Jag fick så otroligt dåligt samvete igårkväll. Jag hade ju, gudbevars, skällt ut Emma OCH stängt henne ute ur sovrummet för att jag skulle få lite lugn och ro med min med kladdiga fötter vilt kejsarsnittsärrssparkande son, för HAN behövde vila. Jag behövde, som jag sade i förra inlägget, egentligen läsa en tidning. Få lite ro i själen. Få lite kunskap om Ricki Lakes weightloss. Fick inget av detta.
I soffan senare på kvällen låg Ellis på mitt bröst och Esther i mitt knä och sambon vid min sida och en dålig film framför ögonen (en tv-film "based on a true story" - älskar vi dem inte? Och den kvinnliga huvudrollen spelades av Tom Cruises gamla top-gunflamma som nu mer var en top-gumma) följt av ett avsnitt av Cold Case, denna gång nästan obehagligt dåligt. Jag skulle ha njutit om det inte vore för lilla Emmas frånvaro.
Hon brukar hålla sig undan på kvällarna. Men igår hade jag ju skällt på henne. Hon hade dessutom mått lite risigt under dagen och kräkts två gånger, varav den ena riktade sig rakt emot en av Antons tygskallror.
När tvn slutligen stängdes av fann jag henne liggandes i Esthers ko-säng, en alltför liten bädd till en något korpulent matrona. Klappetiklapp på huvudet och kurrkurrkurr följdes av ett lekfullt utfall mot de band som egentligen skulle ha snört samman halsringningen på min skjorta (blus? Tunika? Wotever, den som jag hade på mig utåinvänd på Papa Joes, i alla fall. Mångfacetterat plagg, vid min ära!).
Genom ett utslag av mitt dåliga samvete beslutade jag mig för att offra tio av mina sömnminuter på att leka med Emma. Fjäska, helt enkelt. Nu har ju möjligheterna till att bereda Emma nöje genom lek de senaste ett och ett halvt åren kraftigt begränsats eftersom Esther har snott alla hennes leksaker. DOCK är Emma den enda som gillar den till Esther införskaffade pälsringen med mus. Jag tog upp denna tingest för att få Emma att brottas järnet. Till min fasa upptäckte jag då att det röda gummiband som suttit i ringen var kapat ungefär två centimeter från ringen.
Efter några minuters letande fann jag två delar av det röda gummibandet, den ena typ 15 cm lång och den andra kanske fyra cm lång och med den lilla stoppringen fäst vid sig. VAR ÄR DE ÖVRIGA 40 CENTIMETRARNA RÖTT GUMMIBAND???
Den huvudmisstänkta är naturligtvis Esther. Denna lilla ungkalv gillar att stoppa i sig gummiband. Denna lilla ungkalv har de senaste dagarna (brottet har utförts de senaste dagarna, det vet jag, för sist gång jag höll i pälsringen var när jag lade undan den inför dammsugning. Då var gummibandet helt) ystert och utan magkramper skuttat runt och in och ut ur sin långa prasseltunnel, med eller utan glitterboll. Om Esther har satt i sig ytterligare ett långt gummiband, (denna gång rött) så är det allvarligaste att hon saboterat ytterligare en av Emmas favvoleksaker. Eller Emmas nuförtiden ENDA favvoleksak.
Men om det är EMMA som i sorg över att ha blivit utestängd från sovrummet har suttit och försökt begå röttgummibandsharikiri, vad gör jag då? Hon har varit ovanligt vänskaplig, och överskridit gränsen till enerverande. Hon har kräkts. Hon har matvägrat. (Återigen. Jag skippade Precept och öppnade en säck med Exigent, som hon brukar gilla, men NÄ. Hon matvägrar.) Hon ser ledsen ut.
Hans hade barrikaderat sig i badrummet och jag stod formligen utanför och hoppade av tårfylld oro tills han kom ut.
"Hur har bajset sett ut" vrålade jag med en sjuklig upphetsning. Hans tittade frågande på mig och jag försökte att på tre sekunder förklara min oro genom att helt enkelt visa upp pälsring samt gummibandsdelar.
"Men det är väl Esther som vanligt" sade Hans, och jag insåg då att HAN minsann inte insåg den allmänna faran i att äta gummiband.
"Tänk om det är EEEEEEEEMMA" sade jag så återhållsamt jag kunde.
Och insåg att även jag kraftigt underskattar faran ytterligare ett gummiband kan utgöra för lilla Esthers tarmsystem.
"Nä, jag har inte sett något särskilt" sade Hans lugnande. LUGNANDE. Det innebär ju för i helvete att gummibandet fortfarande ligger i NÅGON katts mage. Kanske. Eller så ligger det 40 cm rött gummiband under någon möbel någonstans. Eller så ligger 40 cm gummiband redan i soprummet och jag vet inget om det på grund av Hans dagliga undermåliga bajsanalys.
Så nu sitter jag och försöker vara kall, lugn och samlad. Ellis ligger på sängen och sover och jag tittar med kärlek på honom. Ok för att han är den som kommer att få oss vräkta, men han äter i alla fall inte upp gummiband. Vad jag vet.
Och jag vet att jag inte skall ila iväg till Blå Stjärnan. Varför skulle jag ila iväg till Blå Stjärnan?
"Hej, jag kommer här med två katter. En av dem har kanske ätit upp ett rött gummiband och kanske håller på att dö av det. I så fall brunpaddan. Den bruna brukar överleva gummibandsdiet. Ingen av dem visar några särskilda sjukdomstecken, brunpaddan kanske är lite väl sällskaplig just nu men det kanske beror på att hon inte gillar maten hon får. Varsågod, här har du ett par tusenlappar så kan du väl röntga mina telingar, bara för att".
Ok för att jag är en fjantig kattamor, men någonstans här drar även jag gränsen.
Jag skall nu ta på mig lite kläder och gå till banken och öppna ett fondsparande till min son. Jag har kommit på att det är fjantigt att bara ha ett sparkonto. Det är ingen avkastning på ett sparkonto. Helvete vad jag har blivit ansvarstagande! Kanske skall jag sluta på min heltidstjänst och söka på Carnegie istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar