Utarbetad

Igår var det i sanning en stressig dag. Inte nog med att den var psykiskt utmattande, den var även fysiskt utmanande.

Klockan 10.30 hade jag som sagt en sista date med min barnmorska. Jag lockade på mitt onda spegelbildsalterego med cocacola och kaffe en masse, men hon behagade inte dyka upp. Så jag blev jättesen eftersom jag liksom hade räknat med att hon skulle gå istället för mig.

Jag slängde på mig och Hassan lite kläder, slängde Hassan i vagnen och sprang, för nu var jag tvungen att klara en halvtimmespromenix på 25 minuter. Det kan låta som en liten tidspress, men försök spara in fem minuter på ganska rask promenixtakt. Det är inte LÄTT inte!

Anyways, vi hade inte ens passerat länsrätten innan Anton började kinka och ville sitta upp. Så jag satte honom upp, lutad mot ryggstödet. Anton struntade i ryggstödet. Han satt, till synes fritt från stöd, och guppade upp och ner, till höger och till vänster och han LOOOOOOOOOG och ögonen glittrade. Han tittade sig MYCKET mer intresserat runt omkring och var så GLAD. Jag blev också hur glad som helst, ty innerst inne är jag uppenbarligen ett riktigt jävla blötdjur som beter sig som alla andra mesmorsor som är stolta över att barn klarar enkla saker som tredjegradsekvationer och att vinka hejhej.

Jag slet upp mobilen och ringde andfått till barnets far.
"Han sitter, ta mig tusan" vrålade jag. "Tror jag, i alla fall" tillade jag. Därefter konstaterade jag att jag var sen och slängde på luren.

Innerst inne trodde jag nog att jag skulle upptäcka att han hade stöd runt omkring av filten.

Väl på barnmorskegruppen slet jag upp dragkedjan i liften, för jag ville ju veta - är min son ett motoriskt geni?

Jepp. Min son ÄR ett motoriskt geni! Min barnmorska är mitt vittne på att Hassan satt själv första gången, hur stadigt som helst, den 18 oktober 2007.

Efter sessionen hos barnmorskan (glädjen över min sons utveckling gjorde att jag bara fick ett anfall av hyperventilation. Både panikattack och gråt uteblev. Men jag skakade rätt rejält efteråt. Barnmorskan rådde mig att låta Hans ha kontakt med sjukvården för Hassans räkning, så att inte mina fjollerier överförs till honom. Hon sade inte "fjollerier" uttryckligen. Men hon menade "fjollerier". Inte "fobier". Det är en av anledningarna till att jag gillar Barnmorskan Tiina. Hon är ingen gladlynt bulltant. Hon gillar inte fjollerier. Det gör inte jag heller.) sprang jag in på Konsum Avenyn och intog kycklingspett. Ärligt talat. Jag hade kunnat leva på dessa sötsliskiga kycklingspett. I löööv dem!

På vägen ut genom kassorna stod en kvinnlig kurdisk tolk bakom mig. Hon kände inte igen mig men hon flirtade med Anton och sade att hans lilla spöket Laban-mössa var så söt. Jag känner ju praktiskt taget denna kvinna, så jag hörde mig själv säga:
"Han satt själv idag för första gången"
Hon blev mycket imponerad.

Springa, springa hem, med en liten paus för att gunga med Anton. Han blir ju såååååå glad över att gunga och det var väl det minsta han skulle få för att han satt själv. (Även på vägen från Holmen till Avenyn - men när jag åt sov han och fortsatte ligga fram till gungorna.) En pappa var ute och gick med sin ettåring. Jag noterade lite perifiert att även detta barn satt själv. Men inte lika fint som min Anton.

Gungeligung, nej, jag är inte stressad, titta så kul vi har! Ungen skrattade så att han kiknade i sin gunga. Efter en tio minuter eller så slängde jag barnet i vagnen, han satt stolt som en fura, och in i trappuppgången där en kvinna stod med barnvagn. Hon skulle besöka min granne.
"Han sitter själv för första gången" hörde jag mig säga om min vackre son.
"Oj, då" sade hon, men hon verkade inte så intresserad. Hur kan man INTE vara intresserad av att min son sitter för första gången?

Jag fyllde på flaskan med kokt och avsvalnat vatten och sprang till BVC på Kungsgatan, för nu var det dags för föräldragrupp. Fatta. En och en halv timme. Ingen ställde frågan "Kan din son sitta själv". Jag kände mig kränkt. Barnet himself satt inte. Antingen beroende på att han suttit så länge att han blivit trött i vad man nu blir trött i när man sitter länge, eller för att han tror att han bara kan sitta i vagnen. Vad vet jag. Men jag fick inte skryta om min son i alla fall. Så typiskt den allmänna vården i det här landet. Varför fanns det inget privat alternativ till BVC?

Jag fick lämna sällskapet lite tidigare eftersom jag hade en date med Sofia. Barnet hade naturligtvis somnat så han visade inte sina färdigheter. Under fikan, som bestod i alldeles för sötsliskig rabarberpaj (för mig) och vaniljsåsmarinerad hallonpaj (för Sofia) och tusen glas vatten för en söndersprungen lilla jag samt kaffe för båda, vaknade Hassan, men inte ville han sitta då inte. Närå. Då skulle det hoppas upp och ner och ner och upp och så skulle man banka med nycklarna i bordet och slänga dem i golvet. Även denna sista manöver (slänga i golvet för att mamsen skall plocka upp) är enligt min BVC-sköterska en komplicerad manöver. Såpass komplicerad att hon inte tror att Anton sysslar med den ännu. Men JAG vet att när Anton slänger sina plastnycklar i golvet så tittar han på dem medans de faller och därefter tittar han på mig. Det är väl inte mitt fel att alla andra dussinungar lär sig detta först vid 6 månaders ålder. Anton gör det NU. Men det går liksom inte att bevisa på samma sätt som att det går att visa att barnet sitter. Så Sofia fick naturligtvis höra en hel del om min multibegåvade son, men han ville inte sitta mer.

Springa, springa förbi Storan på väg hem, med mobilen klistrad mot örat för att utröna om när vi skulle intaga middag hemma hos Christine.
"Han sitter själv" sade jag till Christine. Hon blev mycket impad och vi bestämde att jag skulle vara hos henne klockan halv sju.

På Avenyn sprang jag in i blomsteraffären och slet åt mig en "grattis-till-att-ni-flyttat-ihop"-bromelia till Christine med sambo. Bruden i kassan frågade inte om min son kunde sitta själv. Jag antar att det berodde på att hon var alltför ung för att själv vara förälder.

Därefter sprang jag hem, mötte upp sambon, bytte till en icke nedspydd body till min son, slängde ner honom i vagnen och åkte buss 16 till Sannegårdshamnen. Väl där berättade jag åter för Christine att min son kunde sitta själv. Hon blev åter mycket imponerad, även om sonen nu inte ville visa upp sina talanger för Christine.

Christines sambo kom hem.
"Min son kan sitta själv" sade jag. Sambon blev synligt imponerad. För att bevisa att min son kan sitta själv satte jag min son upp. Sonen tittade lite storögt på mig. Sedan började hans kropp att luta. Och luta och luta och luta och SÅ stöp han i golvet. Med ett hörbard "DONK". Då fick jag dåligt samvete.

Det slår mig nu att jag inte tror att barnets far har sett sin son sitta själv. Men jag har sett det. Min barnmorska har sett det. Tusen miljoner människor på Göteborgs gator har sett det. Så det så.