Emo-dilemma

I går var jag och Anton inne i en väninnas sminkbutik. En av väninnans pojkväns vänner kom in med sin plastdotter, som var i tja, vad vet jag, trotsåldern? 15 år, kanske?

Vi tar det från grunden, så att säga. (Oj vad jag är stolt över den formuleringen)
Svarta converse. Vit- och svartrutiga (typ klanrutigt) tighta byxor i denim. Nitbälte (tre raders), svart t-shirt, svart jacka. Blek, på gränsen till anemisk. Dåligt målad svart kajal runt ögonen, och den obligatoriska svarta pagen.

Såååååå tråkig.
"Jag tänkte att du skulle få ta hand om henne en stund" sade plastpappan till butiksinnehaverskan. 15åringen såg butter ut.
"Jag kommer tillbaks om en timme" sade plastpappan, "du kan ju plocka på dig vad du vill ha så länge"
15åringen såg butter ut. Plastpappan lyste plötsligt upp som en sol.
"Men" sade han till butiksinnehaverskan, "Sminkar inte ni folk och så"
Svar ja. Det gör de.
"Skitbra" sade plastpappan. 15åringen såg butter ut. "Då kan ni väl göra något kul"
"Självklart" sade butiksinnehaverskan och vände sig till den buttra emotjejen.
"Du har lite typ emostil, va" frågade hon. Retoriskt.
"Nä" sade den buttra tjejen. "Jag är inte emo, jag är (och här sade hon något för mig aldrig tidigare hört uttryck för 2007 års pandabrudsarmé, det var något som hade med känslor att göra i alla fall. Fast uttryckt på engelska.)"
"Jaha" sade butiksinnehaverskan och såg ut som ett levande frågetecken.
"Ja, det är någon typ av emomusik" förklarade plastpappan lite urskuldrande. För han visste att butiksinnehaverskan som ju fyllt 40 ju nu lärt sig att etiketterna ändrats från goth till emo, men sedan förmodligen inte uppdaterat sina pandabrudskunskaper.
"Det är det inte alls" fräste emobruden som inte var emo. "Det är en LIVSSTIL"

Jag fnissade till. Butiksinnehaverskan bet sig i kinden. Plastpappan fnissade. En annan kund fnissade. Den bleka emobrudens kinder antog en lite mer sund färg för blott en sekund.

"ja, ja" sade plastpappan. "Jag kommer tillbaks om en timme, sätt dig och bli sminkad, testa något fräckt" Så försvann han ut.
Kvar stod en butter 15åring. Som inte var emo.

"Skall vi börja då" frågade butiksinnehaverskan och ropade till sig en av de två arbetande makeupartisterna som inte hade något uppdrag. Denna tjej hade, liksom vår emotjej som inte är emo en svart, rak page. Och sotigt målade ögon liksom resten av personalen emedan det och helsvart klädsel just nu är temat. På fötterna satt ett par svarta converse. Det enda som skilde dem båda stilmässigt var att företagsnamnet var synligt (svart på svart) på skjortan samt att det på höften hängde ett verktygsbälte laddat med sminkborstar.

"Nä, jag vill inte" sade 15åringen buttert.
"Inte" frågade butiksinnehavaren förvånat. "Det kan ju vara kul att testa något nytt och få lära sig lite om foundations och så..."
"Nä" sade 15åringen med den dåligt målade kajalen buttert. "Ni fattar inte min stil"

Butiksinnehaverskan skruvade sig lite besvärat. Jag förstod hennes dilemma. Plastpappan hade ju sagt att hon skulle sminka 15åringen och nu vägrade 15åringen. Vad göra? Hon slängde fram en tom necessär till 15åringen och sade:
"Ah, han kommer inte se någon skillnad i vilket fall som helst. Plocka på dig lite grejjer du vill ha och så får du väl vänta tills han kommer tillbaks"

Emobruden som inte var emo tog emot necessären.
"Jag har allt"
"Ursäkta" frågade butiksinnehaverskan.
"Jag har allt smink" buttrade 15åringen fram.

Det gick liksom inte att UNDGÅ att hon sneglade på makeupartisten som satt och sminkade en tjej i tjugiårsåldern eller att hennes blickar drogs till hyllorna, men denna emotjej, som inte var emo var så fastlåst i att hon DELS inte skulle bli polare med sin plastpappa och DELS i att hon är så originell och ickekommersiell och har en så orginell stil att hon inte KAN gå in i en flashig sminkbutik och låta sig sminkas av en icke-emo (som inte är emo).

Ibland känner jag en djup tacksamhet för att jag inte var pandabrud. De verkar på riktigt ha det lika jobbigt som de riktiga pandorna.