Jag sitter med kluvna känslor.
Å ena sida vill jag frammana mitt onda spegelbildsalterego eftersom jag ju som den trogna läsarinnan vet är extremt läkarrädd och jag skall genomgå helvetet idag.
Å andra sidan står jag förmodligen inför ett uppbrott från en person som stått mig nära i ett år nu.
Jag skall, om två timmar, infinna mig på slutbesiktning med cellprovskontroll. Därefter kommer jag vällan aldrig att träffa min barnmorska mer. Visserligen är hon i sanning en av de trevligaste människor jag mött, men tanken på att åter gå igenom ångest, foglossning, överburenhet, misslyckat förlossningsarbete, akut kejsarsnitt och barnsängsfeber lockar inte. Så, det är över. Slut. Finito.
Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla det här. Om jag INTE kallar in mitt onda spegelbildsalterego så kommer jag ju gråta som ett barn vid undersökningen och sitta och skaka okontrollerat. Om jag kallar in mitt onda spegelbildsalterego så kommer jag ju vara ganska otrevlig.
Antons finaste kläder är alla nedspydda och ligger i tvätten, så jag kan inte visa upp honom på utställningsvis heller. Dessutom gör mitt handikapp det omöjligt för mig att bada honom, vilket gör att hans hår har en air av väl använd Nutramigen.
Nej, det här blir inget värdigt avslut. Attans. Med lite tur har jag cellförändringar och blir kallad till ett återbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar