Moralisk seger

Jag har varit ute och spatserat hela dagen idag. Anton har haft på sig sin vinteroverall och vi har gått och gått och gått och gått och så var vi på Konsum och handlade majspuré och mozzarella. Majspurén för att det inte lönar sig att göra egen, har jag märkt, och mozzarellan för att den var billig och det är gott med mozzarella och tomat och olivolja till kvällsvard. Det är jag värd för mina steg i stadens butiker och i trädgårdsföreningen.

På väg hem träffade jag den snälla dam som bor granne med mig. Hon satt vid boulebanan när jag och Anton var på väg mot gungorna med raska steg. Jag gjorde en tvärnit och traskade fram till henne, varpå tanten lös upp som en sol och började gulla med Anton och tyckte att det var SÅÅÅÅÅÅ roligt att jag hade stannat till.
"Men, serru" sade jag, "jag blev så glad när jag såg dig, för jag ville tala med dig om en sak"

När jag talar med denna dam får jag ett särskilt språk. Ett vardagligt men väluppfostrat vokabulär. Jag använder ord som "tala" och "serru". Detta ända sedan tiden då jag flyttade in här första gången. Damen och hennes make var liksom ansvariga för gården. Om du har varit där ute vet du att den måhända är skuggig, men den är genomtänkt in i minsta lilla planta. Då är den ändå förfallen i jämförelse hur den var -95. Om det var hon eller om det var hennes nu avlidne make som var den mest seriöse konstnären vet jag inte, men de var i alla fall båda mycket kulturintresserade och stod bakom ett par jävligt coola installationer på gården, varav en fortfarande finns kvar (ett blåmålat trädskelett - då med ständigt färska citroner i, men nu med glaspaprikor. Färgen har dock flagnat något.). Jag gillar damen. Damen gillar mig. Det var hon som en gång knatade upp till mig och ringde på bara för att meddela att min balkong var "fantastiskt vacker" (balsaminer, krasse och luktärtor täckte hela balkongen - det var skitfint. Enda gången jag verkligen lyckats med balkongprojekt.)

När jag sade att jag tänkt tala med henne lös hon upp än mer. Jag berättade om mitt överskott av gladioluslökar och att jag tänkt höra om det kanske vore intressant att sätta dem på gården nästa år, för de är så vackra. Enkla, höga, vita med brunsvart botten. Damen blev eld och lågor och började prata om krukor och grejjer.

Sedan satt vi där, sida vid sida, och gullade med Anton och hon fick prata om sina fem barnbarnsbarn, om att det var kul att fixa julgran i år eftersom det äntligen är en massa ungar i huset igen och att hon var SÅÅÅÅÅÅ glad över att jag flyttat tillbaks, för jag är ju SÅÅÅÅÅ underbar som människa. Och så berättade hon att hon köpt en korsettartad liten sak för att dölja sina valkar och att hon letade efter ett snyggt klockarmband, men hade svårt att gå ända till Avenyn.

Man slutar inte vara människa bara för att man fyllt 85. Skit i att Bolaget(som kommer att få en förfrågan om inköp av ny kruka) inte vill ha mig här. Jag trivs i huset.