Jag har ett heltidsjobb, det är så jag försöker se det. Jag tar hand om Anton mer än åtta timmar om dagen och jag tror att jag börjar förstå hur lastbilschaffisarna har det.
De sitter i sina feta trucks och kör och kör och kör mellan Avesta och Haparanda, Flen och Krakow, Oslo och Istanbul med sina lådor, pallar, smuggelsprit och irakiska flyktingar. Lägger sig i långsamma omkörningar och stoppar upp all bakomvarande trafik på motorvägen för att roa sig, ligger för nära små, äldre, japanska bilar för att få adrenalinet att pumpa, svajar fram och tillbaks över vägbanorna när de tappat godispåsen på golvet, shitchattar med sina polare över radion, försöker pricka en älg... Ja, jag kan börja förstå hur de har det, för de arbetar även de i solitud. Men jag avundas dem för deras givande arbetsliv.
Fatta mig rätt. Jag gillar Anton. Anton är en bra arbetsgivare. Jag kan inte klaga på lokalerna (även om underhållet är sisådär och jag önskar att lokalvårdaren gjorde ett bättre jobb, men eftersom jag innehar även den tjänsten så känns det lite dumt att gnälla) och lönen är hyfsad, man lever ganska gott på ETT dräggligt leende och Anton skrattar ju för det mesta. Men vissa saker är lite jobbiga.
Typ säkerheten. Igår bytte min enda jobbarkompis kvällsblöjan. Anton bestämde sig då för att han skulle kissa, vilket han gjorde. I ansiktet på sig själv. I munnen närmare bestämt. DET HADE KUNNAT VARA JAG som fått denna present. Var dag räds jag för att de slemmiga kräkningarna skall träffa mig i ansiktsregionen. Dessutom tycker jag att hygienkraven borde skärpas överlag vad gäller barnpasseri. Bajsblöjor är en sanitär olägenhet och jag har hört att det bara blir värre.
Typ våldet. Min arbetsgivare har ett fast handlag och att få näsan omvriden är ingen walk in da park. Inte heller upplever jag skalperingsförsöken som särskilt trivsamma.
Typ avsaknaden av raster.
Nej, jag har haft funderingar på att gå till facket för att stänga arbetsplatsen ibland. Men samtidigt är jobbet såpass givande att man härdar ut, ännu en dag. Kalla mig överlojal, men jag GILLAR min arbetsgivare.
Vad jag verkligen saknar är fikarummet eller att bara knata in på grannens rum ett litet tag och snacka skit. Få höra om helgen, spacade ärenden, kackla och skvallra. (Och även fråga om råd och diskutera på allvar om den fortsatta handläggningen) Nu är det ju inget fel på min enda jobbarkompis, inte alls, men det blir ganska trist i längden. Att avhandla MITT vardagsliv går mycket fort. Att avhandla HANS tar lite längre tid, men det är same ol´, same ol´...
Näe, Jenny, I miss U sooooo mycket.
Mina matvanor har blivit så mycket bättre de senaste veckorna. Jag försöker angripa problemet genom att gå tillbaks till mina studentvanor. Men tro det eller ej - snabbnudlar tar för lång tid att äta, så de går bort. Pasta? Glöm det. Det finns ju en begränsad koktid som jag inte kan räkna med att hålla. Dröm om min förvåning när jag igår upptäckte att pulvermos och fiskbullar i räksås inte alls är gott! Och man blir TRÖTT på ärtsoppa, även om man står sig väl på en ärtsoppekorv. Pulvermoset är på upphällningen och jag måste köpa nytt ty hur skall jag klara mig utan denna mirakelrätt? Den kan ju kombineras i oändlighet. Pulvermos och svartpeppar. Pulvermos och kebabsås. Pulvermos med kebab (när jag har gott om tid för slowfood). Pulvermos med makrill i tomatsås (också en kombo som jag smakmässigt börjar ställa mig frågande till).
Na ja. Det är en ny dag, nya möjligheter. Idag skall jag bada Anton. Dessutom skall jag moonlighta lite genom att sätta på tvättmaskinen och tvätta MINA kläder. Det tycks inte spöregna idag, så jag antar att jag skall gå ut. (Igår var det isolering som gällde)
Nästa vecka, Jenny, NÄSTA vecka, skall jag ta mig i kragen och försöka uppbåda mod att gå på en öppen förskola, vilken som helst. Jag behöver en öppen förskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar