvällen tidigare.
Barnet får sin mat och så fort måltiden avslutas - så kräks han ner pyjamasen som fortfarande är på.
Du ser ut något rent till barnet och lägger honom på rygg för att ta av honom pyjamasen. Han kräks. Du tvättar av barnets hals och bröstkorg. Du kränger på barnet en ren och torr body, och med lite tur hinner du lyfta upp barnet innan han kräks och väter ner den torra bodyn. Har du riktig tur lyckas du sikta kräket till golvet istället för på de torra kläderna. Oavsett om kläderna fortfarande är torra eller ej väljer du att behålla dem på - du vet att det inte kommer att lyckas bättre nästa gång.
Därefter går du efter barnet med en rulle hushållspapper HELA tiden. Det går minst en hushållspappersrulle per dag. Ändå missar du massor och sätter fötterna i kallt kräk minst några gånger per dag. Du måste vara snabb som en örn med upptorkningen! I nio fall av tio geggar ditt barn runt med kräket så fort det splashat ner i golvet.
Du ger barnet lunch. Han kräks medan du gör i ordning lunchen. Han kräks så fort du avslutat matningen. Det är dags för det första klädbytet för dagen.
Du tar på barnet ytterkläder för det är dags att gå ut. Innan ni har lämnat lägenheten är jackan våt och lite gulligt gulfläckig. Se till att ha med pappersservetter! Och när barnet kräks i vagnen; försök att torka rent även utsidan. Du kan dock med gott samvete strunta i allt som hamnat under filten. Om du skall bekymra dig om allt kräk som hamnat under och runt barnet så kommer du inte långt utanför dörren! Håll barnet så varmt som möjligt även om det inte innebär att han är torr!
När folk tittar på dig med avsmak på stan för att du har en nerspydd unge som utan tvivelsmål har en mor som sätter på honom samma kläder en vecka i streck - låt bli att räcka ut tungan och be dem dra åt helvete. Kräks barnet utanför vagnen i en butik - var trevlig nog att be personalen om en trasa eller något. Du behöver hushålla med dina pappersservetter och genom att fråga gulligt så tycker personalen att ditt barn blir mindre äckligt än vad de tyckt ifall du bara låtsades som det regnade.
När du kommer hem - ta av dig dina egna ytterkläder innan du tar upp barnet. Det är svårare att tvätta en jacka än en tröja och den tröja du har på dig är redan kräkt på tre-fyra gånger vid det här laget.
Det kan vara dags för nytt klädbyte. Och så fortsätter dagen på samma sätt. Kräk, kräk, kräk, kräk... Allt luktar fan. Allt är vått. Allt är fläckigt. Barnet har utslag på bröstkorgen för att han aldrig får vara torr. Folk kommer med käcka tillrop och tips.
- Han äter för ofta
- Han äter för sällan
- Han äter för mycket
- Han behöver fast mat
- Han kan inte smälta den fasta maten
- Sätt på honom en haklapp
- Utslagen blir värre om han har en haklapp
och så vidare.
Du vet att du har världens sötaste och goaste och mest sociala unge, men han är helt handikappad av allt kräkande!
Och så en vacker dag så KRÄKS HAN INTE! Bara en eller två gånger per dag, som alla andra ungar gör! Lättnaden är så enorm att det inte går att beskriva. Allt blir lätt, allt går snabbt, allt är ROLIGT! Nu kan du leka med honom och inte vara beredd på att knipa ihop munnen fort som attan när kaskaden kommer flygande! Nu slipper du kräk i nacken! Plötsligt inser du att barnet har samma kläder en hel dag - OCH DE ÄR TORRA! När du lämnar honom till någon annan behöver du inte varna och du kan bara njuta!
Och så inser du att du inte har några fina kläder till ditt barn... Allt har tidigare varit inriktat på kvantitet, inte estetik... Alla bodys är randiga och tråkiga och från reastället... Det har ju liksom inte varit någon idé att försöka hålla ungen snygg... Men i vår - då JÄÄÄÄÄÄVLAR vad finklädd min son skall vara!
Då är det dags för dig att börja jobba...
Idag, i alla fall, så satt Anton under vardagsrumsbordet med ryggen vänd ifrån mig. Plötsligt vände han sig nitti grader, dunsade ner på rumpan igen och sträckte upp sin högerhand och vinkade med ett stooooooort leende.
"Ey Ey" sade han. Jag vinkade tillbaks från köket.
"Hej, Hej, Anton"
"Ey Ey" vinkade Anton tillbaks.
Mitt hjärta höll på att spricka. Nästan så att jag fick tårar i ögonen, faktiskt. En sådan liten underbar, gudomlig, fantastisk liten varelse jag har skapat, nästan alldeles själv!
Så gick vi ut och jag begick en kardinalsynd. Jag gjorde vad jag alltid har hatat andra för att göra. Jag skäms. Eller, i helvete att jag skäms. Det är min unge, jag gör vad JAG vill!
På Kungstorget hade jag köpt en falafel (de har höjt priset, förresten, det kostar numer tretti spänn för en falafel - fortfarande hälften av priset för en måltid på Mc, men ack så mycket godare) och jag stod på torget och åt.
"gagagagaga" sade Anton och var glad. Kaja kom hoppandes. Ung kaja. Söt kaja.
"Titta pippifågel" sade jag med munnen full av majrova och vitkål.
"gagagaga" sade Anton och tittade intresserat. Kajan tittade lite intresserat på mig, men eftersom jag inte gjorde en ansats till att mata honom/henne ansåg fågeln att det fanns annat att fästa sitt intresse på.
Anton stirrade på fågeln.
"Jaaaaaaa" sade jag uppmuntrande, "Titta pippifågel" Med panik såg jag kajan söka nya jaktmarker.
Vad jag gjorde sedan gjorde jag för min son. Inte för miljön och hygienen i Göteborgs stad. Men jag vill ändå poängtera att denna kaja var ung och frisk och faktiskt också har ett visst existensberättigande. Om någon har problem med kajorna (som jag har när jag inte äter falafel med min son på Kungstorget) - Ring Miljö och Hälsa! Skäll inte på mig! Se till att kommunen bekostar skyddsjakt! Klandra inte en ung mor som vill underhålla sin son.
Ja, jag matade kajhelvetet. Och när jag gjorde det kom alla hans polare och ville ha Libabröd. Ja, jag kommer att ruttna i helvetet. Men min son sken som solen när pippifåglarna hoppade efter brödbitarna.
Så det var värt det!
Dagens namnsdagsbarn är..... Anton. Vad har DU köpt för fin presang?
onsdag 16 januari 2008
FÖRLÅT!!!!
Förlåt lilla smulan att jag tänkte en enda ond tanke om mitt innehav. Förlåt att jag blev sur på dig när du vrålade i morse. Förlåt, Emma (katten, och inte den andra) att jag härsknade till i morse när du hoppade upp med sylvassa klor på min nakna rygg när jag skulle duscha. Förlåt, Ellis, för att jag inte har tid att busa och gossa med dig.
Skall aldrig mer tänka dumma tankar!
Crazy Catwoman is back!
Igår var det en hektisk dag, vid min ära. Jag skrev ju om rådsmötets vara eller icke vara. Stannade det där? Nä.
Jag hade fått ett mail från Emma. Inte katten, utan den andra. Hon hade varit i kontakt med någon som hade varit i kontakt med NORAK och Osloutställningen började bli full. Hade jag anmält? Hade jag betalt? Mitt svar var ett rungande NEJ, trots att jag måste, måste, måste åka till Oslo med Esther. Så projekt "Anmäla och betala NORAKutställningen" inleddes.
Barnet var hyperaktivt. Den gode fadern kom hem från sin skateboardafton och möttes av hysterisk sambo och klättrande barn.
"Ta barnet" vrålade jag högröd av upphetsning. "Jag måste betala NORAK - NU - Utställningen börjar bli FULL"
Sambon insåg det katastrofala i situationen och senarelade sin dusch för att överta lekandet i vardagsrummet. Han anförtroddes även kvällsgröten. Eller snarare, kommenderades på ett bryskt och ingalunda det mjuka och vänliga sätt jag vanligtvis har.
Öppna datorn... Hitta inbjudan... Hoppsan - datorn låste sig. Starta om. Skakande. Nu är det bråttom!
Emma, katten, inte den andra, var busbusbusig och hoppade upp och ner på tangentbordet och vrålade. Jag slängde ut henne med den brutalitet som blott en stressad crazy catwoman kan uppbringa. ("Näääää, snälla Emma, inte nu... Mamma har lite att göra.... Nääääää, lilla gumman, nu får du nog gå ut härifrån....")
Öppna inbjudan, skriva upp postgirouppgifter samt vilka uppgifter de vill ha på betalningen... Öppna banken, logga in - jävlar - måste aktivera nya koder! Lägga in betalning... Phu. Avklarat. Men när jag ändå har banken öppen kanske man borde passa på att lägga in betalning för medlemskapet i Burmaklubben också? Vilket är mitt medlemsnummer? Var är det senaste numret av "Burmakatten"? Nähä - inte här.... I vardagsrummet! Till vardagsrummet!
Jag sprang in i vardagsrummet med andan i halsen och rosor på kinderna.
"Burmakatten" vrålade jag, "Var ligger de" samtidigt som jag höll på att spräcka en nagel när jag försökte krafsa upp de knopplösa luckorna till den skattgömma av katt-tidskrifter som finns där bakom.
Hittade en Burmakatten och sprang åter in i sovrummet, stängde nogsamt dörren för Emma ville busa.
Explorer hade slängt ut mig. Mitt i banksessionen. Jag startade ånyo om datorn men Explorer var tydligen personligt involverad i en ondskefull plan för att omöjliggöra en betalning till NORAK och till Burmaklubben.
"Tääääääänk om internetet inte kommer tillbaks till i morgon efter bankstängning" vrålade jag upprört och startade om igen. Nu var Explorer mer villigt. Lade in allt igen, och lyckades bekräfta och logga ur.
Phu. Återstod att skriva anmälningarna. Loggade in på SVERAK för att få blanketten. Explorer visade sig åter från sin ondskefulla sida. Jag åkte ut. Jag var smått hysterisk, men lyckades beveka Explorer till att öppna blanketten i Word-format och började knappa in alla uppgifter. Hoppsan - Esthers och hennes föräldrars registreringsnummer behövs! VAR ÄR STAMTAVLAN? Inte där den skall vara. Sprang ut i vardagsrummet, men hittade bara massa töntiga babyböcker och dopbevis och annat onödigt krafs. Emma skrek och ville busa. Esther ville ha mat. MAT? Löjligt. Jag hade viktiga saker att tänka på. Men stamtavlan var väck.
Kom på att jag nog hade en gammal anmälan i burken någonstans. Gick tillbaks till datorn, hittade mycket riktigt en sådan (under "Annas Miggan mm" - det logiska stället att spara en utställningsanmälan) och försökte kopiera till den nyöppnade Wordblanketten. Vad händer? Explorer exploderar IGEN. Nu är jag buhubuhuig, men näppeligen rådlös, ty jag inser att jag ju kan använda den GAMLA anmälan, bara jag ändar datum och plats och klass och adress!
Jag triumferar alltså över tekniken, en kort sekund. För när jag sedan skall skriva ut anmälan så funkar inte skrivaren. Jag får tårar i ögonen. Gud vill inte att jag skall ställa ut Pester. Pester kommer aldrig att få en framgångsrik internationell karriär. Lika lite som hon kommer att få uppleva moderskapets fröjder!
Efter en minuts ångest finner jag emellertid på råd även denna gång. Jag ringer till Emma. Inte katten, utan den andra. Jag öppnar Explorer på nytt och SE det funkar. Jag mailar över anmälningarna till henne och SÅ är det klart. Mitt hjärta dunkar snabbt, snabbt, men nu är det grejjat! Nu torde Pester få åka till Oslo!
Glider in på Esthers uppfödares hemsida, bara för att det var länge sedan. Det visar sig att Esthers mor åter skall bli mor, vecka fem. Det visar sig att Esthers yngre halvsyster har blivit mor. ESTHER ÄR ÄNNU ICKE MOR! Jag kände prestationsångesten som en tegelsten i mitt mellangärde. Jag kände åldern komma krypande. Fan, hon är ju två år i mars! Gamla damen! Inga ungar! Och inga hanar att uppbringa, som inte är röda!
För att ta mig ur depressionen surfade jag in på en konkurrerande katts hemsida. (Konkurrens endast vad gäller nom och bis - denna dam är en fantastisk vacker chokladfärgad burmadam.) Hon hade väl vunnit massa bis-ar i år! Och blivit GIC! Och var på tjocken IGEN. Prestationsångesten minskade inte. Jag gick för att lägga ett inlägg på ägarinnans gästbok. Vad ser jag där? En engelsk uppfödare skall flytta till Upphärad! Hon har en fertil hane! Mae, mae intressant. MEN han är röd! Och - Esther har ju också brittiska linjer. Bara två är duktigt bra - dels Penric och dels Typha. Esther är Typha. KAN DENNE HANE VARA EN PENRIC? Mental note upprättades - kontakta damen i Upphärad efter NORAK - även om hanen är röd!
Så var det småtjafsigt angående min katthelg i Borås.
Så var det småbekymmersamt kring mitt styrelsemöte ikväll.
Kvällen avslutades med att jag lade mig för att sova. Emma, katten, inte den andra, kom och lade sig brevid mig på kudden och lade sin gulliga lilla nos på min lilla nos, så jag kunde inte andas. Ellis kom och kurade ihop sig vid min sida och som toppen på kakan kom Pester och lade sig på min höft och alla tre somnade. Jag låg såsom i ett skruvstäd, klarvaken, och tänkte på DÖÖÖÖÖÖÖÖÖDEN.
I morse vaknade jag, fortfarande på sidan, med mitt högra ben förlamat. Emma och Ellis låg ihopkurade vid min sida och Pester vrålade i köket efter mat. Katter är underbara. Jag är så glad att jag tydligen vigt hela mitt jävla liv åt massa behårade saker som jag inom en tioårsperiod kommer att tvingas ta av daga med berått mod på grund av sviktande hälsa hos åldringarna. Min fritid förtärs av möten. Vad håller jag på med?
Idag följer jag Titorättegången. Man måste ju muntra upp sig med något.
Idag fick jag min julklapp från syrran. Förut har jag fått getter och hönor och träd av henne. Denna gång fick jag kondomer. Jag var väldigt explicit när jag meddelade att jag ville ha en hel afrikansk farm. Kondomer? VA? Ge mig ett ulligt gulligt djur! Har de inte hört vad påven anser om kondomer? Skall jag bidra till syndens spridning i Afrika? Hu.
(Det är ett bra tips till julklappar och så - www.oxfarmunwrapped.com/mygift )
Jag hade fått ett mail från Emma. Inte katten, utan den andra. Hon hade varit i kontakt med någon som hade varit i kontakt med NORAK och Osloutställningen började bli full. Hade jag anmält? Hade jag betalt? Mitt svar var ett rungande NEJ, trots att jag måste, måste, måste åka till Oslo med Esther. Så projekt "Anmäla och betala NORAKutställningen" inleddes.
Barnet var hyperaktivt. Den gode fadern kom hem från sin skateboardafton och möttes av hysterisk sambo och klättrande barn.
"Ta barnet" vrålade jag högröd av upphetsning. "Jag måste betala NORAK - NU - Utställningen börjar bli FULL"
Sambon insåg det katastrofala i situationen och senarelade sin dusch för att överta lekandet i vardagsrummet. Han anförtroddes även kvällsgröten. Eller snarare, kommenderades på ett bryskt och ingalunda det mjuka och vänliga sätt jag vanligtvis har.
Öppna datorn... Hitta inbjudan... Hoppsan - datorn låste sig. Starta om. Skakande. Nu är det bråttom!
Emma, katten, inte den andra, var busbusbusig och hoppade upp och ner på tangentbordet och vrålade. Jag slängde ut henne med den brutalitet som blott en stressad crazy catwoman kan uppbringa. ("Näääää, snälla Emma, inte nu... Mamma har lite att göra.... Nääääää, lilla gumman, nu får du nog gå ut härifrån....")
Öppna inbjudan, skriva upp postgirouppgifter samt vilka uppgifter de vill ha på betalningen... Öppna banken, logga in - jävlar - måste aktivera nya koder! Lägga in betalning... Phu. Avklarat. Men när jag ändå har banken öppen kanske man borde passa på att lägga in betalning för medlemskapet i Burmaklubben också? Vilket är mitt medlemsnummer? Var är det senaste numret av "Burmakatten"? Nähä - inte här.... I vardagsrummet! Till vardagsrummet!
Jag sprang in i vardagsrummet med andan i halsen och rosor på kinderna.
"Burmakatten" vrålade jag, "Var ligger de" samtidigt som jag höll på att spräcka en nagel när jag försökte krafsa upp de knopplösa luckorna till den skattgömma av katt-tidskrifter som finns där bakom.
Hittade en Burmakatten och sprang åter in i sovrummet, stängde nogsamt dörren för Emma ville busa.
Explorer hade slängt ut mig. Mitt i banksessionen. Jag startade ånyo om datorn men Explorer var tydligen personligt involverad i en ondskefull plan för att omöjliggöra en betalning till NORAK och till Burmaklubben.
"Tääääääänk om internetet inte kommer tillbaks till i morgon efter bankstängning" vrålade jag upprört och startade om igen. Nu var Explorer mer villigt. Lade in allt igen, och lyckades bekräfta och logga ur.
Phu. Återstod att skriva anmälningarna. Loggade in på SVERAK för att få blanketten. Explorer visade sig åter från sin ondskefulla sida. Jag åkte ut. Jag var smått hysterisk, men lyckades beveka Explorer till att öppna blanketten i Word-format och började knappa in alla uppgifter. Hoppsan - Esthers och hennes föräldrars registreringsnummer behövs! VAR ÄR STAMTAVLAN? Inte där den skall vara. Sprang ut i vardagsrummet, men hittade bara massa töntiga babyböcker och dopbevis och annat onödigt krafs. Emma skrek och ville busa. Esther ville ha mat. MAT? Löjligt. Jag hade viktiga saker att tänka på. Men stamtavlan var väck.
Kom på att jag nog hade en gammal anmälan i burken någonstans. Gick tillbaks till datorn, hittade mycket riktigt en sådan (under "Annas Miggan mm" - det logiska stället att spara en utställningsanmälan) och försökte kopiera till den nyöppnade Wordblanketten. Vad händer? Explorer exploderar IGEN. Nu är jag buhubuhuig, men näppeligen rådlös, ty jag inser att jag ju kan använda den GAMLA anmälan, bara jag ändar datum och plats och klass och adress!
Jag triumferar alltså över tekniken, en kort sekund. För när jag sedan skall skriva ut anmälan så funkar inte skrivaren. Jag får tårar i ögonen. Gud vill inte att jag skall ställa ut Pester. Pester kommer aldrig att få en framgångsrik internationell karriär. Lika lite som hon kommer att få uppleva moderskapets fröjder!
Efter en minuts ångest finner jag emellertid på råd även denna gång. Jag ringer till Emma. Inte katten, utan den andra. Jag öppnar Explorer på nytt och SE det funkar. Jag mailar över anmälningarna till henne och SÅ är det klart. Mitt hjärta dunkar snabbt, snabbt, men nu är det grejjat! Nu torde Pester få åka till Oslo!
Glider in på Esthers uppfödares hemsida, bara för att det var länge sedan. Det visar sig att Esthers mor åter skall bli mor, vecka fem. Det visar sig att Esthers yngre halvsyster har blivit mor. ESTHER ÄR ÄNNU ICKE MOR! Jag kände prestationsångesten som en tegelsten i mitt mellangärde. Jag kände åldern komma krypande. Fan, hon är ju två år i mars! Gamla damen! Inga ungar! Och inga hanar att uppbringa, som inte är röda!
För att ta mig ur depressionen surfade jag in på en konkurrerande katts hemsida. (Konkurrens endast vad gäller nom och bis - denna dam är en fantastisk vacker chokladfärgad burmadam.) Hon hade väl vunnit massa bis-ar i år! Och blivit GIC! Och var på tjocken IGEN. Prestationsångesten minskade inte. Jag gick för att lägga ett inlägg på ägarinnans gästbok. Vad ser jag där? En engelsk uppfödare skall flytta till Upphärad! Hon har en fertil hane! Mae, mae intressant. MEN han är röd! Och - Esther har ju också brittiska linjer. Bara två är duktigt bra - dels Penric och dels Typha. Esther är Typha. KAN DENNE HANE VARA EN PENRIC? Mental note upprättades - kontakta damen i Upphärad efter NORAK - även om hanen är röd!
Så var det småtjafsigt angående min katthelg i Borås.
Så var det småbekymmersamt kring mitt styrelsemöte ikväll.
Kvällen avslutades med att jag lade mig för att sova. Emma, katten, inte den andra, kom och lade sig brevid mig på kudden och lade sin gulliga lilla nos på min lilla nos, så jag kunde inte andas. Ellis kom och kurade ihop sig vid min sida och som toppen på kakan kom Pester och lade sig på min höft och alla tre somnade. Jag låg såsom i ett skruvstäd, klarvaken, och tänkte på DÖÖÖÖÖÖÖÖÖDEN.
I morse vaknade jag, fortfarande på sidan, med mitt högra ben förlamat. Emma och Ellis låg ihopkurade vid min sida och Pester vrålade i köket efter mat. Katter är underbara. Jag är så glad att jag tydligen vigt hela mitt jävla liv åt massa behårade saker som jag inom en tioårsperiod kommer att tvingas ta av daga med berått mod på grund av sviktande hälsa hos åldringarna. Min fritid förtärs av möten. Vad håller jag på med?
Idag följer jag Titorättegången. Man måste ju muntra upp sig med något.
Idag fick jag min julklapp från syrran. Förut har jag fått getter och hönor och träd av henne. Denna gång fick jag kondomer. Jag var väldigt explicit när jag meddelade att jag ville ha en hel afrikansk farm. Kondomer? VA? Ge mig ett ulligt gulligt djur! Har de inte hört vad påven anser om kondomer? Skall jag bidra till syndens spridning i Afrika? Hu.
(Det är ett bra tips till julklappar och så - www.oxfarmunwrapped.com/mygift )
tisdag 15 januari 2008
I´m a goood ledamot and a good person.
I helgen är det sleepovermöte i Borås och vi skall då gå igenom stadgarna. Det visste jag ju, egentligen. De övriga rådsledamötena tycks dock ha glömt bort detta och i skrivande stund är det bara jag och ordföranden som har meddelat sin närvaro. En ledamot hade "missat informationen" men skulle försöka omplanera sin helg. Övriga ledamöter har hittills icke yppat sig.
Phu.
I helgen sitter jag alltså i Borås, väl förberedd med motionsluntor och är bara en SÅÅÅ bra ledamot.
Phu.
I helgen sitter jag alltså i Borås, väl förberedd med motionsluntor och är bara en SÅÅÅ bra ledamot.
"Kvitt" sade fågeln
När jag slog på fyran idag var det en gammal repris på "Veterinärerna". Inte vilket program som helst, och heller inte vilket inslag som helst. Det var den för mig viktigaste milstolpen i hela min graviditet. Fast jag visste det ju inte själv, då...
Jag kom in i programmet PRECIS när mörkhårig veterinär får vit undulat med blått huvud av ägarinnan. Jag hör mörkhårig veterinär pedagogiskt och lugnt förklara för tittaren att nu skall Pelle, eller vad han nu hette, sövas. Jag hör Pelle, eller vad han nu hette, utstöta sitt sista "Kvitt" och jag hör veterinären dödförklara stackars Pelle och ser henne överlämna kvarlevorna till de närmast sörjande, en kvinna med två gråtande barn. Veterinären understryker också att hon virat in Pelle, eller vad han hette, i lite papper så att han har det mjukt och skönt.
Jag hoppade högt och visste inte riktigt vem jag skulle ringa. Det var en klassiker och endast Guds försyn gjorde att jag slog över till fyran just då - jag vet inte vilket trökinslag som kom före och efter kom den trökiga åsnan Ester som hade problem med fertiliteten - men jag såg verkligen avlivningen av undulaten en gång till!
Jag vet att jag tjatar om denna jävla avlivade undulat lite då och då, den och den där skabbrävungen som tog sin tillflykt till en hundbur på en altan och dog med ett hundben i sina armar, men jag tror inte att du ANAR... Jag hade inte en aning om att jag var på tjocken, den enda som visste det var Emma och henne tänkte jag ta till veterinären eftersom hon uppvisade alla tecken på sinnessjukdom. Men jag satt där framför tv:n (och i rävungens fall - framför Aftonbladets hemsida) och tårarna sprutade. Dessa stackars ulliga, gulliga (eller i vart fall befjädrade) små djur! Vilken tragedi! Vilka öden!
Nu såg jag Pelles, eller vad han nu hettes, frånfälle igen. Jorå, det var ganska sorgligt. Men inte buhubuhusorgligt. Nu blir jag buhubuhuig av andra saker. Så fort några mörka ögon tittar på mig genom tvrutan eller om jag läser någon notis om några puckon som har skakat sitt barn, då blir jag buhubuhuig. Som ett brev på posten. För typ 10 år sedan sade en god vän till mig att detta skulle hända, jag sade "säkert" och avfärdade henne i mina tankar som en mjukis, men det hände.
Fan ta alla hormoner! Jag vill ju vara den hårda, hjärtlösa varelse Gud ämnade mig att vara!
I övrigt har följande hänt idag:
* Jag har badat Anton och lekt med Ankis och han har plaskat och plaskat och duschat.
* Jag vände ryggen till i mindre än en minut efter att ha satt nämnde Anton i vardagsrummet med sina klossar. Jag hör då "klonkklonk" från hallen och finner min son, iklättrad i den nu tomma och torra badbaljan, plaskandes i luften.
* Jag har givit min son en hemmalagad "storakillarslunch" bestående av potatismos (gjord utan muskot, smör och mjölk, men med Nutramigen och rapsolja), köttbullar (utan mjölk, och tillagade medelst kokning, eller rättare sagt - EN köttbullebiff kokades och mosades sedan) samt sommargrönsaker. Allt prydligt upplagt på en "storakilletallrik" (dvs flat) och matad till en måttligt imponerad son.
Ingen vidare spännande dag, således, om man bortser från att jag försökte låta sonen äta själv (gick sådär) och från att han vinkade åt mig samtidigt som han sade EEEEEEEEY, men vem fan vet vad det betyder EGENTLIGEN.
Orosmoment på himmelen idag: Det KAN vara stadgerådsmöte ikväll. I så fall skulle jag ha gått igenom en massa motioner. Jag har förvisso gått igenom massa motioner men glömt vad det var jag tyckte om dem. Dessutom åker Heinz skateboard idag och jag har det fulla ansvaret för Anton som ju faktiskt är en tämligen tidskrävande krabat. I am a bäääääääääääääd ledamot. Mycket bäd. Men jag har satt telefonen på laddning, ifall ifall. Hoppas att den inte ringer. Jag skall ta tillfället i akt nu och gå igenom motionerna igen. Det finns tid, jag hinner. Anton sover.
Jag kom in i programmet PRECIS när mörkhårig veterinär får vit undulat med blått huvud av ägarinnan. Jag hör mörkhårig veterinär pedagogiskt och lugnt förklara för tittaren att nu skall Pelle, eller vad han nu hette, sövas. Jag hör Pelle, eller vad han nu hette, utstöta sitt sista "Kvitt" och jag hör veterinären dödförklara stackars Pelle och ser henne överlämna kvarlevorna till de närmast sörjande, en kvinna med två gråtande barn. Veterinären understryker också att hon virat in Pelle, eller vad han hette, i lite papper så att han har det mjukt och skönt.
Jag hoppade högt och visste inte riktigt vem jag skulle ringa. Det var en klassiker och endast Guds försyn gjorde att jag slog över till fyran just då - jag vet inte vilket trökinslag som kom före och efter kom den trökiga åsnan Ester som hade problem med fertiliteten - men jag såg verkligen avlivningen av undulaten en gång till!
Jag vet att jag tjatar om denna jävla avlivade undulat lite då och då, den och den där skabbrävungen som tog sin tillflykt till en hundbur på en altan och dog med ett hundben i sina armar, men jag tror inte att du ANAR... Jag hade inte en aning om att jag var på tjocken, den enda som visste det var Emma och henne tänkte jag ta till veterinären eftersom hon uppvisade alla tecken på sinnessjukdom. Men jag satt där framför tv:n (och i rävungens fall - framför Aftonbladets hemsida) och tårarna sprutade. Dessa stackars ulliga, gulliga (eller i vart fall befjädrade) små djur! Vilken tragedi! Vilka öden!
Nu såg jag Pelles, eller vad han nu hettes, frånfälle igen. Jorå, det var ganska sorgligt. Men inte buhubuhusorgligt. Nu blir jag buhubuhuig av andra saker. Så fort några mörka ögon tittar på mig genom tvrutan eller om jag läser någon notis om några puckon som har skakat sitt barn, då blir jag buhubuhuig. Som ett brev på posten. För typ 10 år sedan sade en god vän till mig att detta skulle hända, jag sade "säkert" och avfärdade henne i mina tankar som en mjukis, men det hände.
Fan ta alla hormoner! Jag vill ju vara den hårda, hjärtlösa varelse Gud ämnade mig att vara!
I övrigt har följande hänt idag:
* Jag har badat Anton och lekt med Ankis och han har plaskat och plaskat och duschat.
* Jag vände ryggen till i mindre än en minut efter att ha satt nämnde Anton i vardagsrummet med sina klossar. Jag hör då "klonkklonk" från hallen och finner min son, iklättrad i den nu tomma och torra badbaljan, plaskandes i luften.
* Jag har givit min son en hemmalagad "storakillarslunch" bestående av potatismos (gjord utan muskot, smör och mjölk, men med Nutramigen och rapsolja), köttbullar (utan mjölk, och tillagade medelst kokning, eller rättare sagt - EN köttbullebiff kokades och mosades sedan) samt sommargrönsaker. Allt prydligt upplagt på en "storakilletallrik" (dvs flat) och matad till en måttligt imponerad son.
Ingen vidare spännande dag, således, om man bortser från att jag försökte låta sonen äta själv (gick sådär) och från att han vinkade åt mig samtidigt som han sade EEEEEEEEY, men vem fan vet vad det betyder EGENTLIGEN.
Orosmoment på himmelen idag: Det KAN vara stadgerådsmöte ikväll. I så fall skulle jag ha gått igenom en massa motioner. Jag har förvisso gått igenom massa motioner men glömt vad det var jag tyckte om dem. Dessutom åker Heinz skateboard idag och jag har det fulla ansvaret för Anton som ju faktiskt är en tämligen tidskrävande krabat. I am a bäääääääääääääd ledamot. Mycket bäd. Men jag har satt telefonen på laddning, ifall ifall. Hoppas att den inte ringer. Jag skall ta tillfället i akt nu och gå igenom motionerna igen. Det finns tid, jag hinner. Anton sover.
måndag 14 januari 2008
TihiTito II
Nej, våldtäkt är i sanning inte något att skratta åt - men Tito är fortfarande det. Och Titos fru. Som, "två tentor ifrån juristexamen" har tittat på förundersökningen med sina "juristögon" http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1604678.ab , samt skällt ut Maria L http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1627575.ab för att Maria L, som tydligen från sin post på A-läktaren inte kunnat se omständigheterna lika bra som Frau Beltram gjorde via telepati från sin säng denna omdiskuterade natt.
Frau Beltram säger också att " Alla som känner Tito säger samma sak – det är helt omöjligt att han skulle tvinga sig på en annan människa på det sättet. Så skulle han aldrig göra."
Jag vill inte vara sådan - men undrar om 8-åringens föräldrar känner Tito. Eller hans förra fru. Eller hans förra svärmor (som ju enligt Tito stalkar honom). Eller de som turnerade med honom. Undrar om Billy B känner Tito. Eller om Anna S känner Tito. Jag skulle hur som helst inte vara helt förvånad om Anna S och Billy B redan nu kontaktat Tito och frågat om han vill vara hedersmedlem i deras lilla rättssäkerhetsorganisation. För det är ju solklart att det är en ren rättsäkerhetsfråga det här - Tito är en redan känd galen rättshaverist, han är anklagad för ett grovt brott - ergo - oskyldig. Ju. Precis som Billy B och Anna S.
Sanningen är nog den att den enda som verkligen, verkligen känner Tito är hans unga fru. "Jag trodde att hon skulle vara någon vanlig halvkorkad bimbo" sade sambon nyss när vi satt och åt linssoppa. Jag tittade på honom. Mycket frågande.
"Alltså, hon är ju stendum, men hon är ju ingen Stureplansbrud" sade sambon förklarande. "Inga sillisar. Och hon är ju ful" Jag andades lättad ut.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt att Chile officiellt har sänt ut en kille att bevaka Titos mänskliga rättigheter under rättegången. När Tito först satte sina 35:or (han lär ju inte vara mer storfotad om hans fötter är proportionerliga mot kroppslängden)på moder Sveas jord första gången så var det ju El Chile som var skurkstaten. Jag undrar om Chile kommer att bränna Titos pass.
Jag tycker att det är skitkul att Tito yrar om att Bodström har tagit kola. Jag tycker att det är jätteroande att Tito skäller ut åklagaren för att hon har häktat honom. Jag tycker det är hiiiilärius när han börjar linda in sig i huruvida man kan ha sex efter en massage eller ej. Jag tycker att det är stenkul! Men jag vet att jag inte borde. För det är inget kul med våldtäkter. Alls. Igentligen. Men Tito gör det så svårt att vara politiskt korrekt. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1621474.ab
Förresten - på tal om Billy B och Anna S - vår favorit Mike Bike har tydligen blivit hotad av nämnde Billy B. Med ordet "hot" menar jag naturligtvis inte att Billy har agerat juridiskt klandervärt. (När jag tittar på formuleringen med mina "juristögon", menar jag.) Varför kan inte JAG bli hotad av Billy B?
"Jag blir hotad av en galen rättshaverist - därför finns jag".
http://bloggfrossa.blogspot.com/2008/01/censur.html
Jag var på jobbet idag. Två veckor kvar till återgång på heltid. Det känns helt ok, gränsande till skitkul. Vilka vansinnigt trevliga kollegor jag har! På riktigt.
Frau Beltram säger också att " Alla som känner Tito säger samma sak – det är helt omöjligt att han skulle tvinga sig på en annan människa på det sättet. Så skulle han aldrig göra."
Jag vill inte vara sådan - men undrar om 8-åringens föräldrar känner Tito. Eller hans förra fru. Eller hans förra svärmor (som ju enligt Tito stalkar honom). Eller de som turnerade med honom. Undrar om Billy B känner Tito. Eller om Anna S känner Tito. Jag skulle hur som helst inte vara helt förvånad om Anna S och Billy B redan nu kontaktat Tito och frågat om han vill vara hedersmedlem i deras lilla rättssäkerhetsorganisation. För det är ju solklart att det är en ren rättsäkerhetsfråga det här - Tito är en redan känd galen rättshaverist, han är anklagad för ett grovt brott - ergo - oskyldig. Ju. Precis som Billy B och Anna S.
Sanningen är nog den att den enda som verkligen, verkligen känner Tito är hans unga fru. "Jag trodde att hon skulle vara någon vanlig halvkorkad bimbo" sade sambon nyss när vi satt och åt linssoppa. Jag tittade på honom. Mycket frågande.
"Alltså, hon är ju stendum, men hon är ju ingen Stureplansbrud" sade sambon förklarande. "Inga sillisar. Och hon är ju ful" Jag andades lättad ut.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt att Chile officiellt har sänt ut en kille att bevaka Titos mänskliga rättigheter under rättegången. När Tito först satte sina 35:or (han lär ju inte vara mer storfotad om hans fötter är proportionerliga mot kroppslängden)på moder Sveas jord första gången så var det ju El Chile som var skurkstaten. Jag undrar om Chile kommer att bränna Titos pass.
Jag tycker att det är skitkul att Tito yrar om att Bodström har tagit kola. Jag tycker att det är jätteroande att Tito skäller ut åklagaren för att hon har häktat honom. Jag tycker det är hiiiilärius när han börjar linda in sig i huruvida man kan ha sex efter en massage eller ej. Jag tycker att det är stenkul! Men jag vet att jag inte borde. För det är inget kul med våldtäkter. Alls. Igentligen. Men Tito gör det så svårt att vara politiskt korrekt. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1621474.ab
Förresten - på tal om Billy B och Anna S - vår favorit Mike Bike har tydligen blivit hotad av nämnde Billy B. Med ordet "hot" menar jag naturligtvis inte att Billy har agerat juridiskt klandervärt. (När jag tittar på formuleringen med mina "juristögon", menar jag.) Varför kan inte JAG bli hotad av Billy B?
"Jag blir hotad av en galen rättshaverist - därför finns jag".
http://bloggfrossa.blogspot.com/2008/01/censur.html
Jag var på jobbet idag. Två veckor kvar till återgång på heltid. Det känns helt ok, gränsande till skitkul. Vilka vansinnigt trevliga kollegor jag har! På riktigt.
lördag 12 januari 2008
Kill the cheerleader - save the world?
Finns det NÅGOT så underskattat yrke som cheerleading?
I morse satt jag och såg på MTV - det var top 20 - One Hit wonders. Där bland Whigfield och Vanilla Ice dök Lordi upp - du vet de där zombierockerserna från Finland. Jag hade aldrig haft nöjet att se deras video tidigare.
Rädd flicka med hårdrockskläder går igenom en hostil skolkorridor. Hon kommer fram till gympasalen, där står de elaka cheerleaderserna och hoppar med sina pompoms. Rädd flicka får inte vara med. Tvärt om så betraktas hon med förakt av cheerleadersbrudarna.
Vägg slås ner av hårda finska zombierockare och cheerleaderserna skriker först men faller sedan till marken. Rädd hårdrocksflicka blir ännu räddare. Det visar sig att cheerleaderserna ingalunda är döda - de har förvandlats till zombierockare och står i en ring kring den rädda hårdrockstjejen.
"MEN VAD NU" utbrast jag till min sambo. "Skall den rädda hårdrocksflickan inte få någon belöning för att hon har knatat runt som en nördig outsider med Lordiblocket i högsta hugg? Skall de elaka cheerleaderserna nu äta upp henne och skall hon därmed inte få njuta av de hårdrocksfrukter hon odlat genom att lyssna på genuin rebellrock, det vill säga finsk zombiemetal?"
Men vad vore det för rättvisa? Det visar sig att den rädda hårdrocksflickan har fått en armé av elaka cheerleaderszombier och hon erövrar på så sätt korridorerna. Nästan bibliskt.
"Vad är det frågan om" frågade jag sambon. "Varför är ALLTID cheerleaders elaka i alla löjliga hårdrocksvideos? Varför är de alltid symbolen för det onda i ungdomen? Vad är det för fel på att vara populär och snygg?"
Sambon drog genast exemplet med den hårdrockande rebelltjejen Avril Lalalala... ja, du vet hon, den kristna unga flickan. I hennes video till Girlfriend, eller vad den hette är ju den som skall vara ond naturligtvis cheerleader. Men vem är det egentligen som är ond, frågar sig vän av ordning? Vem är det som mobbar och förnedrar och misshandlar och slänger sina kamrater i sjön? Inte är det cheerleadern, i alla fall. Det enda HON har gjort är att vara tillsammans med en kille som Avril Lalalala... ja, du vet hon, vill vara tillsammans med.
När Nirvana spelade in Smells like teenspirit var tanken att cheerleaderna skulle vara anticheerleaders, de skulle vara fula halvtjocka tjejer som skulle symbolisera det jävliga i tonåren.
Jag kommer inte på några andra exempel, men du vet lika väl som jag att det är så. Så fort någon skall vara lite ”Att vara tonåring suger” representeras ondskan av just cheerleaders.
Jag upprepar frågan: Vad är det för fel på att vara snygg och populär? Och vilket självförtroende har man som musiker om man hela tiden vänder sig till alla som INTE är snygga och populära? Typ ”Köp min skiva – jag, liksom du, är en ful outsider som hatar cheerleaders och vill se dem döda” ("Men jag tjänar pengar på att du tror att du blir coolare för att du hatar cheerleaders"). Och varför blir ungarna inte sura när de istället för att få höra hur viktiga de är får veta hur fula och outsideriga de är och hur absolut icke-cheerleadriga de är (alternativt – de kommer ALDRIG få sätta på en cheerleader, i alla fall inte om de inte genomgår någon form av katharsis som genererar a shitload of money, och i så fall är det deras plikt att NOBBA cheerleadern som nu vill ha dem – den twisten är väl ganska använd den också…) . Trots min kärlek för Kurtan, så blir jag lite ledsen i ögat. Det är väl en fråga om identifikation, antar jag…
Ytterligare en grej jag inte fattar.
En annan sak som jag inte kunde förstå var, och nu är vi inne på samma tema, att inte Nada Surfs ”Popular” var en av de 20 låtarna. Gudarna skall veta att det fanns äldre (som sagt – Ice, ice baby – detta mästerverk!) och sämre (typ alla).
Nada Surfs ”popular”… Den finns här på datorn någonstans. Nu skall jag dricka lite mer ekologiskt och rättvisemärkt rödvin (Rekommenderas – om inte för att man inte får rödvinstunga dagen efter av det!) och vråla så att sonen vaknar…
I got my own car – I´m popular! TrallalaLA….
Angående gårdagens funderingar om Antikrundan så förde det in mina tankar på vackra hem… Två beundrar jag något alldeles. Annikapannikas med sina tretti- och förtitalspjäser samt ditt 50/60-tals vardagsrum. FAN vad snyggt det är!
I like, I want. Anton har ju nästan slutat kräkas så det är dags att tänka på framtiden. . Jag måste måla om i vardagsrummet (Men vad? Blekgult? Grått? Känns så gjort... Blekgrönt? Vitt?). Ny soffa. Jag försöker övertala lillebror att låta hans runda soffbord övergå i min besittning. Lillebror vägrar. Lillebror är ond. Jag är på jakt efter en ny matta. Eller två, rättare sagt. Jag vill ha en korthårsrya (gärna vit, eller kanske blekgrön?) 2 x 3 m i själva vardagsrummet och en tjock ullmatta, rund eller kvadratisk i mellanrummet mellan köket och vardagsrummet. (Vad är det med mattproducenterna? Skall det vara så jävla svårt att göra en snygg rund matta eller en kvadratisk överhuvudtaget?) Jag måste få färdigt eksoffan. Jag måste få bort 1700-talskistan. (Vill du ha den? Du får den om du hämtar skiten!) Jag måste ha en snygg taklampaJag måste ha, jag måste ha, jag måste ha. Högre lön.
I morse satt jag och såg på MTV - det var top 20 - One Hit wonders. Där bland Whigfield och Vanilla Ice dök Lordi upp - du vet de där zombierockerserna från Finland. Jag hade aldrig haft nöjet att se deras video tidigare.
Rädd flicka med hårdrockskläder går igenom en hostil skolkorridor. Hon kommer fram till gympasalen, där står de elaka cheerleaderserna och hoppar med sina pompoms. Rädd flicka får inte vara med. Tvärt om så betraktas hon med förakt av cheerleadersbrudarna.
Vägg slås ner av hårda finska zombierockare och cheerleaderserna skriker först men faller sedan till marken. Rädd hårdrocksflicka blir ännu räddare. Det visar sig att cheerleaderserna ingalunda är döda - de har förvandlats till zombierockare och står i en ring kring den rädda hårdrockstjejen.
"MEN VAD NU" utbrast jag till min sambo. "Skall den rädda hårdrocksflickan inte få någon belöning för att hon har knatat runt som en nördig outsider med Lordiblocket i högsta hugg? Skall de elaka cheerleaderserna nu äta upp henne och skall hon därmed inte få njuta av de hårdrocksfrukter hon odlat genom att lyssna på genuin rebellrock, det vill säga finsk zombiemetal?"
Men vad vore det för rättvisa? Det visar sig att den rädda hårdrocksflickan har fått en armé av elaka cheerleaderszombier och hon erövrar på så sätt korridorerna. Nästan bibliskt.
"Vad är det frågan om" frågade jag sambon. "Varför är ALLTID cheerleaders elaka i alla löjliga hårdrocksvideos? Varför är de alltid symbolen för det onda i ungdomen? Vad är det för fel på att vara populär och snygg?"
Sambon drog genast exemplet med den hårdrockande rebelltjejen Avril Lalalala... ja, du vet hon, den kristna unga flickan. I hennes video till Girlfriend, eller vad den hette är ju den som skall vara ond naturligtvis cheerleader. Men vem är det egentligen som är ond, frågar sig vän av ordning? Vem är det som mobbar och förnedrar och misshandlar och slänger sina kamrater i sjön? Inte är det cheerleadern, i alla fall. Det enda HON har gjort är att vara tillsammans med en kille som Avril Lalalala... ja, du vet hon, vill vara tillsammans med.
När Nirvana spelade in Smells like teenspirit var tanken att cheerleaderna skulle vara anticheerleaders, de skulle vara fula halvtjocka tjejer som skulle symbolisera det jävliga i tonåren.
Jag kommer inte på några andra exempel, men du vet lika väl som jag att det är så. Så fort någon skall vara lite ”Att vara tonåring suger” representeras ondskan av just cheerleaders.
Jag upprepar frågan: Vad är det för fel på att vara snygg och populär? Och vilket självförtroende har man som musiker om man hela tiden vänder sig till alla som INTE är snygga och populära? Typ ”Köp min skiva – jag, liksom du, är en ful outsider som hatar cheerleaders och vill se dem döda” ("Men jag tjänar pengar på att du tror att du blir coolare för att du hatar cheerleaders"). Och varför blir ungarna inte sura när de istället för att få höra hur viktiga de är får veta hur fula och outsideriga de är och hur absolut icke-cheerleadriga de är (alternativt – de kommer ALDRIG få sätta på en cheerleader, i alla fall inte om de inte genomgår någon form av katharsis som genererar a shitload of money, och i så fall är det deras plikt att NOBBA cheerleadern som nu vill ha dem – den twisten är väl ganska använd den också…) . Trots min kärlek för Kurtan, så blir jag lite ledsen i ögat. Det är väl en fråga om identifikation, antar jag…
Ytterligare en grej jag inte fattar.
En annan sak som jag inte kunde förstå var, och nu är vi inne på samma tema, att inte Nada Surfs ”Popular” var en av de 20 låtarna. Gudarna skall veta att det fanns äldre (som sagt – Ice, ice baby – detta mästerverk!) och sämre (typ alla).
Nada Surfs ”popular”… Den finns här på datorn någonstans. Nu skall jag dricka lite mer ekologiskt och rättvisemärkt rödvin (Rekommenderas – om inte för att man inte får rödvinstunga dagen efter av det!) och vråla så att sonen vaknar…
I got my own car – I´m popular! TrallalaLA….
Angående gårdagens funderingar om Antikrundan så förde det in mina tankar på vackra hem… Två beundrar jag något alldeles. Annikapannikas med sina tretti- och förtitalspjäser samt ditt 50/60-tals vardagsrum. FAN vad snyggt det är!
I like, I want. Anton har ju nästan slutat kräkas så det är dags att tänka på framtiden. . Jag måste måla om i vardagsrummet (Men vad? Blekgult? Grått? Känns så gjort... Blekgrönt? Vitt?). Ny soffa. Jag försöker övertala lillebror att låta hans runda soffbord övergå i min besittning. Lillebror vägrar. Lillebror är ond. Jag är på jakt efter en ny matta. Eller två, rättare sagt. Jag vill ha en korthårsrya (gärna vit, eller kanske blekgrön?) 2 x 3 m i själva vardagsrummet och en tjock ullmatta, rund eller kvadratisk i mellanrummet mellan köket och vardagsrummet. (Vad är det med mattproducenterna? Skall det vara så jävla svårt att göra en snygg rund matta eller en kvadratisk överhuvudtaget?) Jag måste få färdigt eksoffan. Jag måste få bort 1700-talskistan. (Vill du ha den? Du får den om du hämtar skiten!) Jag måste ha en snygg taklampaJag måste ha, jag måste ha, jag måste ha. Högre lön.
torsdag 10 januari 2008
Gammal är äldst
Hans är på skateboardafton, sonen sover. Jag har just kollat på Antikrundan.
I ärlighetens namn hade jag nog kollat Antikrundan även om mina drömmars prinsar varit vakna eller här. Men det låter ju ganska trist att tillstå att man kollar Antikrundan. Nästa stopp är att bänka sig framför På spåret på... jag vet faktiskt inte vilken dag det går på. Jag kollar inte på Så skall det låta heller, så jag har någon självaktning kvar.
Hursomhelst - idag när jag satt framför tvn och GI-ade som bäst (jag lever just nu på en ettkilos förpackning av Mamma Scan som ligger i kylen och blir dålig vilken sekund som helst) förundrades jag högeligen av programmet.
Med en kall Mamma Scan (som är dödskallemärkt i "Den Hemlige Kocken", julens julklappsbok, mer om den vid en annan tidpunkt) i munnen åsåg jag en kvinna på gott humör. Hon hade med sig en ljusstake och ville veta om hon kunde slänga den med gott samvete.
"Har du fler"
Jajamensan, det fanns en till.
"Det är en vacker stake" sade farbror expert. Tant höll inte med. Det visade sig att staken var gjord av Kolmårdsmarmor. Och så var paret värt en sisådär femtusen. Tant blev glad.
Fråga mig vad jag skulle gjort om jag fick veta att något som jag tyckte var våldsamt fult och som var på väg ut var värt femtusen.
"Anna - VAD hade du gjort"
Gissa.
Inte vad tant skulle göra. Hon skulle nu ställa fram stakarna istället.
Likaså skulle ett porslinsfat som legat i ett skåp ställas fram. Alla som fick veta att deras grejjer var värda mer än de trodde blev överlyckliga. Alla utom ett glatt klimakteriepar systrar förklarade att de minsann skulle hålla hårt i sina dyrgripar.
Why, oh why stå i kö i evigheter (för de galna människorna står verkligen en hel arbetsdag och väntar) för att få en värdering av en pryttel om man INTE TÄNKER SÄLJA? (När man hade kunnat lämpa av grejen på en auktionsfirma för värdering och kanske pröjsa någon hundring - men det blir bra mycket billigare än en hel arbetsdags förlust!)
Jag fattar det inte. På riktigt. För om en grej som idag är värd 10 000 för att det är inne bland klimakterietanter och gubbar i sextioårsåldern (för de är ju de som springer på auktion)blir stående på paradplats i tio år så har dagens klimakterietanter och gubbar i sextioårsåldern blivit tio år äldre och har vad de behöver. Den nykomna generationen tycker inte alls att prytteln är värd något alls. (Typ koppar på åttitalet) Gillar man en grej extra mycket bara för att den är värd en viss summa pengar?
Materialist-Anna svalde ytterligare en kall mamma Scan.
Är det så att Antikrundan är klimakterietanternas och samlarnördarnas version av Big Brother? Är det Warholsisk strävan?
I ärlighetens namn hade jag nog kollat Antikrundan även om mina drömmars prinsar varit vakna eller här. Men det låter ju ganska trist att tillstå att man kollar Antikrundan. Nästa stopp är att bänka sig framför På spåret på... jag vet faktiskt inte vilken dag det går på. Jag kollar inte på Så skall det låta heller, så jag har någon självaktning kvar.
Hursomhelst - idag när jag satt framför tvn och GI-ade som bäst (jag lever just nu på en ettkilos förpackning av Mamma Scan som ligger i kylen och blir dålig vilken sekund som helst) förundrades jag högeligen av programmet.
Med en kall Mamma Scan (som är dödskallemärkt i "Den Hemlige Kocken", julens julklappsbok, mer om den vid en annan tidpunkt) i munnen åsåg jag en kvinna på gott humör. Hon hade med sig en ljusstake och ville veta om hon kunde slänga den med gott samvete.
"Har du fler"
Jajamensan, det fanns en till.
"Det är en vacker stake" sade farbror expert. Tant höll inte med. Det visade sig att staken var gjord av Kolmårdsmarmor. Och så var paret värt en sisådär femtusen. Tant blev glad.
Fråga mig vad jag skulle gjort om jag fick veta att något som jag tyckte var våldsamt fult och som var på väg ut var värt femtusen.
"Anna - VAD hade du gjort"
Gissa.
Inte vad tant skulle göra. Hon skulle nu ställa fram stakarna istället.
Likaså skulle ett porslinsfat som legat i ett skåp ställas fram. Alla som fick veta att deras grejjer var värda mer än de trodde blev överlyckliga. Alla utom ett glatt klimakteriepar systrar förklarade att de minsann skulle hålla hårt i sina dyrgripar.
Why, oh why stå i kö i evigheter (för de galna människorna står verkligen en hel arbetsdag och väntar) för att få en värdering av en pryttel om man INTE TÄNKER SÄLJA? (När man hade kunnat lämpa av grejen på en auktionsfirma för värdering och kanske pröjsa någon hundring - men det blir bra mycket billigare än en hel arbetsdags förlust!)
Jag fattar det inte. På riktigt. För om en grej som idag är värd 10 000 för att det är inne bland klimakterietanter och gubbar i sextioårsåldern (för de är ju de som springer på auktion)blir stående på paradplats i tio år så har dagens klimakterietanter och gubbar i sextioårsåldern blivit tio år äldre och har vad de behöver. Den nykomna generationen tycker inte alls att prytteln är värd något alls. (Typ koppar på åttitalet) Gillar man en grej extra mycket bara för att den är värd en viss summa pengar?
Materialist-Anna svalde ytterligare en kall mamma Scan.
Är det så att Antikrundan är klimakterietanternas och samlarnördarnas version av Big Brother? Är det Warholsisk strävan?
onsdag 9 januari 2008
Teletubbies = pimps?
Igår efter att jag och Anton varit på storartat galej (där sonen återupptog sin vana att kräkas. Denna gång köttfärssås på en vit lekmatta) softade vi i soffan.
Eftersom en softning i soffan kräver en tv-underhållning togs Teletubbiesdvdn fram för första gången. Fadern till barnet var den pådrivande i detta vidriga tilltag. TROTS att han har varit mer negativt inställd till tv-tittande för Anton än vad jag har varit. Tre år, sade den ömme fadern när Anton låg i magen och månaderna därefter, tre år måste man vara för att få lägga ett öga på tvn. Annars blir man autistisk.
Jag antar att han insett att vår son ingalunda har problem med autism.
Hur som helst, du har förmodligen också sett Teletubbies någon gång. Det gick ju på någon kanal på morgonen för ett tiotal år sedan, jag minns inte om det var fyran eller trean... (Trean visade väl i och för sig mest sådana där tecknade serier med flygande bilar som dödade monster och gulliga rosa hästar som på ett förtjänstfullt sätt tog hand om sina små föl och lagade mat och underhöll sina modiga hingstar som var ute på äventyr)
Anyways, jag vet att jag DÅ mådde lite dåligt av Teletubbies. De var obehagliga på något vis.
Onda? Jag vet inte riktigt VAD det var, men jag vet att det jag reagerade mest på var den onda bebisen i solen. Hua. Gives me da creeps bara jag tänker på den.
Ondskans renaste anlete
Nu hade vi i alla fall fått en Teletubbiesfilm och nu skulle vår son invigas i den pedagogiska barnfilmens värld. Minsann.
Av någon underlig anledning lyckades vi först endast få in den danska versionen. Måhända gjorde det min Teletubbiesupplevelse värre, men lika gärna kan den ha mildrat situationen.
I alla fall - allt är grönt och skönt och plötsligt kommer den där solsatansungen (Damien är blott en glad amatör) och stiger upp över kullen. Därefter hoppar Teletubbisarna upp ur ett hål, en efter en och lalalaar. En heter Tinkywinky. Jag TROR att det är den som är lila och har en triangel på huvudet. Det är i alla fall den lila som har fått rykte om sig att vara homosexuell. Ok för det.
Vad JAG inte fattar är varför ingen har rasat över den röda Teletubbien.
Såvitt jag kunde höra hette den Ho.
Och den har ett hål högst upp på huvudet. Vad sänder det ut för signaler?
Ho = Eeeeeh - det är ett bra mycket mer talande namn än Heidi Honeyfluffer...
Eftersom en softning i soffan kräver en tv-underhållning togs Teletubbiesdvdn fram för första gången. Fadern till barnet var den pådrivande i detta vidriga tilltag. TROTS att han har varit mer negativt inställd till tv-tittande för Anton än vad jag har varit. Tre år, sade den ömme fadern när Anton låg i magen och månaderna därefter, tre år måste man vara för att få lägga ett öga på tvn. Annars blir man autistisk.
Jag antar att han insett att vår son ingalunda har problem med autism.
Hur som helst, du har förmodligen också sett Teletubbies någon gång. Det gick ju på någon kanal på morgonen för ett tiotal år sedan, jag minns inte om det var fyran eller trean... (Trean visade väl i och för sig mest sådana där tecknade serier med flygande bilar som dödade monster och gulliga rosa hästar som på ett förtjänstfullt sätt tog hand om sina små föl och lagade mat och underhöll sina modiga hingstar som var ute på äventyr)
Anyways, jag vet att jag DÅ mådde lite dåligt av Teletubbies. De var obehagliga på något vis.
Onda? Jag vet inte riktigt VAD det var, men jag vet att det jag reagerade mest på var den onda bebisen i solen. Hua. Gives me da creeps bara jag tänker på den.
Ondskans renaste anlete
Nu hade vi i alla fall fått en Teletubbiesfilm och nu skulle vår son invigas i den pedagogiska barnfilmens värld. Minsann.
Av någon underlig anledning lyckades vi först endast få in den danska versionen. Måhända gjorde det min Teletubbiesupplevelse värre, men lika gärna kan den ha mildrat situationen.
I alla fall - allt är grönt och skönt och plötsligt kommer den där solsatansungen (Damien är blott en glad amatör) och stiger upp över kullen. Därefter hoppar Teletubbisarna upp ur ett hål, en efter en och lalalaar. En heter Tinkywinky. Jag TROR att det är den som är lila och har en triangel på huvudet. Det är i alla fall den lila som har fått rykte om sig att vara homosexuell. Ok för det.
Vad JAG inte fattar är varför ingen har rasat över den röda Teletubbien.
Såvitt jag kunde höra hette den Ho.
Och den har ett hål högst upp på huvudet. Vad sänder det ut för signaler?
Ho = Eeeeeh - det är ett bra mycket mer talande namn än Heidi Honeyfluffer...
Rött = käääääärlekens färg.
Hål på huvudet = man behöver ju inte vara Freud för att fatta vad DET betyder.
Kolla in den röda typen. Ser "hon" inte ruggigt billig ut? Visst, jag kan vällan hålla med om att den lila är lite fjollig, men å andra sidan - är det något fel med att vara homosexuell? Jag FATTAR inte hur moralens väktare kan reagera på DET och inte på en Tubbie som säljer sexuella tjänster. Allvarligt. ÄVEN om barnen inte exponeras för den faktiska transaktionen så tycker jag att det är ÄCKLIGT. Vad sänder det för budskap?
Myten om den "Glada horan" odlas för ett till treåringar. SKRÄMMANDE.
Myten om den "Glada horan" odlas för ett till treåringar. SKRÄMMANDE.
.
Vad ÄR det för perverterad person som har kommit på Teletubbies?
.
Ärligt? Är det något jag vill att min son skall bli exponerad för?
.
I alla fall så tyckte fadern det. Så vi satt där, och när introt var slut (Det kom upp massa periskop från marken och den mörka mansrösten sade på dääänsk något som lät mycket hotfullt. Typ "Storebror ser dig" eller något.) så kom den där hemska onda ungen upp i sin sol och man bara ANADE att det skulle komma en hemsk slakt av någonting, förmodligen av de ulliga gulliga kaninerna som hoppade runt en enebärabuske.
Så hoppade EN Teletubbie fram. Så en till, och en till och så den sista. Den röda. Fnasket, alltså. De dansade runt sin buske. Den däääänske mannen konstaterade att en Teletubbie dansade bort sig samtidigt som den gula Teletubbien ragglade ut ur rutan. De andra Teletubbisarna ställde sig och räknade in sig. De var nu tre Teletubbisar.
Efter att de borde ha konstaterat ett visst manfall återupptog de dansen som om ingenting hade hänt. Sedan försvann en Teletubbie till. De återstående två Tubbisarna räknade in sig - och var helt obekymrade om att två av deras polare gåtfullt hade försvunnit - och återupptog därefter dansen igen. Surprise - ytterligare en Tubbie försvinner. Den återstående tubbien räknar in sig själv och tycks inte alls ens reflektera över att polarna är väck.
Därefter dansar han bort sig själv. Han ses vingla över gröna kullar medans den ondskefulla solen hånskrattar åt honom. Lite granna påminner scenen om den där Clintanwestern, kommer inte ihåg vilken det var, men Clintan raglar runt i öknen under en lika obarmhärtig sol.
.
I alla fall, avsnittet slutar med att Teletubbisen kollapsar. Solen skrattar ondskefullt. Moahahaha...
.
Den mörke däääänske speakern konstaterar att Teletubbisen är däckad, men låter inte det minsta upprörd eller oroad.
Är det sådant här jag skall exponera min son för? Påtända dansande dockor vars liv fullkomligt förstörs och som är helt likgiltiga inför varandras välmående?
Och de säger att Vilse i pannkakan var skadlig... Det här är psykadeliskt. Vidrigt. SJUKT. Och moraliskt HELT förkastligt.
(Vi lyckades tillslut få in det svenska talet. En mjuk, kvinnlig stämma lotsade oss genom samma scen. Lika sjukt och vidrigt, MEN man kände inte samma paranoida skräck som när den däääänske mannen talade. Kanske är det ÄNNU farligare? Att normalisera pervertionen?)
Var Bananer i Pyjamas lika farliga för barnen?
Övriga nyheter denna dag - någon fyller år. Hipp hipp hurra till mig.
måndag 7 januari 2008
TihiTito...
Nej, våldtäkt är i sanning inget att skratta åt, men TITO är det!
Nu skall han bränna sitt pass. Svenskar är nämligen rasister hela bunten och maten är äcklig.
Jag skakar i mina grundvalar... Skall Sverige verkligen mista denna världsartist? Skall vår kulinariska tradition misskrediteras i hela... hela... landet dit han flyttar? Eller skall han bara bränna passet men stanna kvar?
"För tidningen berättar han att han har gått ner tio kilo sen han frihetsberövades i början av december.
– Men det beror på att jag blir äcklad av att äta svensk mat.Jag vill inte ha något från det här landet." Hans fru (ajajaj.. Hon är ju svenska. Hur skall det nu gå) säger istället "Jag vet att han har klagat på maten i häktet. Han kan inte äta allt eftersom han är allergisk."
(Tio kilo? Det är ju faktiskt inte dåligt alls. Och det var ju inte som att det inte behövdes... Jag kanske skall hitta på något som förpassar mig till häktet?)
Men åter till huvudfrågan - skall Tito stanna kvar i landet? Jag förstår hans känsla av kränkning. Det är ju bara för att han inte är från landet som han hela tiden hamnar i rubriker som misskrediterar honom. Jag menar, en svensk som kör på sina grannar får minsann bara uppmuntrande tillrop, och om han bara vore blond och blåögd hade ingen tyckt att det var FEL av honom att smitta en åttaåring med herpes (NEJ - jag spekulerar inte alls om skuldfrågan - bara om misstanken. Hade Tito varit blond hade ingen ens trott att han hade smittat flickan. Än mindre tyckt att det var en biggie, för sådana är vi svenskar, frimodiga och frigjorda.) och framför allt - hade han hetat Svensson från födseln så hade ingen haft några som helst synpunkter på att han våldtar frikyrkliga artonåringar som söker tröst hos Carola. Så är det ju!
Nä, jag hoppas verkligen att Tito finner en fristad i ett land där han kan vara sig själv utan att behöva finna sitt lilla ansikte i medierna för några småincidenter som ju vilken... innevånare i det land han flyttar till gör regelmässigt på fredagkväll.
Tänka... Förslag till dig, Tito:
- Saudiarabien. Där är det brudarna som golar som straffas - inte killen som ju faktiskt inte kan besinna sig.
- Afghanistan. Där gifter man sig med tolvåringar.
-Irak. Där kan man bete sig lite hur som helst mot sina grannar utan att någon blir direkt sur. Och alla är lika mörkhåriga som du. Ok att du kanske riskerar att själv bli överkörd men samtidigt så är det ju ett lätt pris att betala.
För jag tror inte att Chile är direkt känt för att inte utreda pedofili, våldtäkt eller påkörning av grannar. Men jag kan ha fel. Jag har haft det förr och jag kommer med all sannolikhet ha det igen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1577224.ab
Nu skall han bränna sitt pass. Svenskar är nämligen rasister hela bunten och maten är äcklig.
Jag skakar i mina grundvalar... Skall Sverige verkligen mista denna världsartist? Skall vår kulinariska tradition misskrediteras i hela... hela... landet dit han flyttar? Eller skall han bara bränna passet men stanna kvar?
"För tidningen berättar han att han har gått ner tio kilo sen han frihetsberövades i början av december.
– Men det beror på att jag blir äcklad av att äta svensk mat.Jag vill inte ha något från det här landet." Hans fru (ajajaj.. Hon är ju svenska. Hur skall det nu gå) säger istället "Jag vet att han har klagat på maten i häktet. Han kan inte äta allt eftersom han är allergisk."
(Tio kilo? Det är ju faktiskt inte dåligt alls. Och det var ju inte som att det inte behövdes... Jag kanske skall hitta på något som förpassar mig till häktet?)
Men åter till huvudfrågan - skall Tito stanna kvar i landet? Jag förstår hans känsla av kränkning. Det är ju bara för att han inte är från landet som han hela tiden hamnar i rubriker som misskrediterar honom. Jag menar, en svensk som kör på sina grannar får minsann bara uppmuntrande tillrop, och om han bara vore blond och blåögd hade ingen tyckt att det var FEL av honom att smitta en åttaåring med herpes (NEJ - jag spekulerar inte alls om skuldfrågan - bara om misstanken. Hade Tito varit blond hade ingen ens trott att han hade smittat flickan. Än mindre tyckt att det var en biggie, för sådana är vi svenskar, frimodiga och frigjorda.) och framför allt - hade han hetat Svensson från födseln så hade ingen haft några som helst synpunkter på att han våldtar frikyrkliga artonåringar som söker tröst hos Carola. Så är det ju!
Nä, jag hoppas verkligen att Tito finner en fristad i ett land där han kan vara sig själv utan att behöva finna sitt lilla ansikte i medierna för några småincidenter som ju vilken... innevånare i det land han flyttar till gör regelmässigt på fredagkväll.
Tänka... Förslag till dig, Tito:
- Saudiarabien. Där är det brudarna som golar som straffas - inte killen som ju faktiskt inte kan besinna sig.
- Afghanistan. Där gifter man sig med tolvåringar.
-Irak. Där kan man bete sig lite hur som helst mot sina grannar utan att någon blir direkt sur. Och alla är lika mörkhåriga som du. Ok att du kanske riskerar att själv bli överkörd men samtidigt så är det ju ett lätt pris att betala.
För jag tror inte att Chile är direkt känt för att inte utreda pedofili, våldtäkt eller påkörning av grannar. Men jag kan ha fel. Jag har haft det förr och jag kommer med all sannolikhet ha det igen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1577224.ab
Countdown
Idag var första dagen på mycket länge jag anförtroddes att ensam handha sonen, ty sambon återgick till "arbete" efter helgerna.
Arbetet inleddes redan igår. Mr Anton är inte den gladaste krabban på revet just nu, om man säger så. Han vaknade lagom tills att mamsen och papsen skulle stänga sina själabrunnar och mamsen ansåg att det kanske vore en god idé att ta pojkebarnet till föräldrnas sängar.
Barnets far tyckte initialt att detta var en god tanke men ändrade sig efter en halvtimmes stök och bök och stön och ålningar och krängningar. Från sonens sida.
"Jag skall upp och jobba i morgon" gnällde han.
Eftersom jag igår drabbades av yrsel modell "jag har just kommit hem från krogen klockan halvsju på morgonen efter att nyss ha avverkat en nu-tänds-ljuset-men-jag-hinner-minsann-dra-i-mig-en livsnödvändig-Absint-till" (AH! lyckliga tider!) fick fadern bära barnet till sin egna säng i sitt alldeles egna rum. (Jepp, nu är det gjort. Separationsångesten ligger som en rullstensås över hemmet. Sonen har dock inte drabbats nämnvärt.) Jag gick efter med min lilla kudde och kände mig nästan som när jag var fyra och fick följa med in till mammas rum på natten, fast tvärt om, om du fattar.
Till skillnad från fadern hade jag ju inget jobb att gå upp till.
Så låg jag där och lyssnade på sonens överlevnadsstrategier. Det första:
"AbabbelibabbelibabbeliBA" medans han ligger ner.
Motstrategi: Låtas sova.
Det andra:
Ställa sig upp och babbla lite högre.
Motstrategi:
Fortsätta "sova"
Tredje stadiet:
Börja utstöta ÖHÖHÖH-ljud, samtidigt som man hoppar upp och ned. Motstrategi:
Hålla sig för skratt. (Han ser ut som gorillaparodin i Zoolander när han gör detta)
Fjärde stadiet:
Börja göra saker som imponerar varje gång dagtid. Det vill säga, använda ord som "PA PA" (som fadern studsar till), "FA FA" (som ju varit poppis under svärföräldrarnas visit), "LA PA" (som får pappa att hoppa högt av glädje av eftersom han hela tiden uppmärksammar sonen om ljuskällor) men naturligtvis inget som liknar "MA MA", inte. Sätta sig och dra i tummen och i pekfingret som brukar impa på mamma, samtidigt som man utstöter "ÖHÖHÖH"-ljud.
Motstrategi: Hålla sig för skratt.
Femte stadiet: Återgå till grundstadiet vid sänggående, det vill säga themostannoyingsoundinthewold.
Motstrategin är nu helt utraderad.
Sjätte stadiet: Illvråla och gråta så att tårarna sprutar.
I detta stadie veknar man vanligtvis. Eller man och man. JAG veknar oftast. Jag VET att om jag tar upp ungen börjar det om från början igen, men å andra sidan så KAN han ibland somna på mig och då har jag ju inte misshandlat min son emotionellt. Tänk att somna gråtandes! Tänk att känna sitt lilla ensamma hjärta spricka med vetskapen om att ens onda moder ligger på armlängs avstånd och bara STRUNTAR i en. Nä. Jag må vara i själen ond, men jag är ändå ganska blödig.
Igår veknade jag och tog upp barnet och lade honom på mitt bröst. Han föll ihop över mitt ansikte och min näsa och min mun täcktes av en blandning av babytårar och babysaliv som rann från den tumfyllda munnen. Han stensomnade där och då. Min yrsel gjorde att fadern fick lämna sin säng och lägga sonen i spjälsängen. Därefter kunde jag inte somna, men jag låg kvar i gästsängen.
Vid halvfyra eller så gick jag över till den äkta bädden varpå min sambo vaknade och uppskattade min återkomst. Eller han somnade i alla fall om nästan omgående.
I morse var det då dags för att återgå i tjänst som ensamförälder. Det gick sådär. När sambon gick till jobbet pallrade jag, fortfarande yr som om jag endast använde en thinnerfylld plastpåse som syrekälla, till gästsängen för att vara tillgänglig för min lille prins. Jag somnade om och sov riktigt gott i en halvtimme då jag väcktes av ett "gagaga" och såg min son stå och hänga sig på spjälorna och räcka sig efter sin ömma moder. Hjärtevärmande. Men alltför tidigt.
Hans goda humör försvann ungefär samtidigt som jag lyfte honom ur bädden. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 1. Han vrålade sig igenom frukosten. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 2. Han ville krypa och se världen, eller i alla fall lägenhetens alla elkontakter och smågem och annat som han inte får peta på. Han ville dra ner julgranen. Han ville suga på däcken till sin vagn och annat som definitivt inte passar i små barns munnar. Han ville dra i Ellis svans. Han ville, kort sagt, göra ALLT som jag tvingas säga nej till. Han ville inte göra NÅGOT jag kunde gå med på. Jag, å min sida, hade inte ens fått gå på toa, än mindre sätta på kaffe.
Min son är inte den gladaste myggan på fjället och tar inte ett nej särskilt bra.
När hans krypbehov var tillfredsställt vaknade hans gå och ståbehov till liv. Problemet var då att han var fysiskt utmattad från krypövningarna. Så han ställde sig upp, och släppte och höll inte balansen och jag fick fånga, fånga, fånga och fånga. Vilket gjorde honom rasande ty han ansåg att hans ramlande var mitt fel på något sätt. Gåstolen blidkade ingenting. Han verkade uppfatta den som ett hån.
Min son är just nu inte den gladaste hatten på hyllan och tar inte motgångar särskilt väl.
Jag lyfte upp honom i soffan och försökte läsa bok för honom. "Titta - DRAKE" sade jag.
"UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH" sade sonen och krängde och vrängde. Tillslut lyckades vi kompromissa. Jag bläddrade i "Rororodinbåt"boken och sjöng och gungade fram tills att han var så uttråkad att han däckade.
Nu har det gått förtifem minuter och min sons arga "UÄÄÄÄÄÄÄÄH" ekar mellan väggarna och det är dags för mamsen att ge sin son den proteinrika portion barnmat hans fader tillagade igårkväll. Det är tre veckor kvar tills jag börjar "jobba".
GUD vad jag har behövt den semestern!
Arbetet inleddes redan igår. Mr Anton är inte den gladaste krabban på revet just nu, om man säger så. Han vaknade lagom tills att mamsen och papsen skulle stänga sina själabrunnar och mamsen ansåg att det kanske vore en god idé att ta pojkebarnet till föräldrnas sängar.
Barnets far tyckte initialt att detta var en god tanke men ändrade sig efter en halvtimmes stök och bök och stön och ålningar och krängningar. Från sonens sida.
"Jag skall upp och jobba i morgon" gnällde han.
Eftersom jag igår drabbades av yrsel modell "jag har just kommit hem från krogen klockan halvsju på morgonen efter att nyss ha avverkat en nu-tänds-ljuset-men-jag-hinner-minsann-dra-i-mig-en livsnödvändig-Absint-till" (AH! lyckliga tider!) fick fadern bära barnet till sin egna säng i sitt alldeles egna rum. (Jepp, nu är det gjort. Separationsångesten ligger som en rullstensås över hemmet. Sonen har dock inte drabbats nämnvärt.) Jag gick efter med min lilla kudde och kände mig nästan som när jag var fyra och fick följa med in till mammas rum på natten, fast tvärt om, om du fattar.
Till skillnad från fadern hade jag ju inget jobb att gå upp till.
Så låg jag där och lyssnade på sonens överlevnadsstrategier. Det första:
"AbabbelibabbelibabbeliBA" medans han ligger ner.
Motstrategi: Låtas sova.
Det andra:
Ställa sig upp och babbla lite högre.
Motstrategi:
Fortsätta "sova"
Tredje stadiet:
Börja utstöta ÖHÖHÖH-ljud, samtidigt som man hoppar upp och ned. Motstrategi:
Hålla sig för skratt. (Han ser ut som gorillaparodin i Zoolander när han gör detta)
Fjärde stadiet:
Börja göra saker som imponerar varje gång dagtid. Det vill säga, använda ord som "PA PA" (som fadern studsar till), "FA FA" (som ju varit poppis under svärföräldrarnas visit), "LA PA" (som får pappa att hoppa högt av glädje av eftersom han hela tiden uppmärksammar sonen om ljuskällor) men naturligtvis inget som liknar "MA MA", inte. Sätta sig och dra i tummen och i pekfingret som brukar impa på mamma, samtidigt som man utstöter "ÖHÖHÖH"-ljud.
Motstrategi: Hålla sig för skratt.
Femte stadiet: Återgå till grundstadiet vid sänggående, det vill säga themostannoyingsoundinthewold.
Motstrategin är nu helt utraderad.
Sjätte stadiet: Illvråla och gråta så att tårarna sprutar.
I detta stadie veknar man vanligtvis. Eller man och man. JAG veknar oftast. Jag VET att om jag tar upp ungen börjar det om från början igen, men å andra sidan så KAN han ibland somna på mig och då har jag ju inte misshandlat min son emotionellt. Tänk att somna gråtandes! Tänk att känna sitt lilla ensamma hjärta spricka med vetskapen om att ens onda moder ligger på armlängs avstånd och bara STRUNTAR i en. Nä. Jag må vara i själen ond, men jag är ändå ganska blödig.
Igår veknade jag och tog upp barnet och lade honom på mitt bröst. Han föll ihop över mitt ansikte och min näsa och min mun täcktes av en blandning av babytårar och babysaliv som rann från den tumfyllda munnen. Han stensomnade där och då. Min yrsel gjorde att fadern fick lämna sin säng och lägga sonen i spjälsängen. Därefter kunde jag inte somna, men jag låg kvar i gästsängen.
Vid halvfyra eller så gick jag över till den äkta bädden varpå min sambo vaknade och uppskattade min återkomst. Eller han somnade i alla fall om nästan omgående.
I morse var det då dags för att återgå i tjänst som ensamförälder. Det gick sådär. När sambon gick till jobbet pallrade jag, fortfarande yr som om jag endast använde en thinnerfylld plastpåse som syrekälla, till gästsängen för att vara tillgänglig för min lille prins. Jag somnade om och sov riktigt gott i en halvtimme då jag väcktes av ett "gagaga" och såg min son stå och hänga sig på spjälorna och räcka sig efter sin ömma moder. Hjärtevärmande. Men alltför tidigt.
Hans goda humör försvann ungefär samtidigt som jag lyfte honom ur bädden. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 1. Han vrålade sig igenom frukosten. Han vrålade sig igenom blöjbyte nr 2. Han ville krypa och se världen, eller i alla fall lägenhetens alla elkontakter och smågem och annat som han inte får peta på. Han ville dra ner julgranen. Han ville suga på däcken till sin vagn och annat som definitivt inte passar i små barns munnar. Han ville dra i Ellis svans. Han ville, kort sagt, göra ALLT som jag tvingas säga nej till. Han ville inte göra NÅGOT jag kunde gå med på. Jag, å min sida, hade inte ens fått gå på toa, än mindre sätta på kaffe.
Min son är inte den gladaste myggan på fjället och tar inte ett nej särskilt bra.
När hans krypbehov var tillfredsställt vaknade hans gå och ståbehov till liv. Problemet var då att han var fysiskt utmattad från krypövningarna. Så han ställde sig upp, och släppte och höll inte balansen och jag fick fånga, fånga, fånga och fånga. Vilket gjorde honom rasande ty han ansåg att hans ramlande var mitt fel på något sätt. Gåstolen blidkade ingenting. Han verkade uppfatta den som ett hån.
Min son är just nu inte den gladaste hatten på hyllan och tar inte motgångar särskilt väl.
Jag lyfte upp honom i soffan och försökte läsa bok för honom. "Titta - DRAKE" sade jag.
"UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH" sade sonen och krängde och vrängde. Tillslut lyckades vi kompromissa. Jag bläddrade i "Rororodinbåt"boken och sjöng och gungade fram tills att han var så uttråkad att han däckade.
Nu har det gått förtifem minuter och min sons arga "UÄÄÄÄÄÄÄÄH" ekar mellan väggarna och det är dags för mamsen att ge sin son den proteinrika portion barnmat hans fader tillagade igårkväll. Det är tre veckor kvar tills jag börjar "jobba".
GUD vad jag har behövt den semestern!
söndag 6 januari 2008
Ofattbart.
"Man blir ju helt slut när man SER det" sade sambon upphetsat när Kalla sprang upp för sista backen.
Hurra, hurra, hördes från det svenska folkets hjärtas djup. Från mitt hjärtas djup hörs ett litet "och jag som fan inte ens orkar köpa ett träningskort."
Rubrikerna i morgon gissar jag kommer att bli
"Det här Kallas seger" och liknande. Tack och lov har den kära Kalla i alla fall inget annat konstigt i namnet som måste användas heeeela tiden, typ "Där Zatt den".
Men helt klart kul. Och spännande.
Gårdagens middag blev helt klart en besvikelse. Tonfisken var fin. Potatisen var god. Whiskeysåsen likaså. Dock hade en sjumånadersjubilar bestämt sig för att middag på tu man hand för päronen inte var ok. Så tji sparris, tji sallad, tji matro. DESSUTOM ulkade sambon efter halva tonfiskbiten och vägrade äta mer, ty tonfisken smakade fisk. Vilket fick mig att tappa matlusten. Det var inte så att han ÄCKLADE sig, han sade bara "FEY" och skjöt tallriken ifrån sig och det var först när jag frågade han förklarade var felet låg, men ändå... Barnet kinkade och skrek och jag svalde maten utan att tugga.
Under kvällen såg jag Sagan om ringen. På dagen gick den utmärkta filmen Willow, som ju har ett särskilt ställe i mitt hjärta då den käre vad-han-nu-heter-som-spelade-Jim-Morisson... Val Kimler(?) var en av mina pluttegubbar på åttitalet. En sak jag lade märke till var att den onde dvärgen (eller mer politiskt korrekt - "little people") i Bad Santa (som ju är en av världshistoriens bästa filmer, jämte Zoolander och Blades of Glory) (Visste du förresten att de två bröderna även gjort en racingfilm? Fick nys om detta under gårdagen och måste, måste se!) spelade en av birollerna. I övrigt är det en ganska gullig film. Lagom lång. Lagom söt.
Sagan om Ringen. LÅÅÅÅÅÅÅÅNG. Jag vet att alla säger att det är deras första riktiga läsupplevelse och jag vet att den anses magisk, men den gör ingenting för mig. Jag fattar inte grejjen, och har heller aldrig gjort det.
I ärlighetens namn så har jag aldrig läst slutet på den. Jag försökte och försökte och försökte, allt medan Frodo knatade runt med sina stora håriga fötter och hoppsan så stod ett slag. Därefter knatade Frodo vidare och det var lite jobbigt för hans stora fötter och ringen sjöng till honom och hoppsan så blev det ett slag till. Jag blev så uttråkad. Det är den, "Vår Författning" och "På Spaning..." som fått mig att somna, gång på gång och som jag inte lyckats slutföra.
Igår försökte Hans förklara. Han började sådär pedagogiskt och drog grundplotten - tre härskarringar hade smidits till en av en smed blablabla, och jag förklarade att DEN grejen fattade jag. Men jag fattade inte hur en ring överhuvudtaget kunde påverka folk.
"Amen" försökte sambon, "Det finns ju massa sådana gamla myter - smeder som smider in något magiskt i knivar och skit"
"Ja, just det" svarade jag. "Det är ju ganska gjort, om man säger så"
"Men nu är det här en superring i alla fall" fortsatte sambon.
"Ja, det fattar jag. Men jag fattar fan inte grejen"
Sambon tittade på mig som om JAG vore korkad.
"Det är en superring"
"Jaaaaaaa" sade jag otåligt. "men Sauron är ju redan megastark. Vad skall han med den jävla ringen till om han ÄNDÅ lyckas erövra hela jorden"
"Men Sauron har typ 90% av sin styrka i ringen" förklarade Heinz.
"Ja, och trots att ringhelvetet sitter runt halsen på Frodo så kickar han arslen"
Jag kände sambons frustration, men jag FÖRSTOD ändå inte. Och jag ville verkligen förstå.
"Sauron är jättestark" försökte sambon igen. "MEN om han får tag på ringen så blir han helt oslagbar. Den som bär ringen blir det"
"Men jag tycker att det verkar som att RINGEN i sig har ett och annat att säga till om" undrade jag.
"Jaaaa" Sambons röst var ansträngd. "Det är liksom som i andra myter - om man får ringen så får man absolut makt men man får betala ett pris för det. Sälja sin själ..."
"Och då får man absolut makt" undrade jag.
"JA" sade sambon och lät lättad.
"Det gick ju sådär för Gollum" invände jag. "Varför är han en spillra av sitt forna jag, då"
Sambon suckade tungt.
"Såg du inte första filmen"
"Jo" sade jag. "Men ändå. Om ringen ger så mycket makt och kraft och blahablaha så borde Gollum i alla fall vara NÅGOT mer än en schizoid anorektiker"
Sambon suckade igen.
"Men jag FATTAR inte" försökte jag igen. "Om nu den kan ge så inåthelvete mycket makt, varför blir Frodo sjuk och dålig av den då"
"Men Frodo är ju SNÄLL"
"Amen, om nu ringen har så stor makt över sin bärare så borde det ju knappast vara något Frodo skulle ta hänsyn till, eller"
"Frodo är ju GOD"
"Helt ärligt tycker jag att den där ringen tycks ha en begränsad makt om den inte ens kan radera ut en sådan enkel sak som att folk går runt och är snälla..."
Lite senare kom Gandalf ridande.
"Är inte han död" undrade jag.
"Nä" svarade Hans. "Han har blivit Gandalf den vite"
"Men han dog ju" invände jag.
"Ja, och då blev han Gandalf den vite. Sauroman var ju Sauroman den vite innan han gick besärk. Så nu blev Gandalf den vite istället."
"Hette Sauroman Sauroman redan innan han blev taskig" undrade jag.
"Ja" svarade sambon. "Hurså"
"Det är ju ganska likt Sauron, om man säger så. Jag tänkte att det kanske var lite Saulus/Paulus över det hela - man byter namn när man byter trosåskådning..."
"Nä" svarade den nu ganska irriterade sambon.
"Det fanns en travhäst på åttitalet som hette Legolas" informerade sambon om när dansken hade ramlat ut för en klippa och återfunnits av sin stolte springare.
"Eh, ja" sade jag. "och namnet är snott från den grekiska mytologin"
"Ja, men ändå" sade sambon.
"Kom Tolkien på NÅGOT själv" undrade jag.
"Men Sauroman har ju fortfarande vita kläder" sade jag.
Sambon iddes inte ens svara.
"Han borde ju i rimlighetens namn ha svarta kläder nu" invände jag. "Allt annat är ju snott från alla andra storys och klicheér, så varför har han inte svarta kläder"
"Jag tycker ändå inte att det är särskilt realistiskt" muttrade jag när jag inte fick något svar och tog ytterligare en svinäcklig honungsrostad jordnöt.
Så slogs träden och dammen brast och filmen närmade sig sitt slut. Det visste jag DELS för att jag sett den tidigare och dels för att klockan närmade sig slutminuten.
"Amen, hur går det då" undrade jag.
"Vaddå"
"Hur slutar skiten"
"Kolla"
"Amen, jag menar inte DEN HÄR filmen, jag menar hela grejen. Hur går det"
"Du menar alltså att jag skall säga hur det går med ringen"
"Ja. Jag fattar väl att Sauron inte kommer få lägga sina korvfingrar på den och att allt kommer sluta ack så lyckligt och att mänskligheten vinner och allt det där, men HUR? Lägger Frodo ringen i eldsberget med sina sista krafter eller är det Mortensen som får göra det efter att Frodo fått en orch i huvudet eller är det den modige Sam som levererar"
"Vill du veta"
"Ja"
"Är du säker på att du vill veta"
"Ja"
"Gollum" svarade Heinz.
"Jaha" sade jag och väntade på förklaringen men fick den inte.
"Emma och Gollum ÄR ganska lika" sade jag och återupptog en gammal diskussion.
Sambon höll med och vi var tacksamma om att kunna enas om något.
Idag vid frukosten tog jag åter upp ämnet och fick reda på att Frodo på något sätt misslyckas med att kasta ringen i berget och att den sitter på hans finger. Gollum vill ju ha den och biter fingret av Frodo och ramlar i tumultet ner i lavan - end of story. Vilket får mig att tycka att det är en lååååååååång väg till ett mediokert slut. Fast man slipper i alla fall säsong 2. Vilket ju är något.
Men jag fattar ändå inte...
..................................................Emma?............................................................................
.....................................Gollum?........................................................
Hurra, hurra, hördes från det svenska folkets hjärtas djup. Från mitt hjärtas djup hörs ett litet "och jag som fan inte ens orkar köpa ett träningskort."
Rubrikerna i morgon gissar jag kommer att bli
"Det här Kallas seger" och liknande. Tack och lov har den kära Kalla i alla fall inget annat konstigt i namnet som måste användas heeeela tiden, typ "Där Zatt den".
Men helt klart kul. Och spännande.
Gårdagens middag blev helt klart en besvikelse. Tonfisken var fin. Potatisen var god. Whiskeysåsen likaså. Dock hade en sjumånadersjubilar bestämt sig för att middag på tu man hand för päronen inte var ok. Så tji sparris, tji sallad, tji matro. DESSUTOM ulkade sambon efter halva tonfiskbiten och vägrade äta mer, ty tonfisken smakade fisk. Vilket fick mig att tappa matlusten. Det var inte så att han ÄCKLADE sig, han sade bara "FEY" och skjöt tallriken ifrån sig och det var först när jag frågade han förklarade var felet låg, men ändå... Barnet kinkade och skrek och jag svalde maten utan att tugga.
Under kvällen såg jag Sagan om ringen. På dagen gick den utmärkta filmen Willow, som ju har ett särskilt ställe i mitt hjärta då den käre vad-han-nu-heter-som-spelade-Jim-Morisson... Val Kimler(?) var en av mina pluttegubbar på åttitalet. En sak jag lade märke till var att den onde dvärgen (eller mer politiskt korrekt - "little people") i Bad Santa (som ju är en av världshistoriens bästa filmer, jämte Zoolander och Blades of Glory) (Visste du förresten att de två bröderna även gjort en racingfilm? Fick nys om detta under gårdagen och måste, måste se!) spelade en av birollerna. I övrigt är det en ganska gullig film. Lagom lång. Lagom söt.
Sagan om Ringen. LÅÅÅÅÅÅÅÅNG. Jag vet att alla säger att det är deras första riktiga läsupplevelse och jag vet att den anses magisk, men den gör ingenting för mig. Jag fattar inte grejjen, och har heller aldrig gjort det.
I ärlighetens namn så har jag aldrig läst slutet på den. Jag försökte och försökte och försökte, allt medan Frodo knatade runt med sina stora håriga fötter och hoppsan så stod ett slag. Därefter knatade Frodo vidare och det var lite jobbigt för hans stora fötter och ringen sjöng till honom och hoppsan så blev det ett slag till. Jag blev så uttråkad. Det är den, "Vår Författning" och "På Spaning..." som fått mig att somna, gång på gång och som jag inte lyckats slutföra.
Igår försökte Hans förklara. Han började sådär pedagogiskt och drog grundplotten - tre härskarringar hade smidits till en av en smed blablabla, och jag förklarade att DEN grejen fattade jag. Men jag fattade inte hur en ring överhuvudtaget kunde påverka folk.
"Amen" försökte sambon, "Det finns ju massa sådana gamla myter - smeder som smider in något magiskt i knivar och skit"
"Ja, just det" svarade jag. "Det är ju ganska gjort, om man säger så"
"Men nu är det här en superring i alla fall" fortsatte sambon.
"Ja, det fattar jag. Men jag fattar fan inte grejen"
Sambon tittade på mig som om JAG vore korkad.
"Det är en superring"
"Jaaaaaaa" sade jag otåligt. "men Sauron är ju redan megastark. Vad skall han med den jävla ringen till om han ÄNDÅ lyckas erövra hela jorden"
"Men Sauron har typ 90% av sin styrka i ringen" förklarade Heinz.
"Ja, och trots att ringhelvetet sitter runt halsen på Frodo så kickar han arslen"
Jag kände sambons frustration, men jag FÖRSTOD ändå inte. Och jag ville verkligen förstå.
"Sauron är jättestark" försökte sambon igen. "MEN om han får tag på ringen så blir han helt oslagbar. Den som bär ringen blir det"
"Men jag tycker att det verkar som att RINGEN i sig har ett och annat att säga till om" undrade jag.
"Jaaaa" Sambons röst var ansträngd. "Det är liksom som i andra myter - om man får ringen så får man absolut makt men man får betala ett pris för det. Sälja sin själ..."
"Och då får man absolut makt" undrade jag.
"JA" sade sambon och lät lättad.
"Det gick ju sådär för Gollum" invände jag. "Varför är han en spillra av sitt forna jag, då"
Sambon suckade tungt.
"Såg du inte första filmen"
"Jo" sade jag. "Men ändå. Om ringen ger så mycket makt och kraft och blahablaha så borde Gollum i alla fall vara NÅGOT mer än en schizoid anorektiker"
Sambon suckade igen.
"Men jag FATTAR inte" försökte jag igen. "Om nu den kan ge så inåthelvete mycket makt, varför blir Frodo sjuk och dålig av den då"
"Men Frodo är ju SNÄLL"
"Amen, om nu ringen har så stor makt över sin bärare så borde det ju knappast vara något Frodo skulle ta hänsyn till, eller"
"Frodo är ju GOD"
"Helt ärligt tycker jag att den där ringen tycks ha en begränsad makt om den inte ens kan radera ut en sådan enkel sak som att folk går runt och är snälla..."
Lite senare kom Gandalf ridande.
"Är inte han död" undrade jag.
"Nä" svarade Hans. "Han har blivit Gandalf den vite"
"Men han dog ju" invände jag.
"Ja, och då blev han Gandalf den vite. Sauroman var ju Sauroman den vite innan han gick besärk. Så nu blev Gandalf den vite istället."
"Hette Sauroman Sauroman redan innan han blev taskig" undrade jag.
"Ja" svarade sambon. "Hurså"
"Det är ju ganska likt Sauron, om man säger så. Jag tänkte att det kanske var lite Saulus/Paulus över det hela - man byter namn när man byter trosåskådning..."
"Nä" svarade den nu ganska irriterade sambon.
"Det fanns en travhäst på åttitalet som hette Legolas" informerade sambon om när dansken hade ramlat ut för en klippa och återfunnits av sin stolte springare.
"Eh, ja" sade jag. "och namnet är snott från den grekiska mytologin"
"Ja, men ändå" sade sambon.
"Kom Tolkien på NÅGOT själv" undrade jag.
"Men Sauroman har ju fortfarande vita kläder" sade jag.
Sambon iddes inte ens svara.
"Han borde ju i rimlighetens namn ha svarta kläder nu" invände jag. "Allt annat är ju snott från alla andra storys och klicheér, så varför har han inte svarta kläder"
"Jag tycker ändå inte att det är särskilt realistiskt" muttrade jag när jag inte fick något svar och tog ytterligare en svinäcklig honungsrostad jordnöt.
Så slogs träden och dammen brast och filmen närmade sig sitt slut. Det visste jag DELS för att jag sett den tidigare och dels för att klockan närmade sig slutminuten.
"Amen, hur går det då" undrade jag.
"Vaddå"
"Hur slutar skiten"
"Kolla"
"Amen, jag menar inte DEN HÄR filmen, jag menar hela grejen. Hur går det"
"Du menar alltså att jag skall säga hur det går med ringen"
"Ja. Jag fattar väl att Sauron inte kommer få lägga sina korvfingrar på den och att allt kommer sluta ack så lyckligt och att mänskligheten vinner och allt det där, men HUR? Lägger Frodo ringen i eldsberget med sina sista krafter eller är det Mortensen som får göra det efter att Frodo fått en orch i huvudet eller är det den modige Sam som levererar"
"Vill du veta"
"Ja"
"Är du säker på att du vill veta"
"Ja"
"Gollum" svarade Heinz.
"Jaha" sade jag och väntade på förklaringen men fick den inte.
"Emma och Gollum ÄR ganska lika" sade jag och återupptog en gammal diskussion.
Sambon höll med och vi var tacksamma om att kunna enas om något.
Idag vid frukosten tog jag åter upp ämnet och fick reda på att Frodo på något sätt misslyckas med att kasta ringen i berget och att den sitter på hans finger. Gollum vill ju ha den och biter fingret av Frodo och ramlar i tumultet ner i lavan - end of story. Vilket får mig att tycka att det är en lååååååååång väg till ett mediokert slut. Fast man slipper i alla fall säsong 2. Vilket ju är något.
Men jag fattar ändå inte...
..................................................Emma?............................................................................
.....................................Gollum?........................................................
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)