Någon annan förklaring än centralstimulerande medel finns inte. Anton är uppenbarligen högre än kaknästornet. Han BORDE inte vara det eftersom han hostar med samma intervaller som jag (om än mindre ebola-skrälligt) men saknar helt antydan till matthet eller apati, vilket är ett utmärkande drag hos just denna form av lungebola.Efter att ha skrällhostat hela natten, matat sonen vid ett tillfälle (kl 04.34 avbröts matsessionen) och drömt mardrömmar vaknade jag av min sons glada skrattskrik. Eftersom Heinz inte hunnit gå till jobbet så bad jag honom sätta på en laddning Nutramigen, vilket han gjorde, denne klippa och underbare man och nästanmake.150 ml slukades med raketfart och barnet rapade exemplariskt. Istället för att sova valde han dock att fortsätta babbelibabbla och skrikeliskrika och sparkelisparka. Men istället för att sparkelisparka vilt och fritt i vaggan kunde han nu, på grund av ett dumt infall av moderskärlek, istället sparkelisparka mig rakt i mina mjuka magdelar.Emma blev stött av denna favoritisering och beslutade sig för att kräva sin rätt. Här skulle gullas! Vilt spinnande attackerade hon min mun och näsa med sitt håriga lilla huvud, tryckte sin fällande kropp mot mitt anlete och promenixade ogenerat mellan mig och sonen.Försökte läsa Prinsen av Brabant för sonen. (världens bästa barnbok!) (Nej, jag tror inte att min son kan tillgodogöra sig texten på ett litterärt eller moraliskt plan. Vilket ju faktiskt är tur, för den är lite halvkommunistisk i slutet - plockar lille prinsen av sig kronan kan han leka med Emma, detta ständigt återkommande namn, som är ofrälse, och han blir lycklig. När Anton börjar få förståelse skall jag sluta läsa lille prinsen. Nu gillar han bilderna) Emma blev djupt kränkt av läsningen och beslutade sig att medelst sina vassa klor också läsa boken.
Jag lade boken åt sidan och försökte åter få en liten liten lugn stund. Barnet pockade dock på uppmärksamhet och katten lade sig i mitt ansikte.
Hans, som missade sitt första tåg eftersom han ordnade mat åt sonen (fy helvete vilken dålig hemmamamma jag är!) hade vid det här laget druckit upp kaffet, läst tidningen och hunnit springa iväg till nästa tåg, så hans sällskap fick jag inte njuta av nu när jag resignerat och beslutat mig för att lämna sängen. Så jag satte mig vid datorn istället i tron om att Anton skulle börja skrika och Emma börja promenera på tangentbordet. Vad händer?
Anton ligger glatt skrattandes och sprattlandes i sängen och leker med sina fingrar. Emma har gått och lagt sig i vardagsrummet. Endast tomten, dvs jag, är ofrivilligt vaken och uppe. Scheisse.
Den inledande frågan kvarstår: Hur kan min son vara pigg trots att han är lika förkyld som jag? Och hur kan han vara det HELA tiden? Igår sov han inte någonting.ÄR det de columbianska knarkkartellerna som sköter importen av Nutramigen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar