Mer dagisfunderingar

När jag nu började tänka i banor av Damien och dagis och Fritzl, så måste jag bara säga några ord om föräldramötet jag var på häromsistens.

Man har ju blivit varnad. Men först när man upplever det på riktigt så förstår man...

Innan mötet så kom ett par in med sin lille son. Jag hade aldrig sett barnet förut. Barnet var YTTERST propert klädd. Lite som Damien, fast ett och ett halvt år gammal.

Alla andra föräldrar verkade känna varandra. Det var bara jag som satt lite ensam och tyst och blyg och försynt för mig själv. Och så det här paret. Det lustiga med dem var att medans jag trots allt försökte se sådär vänlig och vän ut så såg paret med den pedantpropra sonen ut att aktivt vägra kontakt med andra. De hälsade tillexempel inte på oss andra när de kom in. Men jag tolkade det som att de var som jag. Lite lätt osäkra på sociala konventioner.

Dagisfrökenförskolepedagogen kom ut från lekrummet, där barnen huserade. Han bar på en förpackning med Päronsplit. När han såg det bistra paret med pedantbarnet så märkte jag hur han riktigt stelnade till. "Heeej" sade han, med nästan målbrottsröst. Jag tolkade det som att han kände sig lite obekväm med glassförpackningen i högsta hugg när det nu satt ett barn som inte fått någon glass. Han frågade om barnet fick en glass. Fadern muttrade att barnet fick en glass, och utan att säga tack eller något så tog fadern en glass från dagisfrökenförskolepedagogens hand.

Märkligt, tänkte jag, men återgick till att läsa "Boken om Anton" där min son förevigats på massa kort när han äter, skitar ner sig, gräver, snorar och bygger med klossar. Mamman i bistra familjen hittade "Boken om Pedantbarnet" och började bläddra i. Det var inte så många kort på Pedantbarnet. Detta påtalades av föräldrarna i en något upprörd stämma. Men med tanke på att barnet ju uppenbarligen inte gick så långa dagar på dagis (And hoooooo do I know this? Undrar du. Jo - för jag har som sagt inte sett barnet förut. Jag lämnar min son relativt tidigt. Då är inte Pedantbarnet där. Jag hämtar min son relativt sent. Då är inte barnet där. Pedantbarnet måste sålunda komma EFTER halv nio och gå INNAN halv fem de flesta dagarna. Dessutom så var föräldramötet klockan tre. Och barnet var uppenbarligen inte inom barnomsorgen vid denna tidpunkt. Alltså lämnas barnet EFTER klockan halv nio och INNAN klockan tre i alla fall någon dag i veckan...) så tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag menar - min son är ju ett av få fotoobjekt som finns kvar på dagisförskolan vid de tidpunkter som dagisfrökenförskolepedagogerna har tid att använda en kamera.

Überdagisfrökenförskolepedagogen kom ut för att säga att vi skulle börja. Jag är lite rädd för Überdagisfrökenförskolepedagogen för hon synes sträng. Inte mot barnen, men mot föräldrarna. Hon morrar en del om märkning av kläder och snor i näsan och extrakläder och blöjtillgång och tiominutersförseningar och frukosttider. Jag har respekt för Überdagisfrökenförskolepedagogen. Det hade inte Bistra Pappan.

"Vi saknar FORTFARANDE ett par mockasiner" röt han så fort Überdagisfrökenförskolepedagogen visade sig. Något oerhört inträffade. Jag såg att Überdagisfrökenförskolepedagogen hukade sig. Men SAMTIDIGT att hon snörpte på munnen i något som jag uppfattade som ogillande. Hon sade ingenting utan gick bara in i blöjrummet och kom strax ut med ett par blå och grå mockasiner. Hon gav dem till Bistra Pappan och sade
"Här. De är inte namnmärkta" I en, vad jag uppfattade som, ganska bitsk ton till och med för att vara Überdagisfrökenförskolepedagogen. Bistra Pappan förvånade mig än mer. Han tackade nämligen inte. Han ryckte åt sig mockasinerna och FNÖS.

Istället för att låta barnet leka med de andra barnet tog Bistra Paret med sig sin son in på mötet. Där utbrast Bistra Fadern plötsligt, och föga oaggressivt, mitt i en utläggning om svinkoppors smittsamhet att han minsann behövde hushållspapper för att hans son spillde med glassen. Überdagisfrökenförskolepedagogen räckte honom en rulle papper som han tog emot utan att säga tack. Han torkade Pedantbarnets knappt kladdiga händer och knycklade ihop pappret som en tuss och slängde bakom sig. Überdagisfrökenförskolepedagogen fortsatte sin smittspridarinfo.

"Några frågor" undrade hon därefter.

Bistre fadern harklade sig och tog till orda.
"Jaaaa" sade han och såg noggrant på varenda förälder i rummet innan han fortsatte "Jag vet inte om det är andra föräldrar som också känner som jag" (NEEEEEEEEEEEJ tänkte jag - inte en "många-med-mig"-utläggning! Jag HATAR "många-med-mig"-utläggningar!) "men jag vill diskutera den där tavlan ni har i entrén". Han såg åter igen på varje liten förälder som ANTINGEN reagerade med förvåning eller med att göra som jag - undvika ögonkontakt.

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg ut att veta vad som komma skulle. Hon såg ut att tycka att det var en långtråkig, ongoing, diskussion.

Pappan fortsatte "De barn som står nederst på den tavlan får ytterst sällan några anteckningar". Jag funderade och kom på att Klanton var ungefär på mitten av tavlan och att han därför inte var ett av de utpekade barnen. "Jag tycker, som jag tidigare sagt till både dig OCH DIN CHEF att detta är upprörande"

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg less ut.

"Jag förstår inte varför dessa sex barn uppenbarligen inte får samma omsorg som alla andra barnen" fortsatte pappa Sur.

Här härsknade Überdagisfrökenförskolepedagogen till.
"Nääää" sade hon. "Vi har diskuterat det här förut. Jag ser inte att de sex sista namnen får färre anteckningar än de andra barnen. Och ÄVEN om det skulle slumpa sig så så är det ju inget tecken på att barnen inte får OMSORG - de får lika mycket mat, de får sova de också och vi byter blöja på dem med" sade hon.

Bistre Fadern nöjde sig inte.
"Det är viktig information till oss föräldrar, det tror jag att vi alla tycker. Jag vill veta hur mycket min son har ätit, eller om han ens HAR ätit" Han såg sig åter omkring med en självbelåten min som implikerade att alla som inte såg allvaret i att få reda på hur många portioner barnet ätit genom att titta på en whiteboardtavla var dååååååliga föräldrar.

"Man kan ju FRÅGA" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen. "Och är det så att något är FEL så SÄGER VI DET utan att föräldrarna måste fråga"

"Jag tycker ändå, som jag ju även diskuterat MED DIN CHEF, att det är ytterst olyckligt att inte alla barn får samma uppmärksamhet" sade Bistre Fadern.

Stämningen i rummet var så tryckt att det var löjligt. Jag var stum.

En modig mamma räckte upp handen som en förstakladdare och fick ordet av Überdagisfrökenförskolepedagogen.
"Mitt barn står ju SIST på listan" sade mamman. Jag tycker att det oftast står både om mat och sömn och bajs." Bistre Pappan bemötte henne med en blick som fick henne att tystna.

"Det är en klar indikation på att alla barn inte får samma uppmärksamhet" fortsatte pappan.
"NÄÄÄÄÄÄÄ" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "Det är det VERKLIGEN inte"
"Jo, det är det, och det har jag talat med din chef om. Och är det så att vissa barn inte anses värda att tas notis om då tycker jag i rättvisans namn att INGA barn skall få några fördelar. Då tycker jag att tavlan skall BORT"

"I framtiden" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "så skall jag se till att (barnets namn) ALLTID får en fullständig notering"

Überdagisfrökenförskolepedagogen bytte därmed raskt ämne och hon informerade om att en ny tavla skulle sättas upp med upplysningar om vad som händer på bygget.

Jag noterade att Fadern från Helvetet nöjde sig med detta. Jag var såååå på vippen att sträcka upp handen och protestera eftersom detta beslut ju innebar att MITT barn kanske inte alltid fick en fullständig notering. Och det skulle ju innebära att jag var tvungen att ringa till Überdagisfrökenförskolepedagogens chef och diskutera och det har jag ju inte tid med.

När vi lämnade rummet lade jag märke till att Bistre Fadern INTE plockade upp papperstussen han torkat sin blazer-och skjortklädda Pedantsons nästan rena händer med.

Sympatisk herre. Med sunda värderingar och principer.

Tavlan ifråga?
På den står hur många portioner barnet har ätit till lunch. Hur länge barnet har sovit efter lunch, samt hur många gånger under dagen barnet har bajsat. Jag har verkligen börjat studera den där tavlan. Ofta fattas en notering av tre. Inte så konstigt. Jag ser hellre att dagisfröknarna tar hand om ungarna istället för att skriva på en whiteboardtavla varje gång någon av dem har bajsat. Men det är ju bara jag. Jag kanske är en dålig förälder.