Ondskan visar åter sitt vackra ansikte!

Öppna upp champagneflaskorna! Strö blommor över gatorna! Vifta med flaggorna och låt edra strupar sjunga glada hymner!

I´m back! I alla fall nästan!

I helgen var en helsida i någon av våra kvällstidningar uppfylld av två golden retrievers eller någon annan mesras och en tant från ett samhälle utanför Vimmerby. Samtliga tre såg ledsna ut. Infälld bild visade ytterligare en golden retriever, eller vad det nu var för mesras.

Rubriken löd något liknande "Bosse förgiftades i skogen". Tanten hade släppt sina tre jyckar i skogen, bara två hade kommit hem, ty alla tre hade förgiftats av något nervgift och Bosse, eller vad han hette, hade återfunnits först efter någon eller några dagar, stendöd.

Min reaktion?
VARFÖR I HELVETE SLÄPPER HON HUNDARNA LÖSA I SKOGEN UNDER SOMMARTID! Fan i min lilla låda RÄTT ÅT HENNE.

Först DÄREFTER insåg jag att det var synd om hundarna och att Bosse förmodligen plågats till döds och att hans små hundkamrater förmodligen längtade efter honom och att om tre jyckar förgiftats så innebär det säkert att en och annan oskyldig räv och någon liten vråk också har bitit i dustet. Och först DÄREFTER fick jag dåligt samvete.

Lite senare; brud har lånat ut tio kaniner till en hembygdsförening, men får bara tillbaks en. Fyra hade dött, resten hade sålts, och den hon fick tillbaks var undernärd och i övrigt vanskött. Min spontana reaktion? Ett garv. "Inte vad man väntar sig när man lånar ut något till en HEMBYGDSFÖRENING", följt av en utläggning om hembygdsföreningarnas organiserade brottslighet, hur de systematiskt lånar gulliga ulliga djur, plågar de som inte vill samarbeta till döds och säljer de som fogat sig.

Först DÄREFTER tyckte jag synd om den vanvårdade kaninen. Därefter synd om de som dött och frågade mig vilka plågor de genomlidit. Och först DÄREFTER fick jag dåligt samvete för att jag samvetslöst skämtat om ulliga, gulliga kaniner som kanske lidit.

Hormonbalansen är således nästintill återställd! Kanske. Jag får se, det kanske kommer någon liten vit ulltuss som får mina tårar att trilla igen.

Göteborgs kulturkalas.... Vad kan man säga?

Var det NÅGON skillnad mellan detta kalaset och förra kalaset om man undantar att det inte fanns några öltält och att man hade en TRUCKBALETT på Götaplatsen (jag såg delar av detta evenemang när jag och Heinz och Hassan skulle kolla på longboardtävling vid näckrosdammen. Scary. På riktigt scary. Folk får alltså BETLAT för att uppföra ett Chalmeristskämt?)

I anonnserna hade inbjudits till "matkalas" på Kungstorget. Jippie, vilken fest! Man kunde i år ta del av det ordinarie utbudet av brasiliansk prefab, kebabprefab, festivalslabb-langos, varmkorv, lite vanlig thai, lite vanlig grek och det mest exotiska var väl den numer på festivaler allerstädes närvarande vildsvinskebaben. Om man nu verkligen vill ha ett kulturkalas, varför inte bjuda in Kurdiska kvinnoföreningen så de kan brassa lite kebab över en grill? Somaliska broderitanters riksförbund kunde sälja lite kycklinggryta, marockanska kvinnor för fred kunde sleva ut lite harissakryddad fisk, Irakiska Damers Schackklubb kunde kränga lite dolma och Serbiska veteraners förening kunde stå sida vid sida med Pensionerade UCK-medlemmar och kränga cevapcici. DÅ kan vi snacka mulitkultikäk! Nu var det bara.... b. På riktigt B.

Dansbandsområdet var ju precis som vanligt. Det enda som saknades var lakritsförsäljaren och popcornförsäljaren. Man hade alltså gått IFRÅN att koncentrera sig på NÅGOT annat än bärsförsäljning!

Igår var vi i alla fall på promenix i trädgårdsföreningen. I ett lotteristånd fanns det bjärta blommor. Vinst varje gång! Betala 20 spänn och du får garanterat behålla din färgglada blomma! Anton har en massa grejer med dödskallar på nu. Han behöver lite SÖTA saker, inte mesiga, men SÖTA. Blomman var söt. Således betalade jag 20 spänn för att få en lila skrikig sak. Och vann naturligtvis en nalle. En typ dyrnalle, så man kunde ju inte säga att man ville ha blomman istället, emedan det går emot hela snålvargsjaget. Scheisse.

I morse vaknade jag kvart i nio, i Hassans rum, för Heinz snarkade järnet inatt. Han skyller på allergi, jag vet att det är ålderdom. Anyway, min son sov fortfarande sött. Och när jag väckte honom fick jag ett bländande leende och vi har myst och myst och myst hela morgonen. Fy i helvete vilken tur jag har haft som har fått något sådant! Mycket mer än vad jag är värd och jag är så vansinnigt kär i den här lille jävlen som just nu sitter i mitt knä och pratar och pratar och pratar. 14 veckor gammal!

Nu skall vi ta på oss kläderna och göra oss redo för skördesession på lotten. Lev väl under dagen så höres vi!