Att lura ett monster

För att undvika de senaste dagarnas katastrofala isolering orsakad av mitt fyra och trefjärdedelsmånadsmonster såg jag till att inte somna om efter att Hans gick till jobbet i morse. Jag tillsåg även att han kokade upp frukostvatten till sonen.

När sambon gått låg jag kvar i max tio minuter, sedan smög jag, som en indian (den akuta orsaken till mitt smygande kommer jag att redogöra för senare) upp ur sängen. Sonen låg och sov så sött, så sött.

HA! Tänkte jag. Jag har lurat honom! Jag kommer att få duscha, jag kommer att få dricka kaffe. Jag kan kolla på nyheterna! Jag har lurat till mig en timmes liv! Visserligen på bekostnad av att resten av dagen kommer att spenderas i trötthetsrus, men tänk - EN HEL TIMMES LIV!

I triumf stapplade jag mig till badrummet och satte tandkräm på tandborsten. Och hör från sovrummet;
"UaAAAA". Alltså inte det vanliga glada morgonbabblet, utan ett vansinnigt argt "Jag har vaknat, jag har tråkigt, jag håller på att svälta ihjäl. Du försökte lura MIG. HA.".

Så istället för en timmes liv blev det ovanligt stressigt. Stressborst av tänderna, panikkylning av vatten, blandablanda, skrik på skötbordet, emedan en nedkissad nattblöja ingalunda är värre än en säker svältdöd, en anmälan om tortyr till Haag eftersom den ömma modern promt skulle sätta på en tröja (den här exklusiva lägenheten är så kall att det inte finns en chans i helvete att min son får vara utan tröja i nuläget...) och ett alltför glupskt intag av de 210 ml + ersättning, vilket resulterade i kaskadkräkningar av sällan skådat slag. Att jag skulle få gå på toa var inget alternativ förrän en timme senare.

Igår konstaterade jag två ting. 1. Jag har inga fler underlakan till min och Hans säng och heller inte tillgång till tvättstugan just nu. 2. Anton har kräkts mango- och majspuré i min säng. Men jag ORKAR inte bry mig.

Så jag sov i purékräk. Upptorkat purékräk, men ändock kräkfläckade lakan. Med det lugn som endast kan uppbådas av en moder till en son utan magmun. I morse när jag vaknade kände jag inte ens någon ångest över detta. Bara ett krasst konstaterande att jag var vaken ovanligt tidigt.

Emma hoppade ner från min kudde och gjorde Hans sällskap. När han gjort klart att arbetsdagen skulle börja hoppade Emma åter upp i min säng och lade sig på kudden igen. Som hon brukar. Mysstund. Jag kände ett sting av dåligt samvete för min ondskefulla plan att lura min son hade redan smitts. Stackars Emma skulle få lida av detta. Trodde jag. Tydligen var det inte bara sonen som genomskådat mig, utan även min favoritkatt.

Ulk, ulk, sade Emma. Och spydde på min kudde. Måttet var rågat. Jag orkade inte bli arg, inte ledsen, inte ens uppgiven. Jag konstaterade krasst att vår säng får vara bäddad med omatchande lakan i någon dag innan lakanen har torkat, var vi nu skall torka lakanen i lägenheten. Sedan gick jag ur sängen.

För ungefär 20 minuter sedan somnade min son i min famn medans jag fick se på delar av nyheterna. Jag lade honom i vaggan och trodde att jag nu skulle få en timme att duscha och ta på mig kläderna. Vem vet, kanske hinna smörja in ansiktet och sätta på lite mascara också.

Min son ligger just nu och gugglar glatt. Ett litet soligt leende som med all sannolikhet kommer att hindra mig från min personliga kamp för personlig hygien. Esther vrålar i vardagsrummet. Jag känner mig harmonisk. Eller, kanske inte helt.

Från en sak till en annan. Mensskydd. Jag tänker först och främst på Alldays reklam. De har "dubbelsidigt skydd", vilket illustreras av två stora bodyguards, en på vardera sida menstruerande fotomodell. Det är tydligen något att skryta med, att man har dubbelsidigt skydd. Det visas också med en illustration om skyddet på båda sidor bindan. Jag förutsätter att eftersom Alldays har dubbelsidigt skydd som är värt att skryta med så har de andra märkena ENKELSIDIGT skydd. Hua.

Jaha. Nu är min son arg igen. Dags att vara en munter lekmamma.

Haram

Under min promenad idag uppsökte jag Mc Donalds i Nordstan. Inte "Sveriges snyggaste hamburgerrestaurang" utan den andra. Sveriges snyggaste var ganska välbesökt och jag orkade inte trängas med massa 15-åriga höstlovsmänniskor som var lediga från skolan och tiobarnsfamiljer som firade höstlov. Därför gick jag till det andra Mc Donaldset, det mitt emot Claes Olson. Som vanligt var där bara folk med barnvagnar och folk som vanligtvis häckar utanför Nordstan på den sidan.

Jag valde en specialare, pepparburgare. Som vanligt blev jag förvånad över tre saker;
- En meny på Mc Donalds kostar lika mycket som en hygglig dagens på vilket annat ställe som helst. Typ den afrikanska resturangen 200 meter bort. Eller den malaysiska. Eller... ja, du fattar.
- Mc Donalds är bra på att göra Sloppy Joes, burgarna är det dock lite si och så med. För att inte snacka frittarna. Denna gång var de inte bara blekvita och mjuka som smör, de smakade också Chicken Nuggets.
- För att bli anställd på Mc Donalds MÅSTE du vara dum som ett spån. Alternativt BLIR du dum som ett spån om du jobbar mer än tre sekunder på stället. Idag var det två flickor som assisterade min kassa. Den ena sade: "Det blir 67 kronor tack!" och försvann för att hämta min burgare. Båda gick och hämtade burgare. DÄR borde man kanske sagt "HOPPSAN! Då kan ju du fixa den här, Bettan" till sin kollega. Kanske. Men, nä. Två unga töser hoppade efter mina mjuka frittar. Medan den ena hämtade min chilisås tappade den andra upp min cola. Därefter informerade hon mig om att det hela kostade 67 kronor och fick detta. När flickan med chilisåsen avslutat sin uppgift började hon tappa upp en cola till mig. När hon var färdig med det, och den första flickan irrade runt någon annanstans, sade hon glatt att kalaset gick på 67 kronor.
"Jag har betalat" sade jag. "Din kollega tog betalt" sade jag. Ty flickan såg inte ut som att hon litade på mig. Hon tittade klentroget på kassan som visade att jag fått 33 kronor i växel. Hon tittade på mig som om JAG hade fifflat med kassan. Jag var fortfarande upptagen med att lägga mina tre kronor i myntfacket när hon sade:
"Du har alltså betalt". Anklagande, typ. Jag tog det inte som en anklagelse om att jag INTE hade betalt. Jag tog det som att hon upplevde det som en personlig förolämpning att inte hon hade fått nöjet att ta emot mina 67 kronor.

Anyways. Jag satte mig brevid några unga män som jag först trodde talade tigrinja. En stund senare insåg jag att det INTE vad tigrinja de talade. Men vad var det? Logiken sade att det torde vara ANTINGEN en dialekt av tigrinja, ELLER det andra språket som talas i... VAR FAN TALAS TIGRINJA?

Där satt jag med min flottiga burgare och hade fått en mental hangup. Jag var besatt av dessa två ting, var talas tigrinja, och vad heter systerspråket. Mina öron var som paraboler. NÅGOT dessa unga män sade skulle avslöja dem såsmåningom.

"Apapapapapap. Ipepepepepep. Tigirnja" Mina öron höll på att brista av ansträngingen.
"Apapappapaa. London. Appapappapap passport. Appapappapa flight" sade den ena. Den andra svarade;
"Apappapappa. Migrationsverket. Appapappapap. Haram. Appapapapa. Amsterdam. Apappapappapap. London. Appapappapapa. Passport. Appapappapa. Kållered."

Medan dessa två män som uppenbarligen planerade någon form av semester diskuterade hade tre tonårstjejer, som med all upptänkbar logik borde vara på Sveriges snyggaste hamburgerställe och inte på det mitt emot Claes Olson kommit in och stod bredvid mitt bord och diskuterade.

"A MÄH" sade den ena. "Fatta att jag inte kan äta här, eller"
"A, men vaddå" sade en av de andra. "Du måste faktiskt inte äta kött"
"A MÄH" sade den första igen. "Fatta att Mc Donalds är typ värst"
"Men vi vill äta här" sade den tredje.
"A, JAG tänker inte äta här i alla fall" sade den första uppnosigt.
"Men det tänker jag" sade den tredje. Den andra musketören verkade vackla mellan dessa två.
"Jag tänkte ta en veggoburgare" sade hon blidkande till den första.
"MÄH, fatta att Mc Donalds är äckliga" sade den första. "Folk äter verkligen LIK"

Tigrinja. Det var inte tigrinja de talade, men tigrinja talas i Etiopien och Eritrea. Men vad fan heter det andra... INTE Pellegrino. Det visste jag. Jag kunde ju inte gärna avbryta herrarna och fråga heller.
"Haram. Apappappapa" sade den ena.
"Apappapa dollar. Appappapapapappapapapa Goteborg. Apappapapapapa London" fick han som svar.

"Jag vill gå till ett café" sade den första flickan till de andra. "Sitta och fika och mysa"
"Jag ska äta här" sade den tredje.
"A, då får väl jag sitta och titta på då" sade den första. "Fy fan va äckligt"
"Men det går ju fort" sade den tredje blidkande.

"Haram" upprepade den ene etiopiern/eritreanen på språket som inte var tigrinja. Han såg faktiskt mer etiopisk ut än eritreansk.
"Apapappapapapa" svarade hans vän. Jag var färdig med min mat och sopsorterade och gick.

Tre prettotonårsbrudar, vegetarianer. På Mc Donalds. Hur mycket haram de eritreanska/etiopiska männen ansåg att vad det nu var de talade om var - mer haram än tre prettotånårsveggobrudar på Mc Donalds finns inte.

Utanför slängde jag mig på telefonen och ringde min bror.
"SPRÅK" vrålade jag. "I Eritrea. INTE tigrinja. Och INTE Pellegrino"
"Jag har inte jobbat med Afrika" svarte min broder.
"Du kan väl förfan SLÅ UPP DET" vrålade jag.
"Var då" undrade min bror.
"På datorn som med all sannolikhet står framför dig" sade jag och insåg att jag var a pain in da ass.
"Tigrinja" upplyste min bror. "Tigrinja och arabiska är officiella språk"
"A, men vaffan... I Etiopien då, då"
"Amariska" upplyste brodern.
"Jag håller på att bli galen" upplyste jag min bror. "Min hjärna håller på att förvandlas till en tvättsvamp. Som legat LÄNGE på golvet i duschkabinen"
"Om du går runt under din ledighet och tänker på afrikanska språk så är det inte otroligt" svarade brodern nyktert.
"Det här skulle chefen veta" muttrade jag.
"Att du inte är klok" frågade brorsan. Och det är ju också ett sätt att se det hela på.

Skit samma. Tigrinja och amarinja. Eller amariska. Eller AHMARISKA. I Etiopien, Eritrea och delar av Somalia. (Jo, FAKTISKT!) Och Sudan. Jag bryr mig inte. Jag vill ändå jobba med Ryssland när jag kommer tillbaks. Jag har sett en mycket sevärd dokumentär om Putin. Två delar, sista delen igår. Då längtade jag OCKSÅ tillbaks till jobbet.

Jag funderar på att lära mig ryska. Det är ett mycket häftigt språk. Men problemet är ju det kyrilliska alfabetet. Hur bra gick det när jag skulle lära mig hebreiska? Inte. Hur bra gick det när jag skulle lära mig thai? Inte. Det enda jag minns är typ Shalom Alechem och sip sang. Men jag lärde mig aldrig stava till det.

Avelsprogram

Ett varnande råd till dig, oh du barnlösa Jenny!

När du slutligen, OM du slutligen, bestämmer dig för att skaffa en avkomma - se till att hanen i fråga har de egenskaper du vill att ditt barn skall ärva!

Inte nog med att jag valde en avelshane som inte utvecklade magmun förrän vid nio månaders ålder. Nänä. Det kommer mera.

Barnet är besatt av att äta papper. Han äter ALLT papper han kan trycka in i sin lilla tandlösa mun. Jag har haft ågren i en månad, säkert, (efter att barnet himself lärde sig rulla/sträcka sig/kravla efter papper att stoppa i munnen) för att alla avtorkningar har gjort att han förknippar hushållspapper med munnen. I går visade det sig dock att min sons pappersfetich ingalunda har med kräkningar att göra.

Hans bekände att han som barn åt papper. Han älskade smaken av papper. Han minns fortfarande med smärta den dag han insåg att papper inte var gott. Han hade kommit över ett kollegieblock och smugit sig in under köksbordet och käkat upp hela blocket. DÅ kom det över honom - papper är inte mumma!

Nu ligger hans son och får papperscravings. Tidningspapper, med trycksvärta, är tydligen det godaste, följt av vanligt hederligt hushållspapper. Men glättiga magasin är även de smaskens. Jag försöker få honom att go cold turkey, men det är inte det lättaste. Jag måste ju torka hans slemmiga lilla mun efter de brist-på-magmunsrelaterade kräkningarna. Det måste ju vara som att ge en snaps till en alkoholist.

Igår rensade jag Antons garderob från alla babykläder.
"Haaaaaans" sade jag och höll upp plagg efter plagg, "Kommer du ihåg DEN HÄR". Hans satt och tittade på tv.
"Haaaans, kommer du ihåg när han hade på sig DEN HÄR när vi var i Varberg/Lysekil/på stan" frågade jag nostalgiskt.
"Haaaaaans, den här hade han ju JÄTTEOFTA! Kommer du ihåg?"
Tillslut tittade fadern på mig och sade torrt;
"Anna, det var TVÅ månader sedan. Jag är inte senil"

Bah. Bara för att JAG älskar min son! Jag kan inte fatta att han inte är en bebis längre.

"Han har blivit så stoooooooor" sade jag med smärta i rösten. "Han är ingen BEBIS längre"
Hans tittade på mig som om jag inte var klok medan jag tittade på den på golvet liggande, gurglande och vilt drägglande pojken.
"Nä, han är ingen bebis längre" sade Hans.

Alla små t-shirts och små shorts och små byxor och små bodys.... Vad göra med dem?
"Vi kan lägga dem i en låda och lägga ner i förrådet" sade Hans.
"Till vilken nytta då" frågade jag, lite retoriskt. "Jag trodde du var bestämd i din åsikt att vi bara skulle ha ett barn"
"Någon annan kanske får barn snart" sade Hans och jag vet inte, jag har ju heller inte någon större önskan att reproducera mig något mer, men det kändes ändå lite... hårt.

"Jag tycker vi har det så harmoniskt nu" fortsatte Hans. Jag trodde att han var ironisk. Men det var han inte.

Igår kväll så möblerade vi även om. Vi har inte längre något soffbord framför soffan. Det är nu officiellt babykrypstället. Ullmattan är ju stor och tjock och därmed idealisk för ett barn att kravla runt på.

Jag har haft ullmattan i, tja, vad är det, 15? år. Jag har inte tvättat den. Nu när min son agerar tvättmopp på mattan syns det. Hans vita pyjamas är grå. Usch. Men det kostar 1500 spänn att tvätta mattan. Till vilken nytta då? Anton använder den ju ändå bara som spyunderlag... Vi har beslutat oss för att INTE införskaffa NÅGOT nytt förrän den unge herrn har skaffat sig en magmun. Inga mattor. Ingen soffa. Ingenting. Mer än fler hushållspappersrullar. Som INTE skall användas som basföda.

Som sagt. Om eller när du beslutar dig för att skaffa barn - se över genitiken!

Igår fick Anton värsta söta koftan i presang. Synd att det spöregnar. Annars hade mamma Anna satt på honom den och givit sig ut på Eriksgata idag.

Moralisk seger

Jag har varit ute och spatserat hela dagen idag. Anton har haft på sig sin vinteroverall och vi har gått och gått och gått och gått och så var vi på Konsum och handlade majspuré och mozzarella. Majspurén för att det inte lönar sig att göra egen, har jag märkt, och mozzarellan för att den var billig och det är gott med mozzarella och tomat och olivolja till kvällsvard. Det är jag värd för mina steg i stadens butiker och i trädgårdsföreningen.

På väg hem träffade jag den snälla dam som bor granne med mig. Hon satt vid boulebanan när jag och Anton var på väg mot gungorna med raska steg. Jag gjorde en tvärnit och traskade fram till henne, varpå tanten lös upp som en sol och började gulla med Anton och tyckte att det var SÅÅÅÅÅÅ roligt att jag hade stannat till.
"Men, serru" sade jag, "jag blev så glad när jag såg dig, för jag ville tala med dig om en sak"

När jag talar med denna dam får jag ett särskilt språk. Ett vardagligt men väluppfostrat vokabulär. Jag använder ord som "tala" och "serru". Detta ända sedan tiden då jag flyttade in här första gången. Damen och hennes make var liksom ansvariga för gården. Om du har varit där ute vet du att den måhända är skuggig, men den är genomtänkt in i minsta lilla planta. Då är den ändå förfallen i jämförelse hur den var -95. Om det var hon eller om det var hennes nu avlidne make som var den mest seriöse konstnären vet jag inte, men de var i alla fall båda mycket kulturintresserade och stod bakom ett par jävligt coola installationer på gården, varav en fortfarande finns kvar (ett blåmålat trädskelett - då med ständigt färska citroner i, men nu med glaspaprikor. Färgen har dock flagnat något.). Jag gillar damen. Damen gillar mig. Det var hon som en gång knatade upp till mig och ringde på bara för att meddela att min balkong var "fantastiskt vacker" (balsaminer, krasse och luktärtor täckte hela balkongen - det var skitfint. Enda gången jag verkligen lyckats med balkongprojekt.)

När jag sade att jag tänkt tala med henne lös hon upp än mer. Jag berättade om mitt överskott av gladioluslökar och att jag tänkt höra om det kanske vore intressant att sätta dem på gården nästa år, för de är så vackra. Enkla, höga, vita med brunsvart botten. Damen blev eld och lågor och började prata om krukor och grejjer.

Sedan satt vi där, sida vid sida, och gullade med Anton och hon fick prata om sina fem barnbarnsbarn, om att det var kul att fixa julgran i år eftersom det äntligen är en massa ungar i huset igen och att hon var SÅÅÅÅÅÅ glad över att jag flyttat tillbaks, för jag är ju SÅÅÅÅÅ underbar som människa. Och så berättade hon att hon köpt en korsettartad liten sak för att dölja sina valkar och att hon letade efter ett snyggt klockarmband, men hade svårt att gå ända till Avenyn.

Man slutar inte vara människa bara för att man fyllt 85. Skit i att Bolaget(som kommer att få en förfrågan om inköp av ny kruka) inte vill ha mig här. Jag trivs i huset.

Samhällsbildande debatt!

Det enda jag egentligen är riktigt intresserad av i en tidning är deras insändarsidor. En bra dagstidning har en stooooor avdelning för insändare. Det är viktigt för samhällsdebatten och -klimatet att vanliga människor får komma till tals, göra sin röst hörda i den omgivning som annars lätt ljudlöst kan kväva åsikter.

I gårdagens Aftonbladet, som har hyfsade insändarsidor, står bland annat följande livsviktiga problem att läsa:
Helt obegripligt slut på Sopranos
Jaha tänkte jag, typiskt att det skulle bli fel på sändningen nu, tänkte jag när tv-bilden bara blev svart. Så var det slutet på serien???!!! Helt obegripligt. Jag gillar serien. Hade hoppats på nåt mer spännande slut. Kanske inte att Tony Soprano skulle bli skjuten, men kanske bestämma sig för att lägga av och bli hederlig.
AK

Själv har jag aldrig sett Sopranos. Det har liksom aldrig blivit så, men jag har förstått att Tony Soprano går hos psykolog och att det äts en del i serien samt att Tony Soprano är maffiagubbe. Det är därför inte lätt för mig att sätta mig in i AKs trauma, men jag undrar ändå:

Vad vill hon uppnå med denna insändare? Vill hon att producenterna för Sopranos skall få sig en tankeställare, eller till och med vakna till sans, slänga sig på telefonerna och vråla upprört till varandra "Vi MÅSTE göra ett nytt slut - en ny säsong - NÅGOT! AK är besviken! Hon trodde det var fel på sändningarna, till och med, SÅ dåligt tyckte hon slutet var!"

Det känns som att hon i så fall kanske skulle valt ett annat medie till sin publikation.

Vidare; hur spännande skulle det vara att låta en maffiagubbe avsluta sin serie med att gå till arbetsförmedlingen, ringa på en annons som skoförsäljare och löneförhandla för första gången?

Ja, ja. Som sagt, hade jag sett serien kanske jag hade haft större förståelse.

En annan insändare:
Grisen - ingen skitstövel
Något som irriterar mig till vansinne är när någon säger att en person beter sig som ett svin (alltså negativt).
Ett svin beter sig inte illa mot någon/några så det är helt fel benämning på en ond person. Ord som passar in är avskum, skitstövel. Det finns inget djur som beter sig illa, endast människan.

Denna insändare saknar signatur. Jag förmodar att han eller hon inte vågar visa sin identitet efter att ha gjort sina starka åsikter hörda.

Nu vet ju du att jag i grunden anser att grisen är ett smutsigt djur. (Undantaget parmaskinka, bacon och lite andra skinksorter. Julskinka, bland annat. Och rökt skinka) Detta kan ju prägla min tolkning av ovanstående insändare.

Något som irriterar MIG till vansinne är när någon säger att en person beter sig som en SKITSTÖVEL (alltså negativt). En skitig stövel beter sig inte illa mot någon/några så det är helt fel benämning på en ond person. Ord som passar in är avskum eller svin. Det finns inget ting som beter sig illa, endast levande varelser.

Dessutom så är grisar inte alls några snälla djur. Galtarna tuggar i sig de ungar de får tag på, och även soer kan göra det, om de flippar. På tal om flipp, så är Flipper inte heller någon kul kille att umgås med. Delfiner VÅLDTAR faktiskt andra delfiner. (Och, de har sex för nöjes skull. Också. Eller i kombination.) För att inte tala om orangutanger och chimpanser. De MÖRDAR varandra. På riktigt. Så det så.

Ny landvinningar!

Jag var en liten sväng på toa. Jag hade lämnat Anton i babygymet och jag planerade inte att vara borta länge.

När jag kom tillbaks fem minuter senare låg barnet inkravlat i kattältet.

Ganska logiskt. Katterna ligger ju i hans vagn hela tiden.

Ondskans makt över mig.

Igår inträffade två stora händelser i mitt liv, helt oberoende av varandra. En av händelserna fick jag veta först i morse.

Jag var på krogen och blev full. Detta är en stor händelse. Senaste gången jag var på krogen och blev full var i september förra året. Jag och Sanna var på den stygga elefanten och intog summa fyra öl var. Det räckte. Klockan två gick jag på frostiga gator hemåt och väl hemma stekte jag kebaben och pulvrade moset. Idag mår jag som jag förtjänar. Inte kul att byta bajsblöja. Inte ALLS lika roligt som vanligt. Jag tänker på den där gamla tvreklamen; "Mamma, mamma, pappa luktar bajs ur munnen" när jag tar i min ständigt leende son. Stackars barn. Det skall emellertid ALDRIG ske igen. Att jag dricker alkohol på lokal, menar jag. Jag kommer att ta i min ständigt leende son oändligt många gånger till. Alkohol är högst överskattat.

Nåväl, innan jag knatat ner till Babar (Heinz åkte skateboard igårkväll, så jag och Sanna kom inte iväg förrän vid tiotiden) hade Linda på andra sidan stan fått ett mail från Bolagets Ombud. Han meddelade henne vid sjutiden dels att han överklagat men även att han glömt ange Linda som ombud. Hoppsan, typ.

Jag är inte ens i närheten av förvånad. Det är så vansinnigt förutsebart att Ombudet överklagar sista dagen, och då efter kontorstid. Han har ju gjort så hela tiden. Frågan är bara om det är en taktiktanke bakom eller om det bara är så att han är en sådan person som alltid skjuter upp saker till sista sekunden. Att han "glömt" ange mitt ombud är heller inte förvånande, med samma argumentation som vad gäller femitolv-inlämningarna.

Jag är dock förvånad över att Bolaget fortfarande vill försöka få ut mig härifrån. Inte på det där paranoida sättet som jag var från början när jag frågade mig själv varför, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR de ville ha ut stackars lilla mig som ju faktiskt aldrig gjort dem något, mer än betalt hyran i tid förståss, men det brukar inte vara ett skäl för att hyresvärdar vill få ut folk, utan jag frågar mig bara varför de hellre lägger pengar på Ombudet än på underhåll av deras dragiga lägenheter. Särskilt när de hela tiden trycker på hur attraktiva lägenheterna är. Eller i alla fall denna. Nu när det är frost ute kan jag meddela att den i mina ögon inte alls är så attraktiv. Men det är kanske så att jag inte fattar grejjen. Friskluftsintag i varje rum, dygnet runt, det är boendekvalitet!

Jaja, i alla fall, Linda ringde mig i morse och väckte mig med det muntra beskedet att Ombudet mailat henne. Precis vad jag behövde när jag mådde som bäst.

Jag ser fram emot vad den lille krabaten kan komma med för sakliga argument i sitt överklagande. Min sons far är ju registrerad, så att fadern är okänd kan han ju inte dra en gång till... Jag kanske bara har skenregat Hans? Det kanske är en ANNAN man som är far till Anton, och i så fall kanske jag har sålt en ANNAN lägenhet till denne okände man, fast jag har naturligtvis agerat genom en bulvan för trots att Ombudet går igenom samtliga hyresvärdar i hela Göteborg så har jag inte något kontrakt någon annanstans. Jag tvivlar inte på att Ombudet har ork att faktiskt göra något liknande. Till och med kontrollera med samtliga hyresvärdar i hela Sverige. Vem vet, jag kanske har en attraktiv lägenhet i Haparanda till salu? Eller, än värre, en i Paris, denna romantikens huvudstad...

Ombudet kanske kommer att argumentera för att det var mina katter som bajsade i hissen. Visserligen var det ju hundbajs, men i alla fall Ellis är en stor katt. Och vi vet ju av erfarenhet att han springer vind för våg i trappen. Eller så kanske han kommer argumentera för att det var JAG som bajsade i hissen. Vi vet ju av erfarenhet att även JAG springer vind för våg i trappen.

Han kanske kommer ta upp den stulna växten i entrén och kräva husrannsakan hemma hos mig. Om han inte finner någon stulen växt kan han ju alltid argumentera för att jag säkert sålt plantan, jag är ju duktig på att sälja saker. Som fiktiva lyxlägenhetskontrakt i centrala Haparanda.

Vad jag vet är att överklagandet med all sannolikhet kommer att vara helt osakligt och långt, skrivet på tafflig svenska och fullt av sakfel på kontrollerbara ting. Allt annat vore personlighetsfrämmande för Ombudet.

GAAAAAAAAAHHHH!

Tysta samtal.

Kommer du ihåg att jag för en vecka sedan ungefär skrev om mitt samtal med Gabriella på Viasat? Jag framförde att jag inte tänkte handla NÅGOT av dem för de ringde tysta samtal.

Idag har telefonen ringt 6 gånger. Ingen gång har de ids koppla in någon försäljare. Ärligt talat; nu VET jag ju att det är ett jävla telemarketingföretag, men om det hade varit en privatperson som ringt och slängt på luren hela tiden hade det kunnat räknas som ofredande, vällan?

Snälla älskade Jennypenny, om 0851069309 någonsin ringer dig och du får lyckan att tala med en försäljare - neka med hänvisning till deras jävla metoder!

Vad tror de? Att jag kommer att säga ja på grund av utmattning?

Meningsfullt våld

Aftonbladet har kört en kampanj mot det meningslösa våldet. Det är väl bra. De har fått publicera bilder på utslagna tänder och så har unga män fått berätta om hur de slagits ner på väg hem från krogen. Fint att någon tar ställning mot meningslöst våld.

Själv hatar jag meningslöst våld. Meningsfullt våld däremot, det tycker jag är bra. Jättebra. Varför finns det inga namnlistor för det meningsfulla våldet? Det är ju bättre att fokusera på det positiva i livet, istället för att hela tiden koncentrera sig på det negativa.

På samma sätt tycker jag att det är konstigt att så många bråk och slagsmål urartar. Själv när jag är inbegripen i slagsmål så ser jag minsann till att det inte urartar. Urartade slagsmål är det värsta jag vet. Då SLÅSS man ju. Urartat. Usch, så primitivt.

Jag konstaterar att jag slipper trycka upp en t-shirt. Haha. Snålvargen i mig jublar. Inte minst för att jag glömt att skicka in begäran om föräldrapenning denna månaden och således inte har en spänn.

I övrigt har jag avnjutit en fantastisk lunch med fantastiska människor och min son var fantastiskt gullig och snäll under en hel timme. Nu har han emellertid återgått till sin 20-veckorsfas. Jag hoppas inte att 20-veckorsfasen innebär att han skall vara en pest i 20 veckor utan att den går över snart.

Illegala kombatanter

När jag var liten älskade jag när mamma sjöng Trollmor. När Anton föddes bestämde jag mig därför för att Anton skulle få samma lyckliga barndom som jag. Jag skulle minsann sjunga Trollmor så det stod härliga till!

När Anton har gnällt har det därför varit Trollmor som har gällt. Trollmor och Summertime. (Jag anser att den är lämplig på grund av raden "and your ma is good looking" samt för att den är ju internationell och ger min son en språklig grund till den engelska grammatiken.

Det finns tydligen en 19- eller 20-veckors fas. Då börjar barnet att kinka och vill inte sova. Anton har definitivt kommit in i denna 19- eller 20-veckorsfas.

Jag sjunger Trollmor. Oj vad jag sjunger Trollmor.

Jag hatar Trollmor. Jag funderar att ringa till FBI och tipsa dem om Trollmor. Eller är det kanske CIA jag skall ringa? Eller är det CSI? Det spelar ingen större roll. Jag vill ha tag på the proper authorities, men jag antar att även de amerikanska myndigheterna har en serviceskyldighet. Jag vill i alla fall sätta dit Trollmor å det värsta.

Trollmor är en illegal kombatant. Hon, om någon, hör hemma i Guantanamo.

Inte nog med att hon binder fast sina 11 ungar. I svansen. Har du tänkt på refrängen? De VACKRASTE ord hon känner är, och jag citerar, O ajajajaj (indikerar smärta, eller hur?) buff (jag kan hålla med om att ordet "buff" snarare låter som en implosion än en explosion, men andemeningen av de båda är ju den samma - en förstörande, våldsam händelse. Att det låter som en implosion istället för en explosion tycker jag dessutom talar för att Trollmor har initierad information om massförstörelsevapen, kanske i en klass aldrig tidigare sedd i världen.)

Dessutom måste jag sjunga Trollmor konstant. Som ett mantra. Om och om och om igen. När jag sluter mina ögon för natten ringer "närtrollmorharlagtsinaelvasmåtrollochbunditfastdemisvansendåsjungerhonsaktaförelvasmåtrollendevackrasteordhonkänneroajajajajbuffoajajajajbuffoajajajajbuffbuffoajajajajbuff". Jag har svårt att tänka mig att FN INTE skulle anse detta konstituera tortyr.

Barnet lyssnar på Trollmor och blir som drogat. Tumme in i munnen, pepparkaksögonen tindrar och han är som hypnotiserad. Det säger något om Trollmors kraft. Hon drogar folk! Hon gör det på ett mer sofistikerat sätt än de afghanska krigsherrarna som kränger heroin till höger och vänster, men visst handlar det om att droga!

Nä, bring on da big guns! Take Trollmor to Guantanamo! Det lär ju finnas några platser lediga nu, såhär ett par år efter the grand opening. Det kanske inte är lika poppis längre? Jag kanske känner någon som känner någon som känner vakten?

En annan stor grej i mitt liv: Den här veckan, ja kanske till och med redan idag, kommer räkneverket passera 1000 besökare. Med anledning av detta vill jag utlysa ett litet tävlingslotteri. Om du är den 1000:e besökaren, Jenny, så meddela mig det i kommentaren. Vinsten? En helt unik t-shirt med texten "Jag var den tusende hos Anna".(Eller något liknande.) (Ja, ja, jag har ingen direkt aning om var jag skall hitta denna t-shirt, men det LÖSER sig, det LÖSER sig!)

Om du är den vänlige läsaren "Anonym", men ändå vill ha en fin t-shirt så får du ju lämna din mailadress också. Annars har jag ju ingen kläm på vart jag skall skicka den. Om jag får tag på en t-shirt. (Förresten - har jag sagt att min son är så fantastiskt söt idag? Min son är fantastiskt söt idag.)

Om du är min bror eller någon annan sådan där person som jag har sprungit på en och annan gång i mitt liv - Jennyreglen gäller!

Om två eller flera gör anspråk på t-shirten så får jag nog ta och kräva att de bevisar sitt tusendeskap genom en skärmutskrift. Annars blir det DEFINITIVT ingen t-shirt. Fusk skall icke belönas!

Kom bara ihåg - räknaren räknar, enligt anvisningarna, bara "unika" besökare. Vilket innebär att det krävs en viss tidsrymd mellan öppningarna (jag tror det var 6 timmar) för att din öppning skall räknas.
(Märkligt nog är räknaren på Bloggtoppen ställd på ca 950, och den räknar unika besökare för en gång i timmen. Men Bloggtoppen har legat nere ett par gånger och det kanske påverkar. Vad vet jag?)
Detta är inte bara en turtävling, det är även en taktisk tävling. Vem, oh vem, har nerverna till att vara den som väntar till sista ögonblicket för att få räknaren att ticka över till 1000? Och hur skall de veta när det är dags? Lite grand som att återskapa Robinsons tidstävling det här, tycker du inte?

Spännande.

Idag skall jag och Anton på mjölkallergiskola. Jag tänker räcka upp handen HELA tiden och säga "Fröken, jagkanjagkan". Bara för att det är kul.

Ohejdat skryt

Mina lökar är kanske inte de största i världen. Men de är mina. Och de är nu upptagna och tvättade och ligger på tork i köket tillsammans med mina minimorötter som jag kanske borde sälja till Mc Donalds. Och två squashar ligger i köket också. En alldeles för stor och en liten klen en.

Jag har grävt idag. Grävt och gått med kompost och satt vitlök och pingstliljor och rensat ogräs och konstaterat att jag verkligen behöver min sekatör (som är väck) och tagit ned växthuset och grävt lite till och gått med ännu mer kompost och TÖMT min kompost från helvetet och flyttat den och byggt en stenhög där den gamla komposten stod och OJ vad jag har jobbat. Vad får man för det?

Några förkrymta lökar, minimorötter samt två squashar av tvivelaktig kvalitet. Tomaterna ruttnade på gren i år och jag hann inte plocka mina bönor. Världens dyraste lökar. Det är vad man får. Och förhoppningsvis träningsvärk.

How ever - det var inte det jag tänkte skryta om idag, inte. Även om mina fysiska bedrifter idag är imponerande. Jag skall skryta om min son.

Inte bara äter han majspuré som om han aldrig gjort något annat. Idag gav han även sin mor flera pussar. På riktigt. Jag låg på rygg och höll honom över mig, lutade mig upp och gav honom en puss på munnen. HAN lutade sig då NER på mig och pussade MIG. Tänkte att det nog bara var en slump, så jag gjorde om min puss. Min son pussade mig därefter. Vi höll på så tre fyra gånger innan han tröttnade på mina illvrål ("HAAAAAAAAAANS - Kom HIIIIIIIT förhelvete - Barnet PUSSAR mig!!!!!") och övergick till att försöka få tag på hushållspappersrullen och katten Emma som båda låg bredvid oss.

Då kom Hans för att titta.

Barnet ville inte pussas igen. Vilket jag i ärlighetens namn var lite glad för. Ty barnet pussar med öppen mun. Och han dräglar ganska mycket.

Hektisk fredag.

Phu. Har varit på min första after work på evigheter. Med Anton. Och Sanna.

"Var är du" frågade jag min sambo på telefon när jag ringde för att underrätta honom om att jag var på lokal.
"I Nordstan" sade han.
"Jaha" sade jag. "Jag är på porrklubb" (Jag och Sanna hade nämligen hänvisats till ett avskilt hörn av Ruby där väggarna är klädda med röd sammet och ljuset är dimmat på grund av att vi medförde barnvagn.)
"Nä, det var stängt" svarade min humoristiske, och döve, sambo.
"JAG är på porrklubb" sade jag högre.
Det var tyst i andra sidan luren.
"Med Sanna" sade jag.
Tyst. Sedan.
"Är Anton med" Surt.
"Såklart Anton är med" sade jag. "Skulle jag lämnat honom ensam hemma?" Och för att bryta tystnaden tillade jag "Du fattar att jag INTE är på porrklubb, va"
Tyst.
"Kommer du hit" frågade jag.
"Var är du" frågade sambon.
"På Avenyn" sade jag. "På Ruby. Hotellet. Mitt emot juveleraren. Och Tvåkanten"
"Spåtanten" undrade den döve sambon.

Ja. Där satt jag på en av de otaliga porrklubbarna på Avenyn, mitt emot spåtanten, klockan fem på fredagseftermiddagen och kände att jag nästan hade ett liv. Men sedan så blev folk sura för att min bebis var på After Work. Hujedamej. Klockan 18.00 i en hotellbar. Jag är inte lämpad att ta hand om ett barn.

Mitt barn har i alla fall fått en rallydräkt idag. Och så fick han Röda Hund. (En superfin handdocka från Designtorget)

Utarbetad

Igår var det i sanning en stressig dag. Inte nog med att den var psykiskt utmattande, den var även fysiskt utmanande.

Klockan 10.30 hade jag som sagt en sista date med min barnmorska. Jag lockade på mitt onda spegelbildsalterego med cocacola och kaffe en masse, men hon behagade inte dyka upp. Så jag blev jättesen eftersom jag liksom hade räknat med att hon skulle gå istället för mig.

Jag slängde på mig och Hassan lite kläder, slängde Hassan i vagnen och sprang, för nu var jag tvungen att klara en halvtimmespromenix på 25 minuter. Det kan låta som en liten tidspress, men försök spara in fem minuter på ganska rask promenixtakt. Det är inte LÄTT inte!

Anyways, vi hade inte ens passerat länsrätten innan Anton började kinka och ville sitta upp. Så jag satte honom upp, lutad mot ryggstödet. Anton struntade i ryggstödet. Han satt, till synes fritt från stöd, och guppade upp och ner, till höger och till vänster och han LOOOOOOOOOG och ögonen glittrade. Han tittade sig MYCKET mer intresserat runt omkring och var så GLAD. Jag blev också hur glad som helst, ty innerst inne är jag uppenbarligen ett riktigt jävla blötdjur som beter sig som alla andra mesmorsor som är stolta över att barn klarar enkla saker som tredjegradsekvationer och att vinka hejhej.

Jag slet upp mobilen och ringde andfått till barnets far.
"Han sitter, ta mig tusan" vrålade jag. "Tror jag, i alla fall" tillade jag. Därefter konstaterade jag att jag var sen och slängde på luren.

Innerst inne trodde jag nog att jag skulle upptäcka att han hade stöd runt omkring av filten.

Väl på barnmorskegruppen slet jag upp dragkedjan i liften, för jag ville ju veta - är min son ett motoriskt geni?

Jepp. Min son ÄR ett motoriskt geni! Min barnmorska är mitt vittne på att Hassan satt själv första gången, hur stadigt som helst, den 18 oktober 2007.

Efter sessionen hos barnmorskan (glädjen över min sons utveckling gjorde att jag bara fick ett anfall av hyperventilation. Både panikattack och gråt uteblev. Men jag skakade rätt rejält efteråt. Barnmorskan rådde mig att låta Hans ha kontakt med sjukvården för Hassans räkning, så att inte mina fjollerier överförs till honom. Hon sade inte "fjollerier" uttryckligen. Men hon menade "fjollerier". Inte "fobier". Det är en av anledningarna till att jag gillar Barnmorskan Tiina. Hon är ingen gladlynt bulltant. Hon gillar inte fjollerier. Det gör inte jag heller.) sprang jag in på Konsum Avenyn och intog kycklingspett. Ärligt talat. Jag hade kunnat leva på dessa sötsliskiga kycklingspett. I löööv dem!

På vägen ut genom kassorna stod en kvinnlig kurdisk tolk bakom mig. Hon kände inte igen mig men hon flirtade med Anton och sade att hans lilla spöket Laban-mössa var så söt. Jag känner ju praktiskt taget denna kvinna, så jag hörde mig själv säga:
"Han satt själv idag för första gången"
Hon blev mycket imponerad.

Springa, springa hem, med en liten paus för att gunga med Anton. Han blir ju såååååå glad över att gunga och det var väl det minsta han skulle få för att han satt själv. (Även på vägen från Holmen till Avenyn - men när jag åt sov han och fortsatte ligga fram till gungorna.) En pappa var ute och gick med sin ettåring. Jag noterade lite perifiert att även detta barn satt själv. Men inte lika fint som min Anton.

Gungeligung, nej, jag är inte stressad, titta så kul vi har! Ungen skrattade så att han kiknade i sin gunga. Efter en tio minuter eller så slängde jag barnet i vagnen, han satt stolt som en fura, och in i trappuppgången där en kvinna stod med barnvagn. Hon skulle besöka min granne.
"Han sitter själv för första gången" hörde jag mig säga om min vackre son.
"Oj, då" sade hon, men hon verkade inte så intresserad. Hur kan man INTE vara intresserad av att min son sitter för första gången?

Jag fyllde på flaskan med kokt och avsvalnat vatten och sprang till BVC på Kungsgatan, för nu var det dags för föräldragrupp. Fatta. En och en halv timme. Ingen ställde frågan "Kan din son sitta själv". Jag kände mig kränkt. Barnet himself satt inte. Antingen beroende på att han suttit så länge att han blivit trött i vad man nu blir trött i när man sitter länge, eller för att han tror att han bara kan sitta i vagnen. Vad vet jag. Men jag fick inte skryta om min son i alla fall. Så typiskt den allmänna vården i det här landet. Varför fanns det inget privat alternativ till BVC?

Jag fick lämna sällskapet lite tidigare eftersom jag hade en date med Sofia. Barnet hade naturligtvis somnat så han visade inte sina färdigheter. Under fikan, som bestod i alldeles för sötsliskig rabarberpaj (för mig) och vaniljsåsmarinerad hallonpaj (för Sofia) och tusen glas vatten för en söndersprungen lilla jag samt kaffe för båda, vaknade Hassan, men inte ville han sitta då inte. Närå. Då skulle det hoppas upp och ner och ner och upp och så skulle man banka med nycklarna i bordet och slänga dem i golvet. Även denna sista manöver (slänga i golvet för att mamsen skall plocka upp) är enligt min BVC-sköterska en komplicerad manöver. Såpass komplicerad att hon inte tror att Anton sysslar med den ännu. Men JAG vet att när Anton slänger sina plastnycklar i golvet så tittar han på dem medans de faller och därefter tittar han på mig. Det är väl inte mitt fel att alla andra dussinungar lär sig detta först vid 6 månaders ålder. Anton gör det NU. Men det går liksom inte att bevisa på samma sätt som att det går att visa att barnet sitter. Så Sofia fick naturligtvis höra en hel del om min multibegåvade son, men han ville inte sitta mer.

Springa, springa förbi Storan på väg hem, med mobilen klistrad mot örat för att utröna om när vi skulle intaga middag hemma hos Christine.
"Han sitter själv" sade jag till Christine. Hon blev mycket impad och vi bestämde att jag skulle vara hos henne klockan halv sju.

På Avenyn sprang jag in i blomsteraffären och slet åt mig en "grattis-till-att-ni-flyttat-ihop"-bromelia till Christine med sambo. Bruden i kassan frågade inte om min son kunde sitta själv. Jag antar att det berodde på att hon var alltför ung för att själv vara förälder.

Därefter sprang jag hem, mötte upp sambon, bytte till en icke nedspydd body till min son, slängde ner honom i vagnen och åkte buss 16 till Sannegårdshamnen. Väl där berättade jag åter för Christine att min son kunde sitta själv. Hon blev åter mycket imponerad, även om sonen nu inte ville visa upp sina talanger för Christine.

Christines sambo kom hem.
"Min son kan sitta själv" sade jag. Sambon blev synligt imponerad. För att bevisa att min son kan sitta själv satte jag min son upp. Sonen tittade lite storögt på mig. Sedan började hans kropp att luta. Och luta och luta och luta och SÅ stöp han i golvet. Med ett hörbard "DONK". Då fick jag dåligt samvete.

Det slår mig nu att jag inte tror att barnets far har sett sin son sitta själv. Men jag har sett det. Min barnmorska har sett det. Tusen miljoner människor på Göteborgs gator har sett det. Så det så.

Att göra slut

Jag sitter med kluvna känslor.

Å ena sida vill jag frammana mitt onda spegelbildsalterego eftersom jag ju som den trogna läsarinnan vet är extremt läkarrädd och jag skall genomgå helvetet idag.

Å andra sidan står jag förmodligen inför ett uppbrott från en person som stått mig nära i ett år nu.

Jag skall, om två timmar, infinna mig på slutbesiktning med cellprovskontroll. Därefter kommer jag vällan aldrig att träffa min barnmorska mer. Visserligen är hon i sanning en av de trevligaste människor jag mött, men tanken på att åter gå igenom ångest, foglossning, överburenhet, misslyckat förlossningsarbete, akut kejsarsnitt och barnsängsfeber lockar inte. Så, det är över. Slut. Finito.

Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla det här. Om jag INTE kallar in mitt onda spegelbildsalterego så kommer jag ju gråta som ett barn vid undersökningen och sitta och skaka okontrollerat. Om jag kallar in mitt onda spegelbildsalterego så kommer jag ju vara ganska otrevlig.

Antons finaste kläder är alla nedspydda och ligger i tvätten, så jag kan inte visa upp honom på utställningsvis heller. Dessutom gör mitt handikapp det omöjligt för mig att bada honom, vilket gör att hans hår har en air av väl använd Nutramigen.

Nej, det här blir inget värdigt avslut. Attans. Med lite tur har jag cellförändringar och blir kallad till ett återbesök.

Tack gud för kejsarsnitt! (eller Värkarbete all over)

Redan igår hade jag rejält ont. Inte sådär lite ajajigt som man kan ha ibland efter att ha amputerat ett ben med en plastkniv för att man har fastnat i en klippskreva i vildmarken, utan REJÄLT ont.

I morse när Heinz gick till jobbet så hade jag så ont att jag drömde mig tillbaks till den där värken jag fick innan Anton kom. Nästan i alla fall. Sjukvården ber ju en alltid att "gradera smärtan" på en tiogradig skala. Jag vet att jag diskuterade med en sköterska om att jag tyckte det var ett fånigt upplägg eftersom folk är mer eller mindre mesiga och en tia för en person kan vara lika mycket smärta för en annan person (som typ jag, som ju ändå har rykte om mig att vara en dramaqueen) bara inbringar en klar femma, med logiken att man kan ALLTID ha lite mer ont fram tills man svimmar, och om man svimmar är det en tia, men då kan man inte verbalisera den. Sköterskan tyckte att det var en klok reflektion och jag fick ett pluspoäng i Vårdtävlingen. (Eftersom allt är en tävling)

I morse när Heinz gick till jobbet uppmättes en klar 9,5:a. Hela jag skakade bokstavligen av smärta. Jag vinglade upp och rafsade liksom en svårt abstinentbesatt narkoman igenom medicinskåpet fram tills jag hittade mina värktabletter som jag fått som pris för kejsarsnitt/barnsängsfeber. (Jag minns inte vilken av tävlingarna som inbringade dessa kemikaliska godsaker, jag TROR att det var kejsarsnittet) Jag vinglade tillbaks till sängen och lade mig och kved av smärta, men lyckades somna igen. När jag åter vaknade två timmar senare var jag smärtfri. Dock kände jag att min högra hand var avdomnad. Domningarna höll i sig fram tills att tabletterna mist sin verkan när jag var på väg hem från jobbet med Anton i bilen. Då började jag skaka av smärta igen. Jag funderade på allvar på att låta Anton vara kvar i bilen så att Hans kunde bära upp honom till lägenheten när han kommer hem om några timmar, men så kom jag på att det kanske är taskigt. Jag fick ta barnet på armen och kånka upp honom.

Väl i lägenheten lade jag barnet i vaggan och vacklade åter till medicinskåpet med skakande händer.

Min son har alltså givit mig en dubbelsidig svårartad musarm!

Hela nacken känns som en tunna med glöd, som rinner ner till ungefär mitten av ryggen. Båda axlarna värker så att jag håller på att bli tokig på riktigt, och illamående. Smärtan strålar ner i båda armarna, ner till ungefär armbågen. Jag antar att det är en rejäl inflammation eftersom hela ryggen gör ont vid beröring. Nu ber jag tysta böner om att tabletten skall kicka in pronto. För jag har så ONT, och barnet är så uppstissat efter dagens äventyr att han illvrålar om jag inte hoppar upp och ner med honom. Det är svårt att göra när man är rörelsehindrad. Jag höll på att skriva "förlamad" men det vore ju en önskedröm.

För övrigt kan jag notera att Stureplan nu blivit en ännu tryggare plats än vad den tidigare varit. Inte bara att Fadde flyttat till förorten, de två kräken som anser att en fjärrkontroll ingår i ett normalt sexliv fick fyra år på kåken (och den primitiva delen av mig önskar att deras medfångar ger dem erfarenheter av fjärrkontrollsex) OCH Ebba von Sydow blev tydligen portad i tre år helgen som gick.

Så kan det gå.

Anton flirtade med en brud idag. En äldre och mer erfaren tjej. 7 månader, blond och blåögd.

Jag och Victoria

Jag sitter just nu och är SÅ irriterad. Gårdagens söndagsbilaga är borta! JAG vet att JAG läste själva tidningen sist och alltså gav söndagsbilagan till sambon. HAN är således den skyldige till att jag inte kan klippa ut och spara ett av århundradenas bästa reportage!!!

Fru Victoria Silvstedt intervjuades nämligen. Vi har så mycket gemensamt, Victoria och jag. Inte bara hårfärg, kroppsform, bröststorlek och samma underklädessmak, vi har också båda uppenbara problem att hålla oss till vårt modersmål. Jag tror till och med att Victoria slår mig på fingrarna vad gäller den sista biten.

Victoria berättade om sitt hårda heltidsjobb i Frankrike. Helt crazy. Bland annat hade hon fått lära sig det franska språket så att hon kunde utföra sitt jobb som tv-värdinna. 2000-talets version av Dolph Lundgren hade dock ännu inte börjat sticka in med franska fraser i var och varannan mening utan höll sig till engelskan, you know. Feels safer, I guess. It was so GLAMOURUS and it all made sense, you know. It was very, very, very funny. And I lost all möjligheter to föreviga this.

Nooooo, I did NOT. Ty Aftonbladet har beslutat sig för att vara generösa och publicera denna "I was so sure it was a Plus"-article på webben. Läs och njut!!!
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article967630.ab

Det är onekligen ganska roligt det där med att engelska på något sätt blivit ett officiellt språk i det här landet. Det är ju inte så lätt. Typ Lindex. De skickar ut reklam just nu för deras "Fall favourites", vilket väcker frågan: Är det brittisk engelska eller amerikansk engelska? Jag har ju svårt att tro att man anlitar en reklambyrå som stavar fel. Det vore ju fantastiskt konstigt och unprofesional, som Vickan skulle säga. Men varför Lindex vill att folk skall ramla runt i deras tämligen tantiga kläder förstår jag inte. De är inte partypingliga nog att gå på krogen med (och ramla av den anledningen) och de är inte oömma nog för att klafsa omkring i höstgegga med (och ramla av den anledningen). Om det inte är så att de vill saluföra sig som några Haglöf-light - friluftskläder för de högst ovana, de som tar på sig klackat innan de går utanför stigarna i Delsjön och således faktiskt druttar på ändan lite då och då.

Det är klart att det är så det måste vara. Alla vet ju vad brittiskt lantliv innebär. Gegga ner er i Lindexkläder! Fall till höger och fall till vänster! Fall med näsan rätt ner i dyngan! Denna kampanj kommer nog att användas i ett helt år. Den är ju så bra. Och tydlig.

I söndagsbilagan figurerade även schlagervärldens version av Linda. Nej, inte den Linda vi älskar för att hon gav mig min bostad tillbaks (om inte onde Ernst överklagar och vinner - but that wont happen! I alla fall the winning part) utan den gamla vanliga Lindan, hon med Fadde. I´m talking about det lilla riksglädjetrollet Pernilla.

Pernilla har nu lagt Emilo bakom sig. Hon har en ny kärlek som är så bra med barnen. Pernilla talade om sin relation till medierna. Emilo har ju sagt att hon är en mediahora, typ. Pernilla tillbakavisade detta bestämt. Hon har, minsann, flera gånger fått frågan om hemma-hos-reportage. Och hon har sagt nej FLERA GÅNGER. Det ni. Integritet. Men hon ville inte tala om Emilo. Nej. Istället ville hon tala om? Ja, vad?
-Sin karriär?
-Sin nya show?
-Sin utveckling som artist de senaste 25 åren?
-Boken som hon kanske skall ge ut?
Nope, mina vänner. Hon ville inte tala om Emilo och skilsmässan. Det var för privat. Så därför ville hon tala om.... sin son.

Även i dagstidningen fanns en fantastisk story. Ett scoop. Allas vår favoritsambo Fadde har fått jobb igen. Fadde har ju, som vi vet, tröttnat på Stureplan. Han vill inte dit igen. Nä, för på Stureplan är allt så ytligt. Stureplan är en låtsasvärd som han aldrig mer vill tillbaks till.

Som att han har något val?

Anyways, Fadde har fått jobb på en kvarterskrog i Tyresö. Det var väl bra. Han tror att förortskrogarna är framtiden för Stockholms uteliv. Istället för att köa i timmar och betala inträde och taxi är det bara att gå ner till sin lokala krog. Det är samma musik, samma öl och samma drinkar, säger Fadde.

Sura rönnbär i de drinkarna, I´m sure.

Undrar om Linda resonerar likadant, eller om hon fortsätter att använda Faddes lön till taxiresor till Stureplan istället. Var ÄR Linda förresten? Det har varit skrämmande tyst om henne. Har hon fått jobb som undersköterska på hospiscenter eller utför hon något RIKTIGT jobb, typ som telefonsexförsäljerska?

Till sist måste jag göra en fd Schulman. Jag är ledsen, men jag måste. Jag har nämligen sett på Ensam mamma söker. I Ensam mamma söker medverkar tre ensamma mammor som vill ha en livskamrat, en kärleksparter, en man i sitt liv. En kvinna är en babe med ett maskulint yrke (betongbilsförare) och silikonbröst. Mer finns inte att säga om henne. En kvinna är en tämligen rundnätt liten glad värmländska. Mer finns inte att säga om henne. Och sedan är det kvinnan från Tjörns inland. Alla vi som varit i närheten av Tjörns inland vet att det är farligt där. Lite som "Den sista färden". Denna kvinna är inget undantag. Hon är GRÄSLIG, Jenny, I say GRÄSLIG!

Hon spärrar upp ögonen, stora och blå, naturligtvis, och talar om dessa män, (som av någon anledning stannar kvar) som om hon vore guds gåva till EN av dem. Inte alla. Att få vara med henne är en ynnest. Hon beklagade sig för några avsnitt sedan att de inte visade henne tillbörligt intresse. Om de skulle få vara kvar så skulle de minsann visa att de avgudade henne typ. Jag tänkte att de män som VISADE henne intresse borde uppsöka hjälp och att jag näppeligen skulle stått ut på en båtsemester med detta huskors.

I gårdagens avsnitt skulle hon åka hem till några av sina kavaljerer. Hon sade att hon ville ha "äventyr" (jepp, hon sade detta!) och "fart" på sina dater. Att sitta och kolla på tv var inte för henne, minsann. Därför blev hon så vansinnigt glad över att hennes kavaljer tog ut henne för att:
- Isklättra?
- Hoppa in i lejonburen med en sjömansbiff i fickan?
Nope.

Skjuta pistol.
Späääännande. Det låter ju PANG, gud bevars.

Jag ber om ursäkt för att jag kommer att raljera nu. På riktigt. Jag mår lite dåligt över mig själv. Men jag måste.

Jag är säker på att denna kvinna anser att Tacos är exotisk mat. Jag är säker på att hon uppskattar att åka utomlands, se nya kulturer och umgås med lokalbefolkningen och äta autentisk mat på de små bodegorna längs stranden på San Augustin eller Las Palmas. Jag tror att hon upplever firandet av Halloween som något "skojjigt" och "nytt" och att hon har minst en unge (hon har ju fyra ungar...) med ett "internationellt" namn. Kevin?

Ingen att raljera över, ingen att dissa vid fikabordet...

Jag har ett heltidsjobb, det är så jag försöker se det. Jag tar hand om Anton mer än åtta timmar om dagen och jag tror att jag börjar förstå hur lastbilschaffisarna har det.

De sitter i sina feta trucks och kör och kör och kör mellan Avesta och Haparanda, Flen och Krakow, Oslo och Istanbul med sina lådor, pallar, smuggelsprit och irakiska flyktingar. Lägger sig i långsamma omkörningar och stoppar upp all bakomvarande trafik på motorvägen för att roa sig, ligger för nära små, äldre, japanska bilar för att få adrenalinet att pumpa, svajar fram och tillbaks över vägbanorna när de tappat godispåsen på golvet, shitchattar med sina polare över radion, försöker pricka en älg... Ja, jag kan börja förstå hur de har det, för de arbetar även de i solitud. Men jag avundas dem för deras givande arbetsliv.

Fatta mig rätt. Jag gillar Anton. Anton är en bra arbetsgivare. Jag kan inte klaga på lokalerna (även om underhållet är sisådär och jag önskar att lokalvårdaren gjorde ett bättre jobb, men eftersom jag innehar även den tjänsten så känns det lite dumt att gnälla) och lönen är hyfsad, man lever ganska gott på ETT dräggligt leende och Anton skrattar ju för det mesta. Men vissa saker är lite jobbiga.

Typ säkerheten. Igår bytte min enda jobbarkompis kvällsblöjan. Anton bestämde sig då för att han skulle kissa, vilket han gjorde. I ansiktet på sig själv. I munnen närmare bestämt. DET HADE KUNNAT VARA JAG som fått denna present. Var dag räds jag för att de slemmiga kräkningarna skall träffa mig i ansiktsregionen. Dessutom tycker jag att hygienkraven borde skärpas överlag vad gäller barnpasseri. Bajsblöjor är en sanitär olägenhet och jag har hört att det bara blir värre.

Typ våldet. Min arbetsgivare har ett fast handlag och att få näsan omvriden är ingen walk in da park. Inte heller upplever jag skalperingsförsöken som särskilt trivsamma.

Typ avsaknaden av raster.

Nej, jag har haft funderingar på att gå till facket för att stänga arbetsplatsen ibland. Men samtidigt är jobbet såpass givande att man härdar ut, ännu en dag. Kalla mig överlojal, men jag GILLAR min arbetsgivare.

Vad jag verkligen saknar är fikarummet eller att bara knata in på grannens rum ett litet tag och snacka skit. Få höra om helgen, spacade ärenden, kackla och skvallra. (Och även fråga om råd och diskutera på allvar om den fortsatta handläggningen) Nu är det ju inget fel på min enda jobbarkompis, inte alls, men det blir ganska trist i längden. Att avhandla MITT vardagsliv går mycket fort. Att avhandla HANS tar lite längre tid, men det är same ol´, same ol´...

Näe, Jenny, I miss U sooooo mycket.

Mina matvanor har blivit så mycket bättre de senaste veckorna. Jag försöker angripa problemet genom att gå tillbaks till mina studentvanor. Men tro det eller ej - snabbnudlar tar för lång tid att äta, så de går bort. Pasta? Glöm det. Det finns ju en begränsad koktid som jag inte kan räkna med att hålla. Dröm om min förvåning när jag igår upptäckte att pulvermos och fiskbullar i räksås inte alls är gott! Och man blir TRÖTT på ärtsoppa, även om man står sig väl på en ärtsoppekorv. Pulvermoset är på upphällningen och jag måste köpa nytt ty hur skall jag klara mig utan denna mirakelrätt? Den kan ju kombineras i oändlighet. Pulvermos och svartpeppar. Pulvermos och kebabsås. Pulvermos med kebab (när jag har gott om tid för slowfood). Pulvermos med makrill i tomatsås (också en kombo som jag smakmässigt börjar ställa mig frågande till).

Na ja. Det är en ny dag, nya möjligheter. Idag skall jag bada Anton. Dessutom skall jag moonlighta lite genom att sätta på tvättmaskinen och tvätta MINA kläder. Det tycks inte spöregna idag, så jag antar att jag skall gå ut. (Igår var det isolering som gällde)

Nästa vecka, Jenny, NÄSTA vecka, skall jag ta mig i kragen och försöka uppbåda mod att gå på en öppen förskola, vilken som helst. Jag behöver en öppen förskola.

Vardagsbrottslighet

"Jag var på väg för att köpa mjölk till barnen"
En replik som jag inte skulle kläcka, men detta beror endast på två ting. 1) Anton är mjölkallergisk (JAJA; KOmjölkSPROTEINallergisk, dådå. Jag VET att det heter KOmjölkSPROTEINallergisk. Det tar för lång tid att hela tiden säga komjölksproteinallergisk, och det är lätt att vricka tungan. Jag tycker dock att det är ganska talande att benämna fenomenet som "mjölkallergi", detta särskilt som allergin även inbegriper GETmjölk.)
2) Jag har bara ETT barn.

Men i övrigt. I can relate, man. I can relate.

"Vittnen berättar hur den nu åtalade mannen lugnt gick fram till de båda männen som satt i en bil"
Närproducerad mjölk? Word. Köpa direkt från källan, så att säga.

När jag skall ut och shoppa, oavsett vad, men även när jag skall shoppa mat till Anton, så har jag lite svårt att komma ihåg att få med mig allt jag skall ha. Kräktrasor? Jacka på barnet? Filt runt barnet? Extrablöja? Mobilish? Plånbok? Nycklar? Recept på Nutramigen? Blöjrabattkuponger? Pistol?

Just den sista detaljen är den jag oftast glömmer bort. Därför ser jag med förväntan fram emot den dag då jag kan ta bilen, utan Anton, för att åka och köpa Nutramigen till honom. Då kommer man uppenbarligen ihåg alla nödvändigheter.

"Jag hade inte för avsikt att mörda" säger mannen.

Tidigare i veckan har GP skrivit en del om de som inte lyckats får fullständiga betyg i grundskolan. Jag antar att denne man tillhör den skaran, han har missat några lektioner i fysik, i biologi och i matematik (som ju lär ut logiskt tänkande). Ty vad trodde han skulle hända när han "satte pistolmynningen mot den ene mannens huvud och avlossade två skott." Var det av pur förvåning över att det inte kom ut en liten flagga det stod PANG på som han klämde av det andra skottet?

Nåja, pistolen jammade när han skulle skjuta skallen av sin andre antagonist. Det var väl bra.

"Det var inte jag som har mördat dom utan Gud" säger den ansvarige familjefadern till sitt försvar. Jag förmodar att han menar Baal, Bast eller Shiva, eller någon annan Gud med proportionalitetstankar.

"Jag hoppade på honom för att jag såg döden med egna ögon" säger han vidare. Åter ställer jag mig lite frågande till killens avgångsbetyg. Han missade tydligen några lektioner i idrott också. (Men, hey, vem gjorde inte det?) Ordet "hoppa" brukar i vanligt språkbruk betyda att släppa oftast två fötter från markytan, inte att lyfta armen och sätta en pistol mot tinningen på två personer. Och, det kanske man bör nämna i sammanhanget, skjuta knäskålarna av en person däremellan. Att killen såg döden med egna ögon betvivlar jag inte alls. Inte alls.

Men samtidigt, I can relate, I can relate. Det är inte lätt att vara småbarnsförälder i jakt på mjölk (eller Nutramigen). Så jag säger som Moses: Let my people go! Varför skall denne stackars familjefar ställas inför skranket? Han skulle ju bara köpa mjölk, for Christ sake! (Eller Baals, Bast eller Shivas, då då)
Jag pratar om killen som sköt två pers på en parkeringsplats i Angered i augusti, han har ställts inför rätta nu.

I dagens GP finns ett annat exempel på en riktig vardagshjälte. Även denne mogne man är 22 år gammal. I notisen står att han påstås ha slagit och sparkat sin fästmö, spottat på henne och bankat till henne med en påse med fulla ölburkar och åtalas därför för grov fridskränkning och riskerar ett "kännbart fängelsestraff". Till killens försvar får man ändå säga att han i ett SMS till fästmön skrivit "Du är död", vilket indikerar att även DENNE unge man saknar avgångsbetyg, ty han borde veta att döda människor icke kan förmås att läsa SMS, men även att han inte hade uppsåt till "grov fridskränkning" utan blott det i mina ögon mildare brottet "brott mot griftefrid".

Och så har vi ju Rödebymordet också... Jag vet inte vad jag skall säga... Igår på nyheterna berättades om att det delats ut flygblad med uppmaning om att jaga patrasket (eller dräggen eller vad det nu stod) och deras familjer ur byn. Jag sade detta till min käre sambo, som då ställde en högst relevant fråga:
"Menar de moppegänget eller familjen"

Helt otroligt. En hel by fylld med mobbare.

En annan liten rolig grej min käre samtidsanalyserande sambo kläckte igår i samband med de dreadsförsedda ungdomar som demonstrerade i Brunnsparken emot den danska polisens hårdhet mot de ungdomshusälskande dreadsförsedda ungdomarna i grannlandet.
"Är inte de EMOT globalisering"

Hua. Nu har jag varit på femminuterspaus utan att du märkt det. Vad har jag sysslat med då, frågar vän av ordning.
Jag har skällt på en telefonförsäljare, Gabriella från Viasat.

De senaste dagarna har jag sprungit till telefonen typ tusen gånger för att den ringer. När jag svarat så har det inte varit någon där. Nu ringde samma jävla nummer igen. Efter en kort stund kopplas Gabriella in och frågar efter Hans.
"Han jobbar heltid. Dagtid" svarade jag.
"Jaha" sade Gabriella och ville då tydligen sälja saker till MIG istället. Men där fick hon tji.
"Innan du börjar vill jag bara säga att jag har fått ett antal samtal från det här numret de senaste dagarna"
"Jaha" hördes en tämligen stressad och i grunden ointressad Gabriella som nu visste att detta samtal inte skulle leda till någon försäljning.
"Det är fruktansvärt störande" fortsatte jag.
"Då får jag väl be om ursäkt" sade den nu riktigt stressade Gabriella, ty hon hade under denna ickesäljande spilltid säkert ringt tio tysta samtal till andra, som ju kanske inte var så sura som jag, men som nu RISKERADE att bli så sura som jag.
"Ja, det tycker jag är på sin plats" sade jag som nu förvandlats till en 1800-tals matrona. "Jag har ett litet barn att ta hand om och när telefonen ringer och man får springa genom hela lägenheten..."
"Jag får be om ursäkt" sade Gabriella och visade med all önskvärd tydlighet att hon inte ville fortsätta höra om mina barnpassningsvedermödor.
"Jag vill inte ha fler tysta samtal" förtydligade jag mig.
"Jag noterar detta" sade Gabriella.

Tigern som röt, typ. Jag var alldeles skakig när jag lade på. Jag hade inte yttrat ett otrevligt ord, egentligen. Inte höjt rösten. Men talat om vad jag tycker för en telefonförsäljare och fått dåligt samvete för detta. Konflikträdd?

Amen, vaffan!

Så får man en "inbjudan" från Sara där man skall jämföra filmsmak.

Resultatet blir att jag och syrran har samma filmpreferenser. Börjar ana oråd.

Jag har fyllt i fundamentalt fel - jag har satt ettor där det skall vara femmor och tvärt om. Började således om från början.

Då försvann resultatet för filmer jag redan betygsatt!

Så nu är jag livrädd för att folk verkligen skall tro att jag tycker att too fast too furious är en bra film. För även om det skulle kunna tolkas som ironi, så går den över de flestas huvud, ju.

Jag och Anton var ute på promenix förresten. Vi gick i Burgårdsparken. Visste du om att det skall bli en skateboardpark där? Tycker att det är dumt mht de mörka lägenheterna i innerstan. Det tyckte säkert den andra parkflanören också. Usch. Och nu går det inte att överklaga heller.

Bostadspriserna på väg ner - är Ahre skyldiga?

Jag har tidigare ondgjort mig över Ahre. Jag skall nu ondgöra mig igen, ty utanför fönstret råder gråhetens trista färg och jag kan således inte ta på Anton hans vita eskimå-teddy-overall (tack Eva för att jag fått låna detta underbara plagg) och gå ut och gunga. (Anton blir så jääääääävla söt i eskimådräkten... får nog lägga in ett foto... Jag tar lite paus.)

Gårdagens gungsession

Idag skiner ingen sol. Alls. Det är så grått att... ja,det finns inga gränser för hur grått det är. Jag har varit vaken sedan halv åtta och jag har matat min son, jag har haft tråkigt och jag har funderat på min tillvaro.

Jag inväntar domen, helt bokstavligt, och jag är övertygad om att dumma Bolaget kommer att överklaga, varför har annars inte den Anställda kontaktat mig vid det här laget? Så jag tar upp måndagens bobilaga och scrollar efter alternativ. Och hamnar hos Ahre.

60 KVM LINNÉSTADEN, 1924

Charmig tvåa med egen avkopplande trapp till gården och Slottskogen som nära granne. Max två stenkast. Lite kontinental känsla. Vardagsrummet med ekparkett ger plats åt både mat- & sittgrupp. Två ingångar från hallen. Lättmöblerat. Soligt fönsterparti i söder. Sovrum med vacker gårdsv. Två mindre eller en stor säng får plats. Köket i ek, rostfritt och klinker med golvvärme. Snyggt och smart inrett.

"Avkopplande trapp" WTF!?!? "Älskling, jag känner mig lite stressad nu, jag går ut och relalalaxar lite i trappen"

"Max två stenkast" ??? Var? I den avkopplande trappen? Genom det soliga fönsterpartiet? Vad blir sanktionen om man kastar TRE stenar?

"Lite kontinental känsla" - vad avses? Östtysk standard? Danskt fyllegemyt utanför fönstret på nätterna? Spansk centralvärme?

"Två mindre eller en stor säng får plats" Men det var väl för väl, för vi talar ju trots allt om ett sovrum. För vuxna personer, får man väl anta med hänsyn att det torde vara ganska svårt för en fyramånaders i spjälsäng att hosta upp med de 1,7 mille som utgör utgångspriset.

"Snyggt och smart inrett" säljs haket möblerat, månde?

Så kollar man villan de försöker kränga strax under. Nu får vi ta oss i kragen och inse att den här annonsen vänder sig till de som har 6,1 mille att lägga på ett hus. Det krävs då lite klass och stil, en känsla av flärd när man författar ihop följande:

269 KVM SÄRÖ, 1964 / 1998

En promenad från Blomstermåla. En doft från Särö Västerskog. I lummigt lä från havets vindar. Helt renoverad enplansvilla med suterrängvåning och dubbelgarage. Starkt funkisinspirerad 60-talsarkitektur i högform. Sällskapad av naturen. Skapad för att trivas i. Sju rum och kök. Vardagsrummet i stramt vitt och öppen volym. Med viss havsutsikt. Öppen spis med omålad puts och gjutjärnskassett. Stor terass med öppen spis och pergola. Kontinental känsla. Matsalen i vinkel mot vardagsrummet med köket intill. Utgång till östsidan. Frukostsidan. Balkong efter långsidan. Bergvärme. Låg driftskostnad. Friköpt tomt om 1840 kvm.

Man köper alltså detta hus för 6 mille bara för att promenera någon annanstans? Och det var väl för väl att doften kommer från Särö och inte från Värö i alla fall, om man nu gärna vill ha någon doft i sitt hus som inte kommer från en Wunderbaum. "Sällskapad av naturen" - snälla. SNÄLLA, stop it! Skapad för att trivas i - men det var väl bra. Jag misstänkte annars att det här huset var byggt för att plåga sig själv och små barn i. Lite som the house of Wax, eller nå´t.

Med viss havsutsikt. Är det sällskapsreseutsikt då, eller? Och vad hände med fullständiga meningar (sic)?

Åter denna kontinentala känsla. Vad avses? Är franska officiellt språk inom tomtgränsen?

Har alla villor en frukostsida i Särö? Jag hade ingen frukostsida när jag var liten. Attans. Där ser man vad det sociala arvet kan göra. Om jag hade haft en frukostsida på min barndoms villa så kanske jag inte suttit här och ondgjort mig över den inbillade taffligheten i en annons för ett 6,1 milleshus. Jag får lugna ner mig. Läsa nästa.

85 KVM VASASTADEN 1980

Världens bästa trea! Åtminstone en av de bättre i Vasastaden. Lyssna här! Åttiofem kvadrat, två trappor upp. Stort sällskapligt vardagsrum med öppen spis i funktion och snedställt fönster mot gatan. Två sovrum mot gården i söder mot föreningens trädgård. Det ena med pardörrar och rejäl balkong i söder. Köket intill. Spännande i vitt med trädgårdsvy. Badrum och gästtoalett. Hiss finns förståss från garaget.

Lägg märke till att man i denna annons inte talar om att det får plats vuxnas sängar i de två sovrummen. Det KAN bero på att man vänder sig till köpare som fortfarande läser böcker om Världens bästa Karlsson och tycker att de är en samtidsskildring.

Lyssna här! Det här är ingen ljudbok! Men det är ju skönt att veta att man aldrig är ensam. Om man får tråkigt i världens bästa trea kan man ju alltid sätta sig och umgås med vardagsrummet en stund. Det är ju skönt att ha en trygg famn att falla tillbaks i när spänningen från väggarnas vita färg i köket blir alltför stor.

Ah, du fattar vart jag vill komma. Egentligen vill jag bara komma ut idag. Jag måste klä på min son, som är så stor och så söt och så underbart gullig att jag känner att jag börjar förvandlas till en sådan där inskränkt pysselochpappmamma som bara kan praaata om sin son och den fullständiga förälskelse som infinner sig när man ÄNTLIGEN blivit en HEL människa och funnit meningen med livet, att föda (ok, där misslyckades jag ju kapitalt, men ut kom han ju) baaaarn. Hua. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Stoppa mig om jag någonsin visar tendenserna, snälla Jenny. Slå mig. Hårt. Men erkänn samtidigt att Hassan är så jäääääääävla söt!

Traumatiserad av föräldrars otrohet?

Igår fick jag "Jaaaag såg mamma kyssa toooomten, jag" på huvudet när jag försökte slå tanken på att Emma var döende ur hågen. Jag antar att det var det julröda gummibandet i kombo med en förhoppning om att livet är gott och oskuldsfullt som manade fram denna gladgulliga sång.

Jag såg mamma kyssa tomten, jag. Ärligt talat, en sådan FRUKTANSVÄRD sång! Det stackars barnet blir ögonvittne till vad hon tror är moderns otrohet, och inte bara det, älskaren är den hon håller som god i livet, TOMTEN! Att hon vet att otrohet är fel bevisas av raden Tänk om pappa hade kommit då. Tänk det stackars barnets förtvivlan, blandat med skuldkänslor; jag hade gömt mig i en vrå, för att titta lite på ett stort paket... som jag skulle få. Hon är alltså belagd med en moralisk munkavle, inte kan hon konfrontera sin mor med detta potentiella hot mot hennes trygghet, mot hennes familj, ety då avslöjar hon sig själv.

Tänk detta stackars flickebarn på julafton. Papsen går ut för att köpa en tidning och in kommer the gigolo Tomten, hur skall hon tolka det annat än att tomten försöker gå bakom den stackars hanrej-faderns rygg och fjäska in sig hos barnen. Vet farfar och farmor något? Vet mormor? Morfar? Småsyskonen, skall de informeras? Nej, skuldbelagd och med ångest tar detta lilla flickebarn emot sina judaspenningar i form av en barbiedocka eller två, medan tankarna snurrar; Skall detta överviktiga, uråldriga freak med dålig klädsmak ta min faders plats? Modern, denna Jezebel, är hon längre värd att älskas?

Snacka Norénjul.

Emma överlevde natten. Idag tycker jag nog att det är ELLIS som beter sig misstänksamt och som om hans tarmar i detta nu förgäves försöker smälta 40 cm rött gummiband. Jag hade tänkt att ringa Blå Stjärnan idag och höra om jag skulle ta in Emma i alla fall (nope, jag är ingen kycklingmamma, inte...) men hon är kurrkurrkurrig idag och jag har sett att hon äter och dricker, även om hon hostar lite grand. Får väl ringa Blå Stjärnan och säga till dem att jag kommer in med alla tre.

Jag har just återvänt från BVC, min son hade ett "matsamtal". Jag fick dåligt samvete över att jag inte givit honom kokt potatis en gång per dag i alla fall. Nu skall det bli ordning på torpet. Jag skall koka en potatis till honom NU.

Jag nämner BVCsamtalet bara för att få skryta lite, och har den okokta potatisen som en dålig ursäkt för att göra detta, jag vet. Men...

DET ÄR INTE NÅGON TÄVLING, jag vet. JAG VET. MEN Anton är väldigt "tidig", och väldigt "vaken" och väldigt "rörlig". Och vansinnigt "glad och social". Ovanligt social och glad och vaken, tillochmed.
"ja, ja..." muttrade jag besvärat smickrad. "Han är ju trots allt tre veckor överbakt"

DET HAR INGEN BETYDELSE sade BVC-tanten. Således är min son "tidig" ändå. Jag vet, som sagt, att det är löjligt, men jag kunde inte hjälpa annat än att jag blev stolt. Barnet himself gjorde allt för att visa sig från den goda sidan. Han bollade med skallran från ena handen till den andra, satt i mitt knä, pratade koncentrerat med BVC-tanten vände sig från rygg till mage på ett hisnande ögonblick då jag släppt honom på skötbordet. Skrattade och hoppade och kräktes en masse. Liksom för att bevisa för tanten att jag inte alls överdriver när jag säger att han fortfarande kräks massor, trots förtjockningsmedlet. BVC-tanten trodde mig dock inte när jag sade att han rullade bollen till mig och ville att jag skulle rulla tillbaks den. Dumma BVC-tant. Jag känner mig lika förfördelad av detta som av att Hans och Kalle vägrar tro att Ellis sitter på kommando.

Anton är fortfarande lång och smal. 66,5 cm över havet och - förvånande mycket - 6 665 gram tung. 1 gram ifrån att det skulle bli lite obehagligt. Om BVC-tanten mätte fel, om Anton är 66,6 cm lång, och om BVC-vågen mäter fel och Anton väger 6 666 gram så kan det finnas en förklaring till att han är så "tidig" och "vaken" och "rörlig" och "glad och social". "Ovanligt social och glad och vaken". Jag skall i alla fall inte chansa och köpa mördarhund de närmsta veckorna.

Igår gjorde jag världens snyggaste vårrullar. Tyvärr var de lite halvmesiga smakmässigt, men SNYGGA var de. Jag hade i för lite koriander, för lite chili och för lite vitlök och för lite salt. Kort sagt, jag var inte direkt kryddmästarinna igår. De var inte ÄCKLIGA på något sätt, de var bara mesiga.

How ever. Jag konstaterar glatt att detta är de snyggaste hemmagjorda vårrullar som Hans någonsin ätit. Detta baserar jag på att jag vid förra vårrullekockeriet fick beröm för mina snygga vårrullar och Hans berättade att han och/eller exetALDRIG lyckats göra snygga vårrullar. Dels för att han inte visste hur de skulle rullas, men även för att han bara köpt torr vårrulledeg när han och exet skulle rulla vårrullar.

Igårkväll förnekade han detta, och även mig som vårrullegörerska. Han sade att han minsann gjort lika snygga vårrullar. Det är lögn, jag vet, men varför måste han förminska mig? Det är ju inte så att jag har mycket att vara stolt över i livet (emedan jag ju inte kan ta cred för att Anton är tidig och vaken) så då tycker jag att det var TARVLIGT att försöka förneka mig vårrullegörarsjälvförtroendet.

Men jag vet, jag VET, att mina vårrullar alltid är minst 1000 gånger så snygga som hans ex fula vårrullar, för att inte tala om HANS fula vårrullar.

Förbannade jävla helvetes handikappadegubbjävel! (FAN)

Upprörd, jag?

Nyss skulle jag bara in en liten snabbis på kiosken på Konsum. Ett stort schabrak till permobil spärrade ingången. Vi snackar inte en vanlig permobil, vi snackar the mother of all permobiler. Fick trixa och fixa för att komma förbi, herren i fordonet såg att han var i vägen, men sket i det.

Handlade min Minimer (gud vad äckliga de är, men det fanns ingen vanlig Mer) och trixade och fixade mig förbi denna koloss till människa i detta monstrum till permobil. Väl utanför såg jag en rolig rubrik på Metros löp och jag släppte vagnen för mindre än en sekund för att hämta en tidning. När jag åter vänder mig om ser jag vagnen åka i hög fart mot smyckesaffären, puttad av fanstyget i permobilen.

"HALLÅ" vrålar jag och känner bokstavligen hjärtat stanna i kroppen. Slänger mig efter vagnen. Fanstyget tittar på mig.
"Vaddå" säger han. Då blev jag arg.
"Du får väl ha lite koll bakåt" säger jag. Ganska irriterat men inte rabiat.
"Vaddå" säger fettot i permobilen.
"Vaddå VADDÅ - du höll på att putta barnvagnen rakt in i affären" vrålade jag.
"Du får ha koll på din barnvagn" säger det jävla fettot. Och har mage (ja, det hade han, vet ej om hans permobil var så inåt helvete stor för att han var sjukligt fet eller ifall han hade blivit sjukligt fet för att han har permobil) att fortsätta:
"Jag är handikappad"

"Du får väl ha koll bakåt ändå" vrålar jag. "Det ligger ETT BARN i vagnen"
"Du får ha koll på din barnvagn" upprepar fettot.
"Jag tänker inte stå och gapa på en jävla krympling" hör jag mig själv säga. Jag är inte stolt över det. Sedan pep jag iväg fortare än kvickt. Mest för att det feta aset var så inåt helvete stort. Om han kunde ta tre steg hade han kunnat nocka mig. Eller köra på mig med sitt stora permobilhelvete.

Nåja. Jag har i alla fall för första gången fått uppleva den där lejonhonereflexen. Jag utmanar till och med en fet fan i permobil när han hotar min son.

Vidare sänder jag en tacksam tanke mot att jag inte satt på bromsen på vagnen vilket jag ju vanligtvis gör för varje sekund jag släpper den, ELLER hade vänt vagnen i körriktning, för då hade den vält. Och jag hade förmodligen anklagats för mord på en handikappad fet jävla gubbjävel.

MÅ HANS BATTERIER TA SLUT PÅ BÅDE PERMOBIL OCH MOBIL SAMTIDIGT.
MÅ HAN BEFINNA SIG PÅ 23:E VÅNING NÄR HISSEN GÅR SÖNDER
MÅ HAN FÅ PUNKTERING PÅ ALLA TRE DÄCK SAMTIDIGT OCH MÅ DÅ FÄRDTJÄNSTEN VARA PÅ KICKOFF/TEAMBUILDING.

Den röda tråden - eller who diddit.

Jag fick så otroligt dåligt samvete igårkväll. Jag hade ju, gudbevars, skällt ut Emma OCH stängt henne ute ur sovrummet för att jag skulle få lite lugn och ro med min med kladdiga fötter vilt kejsarsnittsärrssparkande son, för HAN behövde vila. Jag behövde, som jag sade i förra inlägget, egentligen läsa en tidning. Få lite ro i själen. Få lite kunskap om Ricki Lakes weightloss. Fick inget av detta.

I soffan senare på kvällen låg Ellis på mitt bröst och Esther i mitt knä och sambon vid min sida och en dålig film framför ögonen (en tv-film "based on a true story" - älskar vi dem inte? Och den kvinnliga huvudrollen spelades av Tom Cruises gamla top-gunflamma som nu mer var en top-gumma) följt av ett avsnitt av Cold Case, denna gång nästan obehagligt dåligt. Jag skulle ha njutit om det inte vore för lilla Emmas frånvaro.

Hon brukar hålla sig undan på kvällarna. Men igår hade jag ju skällt på henne. Hon hade dessutom mått lite risigt under dagen och kräkts två gånger, varav den ena riktade sig rakt emot en av Antons tygskallror.

När tvn slutligen stängdes av fann jag henne liggandes i Esthers ko-säng, en alltför liten bädd till en något korpulent matrona. Klappetiklapp på huvudet och kurrkurrkurr följdes av ett lekfullt utfall mot de band som egentligen skulle ha snört samman halsringningen på min skjorta (blus? Tunika? Wotever, den som jag hade på mig utåinvänd på Papa Joes, i alla fall. Mångfacetterat plagg, vid min ära!).

Genom ett utslag av mitt dåliga samvete beslutade jag mig för att offra tio av mina sömnminuter på att leka med Emma. Fjäska, helt enkelt. Nu har ju möjligheterna till att bereda Emma nöje genom lek de senaste ett och ett halvt åren kraftigt begränsats eftersom Esther har snott alla hennes leksaker. DOCK är Emma den enda som gillar den till Esther införskaffade pälsringen med mus. Jag tog upp denna tingest för att få Emma att brottas järnet. Till min fasa upptäckte jag då att det röda gummiband som suttit i ringen var kapat ungefär två centimeter från ringen.

Efter några minuters letande fann jag två delar av det röda gummibandet, den ena typ 15 cm lång och den andra kanske fyra cm lång och med den lilla stoppringen fäst vid sig. VAR ÄR DE ÖVRIGA 40 CENTIMETRARNA RÖTT GUMMIBAND???

Den huvudmisstänkta är naturligtvis Esther. Denna lilla ungkalv gillar att stoppa i sig gummiband. Denna lilla ungkalv har de senaste dagarna (brottet har utförts de senaste dagarna, det vet jag, för sist gång jag höll i pälsringen var när jag lade undan den inför dammsugning. Då var gummibandet helt) ystert och utan magkramper skuttat runt och in och ut ur sin långa prasseltunnel, med eller utan glitterboll. Om Esther har satt i sig ytterligare ett långt gummiband, (denna gång rött) så är det allvarligaste att hon saboterat ytterligare en av Emmas favvoleksaker. Eller Emmas nuförtiden ENDA favvoleksak.

Men om det är EMMA som i sorg över att ha blivit utestängd från sovrummet har suttit och försökt begå röttgummibandsharikiri, vad gör jag då? Hon har varit ovanligt vänskaplig, och överskridit gränsen till enerverande. Hon har kräkts. Hon har matvägrat. (Återigen. Jag skippade Precept och öppnade en säck med Exigent, som hon brukar gilla, men NÄ. Hon matvägrar.) Hon ser ledsen ut.

Hans hade barrikaderat sig i badrummet och jag stod formligen utanför och hoppade av tårfylld oro tills han kom ut.

"Hur har bajset sett ut" vrålade jag med en sjuklig upphetsning. Hans tittade frågande på mig och jag försökte att på tre sekunder förklara min oro genom att helt enkelt visa upp pälsring samt gummibandsdelar.

"Men det är väl Esther som vanligt" sade Hans, och jag insåg då att HAN minsann inte insåg den allmänna faran i att äta gummiband.

"Tänk om det är EEEEEEEEMMA" sade jag så återhållsamt jag kunde.
Och insåg att även jag kraftigt underskattar faran ytterligare ett gummiband kan utgöra för lilla Esthers tarmsystem.

"Nä, jag har inte sett något särskilt" sade Hans lugnande. LUGNANDE. Det innebär ju för i helvete att gummibandet fortfarande ligger i NÅGON katts mage. Kanske. Eller så ligger det 40 cm rött gummiband under någon möbel någonstans. Eller så ligger 40 cm gummiband redan i soprummet och jag vet inget om det på grund av Hans dagliga undermåliga bajsanalys.

Så nu sitter jag och försöker vara kall, lugn och samlad. Ellis ligger på sängen och sover och jag tittar med kärlek på honom. Ok för att han är den som kommer att få oss vräkta, men han äter i alla fall inte upp gummiband. Vad jag vet.

Och jag vet att jag inte skall ila iväg till Blå Stjärnan. Varför skulle jag ila iväg till Blå Stjärnan?
"Hej, jag kommer här med två katter. En av dem har kanske ätit upp ett rött gummiband och kanske håller på att dö av det. I så fall brunpaddan. Den bruna brukar överleva gummibandsdiet. Ingen av dem visar några särskilda sjukdomstecken, brunpaddan kanske är lite väl sällskaplig just nu men det kanske beror på att hon inte gillar maten hon får. Varsågod, här har du ett par tusenlappar så kan du väl röntga mina telingar, bara för att".

Ok för att jag är en fjantig kattamor, men någonstans här drar även jag gränsen.

Jag skall nu ta på mig lite kläder och gå till banken och öppna ett fondsparande till min son. Jag har kommit på att det är fjantigt att bara ha ett sparkonto. Det är ingen avkastning på ett sparkonto. Helvete vad jag har blivit ansvarstagande! Kanske skall jag sluta på min heltidstjänst och söka på Carnegie istället?

Gnäll

Allt jag vill är att läsa en tidning.

Hans är och klättrar. Jag vill också klättra, men let´s face it - jag har numer en något för tung underdel och något för svaga armar. Så jag klättrar inte idag. Om jag skulle klättra idag - vem skulle passa Anton?

"Puss och hej" sade jag glatt när Hans gick. "Ha det så kul"

Därefter lade jag mig på sängen för att läsa en söndagsbilaga.

"Ieh, Ieh" gnäller Anton.
"Kurrkurr" säger Emma.
"Jag vill bara läsa tidningen" säger jag.
"Ieh, Ieh" gnäller Anton från vaggan.
"Kurrkurr" säger Emma och går på tidningen.
"Men vaffan" säger jag.
"Ieh, Ieh" gnäller Anton från vaggan och jag ser Coca Koalas små fötter omfamna min son när jag egentligen borde göra det.
"Kurrkurr" säger Emma och klöser mig på näsan, fortfarande liggandes på min tidning.

Jag får inte läsa tidningen.

"Ieh, Ieh" gnäller Anton när jag sitter framför datorn.
"Kurrkurr" säger Emma när hon promenerar på tangentbordet och stänger ner Aftonbladet.
"Men vaffan" säger jag.

Jag kommer inte att få läsa tidningen idag.

Emo-dilemma

I går var jag och Anton inne i en väninnas sminkbutik. En av väninnans pojkväns vänner kom in med sin plastdotter, som var i tja, vad vet jag, trotsåldern? 15 år, kanske?

Vi tar det från grunden, så att säga. (Oj vad jag är stolt över den formuleringen)
Svarta converse. Vit- och svartrutiga (typ klanrutigt) tighta byxor i denim. Nitbälte (tre raders), svart t-shirt, svart jacka. Blek, på gränsen till anemisk. Dåligt målad svart kajal runt ögonen, och den obligatoriska svarta pagen.

Såååååå tråkig.
"Jag tänkte att du skulle få ta hand om henne en stund" sade plastpappan till butiksinnehaverskan. 15åringen såg butter ut.
"Jag kommer tillbaks om en timme" sade plastpappan, "du kan ju plocka på dig vad du vill ha så länge"
15åringen såg butter ut. Plastpappan lyste plötsligt upp som en sol.
"Men" sade han till butiksinnehaverskan, "Sminkar inte ni folk och så"
Svar ja. Det gör de.
"Skitbra" sade plastpappan. 15åringen såg butter ut. "Då kan ni väl göra något kul"
"Självklart" sade butiksinnehaverskan och vände sig till den buttra emotjejen.
"Du har lite typ emostil, va" frågade hon. Retoriskt.
"Nä" sade den buttra tjejen. "Jag är inte emo, jag är (och här sade hon något för mig aldrig tidigare hört uttryck för 2007 års pandabrudsarmé, det var något som hade med känslor att göra i alla fall. Fast uttryckt på engelska.)"
"Jaha" sade butiksinnehaverskan och såg ut som ett levande frågetecken.
"Ja, det är någon typ av emomusik" förklarade plastpappan lite urskuldrande. För han visste att butiksinnehaverskan som ju fyllt 40 ju nu lärt sig att etiketterna ändrats från goth till emo, men sedan förmodligen inte uppdaterat sina pandabrudskunskaper.
"Det är det inte alls" fräste emobruden som inte var emo. "Det är en LIVSSTIL"

Jag fnissade till. Butiksinnehaverskan bet sig i kinden. Plastpappan fnissade. En annan kund fnissade. Den bleka emobrudens kinder antog en lite mer sund färg för blott en sekund.

"ja, ja" sade plastpappan. "Jag kommer tillbaks om en timme, sätt dig och bli sminkad, testa något fräckt" Så försvann han ut.
Kvar stod en butter 15åring. Som inte var emo.

"Skall vi börja då" frågade butiksinnehaverskan och ropade till sig en av de två arbetande makeupartisterna som inte hade något uppdrag. Denna tjej hade, liksom vår emotjej som inte är emo en svart, rak page. Och sotigt målade ögon liksom resten av personalen emedan det och helsvart klädsel just nu är temat. På fötterna satt ett par svarta converse. Det enda som skilde dem båda stilmässigt var att företagsnamnet var synligt (svart på svart) på skjortan samt att det på höften hängde ett verktygsbälte laddat med sminkborstar.

"Nä, jag vill inte" sade 15åringen buttert.
"Inte" frågade butiksinnehavaren förvånat. "Det kan ju vara kul att testa något nytt och få lära sig lite om foundations och så..."
"Nä" sade 15åringen med den dåligt målade kajalen buttert. "Ni fattar inte min stil"

Butiksinnehaverskan skruvade sig lite besvärat. Jag förstod hennes dilemma. Plastpappan hade ju sagt att hon skulle sminka 15åringen och nu vägrade 15åringen. Vad göra? Hon slängde fram en tom necessär till 15åringen och sade:
"Ah, han kommer inte se någon skillnad i vilket fall som helst. Plocka på dig lite grejjer du vill ha och så får du väl vänta tills han kommer tillbaks"

Emobruden som inte var emo tog emot necessären.
"Jag har allt"
"Ursäkta" frågade butiksinnehaverskan.
"Jag har allt smink" buttrade 15åringen fram.

Det gick liksom inte att UNDGÅ att hon sneglade på makeupartisten som satt och sminkade en tjej i tjugiårsåldern eller att hennes blickar drogs till hyllorna, men denna emotjej, som inte var emo var så fastlåst i att hon DELS inte skulle bli polare med sin plastpappa och DELS i att hon är så originell och ickekommersiell och har en så orginell stil att hon inte KAN gå in i en flashig sminkbutik och låta sig sminkas av en icke-emo (som inte är emo).

Ibland känner jag en djup tacksamhet för att jag inte var pandabrud. De verkar på riktigt ha det lika jobbigt som de riktiga pandorna.

Just det ja...

Idag fyller min son fyra månader. Fyra månader sedan jag bråkade med narkosläkaren, hade dödsångest och fick en unge.

Tre och en halv månad sedan jag åkte in på Östra med barnsängsfeber.

Oj vad tiden går fort när man har roligt!

Idag var vi i trädgårdsföreningen och han gungade, vilket han tycker är jättekul. Sedan gick vi till Featter BR i Nordstan. Därefter till Åhléns leksaksavdelning. Därefter till Briobutiken. Ingen hade en boll. Vi fortsatte promenixen och Anton fick en heffaklumpsboll i födelsedagspresent. Hans första boll!

Han tycker att den är skittrist. Otacksamma unge!

Engelsk mat

På bokmässan införskaffade familjen en kokbok i engelsk matlagning. Ja, visst var det lite på skoj, en drift med oss själva och våra fördomar mot engelsk kokkonst.

Samtidigt fanns det väl en förhoppning om att vi lyckliga skulle sitta samlade (båda två) kring vårt matsalsbord (vi skall för övrigt uppsöka IKEA för att införskaffa ett storleksmässigt mer ändamålsenligt köksbord än det vi har OM Ondskan låter bli att överklaga. Då kan vi komma att sitta lite vardagligt i köket och lite enkelt äta lite enkel mat, så där enkelt och vackert som i reklamfilmernas värld. Avsaknaden av ett enkelt köksbord och det skrämmande i att ha ett matsalsbord i en matsalsdel av lägenheten som tar bort inimiteten från varje pulvermosmåltid har gjort att vi alltid äter framför tvn. Eller vänta - who am I kidding - jag och Heinz kommer att dö av abstinens över att inte få äta framför tvn när Anton blir såpass stor att han skall lära sig sociala regler och etikett.) och intaga en ståndsmässig brittisk godsägarmåltid. I ljuset av en ännu icke införskaffad kandelaber.

Anyways. Kokboken.

Engelsk mat är i regel mustig och kraftig. Här kommer några av de riktiga klassikerna.
Rostbiff med Yorkshirepudding
Anna lystrar intensivt. Rostbiff med Yorkshirepudding. Mumma.
Rostbiff á la englais. Vad är det?

En rostbiff som gnids in med peppar, senap och salt. Originellt? Nyskapande? Överraskande?

Nåväl. Yorkshirepuddingen kommer att göra måltiden till en fest. Eller hur?
Häll mjöl och salt i en skål. Rör ihop ägg och vatten och rör ner blandningen i mjölet. Hetta upp mjölken och rör ner den, vispa till en slät smet. Häll fettet ("skyfett" eller smält smör, för övrigt) i en muffinform eller 12 portionsformar. Hetta upp ugnen ca 5 minuter. Fördela smeten i formarna, grädda i 10-15 minuter tills puddingarna svällt upp.

Låter sådär kul. Men, men... Hopp finnes! Variera smeten: 2 1/2 dl vetemjöl, 1/2 tsk bakpulver, 4 ägg, 2 1/2 halv dl standardmjölk, 2 1/2 dl vatten. Följ receptet.
Skönt att det finns en mer exklusiv variant. Om inte annat vore det ju enformigt att använda bara ett alternativ. Mumma! Eller....

Jag bläddrar vidare. Nästa recept är - håll i dig nu!
Korv med potatismos
Vad behöver man?
Korv. Lök, stekt i köttfond. Samt 4 medelstora potatisar, 2 msk standardmjölk, 30 g smör, salt och peppar. Och för att man skall få lite extra vitaminer; finhackad persilja till garnering. Misströsta ej.
Notera: Servera gärna någon grön grönsak, till exempel bönor eller ärtor till korven. Så skapas en riktig festmåltid.

Jag bläddrar vidare. Nästa recept. Oxsvanssoppa. Bläddrar förbi. Jag har nämligen ingen direkt tillgång till oxsvans. Nästa recept.
Lammnjurar. Tvivlar på att dessa finns tillgängliga på Willys, ens på Konsum Avenyn. Och även om köttdisken drunknade i lammnjurar, så tack, men nej tack. Lammnjurar är icke för en Lady.

Nästa recept. Kaninstuvning med klimp. Nu VET jag faktiskt att det finns kanin att tillgå på Konsum Avenyn. Men jag gillar inte klimp. Jag gör dock en mental notering om att jag inom ett år skall förtära Stampe.

Jag bläddrar förbi Oxfordkorvar, de verkar ganska goda men jag är inte upplagd för köttfärs idag.

Lancashire Hot Pot! Verkar, helt ärligt vääääääldigt gott. Dock står det i receptet att den skall serveras med engelsk rödkål. Strimlad rödkål läggs i en burk tillsammans med salt, peppar och lagerblad. Sedan får rödkålen stå minst fyra veckor innan den används. Jag vill ju ha middagstips för ikväll. Jag vet inte om jag om fyra veckor kommer att känna ett sug efter rutten rödkål. Jag bläddrar därför vidare.

Kedgeree. Hrm... läsa läsa... Severas som frukosträtt. Jahapp. Då skiter vi i det. Dessutom förespråkas kolja. Var hittar man kolja?

Går vidare, och bläddrar förbi Fish and chips. DELS vet jag redan hur man gör, DELS har jag ingen fritös och ingen större önskan om att stå och osa med massa olja och DELS går det lika bra med grovpanerade fiskfiléer och tjock pommes.

Jag kommer in på avdelningen Pajer och Puddingar. Mmmm... Just engelska puddingar ger mig en behaglig känsla i maggropen. Det här är typisk engelsk husmanskost med skonsam och långsam tillagning.

Vem kan motstå Steak and Kidney Pudding?
Deg med njurtalg
5 dl vetemjöl, 1/2 tsk bakpulver, salt, 125 g njurtalg- riven eller samma mängd smör, 1 dl kallt vatten. Mmmmmmm.... NJURTALG! Läser vidare;
Fyllning: 750 g högrev eller grytbitar av nötkött - AAAAAAH, now we´re talking! Om man bara tar smör istället så... 125 g ox-eller kalvnjure ...släpper jag den tanken och bläddrar vidare.

Kycklingpudding? Tja, kanske ett alternativ. Korvpudding? Inget alternativ. Blott en förundran om vem som behöver en kokbok för att lära sig lägga korvar i botten på en form och övergjuta dem med en omelett.

Shepard´s Pie? Det ÄR mumma.

Cornish pasties? Orkar inte göra vanliga köttfyllda piroger. Men OM jag gör dem så kanske jag tillsätter lite kryddor. Men då är de väl inte att anse som Cornish längre, antar jag.

I grönsaksavsnittet återfinns bland annat potatiskaka med frasigt täcke. Dvs en matta av råriven potatis och lök som överströs med två skivor bacon, utan kant och hackade i ett recept för 4 pers och sedan täcks med cheddar.

Ärtpudding. Yummie. Att servera med skinka eller kokt nötkött. En grön, äggstannad kaka.

Fylld bakad lök? Jag bläddrar. Gratinerad selleri? Lägg av.

Vips är jag inne på desserter och känner mig inte det ringaste lockad av Brödpudding med russin.

Jag sitter här och funderar.

VARFÖR visade Adolf det ringaste intresse för de brittiska öarna? Var bombningarna endast ett svar på den brittiska aggressionen, eller ville han verkligen att Stortyskland skulle styra även här? Ansåg han på RIKTIGT att sauerkrauten var underlägsen ärtpuddingen? Detta måste jag forska i under dagen.

Jag har tidigare trott att Jamie Olivers popularitet uppkommit genom hans tämligen trevliga yttre och den entusiasm han visar när han gör kokt pasta med riven ost till en mästarrätt, men det kanske är så att engelsmännen faktiskt LÄR SIG LAGA MAT av honom? Skrämmande tanke.

SKRÄMMANDE tanke...