Vet inte var jag skall börja... Jag har tre hangups denna morgon:
LiZa Marklund, Pål Holländer och Ellis. Kanske var det mitt undermedvetna som valde agendan, vad vet jag. Jag kör alltså i den ordningen...
LiZa Marklund kommer ut med en ny bok idag. Denna dag som för övrigt börjat i stort kaos och som har fortsatt med att sonen kissade ner hela mig och hela badrummet och precis just nu gjorde debut IGEN. Han lär sig något nytt varje dag - Han spydde just genom näsan!
Anyways - LiZa. Ja, det är avundsjukans gröna ansikte som visar sig. Helt klart. Jag är inte avundsjuk på... låt oss säga Astrid Lindgren eller Marianne Fredriksson, och det är inte för att de är gamla och döda. Inte heller bara för att jag gillar dem, faktum är att jag INTE gillar Marianne Fredriksson, MEN hon har en känsla för språket och kan skriva. Till skillnad från LiZa, vars bakgrund i Kvällstidningsbranchen, denna fantastiska tillvaro som enbart i sig självt ger LiZa drottningstatus. Om du frågar LiZa alltså. Alltså är jag avundsjuk på LiZa. Missunnsam, emedan hon har en jävla massa pengar bara för att hon är polare med en förläggare som vet hur man skall marknadsföra en lastgammal, blond kvällstidningsjournalist med mer fantasi än en gråsten, det är sant, men mindre än en gurka.
Novell publiceras exklusivt:
Bombad - av Lisa Markland
Hat. Det var hat hon kände lukten av. Stockholm var som vanligt regnigt och hon gick hem genom natten. Hem. Hem till sin man som tidigare på kvällen sagt att han inte längre ville vara jämställd med henne. Kunde han inte fatta att arbetet var hennes liv? Visst var chefen arg ofta och visst kände även hon att hon borde ta hand om sina barn, men hon visste också att detta var en omöjlighet. Hon var journalist. Hon hade ett kall.
Den rågblonda kvinnan i förtiofemårsåldern väckte alltid uppmärksamhet där hon gick fram. När hon svängde till höger vid Magasinsgatan noterade hon därför bara de två svartmuskiga män som betraktade henne på avstånd. Vacker, ja, det var vad andra kallade henne. Själv kände hon sig inte vacker. Hon kände sig sliten. Sliten av år på redaktionen och sliten för att hennes kompetens inte tillvaratogs.
Plötsligt kände hon något halt och glatt under en av sina stilettklackar. Fan att hon tagit dessa skor! Den enda anledningen till att hon valt dem var för att redaktionen skulle ha ett lunchmöte denna måndag. Ett lunchmöte som hon inte sett fram emot och som så väntat slutat med att hon fått en utskällning av bildchefen, en man i dryga femtioårsåldern som var rädd för starka kvinnor. Hon hade i sin enfald trott att dessa röda lackskor skulle göra honom lugnare, kanske till och med vänligt inställd. Hon hade haft fel. Och nu hade hon halkat på ett lik.
Ett lik av en ung kvinna i tjugiårsåldern. Kläderna vittnade om att hon var från östeuropa, kanske Litauen. Hennes blonda hår låg i tesar över den bleka panna som en gång vandrat på otaliga bordeller i Sverige och kanske även i andra länder. Trafficing slår blint mot utsatta unga kvinnor. Det var en läxa hon lärt sig för länge sedan. Redan innan hon flyttat till Stockholm från den inskränkta lilla by som hennes mor kallat för "hem".
"Hem", ett nästan hånfullt ord för en person vars hela liv nu snart låg i spillror. Ville han skiljas?
Jag har ingen respekt för LiZa. Men jag är avundsjuk. Jag vill också ha en massa millar och jag vill inte heller behöva arbeta.
Pål Holländer. Öppnar en utställning idag. Pål har lagt ut massa "knark" på golvet och säger att folk skall få lägga medhavt knark i högen. Utställningen heter "Clean".
Pål är, liksom LiZa, något av det billigaste som finns. När man säger till Pål att det liksom är olagligt att förvara droger säger Pål att det skiter han i. Ty Pål är KONSTNÄR. I konstens namn kan man inte begå narkotikabrott. Konstnärer är liksom upphöjda. Pål har ju tidigare gjort massa vacker och fin konst, vi minns väl alla när han var med i Robinson med sin fina "Såld"-tatuering och höjdpunkten i hans karriär var väl när han satte på en litausikt, eller om det var ett lettiskt, working girl, i syfte att visa det vidriga med könshandel.
Pål är ta mig tusan billigare än lillebror Birro. Men jag hade glömt att han fanns... Förmodligen var det fler än jag som gjort det eftersom Pål nu känner sig tvingad att skapa ytterligare "konst" som "berör" och väcker debatt. Jag tänkte, kanske, kanske, eftersom jag ju vill komma upp i LiZas förmögenhet, att utföra en kedjeinstallation. Jag tänkte att jag hyr några ungdomar som åker till Afghanistan och hämtar hem lite heroin och så säljer jag det i Bältespännarparken till de som ser allra MINST behövande ut, bara till medelklassen, alltså, till dem som man inte VANLIGTVIS tror använder droger, jag säljer det dessutom DYRARE än brukligt... Så får jag betalt för mina konstverk, de små paketen, och samtidigt gör jag en kulturgärning i min gränsöverskridande installation.
Ellis.
Ellis är hysterisk. Det är synd om Ellis, för Ellis har inte fått gå ut på evigheter, men det tar inte bort det faktum att han är billigare än LiZa, Birro och Pål någonsin kommer bli. Maniskt hoppar han på dörrhandtaget. I morse väckte han Hassan med vrål och hopp. Det värsta är att den jäveln gör det för att jävlas. Hur vet jag det? Jo, så fort man kommer ut i hallen springer han för livet, han blir livrädd. Denna reaktion är helt ogrundad, emedan jag aldrig lyft min hand mot honom, även om jag just nu skulle vilja vrida nacken av honom.
Han är ju världens snällaste och allt han vill ha, och behöver, är sällskap och stimulans. Jag VET det, men jag har inte tid och heller ingen lust när han gjort mig så förbannad att jag inte kan höra mig själv tänka. Igårkväll så var jag redo för en enkelbiljett till veterinären. Men samtidigt så ÄR han världens snällaste och dessutom en alltför smart katt för sitt eget bästa. Vånda. Vånda. VÅNDA.
Igår fick jag förresten dopbilderna av Emma. Inte katten, utan den andra. Hon är så sagolikt duktig på att fotografera och min son är så sagolikt söt. Synd bara att han har en svettig skogshuggare till mor.
3 kommentarer:
LiZZZa sucks! Men inför denna boken har det i alla fall inte körts någon jävla pumps-på-krossat-glas-och-blonda-lockar-i-regnblankt-mörker-reklam på teve! Man får vara glad för det lilla.
Men vill man VERKLIGEN hata, ska man hata Martina Haag! Vaffan, det är väl ingen konst att publicera en blogg i bokform! (Om man bara sparar den i datorn också och känner en förläggare...)
Men visst gillar du Lizas dialekt...?
Dear Mr Anonym:
Vänta bara, vänta bara! När gårdagens försäljning av boken inte motsvarade LiZas förläggares förväntningar så började pr-tankarna gå varma. Denna gång kan vi inte bara se fram emot stilettklackar i ett regnvått natt-Stockholm, utan även LiZa i stilettklackar, i ett regnvått Stockholm iklädd raffset. Take my word for it!
Och vad gäller Martina Haag är jag kluven. Essäer har publicerats sedan hedenhös, ja, redan innan Gutenberg! Och bara för att det är kort innebär det inte att det är en blogg... Däremot avskyr jag hela bimbo-skribentgenren, och där ligger den kära Martina definitivt på gränsen, men jag tror minsann att både hon och Belinda ligger preciiiiis på rätt sida. De är i alla fall inte som den kära Söderlund, eller om det är Bie som koketterar med sin oförmåga att koka potatis och sin förmåga att glömma barnen på biltaket när hon misslyckats med att tanka.
Nä, jag ogillar rivjärnsjournalistik/författeri mer än vad jag ogillar essäer. Jepp så är det.
Jenny:
Jomenvisst är det så!
Skicka en kommentar