Avelsprogram

Ett varnande råd till dig, oh du barnlösa Jenny!

När du slutligen, OM du slutligen, bestämmer dig för att skaffa en avkomma - se till att hanen i fråga har de egenskaper du vill att ditt barn skall ärva!

Inte nog med att jag valde en avelshane som inte utvecklade magmun förrän vid nio månaders ålder. Nänä. Det kommer mera.

Barnet är besatt av att äta papper. Han äter ALLT papper han kan trycka in i sin lilla tandlösa mun. Jag har haft ågren i en månad, säkert, (efter att barnet himself lärde sig rulla/sträcka sig/kravla efter papper att stoppa i munnen) för att alla avtorkningar har gjort att han förknippar hushållspapper med munnen. I går visade det sig dock att min sons pappersfetich ingalunda har med kräkningar att göra.

Hans bekände att han som barn åt papper. Han älskade smaken av papper. Han minns fortfarande med smärta den dag han insåg att papper inte var gott. Han hade kommit över ett kollegieblock och smugit sig in under köksbordet och käkat upp hela blocket. DÅ kom det över honom - papper är inte mumma!

Nu ligger hans son och får papperscravings. Tidningspapper, med trycksvärta, är tydligen det godaste, följt av vanligt hederligt hushållspapper. Men glättiga magasin är även de smaskens. Jag försöker få honom att go cold turkey, men det är inte det lättaste. Jag måste ju torka hans slemmiga lilla mun efter de brist-på-magmunsrelaterade kräkningarna. Det måste ju vara som att ge en snaps till en alkoholist.

Igår rensade jag Antons garderob från alla babykläder.
"Haaaaaans" sade jag och höll upp plagg efter plagg, "Kommer du ihåg DEN HÄR". Hans satt och tittade på tv.
"Haaaans, kommer du ihåg när han hade på sig DEN HÄR när vi var i Varberg/Lysekil/på stan" frågade jag nostalgiskt.
"Haaaaaans, den här hade han ju JÄTTEOFTA! Kommer du ihåg?"
Tillslut tittade fadern på mig och sade torrt;
"Anna, det var TVÅ månader sedan. Jag är inte senil"

Bah. Bara för att JAG älskar min son! Jag kan inte fatta att han inte är en bebis längre.

"Han har blivit så stoooooooor" sade jag med smärta i rösten. "Han är ingen BEBIS längre"
Hans tittade på mig som om jag inte var klok medan jag tittade på den på golvet liggande, gurglande och vilt drägglande pojken.
"Nä, han är ingen bebis längre" sade Hans.

Alla små t-shirts och små shorts och små byxor och små bodys.... Vad göra med dem?
"Vi kan lägga dem i en låda och lägga ner i förrådet" sade Hans.
"Till vilken nytta då" frågade jag, lite retoriskt. "Jag trodde du var bestämd i din åsikt att vi bara skulle ha ett barn"
"Någon annan kanske får barn snart" sade Hans och jag vet inte, jag har ju heller inte någon större önskan att reproducera mig något mer, men det kändes ändå lite... hårt.

"Jag tycker vi har det så harmoniskt nu" fortsatte Hans. Jag trodde att han var ironisk. Men det var han inte.

Igår kväll så möblerade vi även om. Vi har inte längre något soffbord framför soffan. Det är nu officiellt babykrypstället. Ullmattan är ju stor och tjock och därmed idealisk för ett barn att kravla runt på.

Jag har haft ullmattan i, tja, vad är det, 15? år. Jag har inte tvättat den. Nu när min son agerar tvättmopp på mattan syns det. Hans vita pyjamas är grå. Usch. Men det kostar 1500 spänn att tvätta mattan. Till vilken nytta då? Anton använder den ju ändå bara som spyunderlag... Vi har beslutat oss för att INTE införskaffa NÅGOT nytt förrän den unge herrn har skaffat sig en magmun. Inga mattor. Ingen soffa. Ingenting. Mer än fler hushållspappersrullar. Som INTE skall användas som basföda.

Som sagt. Om eller när du beslutar dig för att skaffa barn - se över genitiken!

Igår fick Anton värsta söta koftan i presang. Synd att det spöregnar. Annars hade mamma Anna satt på honom den och givit sig ut på Eriksgata idag.