Inte min bästa dag i livet, kan jag säga...
Inatt kunde jag inte sova eftersom jag låg och grubblade på det där med hämtning och lämning av son på dagis. Insåg att det enda sättet att lösa problemet är att snabbt som fan skaffa en till och bli föräldraledig, alltså inte behöva utsätta min son för långa dagar på dagis. Insåg dock att nya problem kommer att uppstå cirka ett och ett halvt år efter att nykomlingen fötts, med den förändringen att man då måste hämta och lämna TVÅ ungar på dagis, bergis olika dagis. För att lösa den situationen måste man alltså skaffa en unge till. Men efter cirka ett och ett halvt år så börjar det om igen. Men då är det TRE ungar som skall hämtas och lämnas på dagis, som bergis blir olika dagis, om man inte kör ett varv till.
Och jag ORKAR inte vara gravid tills jag är 65. Pallar inte. Nope. Dessutom bor vi bara på 90 kvadrat. Och har tre katter. Kanske fler, för nu jävlar måste Esther paras, men var skall hon ha sin barnkammare? Och vem skall hon paras med?
Så. Aptrött i morse.
Jobbat, jobbat.
Jag hade skrivit en massamassamassa och sade till E att det skulle ligga och vänta på henne i morgon bitti innan klockan nio, ty då har hon en sammankomst.
Datorhelvetet kraschar vid fyra.
Ringa, ringa, ringa helpdesk, som är jättetrevliga och jättehjälpsamma och jätteempatiska, men vad hjälper det? Allt jag gjort under eftermiddagen var väck konstaterades efter över en timmes sök. OCH mitt finfina skrivbordsunderlägg med Emma som bebis när hon är jättearg och spottar och fräser och har tjocksvans är väck. Jag har inte det kortet kvar.
Så. Alldeles försenad satte jag mig i bilen, jag skulle bara svänga hemom och säga hej till min son och svälja lite mat och därefter skulle jag på "Kickoff" för utställningen. Men det var köer. Oh vilka köer. Så jag hann inte hem utan fick åka till mötet direkt.
Möta, möta, möta.
Och när jag kom hem sov naturligtvis mitt lilla ättelägg så sött så sött.
Heinziman är satt att göra "Boken om Klanton" på dagis. Heinziman har varit jätteduktig. Han har konturklippt kort med slöa saxar och limmat in i en liten bok bestående av olika färgade A4-papper som skall häftas ihop. Nu saknades bara foton på morfar och på mormor.
Det finns inga kort på mormor.
Så vi tog morbror Kalle istället.
Jag fick limma in morfar och morbror Kalle. I mina uppgifter ingick även att texta fint under bilderna så att Heinziman kunde fylla i med svart penna i morgon, och komplettera med glitter och stjärnor och andra dekorationer. Den enda blyertspennan jag hade var en sådan där gul sak som jag hade i grundskolan, du vet med extremt tjockt stift. Dessutom vässad med en kökskniv. Det går inte att texta med en sådan penna. Det ser ut som en femåring har textat.
Heinziman berättade att en mamma som han har suttit och pysslat med har bilder på den mammans unge i segelbåtar och exotiska stränder.
Vi har bilder på Katten Emma, Katten Ellis och Katten Esther.
Vår bok om Klanton förlorar hela jävla dagisbarnsbokracet.
Fan. Jag vill ju vinna.
onsdag 27 augusti 2008
tisdag 26 augusti 2008
Mer etnogodisfunderingar...
Jag fick både gehör och mothugg på jobbet idag.
INGEN vid fikabordet hade använt ordet "negersnus". INGEN, I tell ya!
Mina grundvalar skakades.
Men så kom min bror. Jag frågade honom. Han höll med mig. Det hette visst negersnus.
"Ni var ju i samma hushåll" invände någon, och antydde därmed att min familj var några rednex som bar lucialinne och nedhasad stjärngossestrut vardagligdags.
Min broder sade att hans vänner OCKSÅ sade negersnus. Alla andra enades om att den lilla staden på västkusten var ett rasistnäste på tidigt åttital. Än värre blev det när lillebror fnissande drog sig till minnes vad spelet "King" (eller som det hette på Lillebyskolan när jag jobbade där; "Kinge") hette på skolgården. Icke heller detta n-ord väckte några associationer i kretsen. Inte ens när spelet förklarades förstod det vad det var för spel. Då kunde jag i alla fall invända att min norrländske make OCKSÅ spelat spelet som inte heller han kallat "King" utan n-ordet.
HaHaHAHA.
Så diskuterades, naturligtvis nästan av tvång, ordet "negerboll". Samma person som verkligen, verkligen, verkligen studsat av skräck när jag nämnde ordet negersnus förklarade att det inte fanns något rasistiskt i namnet "negerboll". Varför fick jag ingen klarhet i, men jag återvände till mitt barndoms stora trauma.
Negerbollsbak på Enebackevägen.
Alla andra som gjorde negerbollar rullade sina negerbollar i pärlsocker, alternativt kokos. Familjen A rullade sina i...
Havregryn.
Jupp. Så fattigt hade jag det när jag var liten. Minsann. Eller så var modern hälsomedveten, vad vet jag. Pärlsocker fanns liksom inte i vårt skafferi. Ibland, och då bara IBLAND fanns det kokos. Men det användes nog mest för att göra kokostoppar.
På samma sätt som jag häromdagen funderade på VARFÖR det hette negersnus (det var ju det som utlöste hela diskussionen...) så funderade jag för ett par år sedan över VARFÖR det hette "negerboll". Jag menar, det finns andra saker i världen som är kakaobruna som INTE benämns med ordet "neger". Jag funderade, och funderade och funderade, liksom en kvinnlig professor Baltazar, och SÅ kom jag på det. Och därefter har jag faktiskt inte kunnat äta någon negerboll, ELLER som det numer heter; chokladboll (alternativt "kokosboll" men herrejävlar, någonstans måste man dra gränsen. En kokosboll är en sådan där vit skumboll med kokos på. De HETER inte "mumsmums" eller "munk". De HETER kokosboll!!!).
Runda, bruna med prickar på. Tänk dig två sådana här brevid varandra.
INGEN vid fikabordet hade använt ordet "negersnus". INGEN, I tell ya!
Mina grundvalar skakades.
Men så kom min bror. Jag frågade honom. Han höll med mig. Det hette visst negersnus.
"Ni var ju i samma hushåll" invände någon, och antydde därmed att min familj var några rednex som bar lucialinne och nedhasad stjärngossestrut vardagligdags.
Min broder sade att hans vänner OCKSÅ sade negersnus. Alla andra enades om att den lilla staden på västkusten var ett rasistnäste på tidigt åttital. Än värre blev det när lillebror fnissande drog sig till minnes vad spelet "King" (eller som det hette på Lillebyskolan när jag jobbade där; "Kinge") hette på skolgården. Icke heller detta n-ord väckte några associationer i kretsen. Inte ens när spelet förklarades förstod det vad det var för spel. Då kunde jag i alla fall invända att min norrländske make OCKSÅ spelat spelet som inte heller han kallat "King" utan n-ordet.
HaHaHAHA.
Så diskuterades, naturligtvis nästan av tvång, ordet "negerboll". Samma person som verkligen, verkligen, verkligen studsat av skräck när jag nämnde ordet negersnus förklarade att det inte fanns något rasistiskt i namnet "negerboll". Varför fick jag ingen klarhet i, men jag återvände till mitt barndoms stora trauma.
Negerbollsbak på Enebackevägen.
Alla andra som gjorde negerbollar rullade sina negerbollar i pärlsocker, alternativt kokos. Familjen A rullade sina i...
Havregryn.
Jupp. Så fattigt hade jag det när jag var liten. Minsann. Eller så var modern hälsomedveten, vad vet jag. Pärlsocker fanns liksom inte i vårt skafferi. Ibland, och då bara IBLAND fanns det kokos. Men det användes nog mest för att göra kokostoppar.
På samma sätt som jag häromdagen funderade på VARFÖR det hette negersnus (det var ju det som utlöste hela diskussionen...) så funderade jag för ett par år sedan över VARFÖR det hette "negerboll". Jag menar, det finns andra saker i världen som är kakaobruna som INTE benämns med ordet "neger". Jag funderade, och funderade och funderade, liksom en kvinnlig professor Baltazar, och SÅ kom jag på det. Och därefter har jag faktiskt inte kunnat äta någon negerboll, ELLER som det numer heter; chokladboll (alternativt "kokosboll" men herrejävlar, någonstans måste man dra gränsen. En kokosboll är en sådan där vit skumboll med kokos på. De HETER inte "mumsmums" eller "munk". De HETER kokosboll!!!).
Runda, bruna med prickar på. Tänk dig två sådana här brevid varandra.
Yäck. 
Oavsett rastillhörighet så är det inte vad jag vill ha i munnen.
måndag 25 augusti 2008
Suicidmask
I morse när jag skulle gå in på jobbet så låg det en daggmask i mitten av asfaltsgången som leder till dörren.
Den tappre lille daggisen hade kommit halvvägs över den cirka tre meter breda asfaltsgången. Nu hade solens strålar börjat steka den stackaren. Den försökte ta sig fram, men fort gick det inte.
Jag stod och tittade hjälplöst på den. För jag kunde ju knappast flytta på den med foten för då skulle det bli daggmaskmos och det var jag ju inte intresserad av. Jag ville ju rädda liv, som den lilla humanist jag nu är. Men jag vill ju inte gegga ner fingrarna.
En kollega som jag inte vet vad han heter gick förbi mig där jag stod och glodde rätt ner i asfalten. Det var ju lite pinsamt.
"Ja, här står jag" sade jag käckt när han hälsade. Killen nickade lite. "Han är en tapper liten krabat" fortsatte jag förklarande. Killen tittade på mig och verkade inte förstå överhuvudtaget. Jag blev nervös, ty jag hade just stått och glott ner i asfalten och nu började jag tala i tungor.
"Eller så är han bara suicidal" fortsatte jag mitt babbelibabbel.
Killen tittade åter på mig och nu fanns det inte tolkningsutrymme i hans uttryck. Jag var schizofren. Ordentligt. På gränsen till farlig. Han gick in och drog igen dörren efter sig.
Jävla daggmask.
(Men på lunchen så fick jag ett ordentligt psykbryt när en geting först förföljde mig och avslutade med att sätta sig på min hand. Jag kastade en full kaffekopp i riktning mot E, som idag hade vita byxor, samt P och M. Och så skrek jag hysteriskt. "Den jagar mig, den jäveln jagar mig, OH OH OH". Ytterligare en incident för Skämsboken.)
Den tappre lille daggisen hade kommit halvvägs över den cirka tre meter breda asfaltsgången. Nu hade solens strålar börjat steka den stackaren. Den försökte ta sig fram, men fort gick det inte.
Jag stod och tittade hjälplöst på den. För jag kunde ju knappast flytta på den med foten för då skulle det bli daggmaskmos och det var jag ju inte intresserad av. Jag ville ju rädda liv, som den lilla humanist jag nu är. Men jag vill ju inte gegga ner fingrarna.
En kollega som jag inte vet vad han heter gick förbi mig där jag stod och glodde rätt ner i asfalten. Det var ju lite pinsamt.
"Ja, här står jag" sade jag käckt när han hälsade. Killen nickade lite. "Han är en tapper liten krabat" fortsatte jag förklarande. Killen tittade på mig och verkade inte förstå överhuvudtaget. Jag blev nervös, ty jag hade just stått och glott ner i asfalten och nu började jag tala i tungor.
"Eller så är han bara suicidal" fortsatte jag mitt babbelibabbel.
Killen tittade åter på mig och nu fanns det inte tolkningsutrymme i hans uttryck. Jag var schizofren. Ordentligt. På gränsen till farlig. Han gick in och drog igen dörren efter sig.
Jävla daggmask.
(Men på lunchen så fick jag ett ordentligt psykbryt när en geting först förföljde mig och avslutade med att sätta sig på min hand. Jag kastade en full kaffekopp i riktning mot E, som idag hade vita byxor, samt P och M. Och så skrek jag hysteriskt. "Den jagar mig, den jäveln jagar mig, OH OH OH". Ytterligare en incident för Skämsboken.)
Neger. Snus. Och kola.
Vi diskuterade igårkväll, jag och min make.
Negersnus, diskuterade vi.
Negersnus. Ett godis. Ett vanligt förekommande godis som man kan intaga i form av en klubba. En negersnusklubba. Negersnus kunde köpas i små genomskinliga plastflaskor med röd kork när jag var liten.
Nä, sade maken. Negersnus hade han aldrig hört. Snusklubba, ja visst. Men NEGERsnusklubba? Nä. När han var liten så fanns det hockeypulver. Och snusklubbor.
Hockeypulver är ju modernt påfund, sade jag. Jag är så mycket yngre än vad min make är. Så om Hockeypulver är ett modernt påfund så är det något nytt.
Negersnus, diskuterade vi.
Negersnus. Ett godis. Ett vanligt förekommande godis som man kan intaga i form av en klubba. En negersnusklubba. Negersnus kunde köpas i små genomskinliga plastflaskor med röd kork när jag var liten.
Nä, sade maken. Negersnus hade han aldrig hört. Snusklubba, ja visst. Men NEGERsnusklubba? Nä. När han var liten så fanns det hockeypulver. Och snusklubbor.
Hockeypulver är ju modernt påfund, sade jag. Jag är så mycket yngre än vad min make är. Så om Hockeypulver är ett modernt påfund så är det något nytt.
Nä, sade maken. Hockeypulver fanns när han var liten, men inte något negersnus.
Känner att jag behöver ditt stöd - visst HETER det negersnus? Man måste dock ha i minnet att maken är norrlänning. De är ju lite eljest. Det FINNS en möjlighet att det inte fanns något negersnus i Ume. Det kanske var "Lappsnus" eller något annat som var det lokala namnet?
Hockeypulver, bah.
Politisk korrekthet med alla dess goda intentioner. När jag hör ordet Hockeypulver så tänker jag inte lika mycket på ett svart salmiakpulver som en hög med vitt pulver. Är det ett föredöme?
I dessa godisetnofunderingar kom vi att tänka på Fazers lakritsstänger. U know da one!
Djupt rasistisk och kränkande? Kanhända, månde. Men de säljs ju fortfarande!
Vi fasade och bävade omvartannat. Hur kan detta komma sig? En nidbild. En elak schablon. Ett uttryck för den värsta sortens imperialism. Hua. Och dessutom från Finland, som om inte illa vore nog...
Det värsta är att den är så söt... Söt som lakrits.
onsdag 20 augusti 2008
Guds hand
Om tio år så kommer vi alla vara tvugna att gå ner på knä och vända oss mot Tibro, eller någon annan helig ort, sanna mina ord, ty nu börjar fundamentalisterna använda sig av subtila budskap.Du har väl inte missat dagens absolut viktigaste nyhet?
Den börjar så här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=817991
"På lådan vid övergångsställen där man trycker för att snabbare få grön gubbe finns ett kristet budskap gömt. Handen med det pekande fingret betyder inte bara, som många tror "tryck här", utan är en dold Guds-kod... Företaget har inte nämnt det inbyggda kristna budskapet i marknadsföringen, men vd Jan Lund har inget emot att det blir känt.- Man trycker på en knapp och kan samtidigt ta del av ett budskap om Gud och Jesus."
Och det är ju skruvat, i sanning.
Vad som är ÄNNU mer skruvat är detta http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3134543.ab
Ok, killen är norrlänning. Vad kan man vänta sig?
"I sin anmälan till JO ifrågasätter han om inte nästa steg blir att "placera ut islams halvmåne på stoppskyltar och judestjärnan vid väjningspliksskylten?". "
Vi är redan där, min vän, vi är redan där. Mer omfattande än vad du anar och det har försigått så mycket längre än vad du kan tänka dig. Åjo.
Ringer det här någon klocka?
Just det, ja!
FATIMAS HAND!
Vi har alltså sedan barndomen inpräntats i islam. Scary, när man tänker på det...
Det är alltså inte min fria vilja som givit mig en försmak för hoummus och babaganuch och flaffel...
Jag hoppas verkligen att JO tar det här på största allvar, och då inte bara herr Gårman-grejjen. Se över hela samhället!
Dagens lästips: Tage Danielssons Mytologi, och särskilt då historien om bröderna Bra som sände subtila budskap via televisionen. Lika sant idag som det var då. Men det är ju det som är det fina med religion - eviga sanningar.
Inskolning
I morse var det väsentligt att jag gick upp i tid, trots att jag aviserat min arbetsplats om att jag skulle komma sent. Jättesent. Jag hade sagt att jag skulle komma strax innan mitt utvecklingssamtal som skulle börja klockan elva.
Varför? Undrar du. Säkert.
Jo, serru, min son skall ju påbörja sin pedagogiska resa genom livet. Han är under inskolning. I och för sig är det den föräldralediges roll i den här familjen att vara huvudansvarig för inskolningen, men vaffan, jag kan ju inte helt nonchalera saken. Och jag måste ju kolla så att det inte är någon skum barnmördarsekt som i kommunal regi skall ha hand om min son massa timmar.
Jag har varit och inskolat Klanton. I nästan en timme. Det gick sådär.
Först så frågade Heinz dagisfrökenpedagogkillen om det var olämpligt och/eller förvirrande att vi var där båda två. Killen sade att det var bara bra, för då fick Klanton lära sig att vi båda är ansvariga och att vi båda alltid kommer tillbaks.
"Det ska han inte ge sig fan på" sade jag skämtsamt och möttes av en mycket, mycket ickeförstående blick från dagisfrökenpedagogkillen och så fick jag en utskällning av Heinziman för att jag svor bland barn.
Jag förevisades läshörnan. Där låg två barn och slogs. Det var en flicka och en pojke. Det var flickans fel - jag såg alltihop - men det var pojken som fick tillsägelsen. Mina sympatier väcktes omedelbart för denne stackars grabb.
Pojkebarnet ville visa mig hur bra han kunde hoppa från ryggstödet i läshörnskudden till själva läshörnskudden.
"VAD BRRRRRAAAA du hoppar" sade jag superentusiastisk, för att uppmuntra den stackaren som fick sina livsandar kvästa blott på grund av fördomarna som finns mot hans könsliga tillhörighet.
Heinz blängde och informerade mig genom mungipan att dagisfrökenpedagogkillen minsann dagen innan förklarat att hoppa i läshörnekudden var en no-no. Jag skämdes.
Heinz konstaterade efter att ha tittat på en lista på dagisbarnen att Klanton har flest timmar.
Sedan drog min son huvudet i en dörrkarm så det sade BANG. Dagisfrökenpedagogkillen stod närmast, och jag trodde att jag var frånskuren min modersroll eftersom Klanton är där för att inskolas och inte för att daltas med mig, inte, och väntade en hundradels sekund för länge med att rusa fram till mitt barn.
Därefter fes Klanton så att det ekade. En riktig brakare. Jag och Heinz vek oss. Klanton tyckte att det var jättekul han med och försökte göra om konststycket så att han blev högröd i ansiktet, vilket fick mig att skratta ännu mer, dagisfrökenpedagogkillen och en annan inskolande mamma tittade ogillande på mig.
Så, för att avsluta den obehagliga situationen så blåste jag Klanton på magen (jag kunde inte sluta skratta - nervös...) och sade "Vad du är BAAAARNSLIG, Anton", vilket inte heller är roligt om man är pedagog eller en riktig mor.
Min son försvann till ett annat rum. Jag hade tråkigt. Så jag lade mig på golvet för att bygga jag ett Taj Mahal av byggklossar av polerytanskum, fast Heinz och jag började bråka om det var ett Taj Mahal, ett Parthenon eller om det var Notre Dame.
"Du är dum" sade jag och slängde en kloss av polerytanskum i huvudet på honom. "Du är dummare" sade Heinz och slog mig på armen. Det var inte populärt.... (Jag måste till mitt försvar understryka att vi vid tidpunkten var ensamma i bygghörnan och de enda andra som fanns i rummet var en inskolande moder och naturligtvis dagisfrökenpedagogkillen...)
En ganska tillbakadragen ung man som tillhörde modern som strax innan tittat på mig med en blandning av mild avsky och förakt när den stora fiskatastrofen skedde och under polerytanskumsslagsmålet ville inte släppa mammans hand. Mamman sade till sin son att leka med Anton, som kommit tillbaks från det okända rummet och nu inte lekte alls, utan stod och tittade på mitt Taj Mahal.
Så då sade jag till den blyge gossen att han gärna fick hjälpa mig att bygga. Den blyge gossen uppbådade all sin undertryckta aggressivitet och slog sönder hela skiten.
"BRAAAAAA" sade jag superentusiastisk.
Det var tydligen INTE bra. Barn skall lära sig att respektera vad andra har byggt....
"Men" sade jag och började skratta nervöshysteriskt igen, "Jag hade ju inget bygglov!"
Ingen tyckte att det var roligt och bara för det så fortsatte jag skratta så tårarna rann.
Därefter insåg jag att jag var tvungen att SPRINGA ty mitt utvecklingssamtal skulle börja en halvtimme därefter och jag befann mig på en kvarts promenad från parkeringsplatsen som ligger 20 minuters bilfärd från jobbet.
Jag sade bara kort "hejdå" till en av fröknarna och sedan klappade jag Klanton på huvudet och sade att mamma skulle gå, och så öppnade jag dörren, varpå min son ville följa efter. Då gjorde jag som jag gör med katterna när jag skall mota in dem när de försöker rymma. Jag satte upp foten och sade "PSCHHHHHT" - av gammal vana.
Jag mötte dagisfrökens arga blick och gick därifrån skamsen alltmedan jag hörde min son skrika av saknad där inne.
Jag är dömd till att vara dagisets svarta får-mamma...
Varför? Undrar du. Säkert.
Jo, serru, min son skall ju påbörja sin pedagogiska resa genom livet. Han är under inskolning. I och för sig är det den föräldralediges roll i den här familjen att vara huvudansvarig för inskolningen, men vaffan, jag kan ju inte helt nonchalera saken. Och jag måste ju kolla så att det inte är någon skum barnmördarsekt som i kommunal regi skall ha hand om min son massa timmar.
Jag har varit och inskolat Klanton. I nästan en timme. Det gick sådär.
Först så frågade Heinz dagisfrökenpedagogkillen om det var olämpligt och/eller förvirrande att vi var där båda två. Killen sade att det var bara bra, för då fick Klanton lära sig att vi båda är ansvariga och att vi båda alltid kommer tillbaks.
"Det ska han inte ge sig fan på" sade jag skämtsamt och möttes av en mycket, mycket ickeförstående blick från dagisfrökenpedagogkillen och så fick jag en utskällning av Heinziman för att jag svor bland barn.
Jag förevisades läshörnan. Där låg två barn och slogs. Det var en flicka och en pojke. Det var flickans fel - jag såg alltihop - men det var pojken som fick tillsägelsen. Mina sympatier väcktes omedelbart för denne stackars grabb.
Pojkebarnet ville visa mig hur bra han kunde hoppa från ryggstödet i läshörnskudden till själva läshörnskudden.
"VAD BRRRRRAAAA du hoppar" sade jag superentusiastisk, för att uppmuntra den stackaren som fick sina livsandar kvästa blott på grund av fördomarna som finns mot hans könsliga tillhörighet.
Heinz blängde och informerade mig genom mungipan att dagisfrökenpedagogkillen minsann dagen innan förklarat att hoppa i läshörnekudden var en no-no. Jag skämdes.
Heinz konstaterade efter att ha tittat på en lista på dagisbarnen att Klanton har flest timmar.
Sedan drog min son huvudet i en dörrkarm så det sade BANG. Dagisfrökenpedagogkillen stod närmast, och jag trodde att jag var frånskuren min modersroll eftersom Klanton är där för att inskolas och inte för att daltas med mig, inte, och väntade en hundradels sekund för länge med att rusa fram till mitt barn.
Därefter fes Klanton så att det ekade. En riktig brakare. Jag och Heinz vek oss. Klanton tyckte att det var jättekul han med och försökte göra om konststycket så att han blev högröd i ansiktet, vilket fick mig att skratta ännu mer, dagisfrökenpedagogkillen och en annan inskolande mamma tittade ogillande på mig.
Så, för att avsluta den obehagliga situationen så blåste jag Klanton på magen (jag kunde inte sluta skratta - nervös...) och sade "Vad du är BAAAARNSLIG, Anton", vilket inte heller är roligt om man är pedagog eller en riktig mor.
Min son försvann till ett annat rum. Jag hade tråkigt. Så jag lade mig på golvet för att bygga jag ett Taj Mahal av byggklossar av polerytanskum, fast Heinz och jag började bråka om det var ett Taj Mahal, ett Parthenon eller om det var Notre Dame.
"Du är dum" sade jag och slängde en kloss av polerytanskum i huvudet på honom. "Du är dummare" sade Heinz och slog mig på armen. Det var inte populärt.... (Jag måste till mitt försvar understryka att vi vid tidpunkten var ensamma i bygghörnan och de enda andra som fanns i rummet var en inskolande moder och naturligtvis dagisfrökenpedagogkillen...)
En ganska tillbakadragen ung man som tillhörde modern som strax innan tittat på mig med en blandning av mild avsky och förakt när den stora fiskatastrofen skedde och under polerytanskumsslagsmålet ville inte släppa mammans hand. Mamman sade till sin son att leka med Anton, som kommit tillbaks från det okända rummet och nu inte lekte alls, utan stod och tittade på mitt Taj Mahal.
Så då sade jag till den blyge gossen att han gärna fick hjälpa mig att bygga. Den blyge gossen uppbådade all sin undertryckta aggressivitet och slog sönder hela skiten.
"BRAAAAAA" sade jag superentusiastisk.
Det var tydligen INTE bra. Barn skall lära sig att respektera vad andra har byggt....
"Men" sade jag och började skratta nervöshysteriskt igen, "Jag hade ju inget bygglov!"
Ingen tyckte att det var roligt och bara för det så fortsatte jag skratta så tårarna rann.
Därefter insåg jag att jag var tvungen att SPRINGA ty mitt utvecklingssamtal skulle börja en halvtimme därefter och jag befann mig på en kvarts promenad från parkeringsplatsen som ligger 20 minuters bilfärd från jobbet.
Jag sade bara kort "hejdå" till en av fröknarna och sedan klappade jag Klanton på huvudet och sade att mamma skulle gå, och så öppnade jag dörren, varpå min son ville följa efter. Då gjorde jag som jag gör med katterna när jag skall mota in dem när de försöker rymma. Jag satte upp foten och sade "PSCHHHHHT" - av gammal vana.
Jag mötte dagisfrökens arga blick och gick därifrån skamsen alltmedan jag hörde min son skrika av saknad där inne.
Jag är dömd till att vara dagisets svarta får-mamma...
måndag 18 augusti 2008
Back in the game
Så då var långa sommaren slut då.
Jag är slut.
Helt omotiverat men sant.
I morse, klockan halv sju ringde klockan. Eller Heinz mobiltelefon, närmare bestämt. Jag har ingen klocka. Eller det har jag visst det - det ligger en oanvänd väckarklocka i ekskåpet och samlar damm. Vi har aldrig orkat lära oss hur den funkar så vi kör mobilracet. Min mobil var dock kvar i bilen så jag fick be min käre make att se till att jag vaknade.
När jag vaknade var det iskallt i rummet och hela jag var jättekall. Utom vid min hals och vid mitt ena smalben, ty där låg mina flickor ihopkurade och ville inte alls att jag skulle försvinna från dem, ty de frös. Det är fånigt, jag vet, men när jag märkte att det var Esther och inte Emma som låg i mitt ansikte (det är ganska svårt att identifiera dem när de ligger i ögonen på en, men med rätt fingerkänsla så kan man klura ut vem som är vem. Lite svårare nu när Esther har blivit lika fet som Emma, men det går. Man känner det på pälskvalitén - men inte genom de tussar som sticker upp i ens näsa - och man känner det faktiskt på svanslängden och noskilen. Nu har Eshter börjat spinna lika högt som Emma så man kan inte gå på öronen längre...) så blev jag besviken.
Esther är ranghögst. Esther gillar sin mor. Esther puttar undan min Emmapemma som visserligen lätt skulle få ligga kvar vad Esther belangar, men Emmapemma är inte den som delar på godis. Nänä. Kommer Esther, då går Emma. Även om hon innerst inne vet att hon är min favvo.
Ellis var smartare. Han valde komfort framför känslor. Han låg inne och trynade på Antons rum. Där var inte fönstret öppet.
Det är höst, mina damer och herrar. Det är höst.
Och med hösten kommer arbete. Och arbete ger frihet.
Så jag satte mig i bilen och åkte till jobbet där jag naturligtvis glömt samtliga koder, förutom inpasseringskoden.
Postfacket var fyllt av skruvade saker som jag inte kunde förtränga. (Du skulle bara VETA!!!) Jag hade hundratusen mail.
Nu skall jag utfärda en varning. En riktigt allvarlig varning.
För några år sedan, när jag var på tjocken, närmare bestämt, käkade jag ett gäng gånger på världens mest ocharmiga thaihak, men ocharmen till trots så var det bra käk. Buffe. Bara en sån sak. Riktigt gott. Dit styrde jag, E och C vår kosa, på min inrådan och mot Es avrådan, dessutom, för att vi skulle käka thai på vår första arbetsdag.
Mistake. BIG one.
Det var så överjordiskt kass. Chef Ramseys thailändska motsvarighet hade wokat thaitanten (jorå, det fanns en thaitant i köket. Jag såg henne. Men med tanke på maten så kanske hon bara var där och diskade och det var den spansktalande mannen i kassan som "lagade" krubbet) på svag låga i het currypasta.
Det var så dåligt att jag knappt kunde äta mig mätt.
Det var så dåligt att jag inte förrän efteråt insåg att den skosula jag försökt knirka i mig icke var kyckling utan någon form av fläskschnitzel och att såsen inte var jordnötssås utan någon form av pulverbrunsås gone bad. Det var så dåligt. Du kan inte förstå hur apkass det var. Det var ett hån mot alla Uncle Bens färdigsåser på burk. Det var så kass att de wokade grönsakerna skämde sig krispiga. Det var så kass att cocosmjölken skar sig. Eller nä, nu ljög jag. Cocosmjölken skar sig för att det inte var så mycket cocosmjölk som vanlig mjölk med några droppar cocosmjölk i sig. Det var så dåligt att man slutade hänga upp sig på den plastpersikoförsedda portalen som omotiverat står mitt i den gamla skolbamban.
Det var så dåligt att till och med fisksåsen med chili smakade mesigt och olagat.
Och, detta är en berättigad fråga, vad gör inlagda rödbetor á la Bob på en thaisalladsbuffé?
Det var såååå kass. Det var så dåligt att jag var osäker på om jag blivit matförgiftad eller om jag bara mådde kass för att maten var apkass.
Så, med detta sagt, om du har vägarna förbi, passera Thai Garden (tror jag det heter - det ligger i alla fall brevid Lek och Buslandet-ripoffen) fortare än vad du kan säga Prik Thai.
Jag är slut.
Helt omotiverat men sant.
I morse, klockan halv sju ringde klockan. Eller Heinz mobiltelefon, närmare bestämt. Jag har ingen klocka. Eller det har jag visst det - det ligger en oanvänd väckarklocka i ekskåpet och samlar damm. Vi har aldrig orkat lära oss hur den funkar så vi kör mobilracet. Min mobil var dock kvar i bilen så jag fick be min käre make att se till att jag vaknade.
När jag vaknade var det iskallt i rummet och hela jag var jättekall. Utom vid min hals och vid mitt ena smalben, ty där låg mina flickor ihopkurade och ville inte alls att jag skulle försvinna från dem, ty de frös. Det är fånigt, jag vet, men när jag märkte att det var Esther och inte Emma som låg i mitt ansikte (det är ganska svårt att identifiera dem när de ligger i ögonen på en, men med rätt fingerkänsla så kan man klura ut vem som är vem. Lite svårare nu när Esther har blivit lika fet som Emma, men det går. Man känner det på pälskvalitén - men inte genom de tussar som sticker upp i ens näsa - och man känner det faktiskt på svanslängden och noskilen. Nu har Eshter börjat spinna lika högt som Emma så man kan inte gå på öronen längre...) så blev jag besviken.
Esther är ranghögst. Esther gillar sin mor. Esther puttar undan min Emmapemma som visserligen lätt skulle få ligga kvar vad Esther belangar, men Emmapemma är inte den som delar på godis. Nänä. Kommer Esther, då går Emma. Även om hon innerst inne vet att hon är min favvo.
Ellis var smartare. Han valde komfort framför känslor. Han låg inne och trynade på Antons rum. Där var inte fönstret öppet.
Det är höst, mina damer och herrar. Det är höst.
Och med hösten kommer arbete. Och arbete ger frihet.
Så jag satte mig i bilen och åkte till jobbet där jag naturligtvis glömt samtliga koder, förutom inpasseringskoden.
Postfacket var fyllt av skruvade saker som jag inte kunde förtränga. (Du skulle bara VETA!!!) Jag hade hundratusen mail.
Nu skall jag utfärda en varning. En riktigt allvarlig varning.
För några år sedan, när jag var på tjocken, närmare bestämt, käkade jag ett gäng gånger på världens mest ocharmiga thaihak, men ocharmen till trots så var det bra käk. Buffe. Bara en sån sak. Riktigt gott. Dit styrde jag, E och C vår kosa, på min inrådan och mot Es avrådan, dessutom, för att vi skulle käka thai på vår första arbetsdag.
Mistake. BIG one.
Det var så överjordiskt kass. Chef Ramseys thailändska motsvarighet hade wokat thaitanten (jorå, det fanns en thaitant i köket. Jag såg henne. Men med tanke på maten så kanske hon bara var där och diskade och det var den spansktalande mannen i kassan som "lagade" krubbet) på svag låga i het currypasta.
Det var så dåligt att jag knappt kunde äta mig mätt.
Det var så dåligt att jag inte förrän efteråt insåg att den skosula jag försökt knirka i mig icke var kyckling utan någon form av fläskschnitzel och att såsen inte var jordnötssås utan någon form av pulverbrunsås gone bad. Det var så dåligt. Du kan inte förstå hur apkass det var. Det var ett hån mot alla Uncle Bens färdigsåser på burk. Det var så kass att de wokade grönsakerna skämde sig krispiga. Det var så kass att cocosmjölken skar sig. Eller nä, nu ljög jag. Cocosmjölken skar sig för att det inte var så mycket cocosmjölk som vanlig mjölk med några droppar cocosmjölk i sig. Det var så dåligt att man slutade hänga upp sig på den plastpersikoförsedda portalen som omotiverat står mitt i den gamla skolbamban.
Det var så dåligt att till och med fisksåsen med chili smakade mesigt och olagat.
Och, detta är en berättigad fråga, vad gör inlagda rödbetor á la Bob på en thaisalladsbuffé?
Det var såååå kass. Det var så dåligt att jag var osäker på om jag blivit matförgiftad eller om jag bara mådde kass för att maten var apkass.
Så, med detta sagt, om du har vägarna förbi, passera Thai Garden (tror jag det heter - det ligger i alla fall brevid Lek och Buslandet-ripoffen) fortare än vad du kan säga Prik Thai.
söndag 17 augusti 2008
Odalat
På min diskbänk ligger fyra squashar, en mängd morötter, en påse med tomater, en påse med potatis samt dill och jordärtskockor. Och rädisor. Och vitlök. Och sonen fick käka en ask med smultron och några få redan mogna björnbär.
Det du!
Nu skall jag beställa lite mer mizunafrön och kinakål för odling i höst.
MEN i min jakt på frön så hittade jag den här fantastiska sidan!
http://www.gourmetgarage.dk/
Du kanske tror att jag försöker få även dig att gräva och bli svart om fingrarna och få springmask och toxoplasmos, men icke. Du gillar mat. Du gillar den här sidan! Jag skulle kunna ge dig mer handgripliga länkar, såsom http://www.gourmetgarage.dk/group.asp?group=199&sub=199 eller hänvisat till en av de på sidan hänvisade länkarna, som http://www.receptsamling.com/ , men då riskerar du att missa en massa gott.
I övrigt har jag beskurit krusbär (utan handskar - vad säger du om det?) vinbärsbuskar och björnbärsbuskar, och jag har rensat och jag har grävt och jag har gallrat och jag har haft mig. Jag har försökt befria min nu döda clematis från skogen av jordärtskockor, men lyckades sådär. Jag fick en geting på foten, började hyperventilera och hoppa runt.
Och, jag har gjort något oförlåtligt igen. Jag har dödat en av Guds små skapelser. Eller små och små, för den delen, jag har mördat the mother of all mördarsniglar. Kid U not - den var gigantisk! Jag skulle kunnat missta den för en hare. Äcklig. Stor. Röd.
Och nu död.
Jag har sjukt dåligt samvete, men jag var hjältemodig och dödade den alldeles alldeles själv. Jag blundade i och för sig när jag på måfå högg med hackan med det långa skaftet som jag fick gå säkert tjugo meter för att hämta, men vid min ära! Kletet på hackan visade att denna mördarsnigel har gått för att träffa sin skapare.
Jag, å min sida, kommer väl att få brinna i helvetet. Men jag har kört en tio tjugo ave Maria och hoppas på så sätt att jag kan finna förlåtelse för mitt fruktansvärda brott.
Det du!
Nu skall jag beställa lite mer mizunafrön och kinakål för odling i höst.
MEN i min jakt på frön så hittade jag den här fantastiska sidan!
http://www.gourmetgarage.dk/
Du kanske tror att jag försöker få även dig att gräva och bli svart om fingrarna och få springmask och toxoplasmos, men icke. Du gillar mat. Du gillar den här sidan! Jag skulle kunna ge dig mer handgripliga länkar, såsom http://www.gourmetgarage.dk/group.asp?group=199&sub=199 eller hänvisat till en av de på sidan hänvisade länkarna, som http://www.receptsamling.com/ , men då riskerar du att missa en massa gott.
I övrigt har jag beskurit krusbär (utan handskar - vad säger du om det?) vinbärsbuskar och björnbärsbuskar, och jag har rensat och jag har grävt och jag har gallrat och jag har haft mig. Jag har försökt befria min nu döda clematis från skogen av jordärtskockor, men lyckades sådär. Jag fick en geting på foten, började hyperventilera och hoppa runt.
Och, jag har gjort något oförlåtligt igen. Jag har dödat en av Guds små skapelser. Eller små och små, för den delen, jag har mördat the mother of all mördarsniglar. Kid U not - den var gigantisk! Jag skulle kunnat missta den för en hare. Äcklig. Stor. Röd.
Och nu död.
Jag har sjukt dåligt samvete, men jag var hjältemodig och dödade den alldeles alldeles själv. Jag blundade i och för sig när jag på måfå högg med hackan med det långa skaftet som jag fick gå säkert tjugo meter för att hämta, men vid min ära! Kletet på hackan visade att denna mördarsnigel har gått för att träffa sin skapare.
Jag, å min sida, kommer väl att få brinna i helvetet. Men jag har kört en tio tjugo ave Maria och hoppas på så sätt att jag kan finna förlåtelse för mitt fruktansvärda brott.
Min son har kysst en geting!
Vi åkte till Ven i alla fall.
Min son har förmodligen fått mina dramagener och var feberfri dagen därpå. Vi åkte dock inte på morgonkvisten utan väntade och väntade och väntade på att sonen skulle ge ifrån sig NÅGOT sjukdomstecken.
Lite trött, men inte mer.
Så, då åkte vi till Landskrona.
Jag har aldrig varit i Landskrona. Det enda jag vet om stan är vad som visats på Uppdrag granskning, Rapport och diverse olika reportage om det sverigedemokratiska hotet.
Landskrona är en mae, mae pittoresk liten stad. Verkligen gullig. Allt igenom danskinspirerad. De har en Citygross som är en av landets största matbutiker, informerade en inflyttad landskronabo stolt mig om när jag frågade om det fanns någon matbutik i stan.
Hur visste jag att hon var inflyttad? Hon talade stockholmska. Hur visste jag att hon bodde i Landskrona? Hon sade att "vi" har en Citygross, som är en av landets största. Sherlock? Oui.
I Landskrona spenderade vi en natt. På kvällen gick vi till ett ställe som serverade "sommarplanka" för 125 spänn. Vad får man för planka för 125 spänn? Chef Ramsey hade rodnat av ilska, men för 125 spänn var jag mer än nöjd. Spritsat pulvermos med burkharikottar inlindade i bacon, mer berne än vad som är nyttigt för blodådrorna, och någon form av nötkött kryddat med grillkrydda, men mört och stort.
I Landskrona gick vi på promenix. Som jag sade, Landskrona är en mycket pittoresk liten stad. Pittoresk. Och liten.
Tre saker var fantastiskt slående i Landskrona. Många tomma butikslokaler, otroligt lite folk ute på gator och torg och av de människor man såg; en otrolig överrepresentation av människor med "annan etnisk bakgrund", eller om man så vill "nysvenskar", eller om man vågar vara aningen mindre pk - invandrare. Nordstan framstod som Danderyd i jämförelse. Jag lägger absolut inga värderingar i något av fenomenen, men de var så påtagliga!
Dagen därpå, efter att Klanton under större delen av natten påtalat för sina föräldrar och för övriga vandrarhemsgäster hur mycket han ogillade att vara inlogerad på ett vandrarhem som tidigare förmodligen varit någon form av vårdinrättning (mae, mae charmigt ställe - men varning utfärdas, standarden var, även för ett vandrarhem mae, mae modest) så ställde vi oss i kön för att åka färja till Ven.
I kön träffade vi min lille brors kamrat med tillhörande nybliven fru och lilla dotter.
"Grattis" sade jag.
"Grattis" sade M.
Så jämförde vi barn och konstaterade att vi förmodligen skulle cykla på varandra fler gånger under dagen.
Vilket vi gjorde, i Kyrkbacken. Och på färjan hem.
Ven var en mae, mae vacker ö. Med massor av getingar. Jag har getingfobi.
Vi hyrde cyklar. Eller vi och vi. JAG fick äran att hyra cyklar medans Heinz lullade runt med sonen. Jag fick stå i jättekön. Den första halvtimmen var inte så farlig. Men sedan!!! Ju närmare uthyrningsluckan man kom, desto närmare papperskorgen kom man. I närheten av papperskorgar finns getingar.
När jag väl stod i luckan hoppade jag fram och tillbaks och pustade:
"En med barnkärra"
HOPP
"Och en vanlig"
HOPP
"Och hjälm till barnet" (Rediga jag! Inte sant?)
HOPP
Så lade tjejen fram nycklar. Jag hoppade fram till luckan och rev åt mig dem och hoppade en meter till vänster, bort från papperskorgen. Men så blev jag tvungen att hoppa en halvmeter bakåt - rätt in i en tjurig kärring.
"Du skall skriva ditt namn här" sade lucktjejen.
HOPP
så tog jag pennan. Jag fick avvakta en halv minut innan en geting valde att lämna luckan. Jag lutade mig framåt och skrev mitt förnamn. Därefter fick jag hoppa in i den tjuriga tanten igen, alltmedan jag hyperventilerade, ty getingen hade närmat sig mitt anlete.
Jag hoppade raskt tillbaks och TRO MIG, JAG SKÄMS, men vad fan skall man göra? Hjärtat bankade som en stånghammare. Jag ville bort. Jag skrev mitt efternamn, blandade versaler och gemener och jag SLÄNGDE mitt visakort in i luckan, men TRO FAN att det var ett sånt där ställe som man måste slå koden på...
Nåväl, vi fick våra cyklar. (Vid slutet av dagen visade det sig att sonens cykelkärra saknade hjulskydd. Eller visade sig och visade sig... Naturligtvis var det inget dolt fel, men det var först då som sonen visade intresse av att stoppa händerna i hjulen och på så sätt visade för oss att det förelåg en tämligen stor säkerhetsrisk med den där jävla barnkärran. Jag höll på att kräkas när jag tänkte på hastigheten på de där fingeramputerande ekrarna kommit upp i i nedförsbackarna. Nåväl, vi uppfann raskt skydd i form av fastspänd ryggsäck för den sidan som sonen föredrog att sitta och känna på det roterande däcket på...
Tips för småbarnsföräldrar som hyr cykel med cykelkärra!!! KOLLA att det finns hjulskydd!) (Det värsta var nästan responsen när vi påtalade det hela när vi lämnade tillbaks cyklarna. "Det var jävligt otäckt när vi upptäckte det" sade Heinziman. Och fick till svar: "Ja, det förstår jag". MEN VARFÖR I HELVETE HAR ERA CYKELKÄRROR INGET SKYDD DÅ!!!)
Vi cyklade i alla fall iväg, glada ihågen. Mae, mae vackert. Nästan som Österlen, fast med bättre utsikt!
Vi cyklade och vi cyklade. Och SÅ så kom vi till campingen. Där beslutade vi oss för att ta oss en dricka. Heinz fick gå fram och handla. Jag försökte, men möttes av en mur av stridslystna getingar. Jag har nog aldrig sett så många getingar på ett ställe. Under tiden Heinziman handlade drog jag av sonen skorna och han fick jazza runt på gräset och allt var nästan frid och fröjd, för jag fick vifta bort en och annan geting från mig och från sonen och jag vill inte överföra min fobi på honom. Men jag lyckades ganska väl.
Heinziman kom med drickan. Jag drack. Heinziman drack. Sonen fick en festis som han drack. Och SÅ kom getingarna.
Jag höll på att hoppa i havet. Heinziman säger att jag har överfört min fobi på honom. Han höll i alla fall också på att hoppa i havet. Jag kände verkligen tårarna komma. Mellan mig och sonen stod Heinz. Jag såg en geting närma sig min sons ansikte.
"HAAAAAAAAAANS" sade jag ansträngt, ansträngt för jag ville inte låta panisk, men jag lät nog ansträngt panisk. "GEEEEETING"
Detta hade Heinziman hört alltför många gånger antar jag, och han trodde väl att getingen var på väg mot mig. Han reagerade i alla fall inte på önskvärt sätt, han stod kvar där han stod. Jag såg getingen komma ännu närmare min son, men jag kunde inte vifta bort den utan att springa omkull min make.
"GETING" vrålade jag. "ANTON"
Men det var för sent. Getinghelvetet hade parkerat i mungipan på min son som var så nöjd där han stod med sin festis.
"DEN SITTER PÅ HONOM FÖRIHELVETE DEN SITTER I MUNNEN PÅ HONOM" vrålade jag, och struntade högeligen i att hela campingen tittade på mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte paniskt springa fram till min son, och på så sätt riskera att han öppnade munnen. Jag kunde inte gå fram till min son och vifta bort en geting som SATT PÅ HANS MUN för då skulle den sticka honom... Jag ville inte se. Jag KUNDE inte se. Så jag gjorde något jag för alltid kommer att skämmas för, tror jag. Jag vände mig om och VRÅÅÅÅÅLADE i panik. Och - hoppade upp och ner och höll för öronen.
Det är inte att jag gjorde bort mig jag kommer att skämmas för. Fast jag borde väl.
Getingfobi suger. Jag har haft en geting långt upp i näsan för att jag hade getingfobi och inte vågade vifta bort den när den satte sig i mitt ansikte och vad skulle jag göra när den väl börjat krypa in?
Jag kommer aldrig att glömma Carinas desperata "Jag SER den inte längre" och jag kommer aldrig glömma hur den rörde sig i min näsa.
Fan, fober är så jääääävla kontraproduktiva...
Nåväl, vi cyklade därifrån. Jag tror säkert att jag gick ner tio kilo av adrenalinchocken. Hela jag skakade, i säkert en timme. Sonen ville ha mer festis. No way, José, sade jag. Vi stannade i stort sett ingenstans där det fanns papperskorgar, glassar eller annat krafs.
I övrigt var Ven hur nice som helst.
Min son har förmodligen fått mina dramagener och var feberfri dagen därpå. Vi åkte dock inte på morgonkvisten utan väntade och väntade och väntade på att sonen skulle ge ifrån sig NÅGOT sjukdomstecken.
Lite trött, men inte mer.
Så, då åkte vi till Landskrona.
Jag har aldrig varit i Landskrona. Det enda jag vet om stan är vad som visats på Uppdrag granskning, Rapport och diverse olika reportage om det sverigedemokratiska hotet.
Landskrona är en mae, mae pittoresk liten stad. Verkligen gullig. Allt igenom danskinspirerad. De har en Citygross som är en av landets största matbutiker, informerade en inflyttad landskronabo stolt mig om när jag frågade om det fanns någon matbutik i stan.
Hur visste jag att hon var inflyttad? Hon talade stockholmska. Hur visste jag att hon bodde i Landskrona? Hon sade att "vi" har en Citygross, som är en av landets största. Sherlock? Oui.
I Landskrona spenderade vi en natt. På kvällen gick vi till ett ställe som serverade "sommarplanka" för 125 spänn. Vad får man för planka för 125 spänn? Chef Ramsey hade rodnat av ilska, men för 125 spänn var jag mer än nöjd. Spritsat pulvermos med burkharikottar inlindade i bacon, mer berne än vad som är nyttigt för blodådrorna, och någon form av nötkött kryddat med grillkrydda, men mört och stort.
I Landskrona gick vi på promenix. Som jag sade, Landskrona är en mycket pittoresk liten stad. Pittoresk. Och liten.
Tre saker var fantastiskt slående i Landskrona. Många tomma butikslokaler, otroligt lite folk ute på gator och torg och av de människor man såg; en otrolig överrepresentation av människor med "annan etnisk bakgrund", eller om man så vill "nysvenskar", eller om man vågar vara aningen mindre pk - invandrare. Nordstan framstod som Danderyd i jämförelse. Jag lägger absolut inga värderingar i något av fenomenen, men de var så påtagliga!
Dagen därpå, efter att Klanton under större delen av natten påtalat för sina föräldrar och för övriga vandrarhemsgäster hur mycket han ogillade att vara inlogerad på ett vandrarhem som tidigare förmodligen varit någon form av vårdinrättning (mae, mae charmigt ställe - men varning utfärdas, standarden var, även för ett vandrarhem mae, mae modest) så ställde vi oss i kön för att åka färja till Ven.
I kön träffade vi min lille brors kamrat med tillhörande nybliven fru och lilla dotter.
"Grattis" sade jag.
"Grattis" sade M.
Så jämförde vi barn och konstaterade att vi förmodligen skulle cykla på varandra fler gånger under dagen.
Vilket vi gjorde, i Kyrkbacken. Och på färjan hem.
Ven var en mae, mae vacker ö. Med massor av getingar. Jag har getingfobi.
Vi hyrde cyklar. Eller vi och vi. JAG fick äran att hyra cyklar medans Heinz lullade runt med sonen. Jag fick stå i jättekön. Den första halvtimmen var inte så farlig. Men sedan!!! Ju närmare uthyrningsluckan man kom, desto närmare papperskorgen kom man. I närheten av papperskorgar finns getingar.
När jag väl stod i luckan hoppade jag fram och tillbaks och pustade:
"En med barnkärra"
HOPP
"Och en vanlig"
HOPP
"Och hjälm till barnet" (Rediga jag! Inte sant?)
HOPP
Så lade tjejen fram nycklar. Jag hoppade fram till luckan och rev åt mig dem och hoppade en meter till vänster, bort från papperskorgen. Men så blev jag tvungen att hoppa en halvmeter bakåt - rätt in i en tjurig kärring.
"Du skall skriva ditt namn här" sade lucktjejen.
HOPP
så tog jag pennan. Jag fick avvakta en halv minut innan en geting valde att lämna luckan. Jag lutade mig framåt och skrev mitt förnamn. Därefter fick jag hoppa in i den tjuriga tanten igen, alltmedan jag hyperventilerade, ty getingen hade närmat sig mitt anlete.
Jag hoppade raskt tillbaks och TRO MIG, JAG SKÄMS, men vad fan skall man göra? Hjärtat bankade som en stånghammare. Jag ville bort. Jag skrev mitt efternamn, blandade versaler och gemener och jag SLÄNGDE mitt visakort in i luckan, men TRO FAN att det var ett sånt där ställe som man måste slå koden på...
Nåväl, vi fick våra cyklar. (Vid slutet av dagen visade det sig att sonens cykelkärra saknade hjulskydd. Eller visade sig och visade sig... Naturligtvis var det inget dolt fel, men det var först då som sonen visade intresse av att stoppa händerna i hjulen och på så sätt visade för oss att det förelåg en tämligen stor säkerhetsrisk med den där jävla barnkärran. Jag höll på att kräkas när jag tänkte på hastigheten på de där fingeramputerande ekrarna kommit upp i i nedförsbackarna. Nåväl, vi uppfann raskt skydd i form av fastspänd ryggsäck för den sidan som sonen föredrog att sitta och känna på det roterande däcket på...
Tips för småbarnsföräldrar som hyr cykel med cykelkärra!!! KOLLA att det finns hjulskydd!) (Det värsta var nästan responsen när vi påtalade det hela när vi lämnade tillbaks cyklarna. "Det var jävligt otäckt när vi upptäckte det" sade Heinziman. Och fick till svar: "Ja, det förstår jag". MEN VARFÖR I HELVETE HAR ERA CYKELKÄRROR INGET SKYDD DÅ!!!)
Vi cyklade i alla fall iväg, glada ihågen. Mae, mae vackert. Nästan som Österlen, fast med bättre utsikt!
Vi cyklade och vi cyklade. Och SÅ så kom vi till campingen. Där beslutade vi oss för att ta oss en dricka. Heinz fick gå fram och handla. Jag försökte, men möttes av en mur av stridslystna getingar. Jag har nog aldrig sett så många getingar på ett ställe. Under tiden Heinziman handlade drog jag av sonen skorna och han fick jazza runt på gräset och allt var nästan frid och fröjd, för jag fick vifta bort en och annan geting från mig och från sonen och jag vill inte överföra min fobi på honom. Men jag lyckades ganska väl.
Heinziman kom med drickan. Jag drack. Heinziman drack. Sonen fick en festis som han drack. Och SÅ kom getingarna.
Jag höll på att hoppa i havet. Heinziman säger att jag har överfört min fobi på honom. Han höll i alla fall också på att hoppa i havet. Jag kände verkligen tårarna komma. Mellan mig och sonen stod Heinz. Jag såg en geting närma sig min sons ansikte.
"HAAAAAAAAAANS" sade jag ansträngt, ansträngt för jag ville inte låta panisk, men jag lät nog ansträngt panisk. "GEEEEETING"
Detta hade Heinziman hört alltför många gånger antar jag, och han trodde väl att getingen var på väg mot mig. Han reagerade i alla fall inte på önskvärt sätt, han stod kvar där han stod. Jag såg getingen komma ännu närmare min son, men jag kunde inte vifta bort den utan att springa omkull min make.
"GETING" vrålade jag. "ANTON"
Men det var för sent. Getinghelvetet hade parkerat i mungipan på min son som var så nöjd där han stod med sin festis.
"DEN SITTER PÅ HONOM FÖRIHELVETE DEN SITTER I MUNNEN PÅ HONOM" vrålade jag, och struntade högeligen i att hela campingen tittade på mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte paniskt springa fram till min son, och på så sätt riskera att han öppnade munnen. Jag kunde inte gå fram till min son och vifta bort en geting som SATT PÅ HANS MUN för då skulle den sticka honom... Jag ville inte se. Jag KUNDE inte se. Så jag gjorde något jag för alltid kommer att skämmas för, tror jag. Jag vände mig om och VRÅÅÅÅÅLADE i panik. Och - hoppade upp och ner och höll för öronen.
Det är inte att jag gjorde bort mig jag kommer att skämmas för. Fast jag borde väl.
Getingfobi suger. Jag har haft en geting långt upp i näsan för att jag hade getingfobi och inte vågade vifta bort den när den satte sig i mitt ansikte och vad skulle jag göra när den väl börjat krypa in?
Jag kommer aldrig att glömma Carinas desperata "Jag SER den inte längre" och jag kommer aldrig glömma hur den rörde sig i min näsa.
Fan, fober är så jääääävla kontraproduktiva...
Nåväl, vi cyklade därifrån. Jag tror säkert att jag gick ner tio kilo av adrenalinchocken. Hela jag skakade, i säkert en timme. Sonen ville ha mer festis. No way, José, sade jag. Vi stannade i stort sett ingenstans där det fanns papperskorgar, glassar eller annat krafs.
I övrigt var Ven hur nice som helst.
torsdag 14 augusti 2008
Ven-problem
Min son är infekterad. Multum.
Han är så sjuk, så sjuk så jag har aldrig sett honom så sjuk och jag sitter och lurar på om jag skall åka till Östra eller ej.
För tanten på sjukvårdsupplysningen sade till mig att om han inte kvicknade till något efter att jag hade tvångsmatat honom med skogsbärsalvedonen och om inte febern gick ner så skulle jag åka in, och särskilt om kisset luktade illa.
Vad är "kvickna till"? Gossebarnet är i alla fall såpass mycket bättre att han blir ledsen när man försöker lyfta på honom och han sträcker fram foten för att leka "STOOOOOOORA STORA TÅN, Mindre Tån, Ännu mindre tån, Mycket mindre tån och lilla killekillekillekill" och han ler till och med lite matt när man kommer till lillakillekillekill. Så - hur sjukt är sjukt? Och hur mycket luktar kiss, EGENTLIGEN?
Har, för säkert sextionionde gången ikväll stuckit termometern i mitt barn och avväntar nu resultatet. Minsta över 39 och I am on my way.
Men, å andra sidan, som min mamma påminde mig om, jag var drottning av febertoppar som barn.
Men, å tredje sidan, jag höll på att stryka med själv bara för att jag inte ville vara en sjukvårdsfjant förra året. Och sjukvårdsupplysningstanten sade till mig att urinvägsinfektion är illa på små barn, och att lukt och feber är det väsentliga. Och lillkillen började faktiskt gråta helt utan synbar anledning för en kvart sedan, och då kanske han kissade...
Fan. Fan, fan fan fan.
Jag är ingen cool morsa. Jag är nog inte ens en bra morsa. Och jag kommer förmodligen inte till Ven heller. Om inte min son har ärvt sin moders anlag för dramaqueenskap i form av febertoppar.
Dags att avläsa!
Ah, det verkar lugnt! 38.3.
Han är så sjuk, så sjuk så jag har aldrig sett honom så sjuk och jag sitter och lurar på om jag skall åka till Östra eller ej.
För tanten på sjukvårdsupplysningen sade till mig att om han inte kvicknade till något efter att jag hade tvångsmatat honom med skogsbärsalvedonen och om inte febern gick ner så skulle jag åka in, och särskilt om kisset luktade illa.
Vad är "kvickna till"? Gossebarnet är i alla fall såpass mycket bättre att han blir ledsen när man försöker lyfta på honom och han sträcker fram foten för att leka "STOOOOOOORA STORA TÅN, Mindre Tån, Ännu mindre tån, Mycket mindre tån och lilla killekillekillekill" och han ler till och med lite matt när man kommer till lillakillekillekill. Så - hur sjukt är sjukt? Och hur mycket luktar kiss, EGENTLIGEN?
Har, för säkert sextionionde gången ikväll stuckit termometern i mitt barn och avväntar nu resultatet. Minsta över 39 och I am on my way.
Men, å andra sidan, som min mamma påminde mig om, jag var drottning av febertoppar som barn.
Men, å tredje sidan, jag höll på att stryka med själv bara för att jag inte ville vara en sjukvårdsfjant förra året. Och sjukvårdsupplysningstanten sade till mig att urinvägsinfektion är illa på små barn, och att lukt och feber är det väsentliga. Och lillkillen började faktiskt gråta helt utan synbar anledning för en kvart sedan, och då kanske han kissade...
Fan. Fan, fan fan fan.
Jag är ingen cool morsa. Jag är nog inte ens en bra morsa. Och jag kommer förmodligen inte till Ven heller. Om inte min son har ärvt sin moders anlag för dramaqueenskap i form av febertoppar.
Dags att avläsa!
Ah, det verkar lugnt! 38.3.
Sjukast
Två dagar gammal fundering, men ändå...
Angående Georgien och Ryssland så sade någon tjomme att det var just sådana händelser som gjorde att vi behövde FRA-lagen.
Vad menar människan? Ärligt talat, vad menar människan?
Skulle Georgien skickat massa mail, via svenska servrar, till Ryssland med innebörden "Pilutta er-vi skall gå med i NATO och ni är DUMMA och ni LUKTAR säkert illa också", ryssarna svara "NI är dumma, men VI är starka, MOAHAHAHA, nu tänker vi invadera er. Pilutta tillbaks" , Georgien svara "NI är dummast, hahahaHA och vi har Bush på vår sida, så BRING IT ON" och ryssarna svara "Bush är en bluff, Putin menar bizznizz" och skulle FRA då slagit larm till... tja... Carl Bildt och så skulle det aldrig ha blivit något krig?
Eller menar den lille strategen att ryssarna skulle skickat mail, via svenska servrar, och i detalj angivit sina exakta planer för trupprörelser och så kunde FRA skvallra till... tja, NATO och så skulle... tja, vad vet jag?
Eller skulle FRA tjyvläsa georgiska mail, sända via svensk server, där det stod att georgierna inte hade tillräckliga militära medel själva för att stå emot Ryssland och så skulle FRA kunna vb dessa mail till typ FN som ju inte annars skulle förstå detta och så skulle de kunna... tja... försöka anta en resolution som blockerades av Rysslands och Kinas veto om att det är DUMT att bomba Tblisi?
Eller menar FRA-försvararen att alla mail i hela världen måste gå via svenska servrar och att både Ryssland och Georgien icke är suveräna länder, utan terroriststater? Och att alla som skickar mail från Georgien och Ryssland via svenska servrar är illegala kombatanter som bör interneras i Vännäs?
Jag fattar inte. Vad fan har FRA-lagen med kriget i Georgien att göra?
Angående Georgien och Ryssland så sade någon tjomme att det var just sådana händelser som gjorde att vi behövde FRA-lagen.
Vad menar människan? Ärligt talat, vad menar människan?
Skulle Georgien skickat massa mail, via svenska servrar, till Ryssland med innebörden "Pilutta er-vi skall gå med i NATO och ni är DUMMA och ni LUKTAR säkert illa också", ryssarna svara "NI är dumma, men VI är starka, MOAHAHAHA, nu tänker vi invadera er. Pilutta tillbaks" , Georgien svara "NI är dummast, hahahaHA och vi har Bush på vår sida, så BRING IT ON" och ryssarna svara "Bush är en bluff, Putin menar bizznizz" och skulle FRA då slagit larm till... tja... Carl Bildt och så skulle det aldrig ha blivit något krig?
Eller menar den lille strategen att ryssarna skulle skickat mail, via svenska servrar, och i detalj angivit sina exakta planer för trupprörelser och så kunde FRA skvallra till... tja, NATO och så skulle... tja, vad vet jag?
Eller skulle FRA tjyvläsa georgiska mail, sända via svensk server, där det stod att georgierna inte hade tillräckliga militära medel själva för att stå emot Ryssland och så skulle FRA kunna vb dessa mail till typ FN som ju inte annars skulle förstå detta och så skulle de kunna... tja... försöka anta en resolution som blockerades av Rysslands och Kinas veto om att det är DUMT att bomba Tblisi?
Eller menar FRA-försvararen att alla mail i hela världen måste gå via svenska servrar och att både Ryssland och Georgien icke är suveräna länder, utan terroriststater? Och att alla som skickar mail från Georgien och Ryssland via svenska servrar är illegala kombatanter som bör interneras i Vännäs?
Jag fattar inte. Vad fan har FRA-lagen med kriget i Georgien att göra?
Sjukare
Jag har en granne, eller rättare sagt, jag har många grannar men det är en granne som jag tänker förmedla mina tankar om. Eller inte bara grannen utan hans flickvän också. Om det nu är en flickvän. Men det tror jag eftersom hon har gjort sin närvaro påtaglig vid en mängd tillfällen denna sommar. Jag är heller inte säker på att det är en legitim granne, ty namnet på dörren är det samma som det som stod på dörren när jag flyttade hit nittifem, men personen ifråga är inte densamme.
Grannen är en blondlockig yngling i tjugiårsåldern. Han hälsar inte när man stöter ihop med honom. Det jag främst ogillar med min tjugiåriga granne är inte hans bristande sociala förmågo eller att han och hans små kamrater umgås ofta och gärna på balkongen. Det är inte umgänget jag stör mig på, även om det är ganska högljudda diskussioner främst på helgkvällarna, utan det är att de sitter och röker på balkongen. Det är inte heller röken jag stör mig på. Det är att de skvätter fimpar ner på gården som kanariefåglar skvätter solrosfrön. Jag stör mig så INÅTHELVETE på att hela gården är belagd med Marlbourolightfimpar. Jag har försökt se det positivt - Anton landar mjukare på cigarettfilter än på dansk sjösten, men nä. Det går inte att se det positivt.
Eftersom fanstyget inte ens hälsar när man åker HISSEN med honom så är det lite svårt att på ett otvunget och trevligt sätt säga till honom att skaffa sig ett askfat. Och arga lappar är jag emot. Snälla lappar är jag i och för sig för, men jag har inte förmågan att kunna formulera en snäll lapp så att den inte ser arg ut.
Detta om grannen himself.
Nu, kära läsarinna, till huvudproblemet. Hans brud.
Jag är inte pryd, det vet du. Och det är inte av moraliska skäl som jag upprörs. Jag vet inte ens om jag upprörs, jag förvånas mest.
Denna grannes flickvän VRÅLAR.
Första gången jag hörde det trodde jag att Esther var i fullt löp. När jag lokaliserat Esther men vrålandet fortsatte trodde jag att det var två katter i slagsmål ute på gården, eller att en katt hade fastnat i en rävsax eller något. Därefter insåg jag att det var en brud som fastnat i en eller flera positioner. Jag och Heinziman skrattade lättat.
Därefter har sommaren förlupit och tjejen har vrålat vidare. Ibland vaknar man mitt i natten och är övertygad om att sonen har skurit upp händerna på en till spjälsängen medsmugglad kniv, ibland har jag trott att katterna har fastnat igen.
Idag har hon vrålat vid tre tillfällen. Klockan är ju bara sex, så hon hinner nog ett par gånger till, jag menar, grannen är ju trots allt tjugi.
Jag kan inte låta bli att undra... En massa. (Och mina undringar kanske säger mer om mig än om henne, vad vet jag...)
- Kan någon VARA så bra i sängen? VARJE gång? (Eller vad vet jag - det kanske inte är varje gång...) Han är ju trots allt bara tjuginånting.
- Har hon INGEN självkontroll?
- Har min tjugiåriga granne fått radikalt försämrad hörsel under sommaren, drabbats av tinnitus måhända?
- Kan man skriva en snäll lapp som ber henne hålla käft eller stoppa en strumpa i munnen under de kvartslånga vrålsessionerna?
Jag funderar på att göra dagens goda gärning - gå ner på gården och plocka upp två Marlbouroghlightfimpar och ringa på grannen och överlämna dem som hörselskydd i vart fall.
Jag höll på att skriva som avslutande mening att "Men hon röker i alla fall inte". Nu tittade jag av en slump ut genom fönstret och hon sitter iklädd morgonrock på balkongen med en cigg i mun.
Grannen är en blondlockig yngling i tjugiårsåldern. Han hälsar inte när man stöter ihop med honom. Det jag främst ogillar med min tjugiåriga granne är inte hans bristande sociala förmågo eller att han och hans små kamrater umgås ofta och gärna på balkongen. Det är inte umgänget jag stör mig på, även om det är ganska högljudda diskussioner främst på helgkvällarna, utan det är att de sitter och röker på balkongen. Det är inte heller röken jag stör mig på. Det är att de skvätter fimpar ner på gården som kanariefåglar skvätter solrosfrön. Jag stör mig så INÅTHELVETE på att hela gården är belagd med Marlbourolightfimpar. Jag har försökt se det positivt - Anton landar mjukare på cigarettfilter än på dansk sjösten, men nä. Det går inte att se det positivt.
Eftersom fanstyget inte ens hälsar när man åker HISSEN med honom så är det lite svårt att på ett otvunget och trevligt sätt säga till honom att skaffa sig ett askfat. Och arga lappar är jag emot. Snälla lappar är jag i och för sig för, men jag har inte förmågan att kunna formulera en snäll lapp så att den inte ser arg ut.
Detta om grannen himself.
Nu, kära läsarinna, till huvudproblemet. Hans brud.
Jag är inte pryd, det vet du. Och det är inte av moraliska skäl som jag upprörs. Jag vet inte ens om jag upprörs, jag förvånas mest.
Denna grannes flickvän VRÅLAR.
Första gången jag hörde det trodde jag att Esther var i fullt löp. När jag lokaliserat Esther men vrålandet fortsatte trodde jag att det var två katter i slagsmål ute på gården, eller att en katt hade fastnat i en rävsax eller något. Därefter insåg jag att det var en brud som fastnat i en eller flera positioner. Jag och Heinziman skrattade lättat.
Därefter har sommaren förlupit och tjejen har vrålat vidare. Ibland vaknar man mitt i natten och är övertygad om att sonen har skurit upp händerna på en till spjälsängen medsmugglad kniv, ibland har jag trott att katterna har fastnat igen.
Idag har hon vrålat vid tre tillfällen. Klockan är ju bara sex, så hon hinner nog ett par gånger till, jag menar, grannen är ju trots allt tjugi.
Jag kan inte låta bli att undra... En massa. (Och mina undringar kanske säger mer om mig än om henne, vad vet jag...)
- Kan någon VARA så bra i sängen? VARJE gång? (Eller vad vet jag - det kanske inte är varje gång...) Han är ju trots allt bara tjuginånting.
- Har hon INGEN självkontroll?
- Har min tjugiåriga granne fått radikalt försämrad hörsel under sommaren, drabbats av tinnitus måhända?
- Kan man skriva en snäll lapp som ber henne hålla käft eller stoppa en strumpa i munnen under de kvartslånga vrålsessionerna?
Jag funderar på att göra dagens goda gärning - gå ner på gården och plocka upp två Marlbouroghlightfimpar och ringa på grannen och överlämna dem som hörselskydd i vart fall.
Jag höll på att skriva som avslutande mening att "Men hon röker i alla fall inte". Nu tittade jag av en slump ut genom fönstret och hon sitter iklädd morgonrock på balkongen med en cigg i mun.
Sjukt
Det är näst sista dagen på min semester.
Jag somnade i soffan inatt, jag ville sååå gärna se Son of the beach som är sorgligt underskattad. Jag såg delar av det, därefter trynade jag. På mitt ben på något konstigt sätt. Jag somnade till ljudet av ett skyfall som inte var av denna värld.
Vid fem sex sådär så vaknade jag och skulle gå till sängs. Försöka gå till sängs. Mitt högerben var helt förlamat. Ruggigt. Jag hade ju sett Resident Evil innan på kvällen och tänkte nogsamt igenom om något hade bitit mig, men kom inte på något.
I morse, vid sju, vaknade jag ånyo, och var förvisso trött men vid gott mod emedan himlen utanför mitt fönster visade blå tendenser på den näst sista dagen av min semester.
HURRA! tänkte jag. Idag skall jag och Klanton ta oss till Bältespännarparken och kolla grodgrejsimojset! Idag skall jag städa! Idag skall jag uppsöka Nordea och fixa ett nytt kort att betala än det ena än det andra med!
Klanton knystade och jag gick upp för att ta mitt ättelägg och göra gröt till honom. Mitt ättelägg gav mig ett soligt morgonleende men sträckte sig inte efter mig. Nä. Istället började han gråta. På morgonen!
Jag tog upp barnet. Han var skållhet. Inte sådär lite varm - han var brännhet. Han var krank.
Och det har han varit hela dagen. På min näst sista semesterdag. Dagen innan vi skall till Ven. Vad är det för jävla stil?
Lilla gubben har legat och myst hela dagen idag. Något bra kommer ur detta stora sjok av illa. Min son myser aldrig annars. Idag har han legat som ett litet plåster hos mig och gullat och myst och myst och gullat.
Älskade lilla vännen har inte klättrat runt som en klättermus, inte rivit ned saker, inte varit överallt och inte tärt på mitt tålamod ett endaste gnuttigaste dugg. Hur känns det? Konstigt. Mae, mae konstigt.
Brännhet och gullig och leende när han orkar, det är min lilla hjälte det, min näst sista semesterdag när jag hade massor att göra och de exteriöra förutsättningarna var goda för en rolig familjedag.
Så het han har varit har jag aldrig känt ett barn. Helt ärligt. Alltså tänkte jag att det kanske var läge för att trycka i honom lite Alvedon. Med skogsbärssmak. Min son höll inte med. Han gillar skogsbär. Ergo - han ratar alvedonen.
Min son ville inte äta gröt i morse. När jag kom med lunchen till honom (Han intog den i min säng. Vissa privilegium har man när man är sjuk) hade jag dock varit förutseende. Min son älskar köttbullar. Nu hade jag ju inte gjort några egna, men jag hade varit nere på Willys och köpt det näst bästa alternativet - Mamma Scan. Det var ett oprövat kort, men ingen kan ogilla Mamma Scan! Till detta serverades majs- och potatispuré och en riklig mängd med rårörda lingon.
Första skeden skulle trugas och trägas och usch vad han inte hade aptit. Men, som sagt, vem kan motstå Mamma Scan med massa sylt och majs- och potatispuré? Inte ens en febersjuk Klanton. Han åt upp nästan allsammans, min lilla hjälte.
Därefter låg jag brevid honom och kunde läsa en tidning. Från början till slut. Sedan läste jag Maxböcker för honom. Han avbröt inte en enda gång. Därefter läste jag en bok för honom, om Amadeus och Amanda. Båda är små björnar i en vansinnigt pastellig tygbok och Amanda är en lös liten nallebjörn som har kläder att ta på sig och skall stoppas i säng och i bad och allt möjligt. Amanda kom iklädd ett par gula små byxor. När Amanda skulle bada tog jag av henne hennes små gula byxor. (Och hennes rosa overall som jag satt på henne när mamma och Amadeus och Amanda skulle ut och gå med barnvagnen.) Två minuter senare hade Amanda badat färdigt och hon hade torkats av sin bror i en rosa frottéhandduk. Då skulle jag sätta på Amanda hennes gula små byxor igen.
Inga byxor stod att finna!
Jag letade igenom hela mig, hela sängen och skakade på boken och skakade på min gula skjorta jag har på mig och letade igenom mina fickor. Inga gula små byxor! Min son låg feberapatisk och tittade lite feberapatisktroat på mig, men han var helt oskyldig till Amandas byxlöshet.
Amanda fick stoppas lika naken som den dag hon föddes tillbaks i babyhagen i tygbokens första uppslag. Byxorna är väck.
Vid fyra hade jag fått krupp. Jag var TVUNGEN att gå ut! Jag och barnets far klädde på barnet lite kläder (även om jag egentligen skulle velat köra honom i bara blöja i vagnen - ungen kokar upp!) och bestämde oss för att gå en liten promenix. TILL BÄLTESPÄNNARPARKEN ansåg jag bestämt. TILL MC DONALDS tyckte fadern. Vi insåg att vi kunde kombinera nytta med nöje. Barnet LÅG i vagnen! Jupp. Och var förnöjd.
Eftersom vi bara skulle vara borta en liten, liten stund så dissikerade jag inte parken, men jag såg inte något grodgrejsimojs. Min son satte sig upp i alla fall på väg uppför Avenyn och visade lite intresse, särskilt för de jojkande indianerna som spelade panflöjt, Kulturfesten till ära riggade i fjädrar högt och lågt. Han dansade till och med loss lite grann.
Heinziman behövde mat innan han åkte till sina små kamrater för att bygga en skateboardpool. Så han ville ha en Big Mac. Jag sade att jag inte ville ha något alls, ty jag hade ju nästan ett helt paket kalla Mamma Scan i kylen. Men så kom jag på att MIN SON, MIN SON behövde ju trugas! Så, tänkte jag, om jag köper ett Happy Meal så kan sonen ta några frittar och locket till min cheeseburgare och så kan han dricka lite juice och så kan han käka lite äppelklyftor, tänkte jag.
Min son ville inte ha några frittar. Han ville inte ha mycket bröd alls. Han ville dock ha juicen och han satt som en välartad gosse med äppeljuiceflaskan i handen och drack föredömligt med sitt sugrör. Spillde inte och kastade inte. Han var helt ointresserad av den vansinnigt fula lilla elefanten han fick och ballongen var inte kul den heller.
Så hem. Och barnet lades i sin säng utan minsta knyst och sover nu.
Det blir nog knappast något Ven.
Blä.
Jag somnade i soffan inatt, jag ville sååå gärna se Son of the beach som är sorgligt underskattad. Jag såg delar av det, därefter trynade jag. På mitt ben på något konstigt sätt. Jag somnade till ljudet av ett skyfall som inte var av denna värld.
Vid fem sex sådär så vaknade jag och skulle gå till sängs. Försöka gå till sängs. Mitt högerben var helt förlamat. Ruggigt. Jag hade ju sett Resident Evil innan på kvällen och tänkte nogsamt igenom om något hade bitit mig, men kom inte på något.
I morse, vid sju, vaknade jag ånyo, och var förvisso trött men vid gott mod emedan himlen utanför mitt fönster visade blå tendenser på den näst sista dagen av min semester.
HURRA! tänkte jag. Idag skall jag och Klanton ta oss till Bältespännarparken och kolla grodgrejsimojset! Idag skall jag städa! Idag skall jag uppsöka Nordea och fixa ett nytt kort att betala än det ena än det andra med!
Klanton knystade och jag gick upp för att ta mitt ättelägg och göra gröt till honom. Mitt ättelägg gav mig ett soligt morgonleende men sträckte sig inte efter mig. Nä. Istället började han gråta. På morgonen!
Jag tog upp barnet. Han var skållhet. Inte sådär lite varm - han var brännhet. Han var krank.
Och det har han varit hela dagen. På min näst sista semesterdag. Dagen innan vi skall till Ven. Vad är det för jävla stil?
Lilla gubben har legat och myst hela dagen idag. Något bra kommer ur detta stora sjok av illa. Min son myser aldrig annars. Idag har han legat som ett litet plåster hos mig och gullat och myst och myst och gullat.
Älskade lilla vännen har inte klättrat runt som en klättermus, inte rivit ned saker, inte varit överallt och inte tärt på mitt tålamod ett endaste gnuttigaste dugg. Hur känns det? Konstigt. Mae, mae konstigt.
Brännhet och gullig och leende när han orkar, det är min lilla hjälte det, min näst sista semesterdag när jag hade massor att göra och de exteriöra förutsättningarna var goda för en rolig familjedag.
Så het han har varit har jag aldrig känt ett barn. Helt ärligt. Alltså tänkte jag att det kanske var läge för att trycka i honom lite Alvedon. Med skogsbärssmak. Min son höll inte med. Han gillar skogsbär. Ergo - han ratar alvedonen.
Min son ville inte äta gröt i morse. När jag kom med lunchen till honom (Han intog den i min säng. Vissa privilegium har man när man är sjuk) hade jag dock varit förutseende. Min son älskar köttbullar. Nu hade jag ju inte gjort några egna, men jag hade varit nere på Willys och köpt det näst bästa alternativet - Mamma Scan. Det var ett oprövat kort, men ingen kan ogilla Mamma Scan! Till detta serverades majs- och potatispuré och en riklig mängd med rårörda lingon.
Första skeden skulle trugas och trägas och usch vad han inte hade aptit. Men, som sagt, vem kan motstå Mamma Scan med massa sylt och majs- och potatispuré? Inte ens en febersjuk Klanton. Han åt upp nästan allsammans, min lilla hjälte.
Därefter låg jag brevid honom och kunde läsa en tidning. Från början till slut. Sedan läste jag Maxböcker för honom. Han avbröt inte en enda gång. Därefter läste jag en bok för honom, om Amadeus och Amanda. Båda är små björnar i en vansinnigt pastellig tygbok och Amanda är en lös liten nallebjörn som har kläder att ta på sig och skall stoppas i säng och i bad och allt möjligt. Amanda kom iklädd ett par gula små byxor. När Amanda skulle bada tog jag av henne hennes små gula byxor. (Och hennes rosa overall som jag satt på henne när mamma och Amadeus och Amanda skulle ut och gå med barnvagnen.) Två minuter senare hade Amanda badat färdigt och hon hade torkats av sin bror i en rosa frottéhandduk. Då skulle jag sätta på Amanda hennes gula små byxor igen.
Inga byxor stod att finna!
Jag letade igenom hela mig, hela sängen och skakade på boken och skakade på min gula skjorta jag har på mig och letade igenom mina fickor. Inga gula små byxor! Min son låg feberapatisk och tittade lite feberapatisktroat på mig, men han var helt oskyldig till Amandas byxlöshet.
Amanda fick stoppas lika naken som den dag hon föddes tillbaks i babyhagen i tygbokens första uppslag. Byxorna är väck.
Vid fyra hade jag fått krupp. Jag var TVUNGEN att gå ut! Jag och barnets far klädde på barnet lite kläder (även om jag egentligen skulle velat köra honom i bara blöja i vagnen - ungen kokar upp!) och bestämde oss för att gå en liten promenix. TILL BÄLTESPÄNNARPARKEN ansåg jag bestämt. TILL MC DONALDS tyckte fadern. Vi insåg att vi kunde kombinera nytta med nöje. Barnet LÅG i vagnen! Jupp. Och var förnöjd.
Eftersom vi bara skulle vara borta en liten, liten stund så dissikerade jag inte parken, men jag såg inte något grodgrejsimojs. Min son satte sig upp i alla fall på väg uppför Avenyn och visade lite intresse, särskilt för de jojkande indianerna som spelade panflöjt, Kulturfesten till ära riggade i fjädrar högt och lågt. Han dansade till och med loss lite grann.
Heinziman behövde mat innan han åkte till sina små kamrater för att bygga en skateboardpool. Så han ville ha en Big Mac. Jag sade att jag inte ville ha något alls, ty jag hade ju nästan ett helt paket kalla Mamma Scan i kylen. Men så kom jag på att MIN SON, MIN SON behövde ju trugas! Så, tänkte jag, om jag köper ett Happy Meal så kan sonen ta några frittar och locket till min cheeseburgare och så kan han dricka lite juice och så kan han käka lite äppelklyftor, tänkte jag.
Min son ville inte ha några frittar. Han ville inte ha mycket bröd alls. Han ville dock ha juicen och han satt som en välartad gosse med äppeljuiceflaskan i handen och drack föredömligt med sitt sugrör. Spillde inte och kastade inte. Han var helt ointresserad av den vansinnigt fula lilla elefanten han fick och ballongen var inte kul den heller.
Så hem. Och barnet lades i sin säng utan minsta knyst och sover nu.
Det blir nog knappast något Ven.
Blä.
tisdag 12 augusti 2008
Back to Vännäs going home
Nåväl, där står jag i Vännäs. Vitryssarna festar, barnen skriker, Morran surar och jag har fått oroväckande nyheter från arbetsplatsen.
Jag hoppar över detaljer som den nedramlade fågelungen och hippiekillen med gitarrfodralet.
Åttitalisttjejen hade som jag ågren över fördröjningen. Hon är emellertid åttitalist och har inte samma telefonmoral som vi andra i kupén. Vi ringde också våra vänner och bekanta, våra nära och kära, men vi lämnade kupén när vi skulle göra det. Så inte åttitalisttjejen. På detta vis fick jag veta att åttitalisttjejen var tillsammans med en riktig goding, bosatt i Göteborg som arbetade på samma ställe som hon. Jag fick vidare veta att hon skulle jobba dagen efter och att hon arbetade på någon form av restaurang/bar och att hon tyckte att den enda som var något mer flashig än hon själv var den killen som arbetade på samma ställe och att de skulle återkonsumera sitt förhållande snabbt och lätt innan arbetspassets början.
BLOINK sade hennes dator om och om igen.
Klockan 22.45 kom stockholmståget. Detta innebar att det skulle köras fram, det skulle köras tillbaka, det skulle köras fram igen - men SEDAN var vi på väg!!!
BLOINK sade åttitalisttjejens dator om och om igen. Vitryssarna partade, barnen bråkade och jag trotsade Morran och gav efter för min hunger och åt min macka.
Feminatanten som tidigare varit mild och rar fick plötsligt nog.
"Nä" sade hon. "Nu skall jag sova". Morran, som jag uppfattat som en diktatorisk Morra, en som ständigt tog kommandot, reste sig genast och jag insåg att den överhettade Morran tagit hänsyn till oss andra. Hon såg lättad ut. Äntligen skulle hon få lägga sina Morrhår på det uppochnedvända nackstödet som SJ använder som huvudkuddar i sovvagnar.
Jag skojar inte - på tio minuter var kupén bäddad! Men jag hade inte bytt om! Jag fick inte plats! Jag var the bad guy i kupén!
En kvart efter Vännäs stod jag utanför kupén och var rådvill. De andra höll på att natta sig, men jag fick liksom inte plats. Då kom konduktörn och skulle kolla biljetter. Han gick först till vitryssarnas kupé. De hade just påbörjat sin tredje baginboxvodka och var glada till sinnes. Fram tills att de fick reda på att de inte hade liggvagnsbiljett och således inte fick fortsätta resan i kupén brevid mig.
Hur mottar ett gäng berusade vitryssar en sådan nyhet?
En kvinna med en stor resväska trängde sig förbi mig och gick in i min kupé. Hon lade sin väska på golvet och kom ut till mig.
"Ja klew påå i VÄnnesch" sade hon. "Ja schka sova härInne" sade hon därefter. "Men bistron ä öppen en schtund te" sade hon och avvek åter efter att ha mottagit ett litet förstående leende från mig.
"You have no place here" sade konduktören till vitryssarna. "You must move"
"But no is here"
"You have no place here" sade konduktören och fem molokna belarussians lämnade kupén. Utan diskussion.
"YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEY" tänkte jag. "No vodkaparty in my alley" tänkte jag.
Så visade jag konduktören min biljett. Alla andra damer i min kupé visade sin biljett.
"Det skall vara en kvinna till" sade konduktören som nu stod med ryggen emot mig, blickandes in i kupén som jag inte hade tillträde till.
"Det är bara vi" sade Morran surt.
"Hon gick till bistron" försökte jag förklar till konduktörsryggen.
"Det är bara vi" sade Morran åter.
"Ursäkta, det kom på en kvinna i Vännäs" sade jag igen, "Hon satte sin väska där" sade jag och pekade på väskan som förhindrade min entré i kupén, "och hon gick till bistron". Konduktören tittade frågande på mig.
"Vad heter hon" frågade han.
"Ehhh" sade jag. Jag inser att man på en tur på hundra mil blir lite familj med dem man reser med, men jag hade ju faktiskt inte bytt särskilt många ord med kvinnan som klev på i Vännäs. Jag hade inte bytt några ord alls. Konduktören frågade mig om hon hette ett efternamn.
"Ehhh" sade jag. Han nöjde sig med det, bockade av på listan och gick.
Kvinnan som gick på i Vännäs kom tillbaks.
"Hej" sade hon.
"Hej" sade jag.
"Vårt tåg var förschenat" sade hon. "Men dä må vara värre för er för vi hade bistron hos oss". Så gick hon in i kupén och jag gick efter. Vi borstade tänderna i kanon och sedan lade vi oss.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator var tredje sekund. Fönstret stod vidöppet och jag bäddade min mittslaf medan jag satt på den. Jag tände min läslampa och fortsatte förkovra mig om Gulag.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator. Hon hade dock blivit trött och stängde ned datorn. Men man måste vara tillgänglig!
"Piiip" sade hennes mobil varje gång hon sände ett sms.
"Bipbip" sade den varje gång hon mottog ett sms. Utom ibland. Då sade den "Biding".
Fönstret stod vidöppet och det drog rätt in på mig som hade mittslafen. Morran hade släckt sin läslampa. Åttitalisttjejen korrensponderade och Feminadamen låg och läste, så även norrländskan som klev på i Vännäs.
"Är det ok om jag stänger fönstret" frågade jag.
"Ja" hördes från slafen ovanför min, det vill säga Morrans. "Om du gör det tyst".
"Bipbip" sade åttitalisttjejens mobil.
"MEN FÖR I HELVETE SKÄLL PÅ HENNE INTE PÅ MIG" ville jag vråla när jag stängde fönstret. Jag lade mig och läste och läste och läste och SÅ släckte jag lampan för att sova som alla andra. Det enda som störde nattron var "Bipbip" lite då och då, och ibland ett "piip". Och Morrans snarkningar.
Vid två bullrade det till. Vi hade stannat, gud vet var, men där skulle en gravt överviktig kvinna på i alla fall. Och hon skulle sova i vår kupé. Hon verkade dock helt omedveten om att det redan låg fem kvinnor som sökte nattro i kupén. Dunder och brak. Mekamöka. Jag vaknade och jag var inte road. Morran snarkade dock vidare.
Vid tre bullrade det till igen. They had a place there. The family from hell.
Det är klart att trefyra, kanske hundra ungar, som skall påbörja sin resa till syd är trötta och griniga. Särskilt när tåget är två timmar sent. Det är självklart att det låter när en familj hyser in sig i en kupé. Jag säger inget om barnen. Men tro mig. Det är skottpengar på vissa föräldrar!
I vitryssarnas kupé, vitryssarna som förmodligen nu låg däckade och helt tysta någonannanstans i tåget, hade familjen från helvetet inkvarterat sig. HELVETE vilket väsen! Det bonkades och bunkades, det slamrades, det skreks, det väsnades och det var armaggedon multum.
"NEJ, NU SKALL VI SOVA" vrålade pappan. "NU SKALL VI SOVA SÅ NU TAR VI AV OSS" vrålade han vidare. Barnen höll inte med.
"EN LITEN STUND TILL" vrålade pappan, "SEDAN SKALL VI SOVA"
Mellanslafen i kupén brevid mig skulle uppenbarligen begagnas av två eller fler barn. Mellanväggarna på kupévagnar är inte tjocka. Jag kände det som om de små godingarna sparkade mig direkt i magen. Jag svor en helig ed. Klockan 8.00 skulle jag ställa mig utanför deras jävla kupé och börja ringa till gud och alla människor med hög röst. De skulle få lida. De skulle få lida på samma sätt som jag fick lida! So fucking help me God!
Morrans snarkningar upphörde och jag hoppades att hon skulle agera. Men icke. Hon var en slö Morra.
Jag vet inte när jag lyckades somna.
Men klockan halv sju vaknade jag av att den nytillkomna tjockisen vaknat. Hon var hungrig. Med en diskretion som en valross rotade hon fram en macka från sin väska och sträckte sig efter en vattentetra. Hon hade emellertid inte en tanke på att lämna kupén under sin frukost. Eller jo, hon hade en tanke att lämna kupén - hon gick ut och drog ifrån gardinerna så att ljuset flödade in i ansiktet på mig och efter att ha fullbordat ett förmodat toalettbesök så återkom hon och drog blott tillbaks gardinen på sin sida. Därefter satte hon sig och åt.
Och som hon åt.
Hon smackade. Hon sörplade. Efter varje klunk hon drack så sade hon AAAAAAAAAAAAAH. Därefter så fortsatte hon smacka och sörpla och smacka. Jag sade "macka" innan. Correction - skogaholmslimpa delad i två. Jag kved, men jag tänkte att hon kanske skulle hoppa av tåget snart, det var hennes frulle, hon skulle göra sig i ordning, hon skulle hoppa av, hon hade bråttom, hon var morgontrött, men NÄ. Efter fullbordad frulle så lade hon sig ned och började åter att snarka.
Strax efter sju gick jag upp och gick ut i korridoren. Vitryssarnas kupé var åter tom. Hämden är min säger Herren, och aldrig har det varit mer tydligt. Familjen från helvetet hade redan lämnat tåget!
Jag smög in i min kupé och hämtade min bok och min macka och min cola och satt i korridoren och läste. Ty familjen från helvetet skulle ju kunna vara i bistron. Jag vet first hand att barn kan vakna tidigt!
Vid åtta kom Morran ut, och därefter kom Feminatanten ut. Sedan kom kvinnan som gick på i Vännäs ut. Alla utom Morran satt i korridoren och såg olyckliga ut.
Ungtjejen och Fettotanten kom aldrig ut. De vägrade. De låg där inne och vråltrynade, helt omedvetna om att de var hatade, oh så hatade, av oss som ville sitta någolunda bekvämt men inte hade geisten att väcka dem.
Vid nio kom tjocka tanten ut. Jag lackade därmed och satte mig i kupén tillhörig helvetesfamiljen. Feminatanten joinade mig ganska raskt. Så inte Morran som återkommit från var hon nu hade varit som satt i korridoren och lät alla, utom åttitalistbruden, veta att folk minsann inte visar hänsyn. Jag gick för att borsta tänderna.
Toan i vår vagn var sönder. Det var stopp. Den var hyperäcklig. Så jag gick genom en riktig sovvagn (jag har hela tiden beskrivit tillvaron i en liggvagn, är osäker på om jag benämnt den sovvagn, I am sooooo sorry i så fall) för att komma till nästa toa. För att passera den fick jag gå igenom en sittvagn där de flesta fortfarande sov. I toakön fick jag dock höra att ett gäng ryssar partat utavbarahelvete och att de hållit en hel vagn vakna.
Ah, så jääääävla ointressant! Jag tänker inte berätta om besserwisserpensionären från Norrland som korrigerade den ensamåkande nioåringen från ett skilsmässohem fyllt med penningar, kapitalvaror, sommarhem och annat.
Jag hoppar över detaljer som den nedramlade fågelungen och hippiekillen med gitarrfodralet.
Åttitalisttjejen hade som jag ågren över fördröjningen. Hon är emellertid åttitalist och har inte samma telefonmoral som vi andra i kupén. Vi ringde också våra vänner och bekanta, våra nära och kära, men vi lämnade kupén när vi skulle göra det. Så inte åttitalisttjejen. På detta vis fick jag veta att åttitalisttjejen var tillsammans med en riktig goding, bosatt i Göteborg som arbetade på samma ställe som hon. Jag fick vidare veta att hon skulle jobba dagen efter och att hon arbetade på någon form av restaurang/bar och att hon tyckte att den enda som var något mer flashig än hon själv var den killen som arbetade på samma ställe och att de skulle återkonsumera sitt förhållande snabbt och lätt innan arbetspassets början.
BLOINK sade hennes dator om och om igen.
Klockan 22.45 kom stockholmståget. Detta innebar att det skulle köras fram, det skulle köras tillbaka, det skulle köras fram igen - men SEDAN var vi på väg!!!
BLOINK sade åttitalisttjejens dator om och om igen. Vitryssarna partade, barnen bråkade och jag trotsade Morran och gav efter för min hunger och åt min macka.
Feminatanten som tidigare varit mild och rar fick plötsligt nog.
"Nä" sade hon. "Nu skall jag sova". Morran, som jag uppfattat som en diktatorisk Morra, en som ständigt tog kommandot, reste sig genast och jag insåg att den överhettade Morran tagit hänsyn till oss andra. Hon såg lättad ut. Äntligen skulle hon få lägga sina Morrhår på det uppochnedvända nackstödet som SJ använder som huvudkuddar i sovvagnar.
Jag skojar inte - på tio minuter var kupén bäddad! Men jag hade inte bytt om! Jag fick inte plats! Jag var the bad guy i kupén!
En kvart efter Vännäs stod jag utanför kupén och var rådvill. De andra höll på att natta sig, men jag fick liksom inte plats. Då kom konduktörn och skulle kolla biljetter. Han gick först till vitryssarnas kupé. De hade just påbörjat sin tredje baginboxvodka och var glada till sinnes. Fram tills att de fick reda på att de inte hade liggvagnsbiljett och således inte fick fortsätta resan i kupén brevid mig.
Hur mottar ett gäng berusade vitryssar en sådan nyhet?
En kvinna med en stor resväska trängde sig förbi mig och gick in i min kupé. Hon lade sin väska på golvet och kom ut till mig.
"Ja klew påå i VÄnnesch" sade hon. "Ja schka sova härInne" sade hon därefter. "Men bistron ä öppen en schtund te" sade hon och avvek åter efter att ha mottagit ett litet förstående leende från mig.
"You have no place here" sade konduktören till vitryssarna. "You must move"
"But no is here"
"You have no place here" sade konduktören och fem molokna belarussians lämnade kupén. Utan diskussion.
"YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEY" tänkte jag. "No vodkaparty in my alley" tänkte jag.
Så visade jag konduktören min biljett. Alla andra damer i min kupé visade sin biljett.
"Det skall vara en kvinna till" sade konduktören som nu stod med ryggen emot mig, blickandes in i kupén som jag inte hade tillträde till.
"Det är bara vi" sade Morran surt.
"Hon gick till bistron" försökte jag förklar till konduktörsryggen.
"Det är bara vi" sade Morran åter.
"Ursäkta, det kom på en kvinna i Vännäs" sade jag igen, "Hon satte sin väska där" sade jag och pekade på väskan som förhindrade min entré i kupén, "och hon gick till bistron". Konduktören tittade frågande på mig.
"Vad heter hon" frågade han.
"Ehhh" sade jag. Jag inser att man på en tur på hundra mil blir lite familj med dem man reser med, men jag hade ju faktiskt inte bytt särskilt många ord med kvinnan som klev på i Vännäs. Jag hade inte bytt några ord alls. Konduktören frågade mig om hon hette ett efternamn.
"Ehhh" sade jag. Han nöjde sig med det, bockade av på listan och gick.
Kvinnan som gick på i Vännäs kom tillbaks.
"Hej" sade hon.
"Hej" sade jag.
"Vårt tåg var förschenat" sade hon. "Men dä må vara värre för er för vi hade bistron hos oss". Så gick hon in i kupén och jag gick efter. Vi borstade tänderna i kanon och sedan lade vi oss.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator var tredje sekund. Fönstret stod vidöppet och jag bäddade min mittslaf medan jag satt på den. Jag tände min läslampa och fortsatte förkovra mig om Gulag.
"BLOINK" sade åttitalisttjejens dator. Hon hade dock blivit trött och stängde ned datorn. Men man måste vara tillgänglig!
"Piiip" sade hennes mobil varje gång hon sände ett sms.
"Bipbip" sade den varje gång hon mottog ett sms. Utom ibland. Då sade den "Biding".
Fönstret stod vidöppet och det drog rätt in på mig som hade mittslafen. Morran hade släckt sin läslampa. Åttitalisttjejen korrensponderade och Feminadamen låg och läste, så även norrländskan som klev på i Vännäs.
"Är det ok om jag stänger fönstret" frågade jag.
"Ja" hördes från slafen ovanför min, det vill säga Morrans. "Om du gör det tyst".
"Bipbip" sade åttitalisttjejens mobil.
"MEN FÖR I HELVETE SKÄLL PÅ HENNE INTE PÅ MIG" ville jag vråla när jag stängde fönstret. Jag lade mig och läste och läste och läste och SÅ släckte jag lampan för att sova som alla andra. Det enda som störde nattron var "Bipbip" lite då och då, och ibland ett "piip". Och Morrans snarkningar.
Vid två bullrade det till. Vi hade stannat, gud vet var, men där skulle en gravt överviktig kvinna på i alla fall. Och hon skulle sova i vår kupé. Hon verkade dock helt omedveten om att det redan låg fem kvinnor som sökte nattro i kupén. Dunder och brak. Mekamöka. Jag vaknade och jag var inte road. Morran snarkade dock vidare.
Vid tre bullrade det till igen. They had a place there. The family from hell.
Det är klart att trefyra, kanske hundra ungar, som skall påbörja sin resa till syd är trötta och griniga. Särskilt när tåget är två timmar sent. Det är självklart att det låter när en familj hyser in sig i en kupé. Jag säger inget om barnen. Men tro mig. Det är skottpengar på vissa föräldrar!
I vitryssarnas kupé, vitryssarna som förmodligen nu låg däckade och helt tysta någonannanstans i tåget, hade familjen från helvetet inkvarterat sig. HELVETE vilket väsen! Det bonkades och bunkades, det slamrades, det skreks, det väsnades och det var armaggedon multum.
"NEJ, NU SKALL VI SOVA" vrålade pappan. "NU SKALL VI SOVA SÅ NU TAR VI AV OSS" vrålade han vidare. Barnen höll inte med.
"EN LITEN STUND TILL" vrålade pappan, "SEDAN SKALL VI SOVA"
Mellanslafen i kupén brevid mig skulle uppenbarligen begagnas av två eller fler barn. Mellanväggarna på kupévagnar är inte tjocka. Jag kände det som om de små godingarna sparkade mig direkt i magen. Jag svor en helig ed. Klockan 8.00 skulle jag ställa mig utanför deras jävla kupé och börja ringa till gud och alla människor med hög röst. De skulle få lida. De skulle få lida på samma sätt som jag fick lida! So fucking help me God!
Morrans snarkningar upphörde och jag hoppades att hon skulle agera. Men icke. Hon var en slö Morra.
Jag vet inte när jag lyckades somna.
Men klockan halv sju vaknade jag av att den nytillkomna tjockisen vaknat. Hon var hungrig. Med en diskretion som en valross rotade hon fram en macka från sin väska och sträckte sig efter en vattentetra. Hon hade emellertid inte en tanke på att lämna kupén under sin frukost. Eller jo, hon hade en tanke att lämna kupén - hon gick ut och drog ifrån gardinerna så att ljuset flödade in i ansiktet på mig och efter att ha fullbordat ett förmodat toalettbesök så återkom hon och drog blott tillbaks gardinen på sin sida. Därefter satte hon sig och åt.
Och som hon åt.
Hon smackade. Hon sörplade. Efter varje klunk hon drack så sade hon AAAAAAAAAAAAAH. Därefter så fortsatte hon smacka och sörpla och smacka. Jag sade "macka" innan. Correction - skogaholmslimpa delad i två. Jag kved, men jag tänkte att hon kanske skulle hoppa av tåget snart, det var hennes frulle, hon skulle göra sig i ordning, hon skulle hoppa av, hon hade bråttom, hon var morgontrött, men NÄ. Efter fullbordad frulle så lade hon sig ned och började åter att snarka.
Strax efter sju gick jag upp och gick ut i korridoren. Vitryssarnas kupé var åter tom. Hämden är min säger Herren, och aldrig har det varit mer tydligt. Familjen från helvetet hade redan lämnat tåget!
Jag smög in i min kupé och hämtade min bok och min macka och min cola och satt i korridoren och läste. Ty familjen från helvetet skulle ju kunna vara i bistron. Jag vet first hand att barn kan vakna tidigt!
Vid åtta kom Morran ut, och därefter kom Feminatanten ut. Sedan kom kvinnan som gick på i Vännäs ut. Alla utom Morran satt i korridoren och såg olyckliga ut.
Ungtjejen och Fettotanten kom aldrig ut. De vägrade. De låg där inne och vråltrynade, helt omedvetna om att de var hatade, oh så hatade, av oss som ville sitta någolunda bekvämt men inte hade geisten att väcka dem.
Vid nio kom tjocka tanten ut. Jag lackade därmed och satte mig i kupén tillhörig helvetesfamiljen. Feminatanten joinade mig ganska raskt. Så inte Morran som återkommit från var hon nu hade varit som satt i korridoren och lät alla, utom åttitalistbruden, veta att folk minsann inte visar hänsyn. Jag gick för att borsta tänderna.
Toan i vår vagn var sönder. Det var stopp. Den var hyperäcklig. Så jag gick genom en riktig sovvagn (jag har hela tiden beskrivit tillvaron i en liggvagn, är osäker på om jag benämnt den sovvagn, I am sooooo sorry i så fall) för att komma till nästa toa. För att passera den fick jag gå igenom en sittvagn där de flesta fortfarande sov. I toakön fick jag dock höra att ett gäng ryssar partat utavbarahelvete och att de hållit en hel vagn vakna.
Ah, så jääääävla ointressant! Jag tänker inte berätta om besserwisserpensionären från Norrland som korrigerade den ensamåkande nioåringen från ett skilsmässohem fyllt med penningar, kapitalvaror, sommarhem och annat.
Det är inte målet som gör resan värd... Eller, jo.
Så, har man varit bortrest så skall man åka hem.
Med SJ.
Men den här resan, sade både min nu varande make och min väninna som rest sträckan tidigare, var inte lika farlig som resan upp. Tåget från Ume startar nämligen vid åtta.
"Så man behöver inte supa sig full i bistron" förklarade min make. "Man somnar ganska lätt på hemvägen"
Solen sken från klar himmel, något som den inte gjort särskilt ofta under min vistelse i det nordliga norr. Det var därför efter ett visst knorr som jag satte mig i bilen till stada för att gå på tåget.
Jag skulle sitta i samma vagn som på vägen upp, men denna gång i kupén brevid mitt forna hem.
I min lilla kappsäck hade jag denna gång packat ordentligt. Jag hade en stor flaska cola och jag hade två megabaguetter med rostbiff och potatissallad. Det var inte så mycket snålhet som ett statement. Jag anser inte att SJs prissättning på torra äckliga mackor är adekvat. Nä. Det gör jag inte. Revolution! Medhavda mackor! Power to the people! Jag hade inte heller läst särskilt mycket i min Gulagbibel under veckan så den fick hänga med den också.
Heinziman hade inför resan upp varnat mig för tanter som vill ha värmen på på max. Resan upp spenderades i en kupé där värme och kyla tycktes egalt för de resande. Det hade således inte varit några problem alls. Det var inte så att jag på något sätt tvivlade på min makes kunnande i fråga om tågresor till Norrland, men jag kände mig ganska tillfreds där på perrongen där jag stod med armarna kring min make och väntade på att det var dags att gå in i tåget. Jag hyste även förhoppningar om att denna resa inte skulle innebära manligt sällskap i damkupén och att min kvot av nervpåverkande söta små barn var fylld för sommaren.
En skåpbil svängde upp på parkeringen. Registreringsskylten talade om att den var från ett annat land. Inte vilket land som helst utan ett rike som jag, via den aktuella litteraturen i min väska, just höll på att införskaffa mig ytterligare kunskap om. Ut ur skåpbilen hoppade en sju åtta unga män. Av klädsel, frisyr och utseende (samt naturligtvis ledtråden på registreringsskylten) kunde blott en blind ta fel på deras språkliga och etniska bakgrund. En döv skulle hört dem.
Jag suckade i mitt inre när halva sällskapet gick på min vagn och dessutom satte sig i kupén brevid min. Halva sällskapet Ivanovitj stod utanför, halva satt inne i kupén och de skojade och glammade på ett sätt som Dostojevskij aldrig skrivit om. Jag höll mina armar kring min make ute på perrongen och suckade något om hur typiskt saker och ting är.
Men, ryskan? Mina öron spetsades. Vad var det för jävla ryska?
Mina kunskaper i det ryska språket är inte direkt lysande, det kan erkännas. Men jag har hört det talas en och annan gång. Den här rotvälskan som talades var lika lik ryska som texasengelska är lik oxfordvarianten av dito. Nyfiken blev jag.
"Minsk" sade den ena ryssen i en mening som både jag och Heinziman uppfattade just efter att jag viskat i hans öra att jag inte visste varifrån herrarna härstammade.
Aha, sade mitt undermedvetna. Det är inte ryssar som skall vara i kupén brevid min hela natten, det är vänner från Belarus.
Hans och jag började skratta lite lätt. Tänk som det kan bli! Herrar från Belarus i kupén brevid min hela vägen till Götet... Säkert. Och vodkan lär ju flöda, tänkte jag, för det verkade vara partyglada unga män.
En sur tant kom dragandes med sitt bagage. Hon OSADE surhet. Hon var så sur där hon gick med sina resväskor att jag trodde att vitryssarna skulle tystna när hon passerade dem. De märkte dock inte denna norrländska Morra. Som hoppade på min vagn.
"Säkert min kupé" väste jag till Heinziman. "Jag sätter tio spänn på att det är min kupé"
"och det är hon som är värmetanten" fortsatte jag. "Jag sätter tio spänn på att det är hon som är värmetanten"
"Måla inte fan på väggen" lugnade min make mig.
En man med två vilt skrikande barn hoppade på min vagn.
"Kupén brevid min" sade jag tvärsäkert. "Jag sätter tio spänn på att de skall sitta i kupén brevid min"
Tiden började dra ihop sig. Trettio sekunder innan avgång stänger SJ dörrarna. Det är viktigt om man vill komma i tid.
"Tänk om jag bara kunnat stanna i några timmar till" suckade jag. "Tänk vad skönt det hade varit att stanna i stugan bara ett par timmar mer. Bada. Äta lite kvällsmat. Gulla med sonen... Tänk om man bara hade fått ett par timmar till, hoppat på tåget vid tiotiden och så bara kunnat gå och lägga sig direkt" sade jag.
Och hoppade upp på tåget.
Jag gick in i min kupé. Mycket riktigt satt Morran vid fönstret med sina gigantiska resväskor under bordet. Mitt emot henne satt en annan dam i samma ålder, femtiplus. Skillnaden mellan Morran och den andra damen var markant. Medans Morran var Morran så var den andra damen en sådan där modemedveten dam som läste Femina och såg nöjd ut i designerbågar. Trots att hennes ben krossades av Morrans bagage.
Brevid henne satt en ung mö, född någon gång på åttitalets senare del. Denna dam satt med sin laptop i lappen och mailade frenetiskt. "BLOINK" sade det var gång hon fick ett nytt meddelande.
Min plats var brevid Morran. Eftersom platsen brevid mig var ledig satte jag mig på behörigt avstånd. Morran utstrålade allt vad Morror utstrålar. Som en gammal Hattifnatt så kände jag mig mycket, mycket liten. (Eller var jag Snusmumrik? Jag kommer fan i min lilla låda inte ihåg... Jag vet att min polare var Snorkfröken i alla fall... Hur kan man minnas alla sina gamla fylleidentiteter? När jag var liten var jag i alla fall enligt alla vansinnigt lik Lilla My, både till utseende och kynne. Sade hela släkten.)
Jag grävde snabbt upp min Gulagtegelsten och läste om de olycksaliga som satt i läger under andra världskriget.
Tåget startade. Vi hann inte ut från perrongen innan Morran hade rest sig upp och öppnat fönstret.
"HA" tänkte jag, "Hon ÄR ingen full-pådrag-på-värmen-kärring! BRA" tänkte jag.
"Kan du dra ner värmen" fräste Morran till den unga mön med laptopen.
"Jag tror att den står på det minsta" sade den unga damen.
"Kan du dra ner värmen" upprepade Morran. "De brukar sätta på värme och man måste dra ner den för annars blir det för varmt"
Åttitalisttjejen reste lydigt på sig och tittade på termostaten.
"Den står i botten" sade hon skuldmedvetet. Tanten suckade sådär högt som Morror gör när någon visat på ett påtagligt sätt att de inte mött upp till hennes standard.
Jag fortsatte begrava mig i de lycksaliga ryska lägerfångarna som inte åkte på en resa genom hela Sverige i en sovvagn.
Plötsligt föll en mörk skugga över mig. Jag lyfte mina ögon och fann mig fullkomligt begravd i Morran.
"Jag skall ha en tidning" fräste hon. "De hänger på väggen BAKOM DIG" fräste hon vidare och lät mig på alla tydliga sätt veta att jag var en fullkomligt oborstad idiot som inte begrep att jag var i vägen, förmodligen på grund av bristande uppfostran och respekt för Morror på tåg.
"Ursäkta" pep jag och gjorde mig så liten jag bara kunde medans Morran slet åt sig ett nummer av gratistidningen SJ lägger ut i sina vagnar.
"BLOINK" sade den unga tjejens dator för femtifjärde gången på tio minuter.
I kupén bakom mig hade mina nyfunna vänner från Belarus förmodligen öppnat sin första flarra vodka. I kupén framför mig slogs de onda barnen redan.
"BLOINK" sade åttitalistbrudens dator.
Jag avundades de som hyste annorlunda politiska åsikter i Sovjetunionen under andra världskriget och försökte finna frid genom att läsa om deras himmelrike.
Cirka 20 minuter utanför Umeå ligger ett samhälle som heter Vännäs. Enligt min make finns där ett snowboardgymnasium. Det man ser från tåget är en gammal, icke brukbar tennisplan. På denna plan har ortens, förmodligen, ungdomar byggt mediokra skateboardramper. I övrigt tycks det inte finnas något i Vännäs. Vi körde in i Vännäs.
"BOOOOOING" sade SJs högtalarsystem. Därefter sade en, som jag gissade, röst blablablablabla22.50blabla. Hela kupén frös till is. Jag och Feminadamen stirrade på varandra.
22.50? SADE de 22.50? Vad betydde 22.50? Inte vad vi trodde, väl?
Morran gjorde en insats. En sådan insats som Morror faktiskt gör väl. Hon hoppade upp som en yster fästing från högt gräs när en kisekatt kommer strosande och försvann ut genom kupédörren. När hon kom tillbaks efter tre minuter så sade hon inte ett ord, hon föll bara ned på sitt säte med en sur suck.
Feminadamen tittade på mig. Jag tittade på Feminadamen.
"SADE de 22.50" frågade jag Feminadamen och hoppades att Morran skulle räta ut frågetecknen.
"Jaaa" sade Feminadamen, "jag tror det. Eller 22.15" Vi tittade båda med viss skräck på Morran som inte gav ifrån sig ett läte. "De sade något om stockholmståget, hörde jag" fortsatte Feminadamen. Morran tittade ner i sin upplaga av Kupé och lade sig inte i samtalet alls.
Morran reste på sig och försökte få ner det redan helt öppna fönstret ännu lite till.
"Hörde du vad de sade" frågade Feminadamen Morran förskrämt. Morran tittade upp på Feminadamen och lät sedan sina morriska blickar svepa ut över kupén med en allvetande min.
"Ja" sade hon torrt. "Jag gick och frågade personalen, till och med" sade hon dramatiskt. Hon fortsatte efter en kort konstpaus.
"Tåget till Stockholm är försenat och vi måste vänta in det och vi kommer att avgå cirka 22.50" Därefter satte hon sig ner. "HerreGUD vad hett här är" sade hon sedan.
Två och en halv timme, mina damer och herrar. Två och en halv timme i Vännäs!!!
Eftersom bistron satt på Stockholmståget fanns det ingenting att äta eller dricka. Denna information hörde jag fräsas från en tågvärd till en ung man som undrade om det kanske gick att få sig lite kaffe när jag gått ut på perrongen för att få lite luft. "Det finns vatten i kupéerna" fräste värden vidare.
Vitryssarna såg sin chans att inmundiga vodka på perrongen i Vännäs. De var glada och ystra, de. Några passagerare ville uppsöka pizzerian i Vännäs.
"Det hinner vi väl" hörde jag en ung man fråga en tågvärd. Tågvärden ansåg att detta var en skymf mot företaget och fräste:
"Vi kommer inte att invänta er"
"Nä, det förstår jag väl" sade killen som frågade, "men om Stockholmståget kommer 22.50 så hinner vi ju gott och väl"
"Tåget kan komma tidigare" fräste tågvärden.
"Hur mycket tidigare" frågade killen som var hungrig och som förmodligen hade tänkt att äta lite överprissatta räkmackor i tågbistron.
"Det vet inte jag" fräste tågvärden.
"Men det kommer väl inte MYCKET tidigare än 22.50" undrade killen.
"Det kan inte jag ta något ansvar för" fräste tågvärden.
Jag gick på vagnen igen och satte mig i kupén. "BOINK" sade åttitalistbrudens dator var tredje minut. Jag kände att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på Gulag, särskilt inte när de vitryska herrarna uppenbarligen öppnat sin andra flaska vodka och ungarna förmodligen höll på att slå ihjäl varandra för sextonde gången i ordningen. Jag öppnade därför min colaflaska.
"PSSSSSSSST" sade min colaflaska och Morran reagerade som om hon fått en stöt. Hon blängde på mig.
"MEN VAFFAN BLÄNG PÅ BLOINGTJEJEN OCKSÅ" hade jag lust att skrika, men istället tog jag en liten, liten klunk på min cola och satte den i sätet brevid mig. Jag tog upp en av mina medhavda mackor. Morran blängde. Jag tog ett bett. "Blopp" sade det när en stor klick potatissallad träffade mitt mellangärde. Morran blängde något otroligt.
Jag letade upp en servett i min mammahandväska (THANK U GOD) och tog bort potatissalladen. Eftersom Morrans väska på ett effektivt sätt blockerade vår kupés papperskorgspåsar reste jag mig och slängde skräpet i korridoren. Med min macka liggandes på min Gulagbok. Fint och ordentligt. Jag satte mig ner igen och kände Morrans blickar förinta mig. Jag tog ytterligare ett bett på min macka. Rostbiffskivan gick inte av!!! Jag hade en slamsa rostbiff hängandes mellan min baguette och min mun och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skämdes. Mina framtänder malde frenetiskt som sågar, slöa sågar, I may add, och jag ville sjunka genom golvet. Morran blängde.
När jag slafsat i mig rostbiffsskivan så lade jag omsorgsfullt tillbaks min rostbiffbaguette i gladpacken och packade ner alltsammans igen och gick ut på perrongen och ringde en kollega som smsat mig för att gratta till bröllopet. Som lök på laxen (och här tror jag att uttrycket är passande OAVSETT ifall det är den mening som VI har på uttrycket eller den tolkning som vi fick lära oss i Halmstad är den riktiga) berättade hon något riktigt olustigt om min arbetsplats. Kul när bara en vecka av semestern förflutit, man är strandad i Vännäs och är tillintetgjord av Morran...
Nåja... Det här blir långt. Jag lämnar en cliffhanger och går och ger min son gröt.
Kommer jag någonsin från Vännäs? Kommer vitryssarna hitta på något mer? Kommer åttitalistbrudens dator framgent ge ifrån sig BLOINK? Kommer det på ytterligare passagerare i kupén?
Vänta och se, vänta och se!!!
Med SJ.
Men den här resan, sade både min nu varande make och min väninna som rest sträckan tidigare, var inte lika farlig som resan upp. Tåget från Ume startar nämligen vid åtta.
"Så man behöver inte supa sig full i bistron" förklarade min make. "Man somnar ganska lätt på hemvägen"
Solen sken från klar himmel, något som den inte gjort särskilt ofta under min vistelse i det nordliga norr. Det var därför efter ett visst knorr som jag satte mig i bilen till stada för att gå på tåget.
Jag skulle sitta i samma vagn som på vägen upp, men denna gång i kupén brevid mitt forna hem.
I min lilla kappsäck hade jag denna gång packat ordentligt. Jag hade en stor flaska cola och jag hade två megabaguetter med rostbiff och potatissallad. Det var inte så mycket snålhet som ett statement. Jag anser inte att SJs prissättning på torra äckliga mackor är adekvat. Nä. Det gör jag inte. Revolution! Medhavda mackor! Power to the people! Jag hade inte heller läst särskilt mycket i min Gulagbibel under veckan så den fick hänga med den också.
Heinziman hade inför resan upp varnat mig för tanter som vill ha värmen på på max. Resan upp spenderades i en kupé där värme och kyla tycktes egalt för de resande. Det hade således inte varit några problem alls. Det var inte så att jag på något sätt tvivlade på min makes kunnande i fråga om tågresor till Norrland, men jag kände mig ganska tillfreds där på perrongen där jag stod med armarna kring min make och väntade på att det var dags att gå in i tåget. Jag hyste även förhoppningar om att denna resa inte skulle innebära manligt sällskap i damkupén och att min kvot av nervpåverkande söta små barn var fylld för sommaren.
En skåpbil svängde upp på parkeringen. Registreringsskylten talade om att den var från ett annat land. Inte vilket land som helst utan ett rike som jag, via den aktuella litteraturen i min väska, just höll på att införskaffa mig ytterligare kunskap om. Ut ur skåpbilen hoppade en sju åtta unga män. Av klädsel, frisyr och utseende (samt naturligtvis ledtråden på registreringsskylten) kunde blott en blind ta fel på deras språkliga och etniska bakgrund. En döv skulle hört dem.
Jag suckade i mitt inre när halva sällskapet gick på min vagn och dessutom satte sig i kupén brevid min. Halva sällskapet Ivanovitj stod utanför, halva satt inne i kupén och de skojade och glammade på ett sätt som Dostojevskij aldrig skrivit om. Jag höll mina armar kring min make ute på perrongen och suckade något om hur typiskt saker och ting är.
Men, ryskan? Mina öron spetsades. Vad var det för jävla ryska?
Mina kunskaper i det ryska språket är inte direkt lysande, det kan erkännas. Men jag har hört det talas en och annan gång. Den här rotvälskan som talades var lika lik ryska som texasengelska är lik oxfordvarianten av dito. Nyfiken blev jag.
"Minsk" sade den ena ryssen i en mening som både jag och Heinziman uppfattade just efter att jag viskat i hans öra att jag inte visste varifrån herrarna härstammade.
Aha, sade mitt undermedvetna. Det är inte ryssar som skall vara i kupén brevid min hela natten, det är vänner från Belarus.
Hans och jag började skratta lite lätt. Tänk som det kan bli! Herrar från Belarus i kupén brevid min hela vägen till Götet... Säkert. Och vodkan lär ju flöda, tänkte jag, för det verkade vara partyglada unga män.
En sur tant kom dragandes med sitt bagage. Hon OSADE surhet. Hon var så sur där hon gick med sina resväskor att jag trodde att vitryssarna skulle tystna när hon passerade dem. De märkte dock inte denna norrländska Morra. Som hoppade på min vagn.
"Säkert min kupé" väste jag till Heinziman. "Jag sätter tio spänn på att det är min kupé"
"och det är hon som är värmetanten" fortsatte jag. "Jag sätter tio spänn på att det är hon som är värmetanten"
"Måla inte fan på väggen" lugnade min make mig.
En man med två vilt skrikande barn hoppade på min vagn.
"Kupén brevid min" sade jag tvärsäkert. "Jag sätter tio spänn på att de skall sitta i kupén brevid min"
Tiden började dra ihop sig. Trettio sekunder innan avgång stänger SJ dörrarna. Det är viktigt om man vill komma i tid.
"Tänk om jag bara kunnat stanna i några timmar till" suckade jag. "Tänk vad skönt det hade varit att stanna i stugan bara ett par timmar mer. Bada. Äta lite kvällsmat. Gulla med sonen... Tänk om man bara hade fått ett par timmar till, hoppat på tåget vid tiotiden och så bara kunnat gå och lägga sig direkt" sade jag.
Och hoppade upp på tåget.
Jag gick in i min kupé. Mycket riktigt satt Morran vid fönstret med sina gigantiska resväskor under bordet. Mitt emot henne satt en annan dam i samma ålder, femtiplus. Skillnaden mellan Morran och den andra damen var markant. Medans Morran var Morran så var den andra damen en sådan där modemedveten dam som läste Femina och såg nöjd ut i designerbågar. Trots att hennes ben krossades av Morrans bagage.
Brevid henne satt en ung mö, född någon gång på åttitalets senare del. Denna dam satt med sin laptop i lappen och mailade frenetiskt. "BLOINK" sade det var gång hon fick ett nytt meddelande.
Min plats var brevid Morran. Eftersom platsen brevid mig var ledig satte jag mig på behörigt avstånd. Morran utstrålade allt vad Morror utstrålar. Som en gammal Hattifnatt så kände jag mig mycket, mycket liten. (Eller var jag Snusmumrik? Jag kommer fan i min lilla låda inte ihåg... Jag vet att min polare var Snorkfröken i alla fall... Hur kan man minnas alla sina gamla fylleidentiteter? När jag var liten var jag i alla fall enligt alla vansinnigt lik Lilla My, både till utseende och kynne. Sade hela släkten.)
Jag grävde snabbt upp min Gulagtegelsten och läste om de olycksaliga som satt i läger under andra världskriget.
Tåget startade. Vi hann inte ut från perrongen innan Morran hade rest sig upp och öppnat fönstret.
"HA" tänkte jag, "Hon ÄR ingen full-pådrag-på-värmen-kärring! BRA" tänkte jag.
"Kan du dra ner värmen" fräste Morran till den unga mön med laptopen.
"Jag tror att den står på det minsta" sade den unga damen.
"Kan du dra ner värmen" upprepade Morran. "De brukar sätta på värme och man måste dra ner den för annars blir det för varmt"
Åttitalisttjejen reste lydigt på sig och tittade på termostaten.
"Den står i botten" sade hon skuldmedvetet. Tanten suckade sådär högt som Morror gör när någon visat på ett påtagligt sätt att de inte mött upp till hennes standard.
Jag fortsatte begrava mig i de lycksaliga ryska lägerfångarna som inte åkte på en resa genom hela Sverige i en sovvagn.
Plötsligt föll en mörk skugga över mig. Jag lyfte mina ögon och fann mig fullkomligt begravd i Morran.
"Jag skall ha en tidning" fräste hon. "De hänger på väggen BAKOM DIG" fräste hon vidare och lät mig på alla tydliga sätt veta att jag var en fullkomligt oborstad idiot som inte begrep att jag var i vägen, förmodligen på grund av bristande uppfostran och respekt för Morror på tåg.
"Ursäkta" pep jag och gjorde mig så liten jag bara kunde medans Morran slet åt sig ett nummer av gratistidningen SJ lägger ut i sina vagnar.
"BLOINK" sade den unga tjejens dator för femtifjärde gången på tio minuter.
I kupén bakom mig hade mina nyfunna vänner från Belarus förmodligen öppnat sin första flarra vodka. I kupén framför mig slogs de onda barnen redan.
"BLOINK" sade åttitalistbrudens dator.
Jag avundades de som hyste annorlunda politiska åsikter i Sovjetunionen under andra världskriget och försökte finna frid genom att läsa om deras himmelrike.
Cirka 20 minuter utanför Umeå ligger ett samhälle som heter Vännäs. Enligt min make finns där ett snowboardgymnasium. Det man ser från tåget är en gammal, icke brukbar tennisplan. På denna plan har ortens, förmodligen, ungdomar byggt mediokra skateboardramper. I övrigt tycks det inte finnas något i Vännäs. Vi körde in i Vännäs.
"BOOOOOING" sade SJs högtalarsystem. Därefter sade en, som jag gissade, röst blablablablabla22.50blabla. Hela kupén frös till is. Jag och Feminadamen stirrade på varandra.
22.50? SADE de 22.50? Vad betydde 22.50? Inte vad vi trodde, väl?
Morran gjorde en insats. En sådan insats som Morror faktiskt gör väl. Hon hoppade upp som en yster fästing från högt gräs när en kisekatt kommer strosande och försvann ut genom kupédörren. När hon kom tillbaks efter tre minuter så sade hon inte ett ord, hon föll bara ned på sitt säte med en sur suck.
Feminadamen tittade på mig. Jag tittade på Feminadamen.
"SADE de 22.50" frågade jag Feminadamen och hoppades att Morran skulle räta ut frågetecknen.
"Jaaa" sade Feminadamen, "jag tror det. Eller 22.15" Vi tittade båda med viss skräck på Morran som inte gav ifrån sig ett läte. "De sade något om stockholmståget, hörde jag" fortsatte Feminadamen. Morran tittade ner i sin upplaga av Kupé och lade sig inte i samtalet alls.
Morran reste på sig och försökte få ner det redan helt öppna fönstret ännu lite till.
"Hörde du vad de sade" frågade Feminadamen Morran förskrämt. Morran tittade upp på Feminadamen och lät sedan sina morriska blickar svepa ut över kupén med en allvetande min.
"Ja" sade hon torrt. "Jag gick och frågade personalen, till och med" sade hon dramatiskt. Hon fortsatte efter en kort konstpaus.
"Tåget till Stockholm är försenat och vi måste vänta in det och vi kommer att avgå cirka 22.50" Därefter satte hon sig ner. "HerreGUD vad hett här är" sade hon sedan.
Två och en halv timme, mina damer och herrar. Två och en halv timme i Vännäs!!!
Eftersom bistron satt på Stockholmståget fanns det ingenting att äta eller dricka. Denna information hörde jag fräsas från en tågvärd till en ung man som undrade om det kanske gick att få sig lite kaffe när jag gått ut på perrongen för att få lite luft. "Det finns vatten i kupéerna" fräste värden vidare.
Vitryssarna såg sin chans att inmundiga vodka på perrongen i Vännäs. De var glada och ystra, de. Några passagerare ville uppsöka pizzerian i Vännäs.
"Det hinner vi väl" hörde jag en ung man fråga en tågvärd. Tågvärden ansåg att detta var en skymf mot företaget och fräste:
"Vi kommer inte att invänta er"
"Nä, det förstår jag väl" sade killen som frågade, "men om Stockholmståget kommer 22.50 så hinner vi ju gott och väl"
"Tåget kan komma tidigare" fräste tågvärden.
"Hur mycket tidigare" frågade killen som var hungrig och som förmodligen hade tänkt att äta lite överprissatta räkmackor i tågbistron.
"Det vet inte jag" fräste tågvärden.
"Men det kommer väl inte MYCKET tidigare än 22.50" undrade killen.
"Det kan inte jag ta något ansvar för" fräste tågvärden.
Jag gick på vagnen igen och satte mig i kupén. "BOINK" sade åttitalistbrudens dator var tredje minut. Jag kände att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på Gulag, särskilt inte när de vitryska herrarna uppenbarligen öppnat sin andra flaska vodka och ungarna förmodligen höll på att slå ihjäl varandra för sextonde gången i ordningen. Jag öppnade därför min colaflaska.
"PSSSSSSSST" sade min colaflaska och Morran reagerade som om hon fått en stöt. Hon blängde på mig.
"MEN VAFFAN BLÄNG PÅ BLOINGTJEJEN OCKSÅ" hade jag lust att skrika, men istället tog jag en liten, liten klunk på min cola och satte den i sätet brevid mig. Jag tog upp en av mina medhavda mackor. Morran blängde. Jag tog ett bett. "Blopp" sade det när en stor klick potatissallad träffade mitt mellangärde. Morran blängde något otroligt.
Jag letade upp en servett i min mammahandväska (THANK U GOD) och tog bort potatissalladen. Eftersom Morrans väska på ett effektivt sätt blockerade vår kupés papperskorgspåsar reste jag mig och slängde skräpet i korridoren. Med min macka liggandes på min Gulagbok. Fint och ordentligt. Jag satte mig ner igen och kände Morrans blickar förinta mig. Jag tog ytterligare ett bett på min macka. Rostbiffskivan gick inte av!!! Jag hade en slamsa rostbiff hängandes mellan min baguette och min mun och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skämdes. Mina framtänder malde frenetiskt som sågar, slöa sågar, I may add, och jag ville sjunka genom golvet. Morran blängde.
När jag slafsat i mig rostbiffsskivan så lade jag omsorgsfullt tillbaks min rostbiffbaguette i gladpacken och packade ner alltsammans igen och gick ut på perrongen och ringde en kollega som smsat mig för att gratta till bröllopet. Som lök på laxen (och här tror jag att uttrycket är passande OAVSETT ifall det är den mening som VI har på uttrycket eller den tolkning som vi fick lära oss i Halmstad är den riktiga) berättade hon något riktigt olustigt om min arbetsplats. Kul när bara en vecka av semestern förflutit, man är strandad i Vännäs och är tillintetgjord av Morran...
Nåja... Det här blir långt. Jag lämnar en cliffhanger och går och ger min son gröt.
Kommer jag någonsin från Vännäs? Kommer vitryssarna hitta på något mer? Kommer åttitalistbrudens dator framgent ge ifrån sig BLOINK? Kommer det på ytterligare passagerare i kupén?
Vänta och se, vänta och se!!!
söndag 10 augusti 2008
Resa, Amanda, jag vill... Men fan inte med SJ!
Kommer nu till ytterligare en dramatisk berättelse om min sommar.
RESAN.
Jag skulle ju, som den trogna läsarinnan säkert drar sig till minnes resa medelst tåg till det nordliga Norr för att knyta hymens band.
Av skäl, som dessvärre icke var av miljöhänsyn utan blott en tom plånbok, valde jag att ta tåget. Mot bättre vetande. Snålheten bedrar visheten. Global uppvärmning - global uppschvärmning - man kommer fram med flyget. Och man lider inte helvetets alla kval medans man gör det.
Jag hade bokat en damkupé, för jag ville inte riskera att hamna med ett glatt gäng unga män som förtärde alkohol hela natten i sällskap av sin stora bärbara stereo.
Jag hade inhämtat goda råd från min kloka väninna Annikapannika som alltid är en källa till visdom. Hon hade uppmanat mig att ladda ner massa musik till telefonen ("Eh... jag har en stenåldersnokia...") eller på annat sätt ta med någon form av musikmaskin att sätta i öronen ("eh... jag har ingen..." "HAR DU INGEN" "Jo, jag HAR en mp3. Jag har nog två tillochmed men jag vet inte hur man fixar musik på den..." "Men en gammal bärbar cd-spelare har du väl" "Eh... nä..." "Du kommer att lida") och ha på mig bekväma kläder. Och så sade hon till mig att ta med mig en lättsam bok.
Min blivande make hade rått mig att gå till bistron och supa mig full för att kunna somna på vägen upp. Han är klok han. Men jag förlitade mig på min tegelstensbok om Gulag.
Jag hoppade på i Göteborg och kupén var full. Det var en kvinna som var något yngre än mig, som såg ut som att hon härstammade från det nordliga Norr. Det vill säga, hon såg ut att ha vissa socialistiska ideal. Så var det en kvinna som även hon var något yngre, hon såg ut som barnflickan från Knutby, vilket fyllde mig med ett visst mått av oro. Dessutom så satt där en kvinna i min egen ålder med en liten flicka på fyra år, nästan. Den fyraåriga flickan läste en bok om den lilla sjöjungfrun för en medelålders man som uppskattade plotten.
5 kvinnor i en kvinnokupé således. Och en man. Alltså en ledig plats.
Jag förmodade att mannen var kopplad till kvinnan med barnet på något sätt. Mellan barnets helt normala fyraårsbeteenden (hopp, skrik, klätter, maaamma, MAMMAAAA-vrål och in i själen isande diskantskratt) kom jag efter en timme on the räls att få ompröva mina förutfattade meningar. Ty de kände inte varandra! Men oj vad mycket de hade att tala om. Eller rättare sagt, mannen hade mycket att tala om. Och dottern hade mycket att tala om. Och hoppa på. Bland annat mina fötter. Ibland, när hon kröp upp i den babblande mannens knä, så satte hon sina fötter i min sida, eller i mina ben, eller i min bok.
Konduktören kom inte och kollade biljetterna förrän typ i Falköping. Eller om det var Skövde. Det framkom då att den ytterst snacksalige mannen visst hade bokat plats i damkupén.
"Det här är en damkupé" sade konduktören.
"Ja" sade den snacksalige mannen från Göteborgs skärgårdar och gjorde en för honom mycket kort utläggning om varför han fått en biljett till en damkupé som i korthet gick ut på att det var hans fru som bokat biljetten.
"Tåget är fullt" sade konduktören.
Vetskapen om att vi således skulle vara 6 kvinnor i kupén OCH en man slog mig som en hammare i huvudet.
Mannen med de många orden sade, i korthet, att det ju inte var hans problem eftersom han hade en bokad biljett.
"I en damkupé" underströk konduktören glatt. "Men om det inte är någon annan som har något emot att du sover här så..." Knutbytjejen såg ut som att hon fått ett SMS. Men hon sade inget. Jag sade inte heller något. Jag satt brevid denne man som ju inte hade gjort mig något ont alls i livet, förutom ansträngt mina trumhinnor till det yttersta, och jag hade bokat en damkupébiljett... Men jag försökte försjunka i min Gulagbok istället och oroa mig för något annat. Skit samma. Det var en medelålders gubbe i vår kupé. Det var inte fem apfulla fula drängar som partajade hela natten. Så det så.
Stationen efter kom en ny kvinna på. Hon tillfrågades icke om den manliga närvaron. Hon fick ta det som det var. Så enkelt var det.
Mannen fortsatte babbla. Nu, i en full kupé med en bonusfyraåring, kände jag klaustrofobin komma trängande. Barnet var så glatt och gulligt och så übersocialt och trevligt och sparkade så nätt och lätt på mina ben, i min sida, på min bok och den oroliga mamman möttes blott av ett vänt leende från min sida och en "Nej, nej, det gör INGENTING" när hon försökte lugna sin fullt normala dotter.
För det är ju faktiskt inte fel att vara en normal fyraåring. Det är smällar man får ta. Man får bita ihop. Se det som en kort sekvens av sitt liv. Att vara fyra år och åka tåg på ett civiliserat sätt skulle vara mycket värre än att vara fyllda 20 och åka tåg med en fyraåring som beter sig på ett normalt sätt. Men jag förbannade min otur. En fyraåring och en medelålders babblande gubbjävel. I en full kupé.
Vid niotiden blev dock den fullt normala fyraåringen en fullt normal, svintrött fyraåring. Hon blev sur och kinkig. Hon blev überförjävlig. Jag orkade inte längre. Jag lade min tegelsten om Gulag på mitt säte och tänkte att mannen som jag skulle gifta mig med förmodligen hade rätt. Det bästa var förmodligen att sätta sig i bistron och bli full, därefter smyga in i sovvagnen och krypa till kojs. Den medelålders mannen var vid det här laget utflugen ur kupén. Jag misstänkte att han kanske var i bistron, men jag är ganska duktig på att ignorera folk så jag klarar mig, tänkte jag.
Dessutom var jag hungrig.
För cirka 70 spänn får man på SJ en räkmacka av det klassiska slaget. Det klassiska SJ-slaget. En riktigt, riktigt snustorr tunn skiva toastbröd med rikligt med smör på mitten, lämnandes kanterna med saharainspiration. På det fyra, fem burkräkor, en skiva prefabkokt ägg och en rejäl klick med majjo. Och faktiskt, jag skall inte vara överdrivet neggo, en förtorkad yttepytteklyfta tomat och en mikroskopisk dillkvist. För förtifem spänn får man en burk Mariestads. Men man får be SNÄLLT om ett glas.
Bistron var knöfull. Bland annat satt de fem högljudda manliga ynglingarna från kupén brevid min i bistron och var ickebistra. Detta förklarade lugnet utan för min kupé den senaste timmen. Jag hade trott att det var fyraåringens humörsvängningar som fick omvärldens kaos att framstå som ett lugn.
Det fanns en plats. Snett mitt emot en kvinna i sextioårsåldern med ilsket färgat rött hår och med en bandana och brevid en man som jag inte tittade på när jag frågade kvinnan om det var en ledig plats. Det var det.
Brevid min kupékavaljer, naturligtvis.
Den nioåriga flickan som satt mitt emot mig började kräkas i en genomskinlig plastpåse. Hennes mor strök hennes panna och sade att hon skulle vara lugn och sitta kvar tills hon mådde bättre. (En utmärkt miljö för en magsjuk unge.) Jag började svettas på överläppen och önskade mig tillbaks till den trygga kupén med den sjövilda och hyperaggressiva fyraåringen, men jag hade ju min räkmacka och nyöppnade Mariestads som jag hällt upp i min tilltjatade mugg.
Det visade sig att kvinnan med bandanan var lärare på en folkhögskola. Hon var på väg hem. Hon var mycket upprörd, och hade varit mycket upprörd mycket länge, visade det sig, över att sörlänningar inte kan något om Norrland, minsann. Och över att sörlänningar inte uppskattar norrlänningarna så mycket som norrlänningarna är värda eftersom det är norrlänningarna som försörjer hela Sverige med el, med malm och med virke. Hon hade minsann varit tvungen att lära sig Hallands åar i skolan, hon. Förstå vilken skymf! För varför skulle hon, som norrländska behöva lära sig det? VA?
Jag sade lite lamt att vi minsann var tvungna att lära sig de norrländska älvarna. Vilket möttes av misstro. Och ett konstaterande av att hennes elever minsann inte hade de ringaste kunskaper om Norrland. Alls. Här ville jag så gärna inflika att hon precis berättat att hennes elever var förståndshandikappade och att det måhända var därför de inte visste något om Norrland. Men jag avstod.
Hon och den jovialiske göteborgaren talade inlevelsefullt om vildmarkens fantastiska dragningskraft. De talade om surströmmingens förträfflighet. Hade jag ätit surströmming? Gillade jag surströmming? Men då hade jag inte ätit RIKTIG surströmming, med de rätta tillbehören. Sån´t fattar inte sörlänningar. (Ty den snacksalige göteborgaren ansåg sig på något sätt inte tillhöra sörlänningssällskapet. Han var mer en... kosmopolit, tror jag, eftersom han varit bosatt i USA i flera år.)
Damen berättade om sin nye pojkvän. Ja, hon använde det ordet. POJKVÄN. Detta avskräckte dock inte göteborgaren att bjuda henne på ytterligare en piccoloflaska rött. Damen berättade om sitt nyfunna sexintresse. Jag försökte tränga mig in i fantasier om att vara framme.
Åter kom sörlänningarnas skuld till Norrland på tal. VINDKRAFTVERK, MITT I FJÄLLVÄRLDEN! Kan NI FÖRSTÅ!?! Vilka övergrepp! Utarmningen av det vackra Norrland... Rikedomen i Stockholm (som sträcker sig från Östersund till Malmö, om jag förstod saken rätt)! Orättvisorna i samhället! Reinfeldt! Bildt! Alla dessa stockholmare som bara sög ut norrlänningarna ekonomiskt! (Jag bet mig i tungan för att inte säga något om sjukpensioner, arbetslöshet och glesbygdsbidrag)
Ah, nu har min make kommit från skateboardsessionen, så jag skall avsluta färden till Umeå...
Jag flydde bistron en liten stund och ringde till min blivande make och beklagade mig för allt som hänt och allt som hände och allt som skulle komma att hända.
När bistron stängt (jag väntade ut den snacksalige göteborgaren. Jag ville att han skulle sova när jag gick och lade mig. Jag kände det som tryggast så...) stod jag, lite på örat, på en perrong mitt ute i ingenting någonstans i Norrland och rökte på en tillsniken cigg medans tåget stod still och talade med en lokförare. Därefter smög jag som en panter in i min kupé, fixade tandborste och nattlinne och nattade mig på en toa som säkert var jäääävligt avis för att den inte fanns på ett flygplan och således skulle få uppleva lite av la doce vida (vet du om att tågtoor är helt omöjliga att spola på? Det visste inte jag innan denna färd...) och kröp upp i min mittslaf och somnade tillslut. Trots de fem festande ynglingarna i kupén brevid. Sängen var bäddad av någon snäll medpassagerare. Antar att det var barnflickan.
Tåget började röra på sig såsmåningom.
Under natten hoppade den talande vålnaden från Göteborg av någonstans i ingenmansland. Bra. För han snarkade rätt rejält.
På morgonen möttes jag av en sällskaplig kvinna som frågade mig om jag överlevt natten. Märklig fråga, tyckte jag. Så jag sade att det hade jag ju, men att jag trodde att hon förväxlat mig med någon annan. Det visade sig att hon lyssnat på mitt mobilsamtal kvällen innan. Hon var jättetrevlig.
Hon hade delat kupé med de fem partande männen i blandkupén brevid. Hon skulle ju helst ha velat vara i en damkupé, men de biljetterna var slut. Jag förklarade varför vi hade en man i vår damkupé. Hon blev lite förvånad, ty konduktören hade svarat nekande på om det fanns någon möjlighet att få plats i en damkupé trots allt när han kommit och kontrollerat biljetten. Efter att han kontrollerat vår kupé.
Jag gick till bistron för att inmundiga lite frukost. En STOOOR skylt informerade att man för 54 spänn fick kaffe, juice och macka till frulle. Jag tog kaffe, juice och macka och fick pröjsa 75 kronor.
"....Men...." sade jag. Tjejen i bistron tittade surt på mig. "Det står ju 54 kronor på skylten där...." Tjejen såg på mig som jag vore HELT dum i huvudet.
"Det är inte de mackorna" fräste hon.
"Vilka mackor är det då" frågade jag och tittade på min macka som syntes vara precis likadan som den på bilden.
"Skall du inte ha den här mackan" sade bistrotjejen och var sur, förmodligen för att jag betalat med ett kort som hon allaredan dragit.
"Alltså... jag tänkte att jag skulle ha en frukost för 54 spänn" sade jag. Tjejen tittade på mig som om jag vre HELT dum i huvudet igen.
"Men det är inte den mackan" sade hon långsamt, förmodligen i ambition att vara pedagogisk.
"Vilken macka ÄR det då" frågade jag.
"Vi har inte dem" sade tjejen i bistron.
Vad säger man?
"Nähä" var mitt val. Sedan betalade jag 75 spänn för en äcklig bränd kaffe, en snustorr minimacka med ost och en klump smör i mitten samt en flygplansstor flaska med juice.
Därefter var jag i stort sett framme i Umeå. Fattig. Trött. Desillusionerad. Eller nä - inte. För jag trodde nog att det skulle vara värre.
Hemresan kommer senare. Den har inslag av vitryssar och tjuriga kärringar. Och mailbloikande och mobilsnackande.
RESAN.
Jag skulle ju, som den trogna läsarinnan säkert drar sig till minnes resa medelst tåg till det nordliga Norr för att knyta hymens band.
Av skäl, som dessvärre icke var av miljöhänsyn utan blott en tom plånbok, valde jag att ta tåget. Mot bättre vetande. Snålheten bedrar visheten. Global uppvärmning - global uppschvärmning - man kommer fram med flyget. Och man lider inte helvetets alla kval medans man gör det.
Jag hade bokat en damkupé, för jag ville inte riskera att hamna med ett glatt gäng unga män som förtärde alkohol hela natten i sällskap av sin stora bärbara stereo.
Jag hade inhämtat goda råd från min kloka väninna Annikapannika som alltid är en källa till visdom. Hon hade uppmanat mig att ladda ner massa musik till telefonen ("Eh... jag har en stenåldersnokia...") eller på annat sätt ta med någon form av musikmaskin att sätta i öronen ("eh... jag har ingen..." "HAR DU INGEN" "Jo, jag HAR en mp3. Jag har nog två tillochmed men jag vet inte hur man fixar musik på den..." "Men en gammal bärbar cd-spelare har du väl" "Eh... nä..." "Du kommer att lida") och ha på mig bekväma kläder. Och så sade hon till mig att ta med mig en lättsam bok.
Min blivande make hade rått mig att gå till bistron och supa mig full för att kunna somna på vägen upp. Han är klok han. Men jag förlitade mig på min tegelstensbok om Gulag.
Jag hoppade på i Göteborg och kupén var full. Det var en kvinna som var något yngre än mig, som såg ut som att hon härstammade från det nordliga Norr. Det vill säga, hon såg ut att ha vissa socialistiska ideal. Så var det en kvinna som även hon var något yngre, hon såg ut som barnflickan från Knutby, vilket fyllde mig med ett visst mått av oro. Dessutom så satt där en kvinna i min egen ålder med en liten flicka på fyra år, nästan. Den fyraåriga flickan läste en bok om den lilla sjöjungfrun för en medelålders man som uppskattade plotten.
5 kvinnor i en kvinnokupé således. Och en man. Alltså en ledig plats.
Jag förmodade att mannen var kopplad till kvinnan med barnet på något sätt. Mellan barnets helt normala fyraårsbeteenden (hopp, skrik, klätter, maaamma, MAMMAAAA-vrål och in i själen isande diskantskratt) kom jag efter en timme on the räls att få ompröva mina förutfattade meningar. Ty de kände inte varandra! Men oj vad mycket de hade att tala om. Eller rättare sagt, mannen hade mycket att tala om. Och dottern hade mycket att tala om. Och hoppa på. Bland annat mina fötter. Ibland, när hon kröp upp i den babblande mannens knä, så satte hon sina fötter i min sida, eller i mina ben, eller i min bok.
Konduktören kom inte och kollade biljetterna förrän typ i Falköping. Eller om det var Skövde. Det framkom då att den ytterst snacksalige mannen visst hade bokat plats i damkupén.
"Det här är en damkupé" sade konduktören.
"Ja" sade den snacksalige mannen från Göteborgs skärgårdar och gjorde en för honom mycket kort utläggning om varför han fått en biljett till en damkupé som i korthet gick ut på att det var hans fru som bokat biljetten.
"Tåget är fullt" sade konduktören.
Vetskapen om att vi således skulle vara 6 kvinnor i kupén OCH en man slog mig som en hammare i huvudet.
Mannen med de många orden sade, i korthet, att det ju inte var hans problem eftersom han hade en bokad biljett.
"I en damkupé" underströk konduktören glatt. "Men om det inte är någon annan som har något emot att du sover här så..." Knutbytjejen såg ut som att hon fått ett SMS. Men hon sade inget. Jag sade inte heller något. Jag satt brevid denne man som ju inte hade gjort mig något ont alls i livet, förutom ansträngt mina trumhinnor till det yttersta, och jag hade bokat en damkupébiljett... Men jag försökte försjunka i min Gulagbok istället och oroa mig för något annat. Skit samma. Det var en medelålders gubbe i vår kupé. Det var inte fem apfulla fula drängar som partajade hela natten. Så det så.
Stationen efter kom en ny kvinna på. Hon tillfrågades icke om den manliga närvaron. Hon fick ta det som det var. Så enkelt var det.
Mannen fortsatte babbla. Nu, i en full kupé med en bonusfyraåring, kände jag klaustrofobin komma trängande. Barnet var så glatt och gulligt och så übersocialt och trevligt och sparkade så nätt och lätt på mina ben, i min sida, på min bok och den oroliga mamman möttes blott av ett vänt leende från min sida och en "Nej, nej, det gör INGENTING" när hon försökte lugna sin fullt normala dotter.
För det är ju faktiskt inte fel att vara en normal fyraåring. Det är smällar man får ta. Man får bita ihop. Se det som en kort sekvens av sitt liv. Att vara fyra år och åka tåg på ett civiliserat sätt skulle vara mycket värre än att vara fyllda 20 och åka tåg med en fyraåring som beter sig på ett normalt sätt. Men jag förbannade min otur. En fyraåring och en medelålders babblande gubbjävel. I en full kupé.
Vid niotiden blev dock den fullt normala fyraåringen en fullt normal, svintrött fyraåring. Hon blev sur och kinkig. Hon blev überförjävlig. Jag orkade inte längre. Jag lade min tegelsten om Gulag på mitt säte och tänkte att mannen som jag skulle gifta mig med förmodligen hade rätt. Det bästa var förmodligen att sätta sig i bistron och bli full, därefter smyga in i sovvagnen och krypa till kojs. Den medelålders mannen var vid det här laget utflugen ur kupén. Jag misstänkte att han kanske var i bistron, men jag är ganska duktig på att ignorera folk så jag klarar mig, tänkte jag.
Dessutom var jag hungrig.
För cirka 70 spänn får man på SJ en räkmacka av det klassiska slaget. Det klassiska SJ-slaget. En riktigt, riktigt snustorr tunn skiva toastbröd med rikligt med smör på mitten, lämnandes kanterna med saharainspiration. På det fyra, fem burkräkor, en skiva prefabkokt ägg och en rejäl klick med majjo. Och faktiskt, jag skall inte vara överdrivet neggo, en förtorkad yttepytteklyfta tomat och en mikroskopisk dillkvist. För förtifem spänn får man en burk Mariestads. Men man får be SNÄLLT om ett glas.
Bistron var knöfull. Bland annat satt de fem högljudda manliga ynglingarna från kupén brevid min i bistron och var ickebistra. Detta förklarade lugnet utan för min kupé den senaste timmen. Jag hade trott att det var fyraåringens humörsvängningar som fick omvärldens kaos att framstå som ett lugn.
Det fanns en plats. Snett mitt emot en kvinna i sextioårsåldern med ilsket färgat rött hår och med en bandana och brevid en man som jag inte tittade på när jag frågade kvinnan om det var en ledig plats. Det var det.
Brevid min kupékavaljer, naturligtvis.
Den nioåriga flickan som satt mitt emot mig började kräkas i en genomskinlig plastpåse. Hennes mor strök hennes panna och sade att hon skulle vara lugn och sitta kvar tills hon mådde bättre. (En utmärkt miljö för en magsjuk unge.) Jag började svettas på överläppen och önskade mig tillbaks till den trygga kupén med den sjövilda och hyperaggressiva fyraåringen, men jag hade ju min räkmacka och nyöppnade Mariestads som jag hällt upp i min tilltjatade mugg.
Det visade sig att kvinnan med bandanan var lärare på en folkhögskola. Hon var på väg hem. Hon var mycket upprörd, och hade varit mycket upprörd mycket länge, visade det sig, över att sörlänningar inte kan något om Norrland, minsann. Och över att sörlänningar inte uppskattar norrlänningarna så mycket som norrlänningarna är värda eftersom det är norrlänningarna som försörjer hela Sverige med el, med malm och med virke. Hon hade minsann varit tvungen att lära sig Hallands åar i skolan, hon. Förstå vilken skymf! För varför skulle hon, som norrländska behöva lära sig det? VA?
Jag sade lite lamt att vi minsann var tvungna att lära sig de norrländska älvarna. Vilket möttes av misstro. Och ett konstaterande av att hennes elever minsann inte hade de ringaste kunskaper om Norrland. Alls. Här ville jag så gärna inflika att hon precis berättat att hennes elever var förståndshandikappade och att det måhända var därför de inte visste något om Norrland. Men jag avstod.
Hon och den jovialiske göteborgaren talade inlevelsefullt om vildmarkens fantastiska dragningskraft. De talade om surströmmingens förträfflighet. Hade jag ätit surströmming? Gillade jag surströmming? Men då hade jag inte ätit RIKTIG surströmming, med de rätta tillbehören. Sån´t fattar inte sörlänningar. (Ty den snacksalige göteborgaren ansåg sig på något sätt inte tillhöra sörlänningssällskapet. Han var mer en... kosmopolit, tror jag, eftersom han varit bosatt i USA i flera år.)
Damen berättade om sin nye pojkvän. Ja, hon använde det ordet. POJKVÄN. Detta avskräckte dock inte göteborgaren att bjuda henne på ytterligare en piccoloflaska rött. Damen berättade om sitt nyfunna sexintresse. Jag försökte tränga mig in i fantasier om att vara framme.
Åter kom sörlänningarnas skuld till Norrland på tal. VINDKRAFTVERK, MITT I FJÄLLVÄRLDEN! Kan NI FÖRSTÅ!?! Vilka övergrepp! Utarmningen av det vackra Norrland... Rikedomen i Stockholm (som sträcker sig från Östersund till Malmö, om jag förstod saken rätt)! Orättvisorna i samhället! Reinfeldt! Bildt! Alla dessa stockholmare som bara sög ut norrlänningarna ekonomiskt! (Jag bet mig i tungan för att inte säga något om sjukpensioner, arbetslöshet och glesbygdsbidrag)
Ah, nu har min make kommit från skateboardsessionen, så jag skall avsluta färden till Umeå...
Jag flydde bistron en liten stund och ringde till min blivande make och beklagade mig för allt som hänt och allt som hände och allt som skulle komma att hända.
När bistron stängt (jag väntade ut den snacksalige göteborgaren. Jag ville att han skulle sova när jag gick och lade mig. Jag kände det som tryggast så...) stod jag, lite på örat, på en perrong mitt ute i ingenting någonstans i Norrland och rökte på en tillsniken cigg medans tåget stod still och talade med en lokförare. Därefter smög jag som en panter in i min kupé, fixade tandborste och nattlinne och nattade mig på en toa som säkert var jäääävligt avis för att den inte fanns på ett flygplan och således skulle få uppleva lite av la doce vida (vet du om att tågtoor är helt omöjliga att spola på? Det visste inte jag innan denna färd...) och kröp upp i min mittslaf och somnade tillslut. Trots de fem festande ynglingarna i kupén brevid. Sängen var bäddad av någon snäll medpassagerare. Antar att det var barnflickan.
Tåget började röra på sig såsmåningom.
Under natten hoppade den talande vålnaden från Göteborg av någonstans i ingenmansland. Bra. För han snarkade rätt rejält.
På morgonen möttes jag av en sällskaplig kvinna som frågade mig om jag överlevt natten. Märklig fråga, tyckte jag. Så jag sade att det hade jag ju, men att jag trodde att hon förväxlat mig med någon annan. Det visade sig att hon lyssnat på mitt mobilsamtal kvällen innan. Hon var jättetrevlig.
Hon hade delat kupé med de fem partande männen i blandkupén brevid. Hon skulle ju helst ha velat vara i en damkupé, men de biljetterna var slut. Jag förklarade varför vi hade en man i vår damkupé. Hon blev lite förvånad, ty konduktören hade svarat nekande på om det fanns någon möjlighet att få plats i en damkupé trots allt när han kommit och kontrollerat biljetten. Efter att han kontrollerat vår kupé.
Jag gick till bistron för att inmundiga lite frukost. En STOOOR skylt informerade att man för 54 spänn fick kaffe, juice och macka till frulle. Jag tog kaffe, juice och macka och fick pröjsa 75 kronor.
"....Men...." sade jag. Tjejen i bistron tittade surt på mig. "Det står ju 54 kronor på skylten där...." Tjejen såg på mig som jag vore HELT dum i huvudet.
"Det är inte de mackorna" fräste hon.
"Vilka mackor är det då" frågade jag och tittade på min macka som syntes vara precis likadan som den på bilden.
"Skall du inte ha den här mackan" sade bistrotjejen och var sur, förmodligen för att jag betalat med ett kort som hon allaredan dragit.
"Alltså... jag tänkte att jag skulle ha en frukost för 54 spänn" sade jag. Tjejen tittade på mig som om jag vre HELT dum i huvudet igen.
"Men det är inte den mackan" sade hon långsamt, förmodligen i ambition att vara pedagogisk.
"Vilken macka ÄR det då" frågade jag.
"Vi har inte dem" sade tjejen i bistron.
Vad säger man?
"Nähä" var mitt val. Sedan betalade jag 75 spänn för en äcklig bränd kaffe, en snustorr minimacka med ost och en klump smör i mitten samt en flygplansstor flaska med juice.
Därefter var jag i stort sett framme i Umeå. Fattig. Trött. Desillusionerad. Eller nä - inte. För jag trodde nog att det skulle vara värre.
Hemresan kommer senare. Den har inslag av vitryssar och tjuriga kärringar. Och mailbloikande och mobilsnackande.
Kattastrof. På riktigt.
Nu skall här gnällas, minsann. Och över för dig intressanta ting!
Chocken och paniken är i det stora hela över, men jag måste ändå delge traumat med katthotellet. Märk "hotellet", inte "pensionatet" som annars brukligt är.
Den trogna läsarinnan (det är du det, Jenny) drar sig till minnes när jag lämnade mina katter - att min magkänsla sade att det var det jävligaste jag gjort i mitt liv.
Skall man lita på sin magkänsla? Skall man omfamna sin överbeskyddande sida och avbryta sin semester för att ens små pälsklingar, ens ljus i livet, måhända inte klarar en vistelse på åtta nätter i en av kommunen godkänd serviceinrättning?
Jajamensan. Det skall man faktiskt göra. Kid U not.
Jag lämnade, som sagt, mina pälsklingar, mina hårbollar, mina livsljus, mina anledningar att gå ur sängen på morgonen (närå, jag förringar inte min son) på ett ställe som fyllde mig med dubier. Å andra sidan, det var som sagt godkänt av kommunen. För 96 kisekatter. En vecka under högsäsong.
Efter att jag anlänt till Göteborg från Umeå så satt jag som på nålar fram tills att jag kunde hämta mina gullefjun. Alltså kom jag tio minuter innan öppningstid till hotellet där de var inhysta. Ja, hotellet. Inte panget. Nej, nej, detta var ett hotell...
Dörren stod öppen så jag gick in. En kakafoni av kattjam mötte mig. Inte så konstigt, ty det rörde sig om en av högsäsongsveckorna. Därför kan jag inte säga att den befintliga kattkisslukten var oväntad, men ändock påtaglig. Men, som sagt, NIOSEX katter! Vad kan man förvänta sig? Alla kattmatskålar var tomma. Men, vad kan man förvänta sig? Haket är öppet två gånger om dagen, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Jag var tio minuter för tidig. Ergo - tanten hade inte hunnit mata katterna.
Jag gick fram till mina gullepluttars bur. De hoppade bokstavligen av glädje när de såg mig. Jag rördes nästintill till tårar. Mina bebisar! Mina hjärtan! Mina krakar! De hoppade, och de skrek och de kurrade och de strök sig så våldsamt mot gallret att Emmas öron var röda i ett dygn därefter. Men HEY vad kan man förvänta sig? Jag, deras stöd i livet, deras stora kärlek, hade varit frånvarande i åtta, säger åtta, nätter!
Hotellföreståndarinnan kom. Hon informerade mig om att MINA katter inte fått mat denna eftermiddag eftersom de ju skulle åka hem och det var ju inte bra om de blev magsjuka på vägen. Märk väl att hon ändå hade lite svårt att lista ut vilka som var mina katter OCH att ingen av de andra katterna hade fått mat heller. Men HEY, tanten vill väl bara vara omtänksam och så...
Hotellföreståndarinnan sade att alla mina katter hade ätit så duktigt sååååå under deras vistelse. Mot detta talar den empiriska sanningen att Emma hungerstrejkar så fort hon vistas på ett okänt ställe. SÄRSKILT om jag inte är där. Men HEY, tanten ville väl bara vara vänlig och mildra mitt dåliga samvete. Ok för att Emmapemma definitivt hade en väl markerad midja. Och Ellis också. Och Eshter också. Men Esther är ju smal.
Hotellföreståndarinnan sade till mig att gå in i buren och hämta mina katter. Jag skojar inte. HELA kattburen var fylld med kattströ från lådan. Det låg ett tjockt lager över hela golvet, på hyllan och på båda transportburarna och inne i burarna också. Även om Ellis hade spenderat hela dagen med att dansa samba i kattlådan så skulle han inte kunnat skvätta ut den mängden strö. Tanten hade således inte sopat på bra länge, antog jag. Men HEY, det har väl inte någon dött av?
Jag hade ju tagit med mig min egen huvudkudde till Emma att sova på kanske du minns. När jag gjorde detta var jag beredd på att den eventuellt kanske möjligtvis skulle komma att användas som toalett vid något tillfälle. Men något måste man ju offra för sin livskamrat, sin soulmate, eller hur?
Jag var däremot inte beredd på att lyfta en fullkomligt genomvåt och droppande kudde från hyllan den låg på. Men det var det jag fick göra. Jag såg mig omkring för att lokalisera katternas vattenskål, för att ge en rimlig förklaring som inte hade passerat genom njurarna på en katt, men den skålen stod låååångt därifrån och femtio centimeter under hyllan där kudden låg. Torkfläckar på kudden indikerade vidare att det uppstått en mängd olyckor under de senaste åtta dagarna. Det enda detta kunde säga mig, eller någon annan tänkande varelse var, i vart fall i kombination med kattströmängden på annars icke kattströbelagda områden, var att kärringen, ja, säger kärringen, inte under de åtta nätternas vistelse vid någon gång varit inne i buren för att städa. För i så fall borde hon ju ANTINGEN förpassat den helt nedkissade kudden till soporna (eller en sopsäck att förära mig med när jag kom för att hämta mina pussgurkor) ELLER talat om för mig att kudden var helt nedpissad och att hon av någon (och jag förstår inte vad det skulle finnas för skruvad) anledning till att hon låtit mina hjärtans fröjd ligga i piss i en vecka.
Jag var rätt upprörd kan jag säga. Du vet hur jag omhuldar dessa fyrfota svansförsedda små kräk. Det var i sanning TUR för tanten att hon hade fått nya gäster att inhysa och att det således fanns en social kontroll över mitt agerande, annars hade det medeltida rättsmedvetandet tagit en praktisk roll i mitt liv.
Och vad kunde jag egentligen säga?
- Jag tror inte att mina katter har utfordrats som de skall. Denna misstanke grundar jag på att... eh... de andra katterna inte var utfordrade när jag kom tidigare än öppettiderna och för att de jamade när de såg mig och för att de enligt uppgift ätit ordentligt?
- Mina katter är inkontinenta och går på lådan ofta. Därför tror jag att deras städning eftersatts?
I bilen, på väg hem, i kisslukt, svor jag. Jag anade att Ellispellis kisseri inte alls observerats som jag bett om. Jag anade att min lilla gullegumma inte alls trugats med godsaker för att hon skulle äta något. Men detta var blott gnagande misstankar blandat med en helt odiskutabel ickehygien.
När jag kom hem, sedan... Ja, jäääävlar. Mina katter har ALDRIG bråkat om maten. De har ALDRIG slagits om maten. De har ALDRIG haft revirstrider om mat. Aldrig, aldrig, aldrig. Never, I tell ya! En katt hoppar upp på matbordet och de andra två är helt ointresserade. När den första katten hoppar ner, så kanhända att en annan hoppar upp, ifall, och blott då, om denna katt är hungrig.
När jag kom hem var denna ordning helt bortblåst. Alla tre rusade till köket och YLADE efter mat. Innan jag hunnit lägga maten i deras skålar så glufsade de. Glufs, glufs. Dessutom försökte de med alla medel få bort sina konkurrenter från matbordet.
Jag tänkte att jag inte skulle överreagera, att det säkert var bara för att de just kommit hem. Inte för att de reagerat på det här sättet förut, men vaddå? Tanten var ju godkänd av kommunen. Tro fan att de har fått mat. De tomma matskålarna på hela hotellet berodde ju på att jag kom innan öppningstid. Mina katter har säkert fått mat. De måste ju ha fått mat. Det var blott en tillfällighet att de istället för att rusa runt i lägenheten och kolla att allt var som vanligt och därefter sova i två dygn som annars katter gör när de kommit hem valde att slåss om maten och börja bitcha med varandra. Ju.
Därefter började magsjukan. Vi åkte till Falkenberg och bodde i en källare. En mae, mae, mae trevlig källare vanligtvis. Dock icke så trevlig när den fylls av doften av alltför snabbt genom kattarmar passerad mat. ALLA tre hade diarré. Duktiga, väluppfostrade, underbara katter har jag. De höll sig till lådan. De slogs fortfarande om maten och betedde sig förjävligt mot varandra, men när de skulle gå på lådan så skötte de sig.
Hela källaren stank av rutten kål. Jag tackade min lyckliga stjärna över det vackra vädret och att vi inte behövde vistas alltför många timmar om dygnet i källaren. Som, för övrigt, var behagligt sval. I en annars tropisk hetta. Det var ju skönt för katterna. Som kunde svalka sig utan att ulka.
Varför blir kisekatter magsjuka? Parasiter. Och kattaids. Jorå, tanken slog mig. Men samtidigt vet jag ju såååå väl den vanligaste orsaken till att katter blir magsjuka - förändringar i kost. Särskilt förändringar från "ingen kost" till "kost".
Nu har det gått tre veckor. Katterna slåss fortfarande om maten. Om en katt får för sig att gå till matskålen så skall de andra två dit och försöka glufsa i sig så mycket de kan bara för att. Fråga på vilket jävla katthem som helst vad det betyder - konkurrens om mat = inte någon tillgång till mat. En sådan där ovana som är svår att bryta dessutom.
OPFER. Inte gärningsmän. Jag är den skyldiga. Jag. Blott jag. Eller kanske Heinziman, faktiskt, för om hans föräldrar inte bott i Umeå så hade jag aldrig behövt trotsa min magkänsla och lämna mina älsklingar på katthotellet från helvetet.
Magsjukan är över och de har lugnat sig alla tre, något i alla fall. MEN, och nu kommer det fasansfulla:
Allt glufsande har gjort Esther fet. I say FET. Hon kan ju fan inte vara fet nu! Jag har bara anmält henne till en utställning i höst, och där vet jag de facto att hon får konkurrens och nu är hon FET! Och orolig.
Scheisse.
Chocken och paniken är i det stora hela över, men jag måste ändå delge traumat med katthotellet. Märk "hotellet", inte "pensionatet" som annars brukligt är.
Den trogna läsarinnan (det är du det, Jenny) drar sig till minnes när jag lämnade mina katter - att min magkänsla sade att det var det jävligaste jag gjort i mitt liv.
Skall man lita på sin magkänsla? Skall man omfamna sin överbeskyddande sida och avbryta sin semester för att ens små pälsklingar, ens ljus i livet, måhända inte klarar en vistelse på åtta nätter i en av kommunen godkänd serviceinrättning?
Jajamensan. Det skall man faktiskt göra. Kid U not.
Jag lämnade, som sagt, mina pälsklingar, mina hårbollar, mina livsljus, mina anledningar att gå ur sängen på morgonen (närå, jag förringar inte min son) på ett ställe som fyllde mig med dubier. Å andra sidan, det var som sagt godkänt av kommunen. För 96 kisekatter. En vecka under högsäsong.
Efter att jag anlänt till Göteborg från Umeå så satt jag som på nålar fram tills att jag kunde hämta mina gullefjun. Alltså kom jag tio minuter innan öppningstid till hotellet där de var inhysta. Ja, hotellet. Inte panget. Nej, nej, detta var ett hotell...
Dörren stod öppen så jag gick in. En kakafoni av kattjam mötte mig. Inte så konstigt, ty det rörde sig om en av högsäsongsveckorna. Därför kan jag inte säga att den befintliga kattkisslukten var oväntad, men ändock påtaglig. Men, som sagt, NIOSEX katter! Vad kan man förvänta sig? Alla kattmatskålar var tomma. Men, vad kan man förvänta sig? Haket är öppet två gånger om dagen, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Jag var tio minuter för tidig. Ergo - tanten hade inte hunnit mata katterna.
Jag gick fram till mina gullepluttars bur. De hoppade bokstavligen av glädje när de såg mig. Jag rördes nästintill till tårar. Mina bebisar! Mina hjärtan! Mina krakar! De hoppade, och de skrek och de kurrade och de strök sig så våldsamt mot gallret att Emmas öron var röda i ett dygn därefter. Men HEY vad kan man förvänta sig? Jag, deras stöd i livet, deras stora kärlek, hade varit frånvarande i åtta, säger åtta, nätter!
Hotellföreståndarinnan kom. Hon informerade mig om att MINA katter inte fått mat denna eftermiddag eftersom de ju skulle åka hem och det var ju inte bra om de blev magsjuka på vägen. Märk väl att hon ändå hade lite svårt att lista ut vilka som var mina katter OCH att ingen av de andra katterna hade fått mat heller. Men HEY, tanten vill väl bara vara omtänksam och så...
Hotellföreståndarinnan sade att alla mina katter hade ätit så duktigt sååååå under deras vistelse. Mot detta talar den empiriska sanningen att Emma hungerstrejkar så fort hon vistas på ett okänt ställe. SÄRSKILT om jag inte är där. Men HEY, tanten ville väl bara vara vänlig och mildra mitt dåliga samvete. Ok för att Emmapemma definitivt hade en väl markerad midja. Och Ellis också. Och Eshter också. Men Esther är ju smal.
Hotellföreståndarinnan sade till mig att gå in i buren och hämta mina katter. Jag skojar inte. HELA kattburen var fylld med kattströ från lådan. Det låg ett tjockt lager över hela golvet, på hyllan och på båda transportburarna och inne i burarna också. Även om Ellis hade spenderat hela dagen med att dansa samba i kattlådan så skulle han inte kunnat skvätta ut den mängden strö. Tanten hade således inte sopat på bra länge, antog jag. Men HEY, det har väl inte någon dött av?
Jag hade ju tagit med mig min egen huvudkudde till Emma att sova på kanske du minns. När jag gjorde detta var jag beredd på att den eventuellt kanske möjligtvis skulle komma att användas som toalett vid något tillfälle. Men något måste man ju offra för sin livskamrat, sin soulmate, eller hur?
Jag var däremot inte beredd på att lyfta en fullkomligt genomvåt och droppande kudde från hyllan den låg på. Men det var det jag fick göra. Jag såg mig omkring för att lokalisera katternas vattenskål, för att ge en rimlig förklaring som inte hade passerat genom njurarna på en katt, men den skålen stod låååångt därifrån och femtio centimeter under hyllan där kudden låg. Torkfläckar på kudden indikerade vidare att det uppstått en mängd olyckor under de senaste åtta dagarna. Det enda detta kunde säga mig, eller någon annan tänkande varelse var, i vart fall i kombination med kattströmängden på annars icke kattströbelagda områden, var att kärringen, ja, säger kärringen, inte under de åtta nätternas vistelse vid någon gång varit inne i buren för att städa. För i så fall borde hon ju ANTINGEN förpassat den helt nedkissade kudden till soporna (eller en sopsäck att förära mig med när jag kom för att hämta mina pussgurkor) ELLER talat om för mig att kudden var helt nedpissad och att hon av någon (och jag förstår inte vad det skulle finnas för skruvad) anledning till att hon låtit mina hjärtans fröjd ligga i piss i en vecka.
Jag var rätt upprörd kan jag säga. Du vet hur jag omhuldar dessa fyrfota svansförsedda små kräk. Det var i sanning TUR för tanten att hon hade fått nya gäster att inhysa och att det således fanns en social kontroll över mitt agerande, annars hade det medeltida rättsmedvetandet tagit en praktisk roll i mitt liv.
Och vad kunde jag egentligen säga?
- Jag tror inte att mina katter har utfordrats som de skall. Denna misstanke grundar jag på att... eh... de andra katterna inte var utfordrade när jag kom tidigare än öppettiderna och för att de jamade när de såg mig och för att de enligt uppgift ätit ordentligt?
- Mina katter är inkontinenta och går på lådan ofta. Därför tror jag att deras städning eftersatts?
I bilen, på väg hem, i kisslukt, svor jag. Jag anade att Ellispellis kisseri inte alls observerats som jag bett om. Jag anade att min lilla gullegumma inte alls trugats med godsaker för att hon skulle äta något. Men detta var blott gnagande misstankar blandat med en helt odiskutabel ickehygien.
När jag kom hem, sedan... Ja, jäääävlar. Mina katter har ALDRIG bråkat om maten. De har ALDRIG slagits om maten. De har ALDRIG haft revirstrider om mat. Aldrig, aldrig, aldrig. Never, I tell ya! En katt hoppar upp på matbordet och de andra två är helt ointresserade. När den första katten hoppar ner, så kanhända att en annan hoppar upp, ifall, och blott då, om denna katt är hungrig.
När jag kom hem var denna ordning helt bortblåst. Alla tre rusade till köket och YLADE efter mat. Innan jag hunnit lägga maten i deras skålar så glufsade de. Glufs, glufs. Dessutom försökte de med alla medel få bort sina konkurrenter från matbordet.
Jag tänkte att jag inte skulle överreagera, att det säkert var bara för att de just kommit hem. Inte för att de reagerat på det här sättet förut, men vaddå? Tanten var ju godkänd av kommunen. Tro fan att de har fått mat. De tomma matskålarna på hela hotellet berodde ju på att jag kom innan öppningstid. Mina katter har säkert fått mat. De måste ju ha fått mat. Det var blott en tillfällighet att de istället för att rusa runt i lägenheten och kolla att allt var som vanligt och därefter sova i två dygn som annars katter gör när de kommit hem valde att slåss om maten och börja bitcha med varandra. Ju.
Därefter började magsjukan. Vi åkte till Falkenberg och bodde i en källare. En mae, mae, mae trevlig källare vanligtvis. Dock icke så trevlig när den fylls av doften av alltför snabbt genom kattarmar passerad mat. ALLA tre hade diarré. Duktiga, väluppfostrade, underbara katter har jag. De höll sig till lådan. De slogs fortfarande om maten och betedde sig förjävligt mot varandra, men när de skulle gå på lådan så skötte de sig.
Hela källaren stank av rutten kål. Jag tackade min lyckliga stjärna över det vackra vädret och att vi inte behövde vistas alltför många timmar om dygnet i källaren. Som, för övrigt, var behagligt sval. I en annars tropisk hetta. Det var ju skönt för katterna. Som kunde svalka sig utan att ulka.
Varför blir kisekatter magsjuka? Parasiter. Och kattaids. Jorå, tanken slog mig. Men samtidigt vet jag ju såååå väl den vanligaste orsaken till att katter blir magsjuka - förändringar i kost. Särskilt förändringar från "ingen kost" till "kost".
Nu har det gått tre veckor. Katterna slåss fortfarande om maten. Om en katt får för sig att gå till matskålen så skall de andra två dit och försöka glufsa i sig så mycket de kan bara för att. Fråga på vilket jävla katthem som helst vad det betyder - konkurrens om mat = inte någon tillgång till mat. En sådan där ovana som är svår att bryta dessutom.
OPFER. Inte gärningsmän. Jag är den skyldiga. Jag. Blott jag. Eller kanske Heinziman, faktiskt, för om hans föräldrar inte bott i Umeå så hade jag aldrig behövt trotsa min magkänsla och lämna mina älsklingar på katthotellet från helvetet.Magsjukan är över och de har lugnat sig alla tre, något i alla fall. MEN, och nu kommer det fasansfulla:
Allt glufsande har gjort Esther fet. I say FET. Hon kan ju fan inte vara fet nu! Jag har bara anmält henne till en utställning i höst, och där vet jag de facto att hon får konkurrens och nu är hon FET! Och orolig.
Scheisse.
Amish
En annan viktig sak har hänt i mitt liv.
Inför mitt stundande bröllop önskade jag bli av med massa hår. Jag försökte frenetiskt under den barnlösa vecka som var innan min semester hitta en ledig tid till att klippa mig. Men nej, ingen tid gavs, som du kanske minns.
Jag kom, som du också kanske minns, på en till synes brilljant idé: Att klippa mig i Umeå.
Detta var ingen brilljant idé. När jag satt med telefonkatalogen och försökte hitta ett hak som kunde korta mina lockar och blondera mig en smula var det fräckaste haket i stada ett ställe som skröt med att de var "trained by Tony and Guy". Märk väl att jag vid detta laget hade dragit mina slutsatser av norrländsk renommésnyltning (läs vad jag tidigare sagt om Max, tillexempel) och jag ville därför INTE klippa mig hos någon som var "trained by" NÅGON namnkunnig frisör.
I mitt sinne, och i min frisörstol, tänkte jag mig att jag en stund därefter skulle se ut som NÅGON i Scrubs. Jag ville så gärna se ut som Elliot. Helt ärligt och uppriktigt. Fast LIIIITE kortare. Men ändå. Det var, och är en fåfäng önskan, det var jag medveten om, och i mina dystraste ögonblick där i frisörstolen tänkte jag att det faktiskt var en vinstlott att komma ut och se ut som dr Cox.
Men i min fantasi var jag förvandlad till en underskön och sockersöt Elliot.
Att klippa sig på okänd sylta är att köpa grisen i säcken, det vet jag. Men att det kunde gå SÅ illa, det var jag inte beredd på. 
Det var vad som blev. Kingpin. Jupp. Jag var så chockad att jag bara betalade och gick, tyst och blek.
Jag var ingen vacker hårbrud. Men en blond hårbrud. Som ser ut som en manlig amishbowlare. Min son kommer åter få anledning att vara stolt över sin mor när han visar foton för sina små kamrater.
Ett litet slag där efter min hårkatastrof funderade jag på att köpa svart hårfärg och skaffa mig en emo/indiefrilla. Jag hade alla förutsättningar att se ut som Uma i Pulp Fiction. I alla fall ett statement på något.
Men jag insåg mina begränsningar. Jag skulle bara se ut som en halvfet, blek tant med svagt lilafärgat hår. Jag avstod.
Jag ville så gärna vara en vacker brud. Jag blev en blond amishbowlare.
Så kan det gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)