Redan igår hade jag rejält ont. Inte sådär lite ajajigt som man kan ha ibland efter att ha amputerat ett ben med en plastkniv för att man har fastnat i en klippskreva i vildmarken, utan REJÄLT ont.
I morse när Heinz gick till jobbet så hade jag så ont att jag drömde mig tillbaks till den där värken jag fick innan Anton kom. Nästan i alla fall. Sjukvården ber ju en alltid att "gradera smärtan" på en tiogradig skala. Jag vet att jag diskuterade med en sköterska om att jag tyckte det var ett fånigt upplägg eftersom folk är mer eller mindre mesiga och en tia för en person kan vara lika mycket smärta för en annan person (som typ jag, som ju ändå har rykte om mig att vara en dramaqueen) bara inbringar en klar femma, med logiken att man kan ALLTID ha lite mer ont fram tills man svimmar, och om man svimmar är det en tia, men då kan man inte verbalisera den. Sköterskan tyckte att det var en klok reflektion och jag fick ett pluspoäng i Vårdtävlingen. (Eftersom allt är en tävling)
I morse när Heinz gick till jobbet uppmättes en klar 9,5:a. Hela jag skakade bokstavligen av smärta. Jag vinglade upp och rafsade liksom en svårt abstinentbesatt narkoman igenom medicinskåpet fram tills jag hittade mina värktabletter som jag fått som pris för kejsarsnitt/barnsängsfeber. (Jag minns inte vilken av tävlingarna som inbringade dessa kemikaliska godsaker, jag TROR att det var kejsarsnittet) Jag vinglade tillbaks till sängen och lade mig och kved av smärta, men lyckades somna igen. När jag åter vaknade två timmar senare var jag smärtfri. Dock kände jag att min högra hand var avdomnad. Domningarna höll i sig fram tills att tabletterna mist sin verkan när jag var på väg hem från jobbet med Anton i bilen. Då började jag skaka av smärta igen. Jag funderade på allvar på att låta Anton vara kvar i bilen så att Hans kunde bära upp honom till lägenheten när han kommer hem om några timmar, men så kom jag på att det kanske är taskigt. Jag fick ta barnet på armen och kånka upp honom.
Väl i lägenheten lade jag barnet i vaggan och vacklade åter till medicinskåpet med skakande händer.
Min son har alltså givit mig en dubbelsidig svårartad musarm!
Hela nacken känns som en tunna med glöd, som rinner ner till ungefär mitten av ryggen. Båda axlarna värker så att jag håller på att bli tokig på riktigt, och illamående. Smärtan strålar ner i båda armarna, ner till ungefär armbågen. Jag antar att det är en rejäl inflammation eftersom hela ryggen gör ont vid beröring. Nu ber jag tysta böner om att tabletten skall kicka in pronto. För jag har så ONT, och barnet är så uppstissat efter dagens äventyr att han illvrålar om jag inte hoppar upp och ner med honom. Det är svårt att göra när man är rörelsehindrad. Jag höll på att skriva "förlamad" men det vore ju en önskedröm.
För övrigt kan jag notera att Stureplan nu blivit en ännu tryggare plats än vad den tidigare varit. Inte bara att Fadde flyttat till förorten, de två kräken som anser att en fjärrkontroll ingår i ett normalt sexliv fick fyra år på kåken (och den primitiva delen av mig önskar att deras medfångar ger dem erfarenheter av fjärrkontrollsex) OCH Ebba von Sydow blev tydligen portad i tre år helgen som gick.
Så kan det gå.
Anton flirtade med en brud idag. En äldre och mer erfaren tjej. 7 månader, blond och blåögd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar