I have a dream, eller i alla fall hade jag en.

Jag är just återkommen från en mycket trevlig lunchdate. Jag har ätit ytterligare en pizza. Mitt upphävda mjölkförbud KOMMER att göra mig fet.

Igår hann jag inte redogöra för den fantastiska dröm jag hade natten innan förhandlingen.

Som jag sade igår så sov jag inte mycket alls, men en liten stund hann jag med. Då drömde jag. Vad jag drömde!

Mitt ombud var inte längre Linda utan JENNIFER i all sin groteska uppenbarelse. Jag var lite orolig över att just hon skulle ombuda mig, men å andra sidan hade vi ju pluggat ihop och jag betalade henne, så ok då.

Hans skulle med på förhandlingen, men vi hade ju ingen annan barnvakt. Vi hade helt glömt bort att Hans skulle med. Ju. Så vi blev jätteförsenade. Jag har i ärlighetens namn inte en aning om vem som tog hand om Anton, mitt drömjag kanske inte ens löste det problemet.

Jag och Hans sprang, kraftigt försenade, för jag skulle träffa Jennifer klockan 10.30 utanför Kronhuset. Nu var klockan 11.00, förhandlingen skulle starta 11.10. Efter 10 minuters försening skulle domen falla emot oss. Oj, vad vi sprang.

Genom Nordstan, och därefter in på de små gatorna kring Kronhuset. Det gick att gena genom några små butiker. Liksom i en dålig amerikansk film sprang vi genom butikerna och genom deras lager, hyllor välte och folk hytte med nävarna, men vi sprang, även om scenen utspelade sig i slow-motion.

Utanför Kronhuset träffade vi, som planerat min bror, och jag stod helt utpumpad med huvudet mellan benen och försökte återfå andan. När jag lyfte på huvudet insåg jag att jag var helt genomsvettig och var tvungen att av den anledningen, och för att den var obegripligt ful, ta av mig jackan.

Dröm om min panik när jag insåg att jag hade på mig en blus i genombruten spets - utan bh! Vad göra? Jag slängde en snabb blick på Hans och hans kavaj. Hans fattade blixtsnabbt och krängde av sig kavajen. För att avslöja en SVART genombruten spetsskjorta!

Panik, panik, panik. Vad göra nu?

Lillebror erbjöd sig raskt att jag kunde ta hans klänning. Den var på honom fotsid och åtsittande fram till ankelhöjd, ungefär. Därunder svallade det metallicgrön/blå tyget ut liksom ett hav kring hans fötter. Jag suckade av tacksamhet och drog på mig kreationen över mina jeans. MEN NEEEEEEEEEEJ!
Dels var ryggen bar, dels är ju min bror så mycket längre än mig! Jag såg icke representativ ut i min alltför långa klänning och ett veritabelt metallicblågrönt släp! Lillebror ville inte låna ut sin jacka.

Därtill kom att klockan nu var 10.17, precis. Vi insåg att loppet förmodligen var kört, men vi gick ändå in i Hyresnämndens lokaler.

Minns du Twin Peaks? Hyresnämndens förhandlingar sker nämligen i mitt drömliv i en liknande kroglokal som den i Twin Peaks. Ett stort rum, med rödaktigt ljus, några barstolar kring en bar och ett stort tomt golv framför en scen med röda ridåer. Inte en människa stod att finna där inne.

Jag ställde mig i baren för att höra om jag inte kunde få lägga fram mitt ärende ändå, fast jag var sen. Jag fick vänta en bra stund innan en kvinna i övre medelåldern, något korpulent med permanentat hår uppenbarade sig och svarade ganska nonchalant att det inte alls gick att ordna. Trots att jag påpekade att jag minsann varit på plats 10.17. Jag blev superledsen och vaknade.

Tolkning?

I övrigt är jag riktigt förbannad idag. Det slog mig att eftersom hyresvärden igår anklagade mig för lögn när de VISSTE att jag talade sanning, så har deras andra fjantiga anklagelser inte varit ett uttryck för paranoid misstänksamhet, utan bara ämnade att smutskasta mig.

Det var kanske det drömmen ville säga mig - att Jennifer i jämförelse är en god kvinna.

Nä. DET är en omöjlighet.