Timbuktu och Mogadishu

Kommer någon ihåg att jag skulle börja viktväkta när Heinz började jobba?

Jag minns. Och förtränger. Den enda viktväktning jag har ägnat mig åt är att varje dag ställa mig på vågen och konstatera att den i bästa fall visar samma resultat som dagen innan. Men ofta har den gått upp något hundra gram eller så, vilket i och för sig är märkligt eftersom jag återtagit mina gamla studentmatvanor. Jag äter ingenting alls förrän vid åttatiden på kvällen, utom ibland när jag inser att jag inte ätit något och försöker hitta en brödbit eller en infrusen middag från artonhundrakallt. (Nä - så illa är det inte. Vi flyttade hit i februari-mars-april eller när det nu var - ingen mat i frysen är äldre än så.)

Missförstå mig inte nu, jag tillhör inte dessa 350-kilosvalar som på ett martyrlikt sätt säger att de inte äter något och sedan erkänner att de tar lite, lite snacks då och då, typ en påse chips till frukost, ett McMegameal som efterrätt till sin pizza och förebygger halsont med en GB Big Pack. Sådan är inte jag. Jag vet att om jag får i mig mindre än vad jag förbränner så går jag ner, motsatsen är att om jag trycker i mig för mycket går jag upp. Jag är emellertid att likna vid Nosferatu. När solen gått ned aktiveras mina känsliga luktorgan och jag kan på tio mil leta upp ett förrymt grillchips! Och jag äter det, gudarna skall veta att jag äter det. Så gäller även jordnötter och popcorn. Kvällssnacksandet har dock mist något av guldkanten sedan Hassan diagnosticerades med sin allergi, ty ostbågar, och ganska förvånande nog även bbq-chips och grillchips och pepparchips hos vissa fabrikanter, innehåller mjölkpulver.

Kombinationen "minagamlamatvanorsomärfastställdasedan17år" och "son" är inget vidare. Igår intog jag dagens första föda vid 15-snåret, och då skulle det gå undan emedan sonen var kinkig och jag var hungrig. I frysen fanns bara en portion shepards pie att tina upp, i skafferiet inget som bara var att värma och det finns ingen anledning för mig att ens öppna kylen. Så jag åt, och skamliga jag NJÖT för det VAR SÅ GOTT med potatismos med mjölk i, och smör i, och ost på. Jag låg på golvet, bredvid min kontaktsökande och skrattande son och åt och åt och åt (nåja, det VAR faktiskt bara en portion. På riktigt. Gjord för att Hans skulle ta med sig till jobbet, och du vet hur mycket Hans beräknar till sig själv) fast jag VISSTE att jag genom mitt intag antingen skulle förgifta min son, eller få avstå från amning i ett dygn. Onda, onda jag.

På kvällen sedan så kände jag att det var dags för amning. Men amma ville jag ju inte göra. Letade upp den där pumpen jag köpte och använde vid ett tidigare tillfälle, jag kommer inte ihåg varför jag gjorde det då - kan jag måhända ha druckit vin? Vid det tillfället så fick jag slänga drygt tre deciliter mjölk. Nu vet jag ju att jag inte är lika... förmögen?, men lite större utdelning än den som kom hade jag väntat mig. Efter tjugi minuters arbete (jag kan rekommendera bröstpumpning till dig som vill få vältränade underarmar och händer, helvete vad det tar, jag har träningsvärk idag!) hade jag inte ens lyckats producera 25 milliliter, snarare 5.

Vilket för mig till följande slutsatser:
- Alla KAN inte amma. Ingen kan säga att jag inte har försökt. Enligt barnmorskor, sköterskor och allmänheten så producerar ALLA kvinnor mjölk bara de stimuleras. (Lustigt nog så har två läkare sagt att man visst kan sina, men vad vet de? ) Anton får käka så mycket han vill på mig innan han får sin Nutramigen vid de flesta av dagens måltider. Jag har inte vetat hur mycket han får i sig, men förutsatt att det är något och att jag därmed håller produktionen igång om än på en låg nivå. Låg visade sig vara nyckelordet.
- Anton måste gilla att ligga vid bröstet. På natten har han varit mer än nöjd när han fått en hel måltid. Han somnar som en stock. Jag och Hans har i och för sig varit lite förvånade över att han vid dessa tillfällen varken kräks eller rapar. Nu har man väl fått förklaringen... På samma sätt verkar han ju ganska nöjd efter att ha fått förrätten och jag har varit förvånad att han trots detta kan dra i sig i vart fall 160 ml, ibland 180 FAST han käkat innan. Nu är det kanske inte så förvånande...
- Jag är genetiskt sett inte ens lik en quinna. Inte nog med att jag inte kunde trycka ut gossebarnet, jag kan, bevisligen, inte föda honom med mat heller. Vad hade hänt för hundra år sedan? Eller om jag bott i, låt säga, Somalia eller de fattiga kvarteren i New Orleans?

Nu finns dock Nutramigen. Det luktar skit, men det gör mig till en funktionell vårdare. Anton verkar tycka att jag är en rätt ok morsa också. Hans små pepparkaksögon följer mig dyrkande närhelst han ser mig. Det är rätt coolt. Ganska scary också.

Onda jag utnyttjade mitt nyttjande av komjölksprodukter optimalt igår. Eftersom det redan var kört så tog jag mig en stor öl på Konsumresturangen när vi var där och käkade innan sambon skulle kila iväg till Timbuktu på kvällen. Visserligen bara en mellis, men herregud, vad gott!

Jag vet inte om jag helt skall skita i amningen nu, faktiskt... Jag har sagt det förut, men finns det egentligen någon anledning för mig att hålla en diet som jag verkligen hatar (är beroende av komjölksprodukter har det visat sig. Eller snarare - 90% av allt ätbart innehåller komjölksprodukter...) när sonen inte kan bli mätt? Men samtidigt så vill jag ju vara en god mor, sådär som en god mor skall vara. Scheisse! Återigen måste jag förbanna de där hormonerna som kommer in i huvudet på en efter konception -jag har ju alltid ansett att amning är så vidrigt att det inte finns, och att MITT barn MINSANN inte skall behöva äta några äckliga kroppsutsöndringar, vare sig det är snor eller laktos. Men Moder Natur vill annorlunda. Hon har till och med lärt mig att tala med babyröst! (Vaaaaar är katten Emma? Vaaaaaaaar är katten Emma? DÄR är katten Emma! Jaaaaaaaa, vad kul katten Emma är! Titta katten Emma!" - varför kallar jag Emma plötsligt för KATTEN Emma? Och varför behandlar jag min son som en hund? Enligt babylitteraturen är detta genetiskt.... SCARY!)

Hans sade att Timbuktu var jättebra, eller för att uttrycka det på skånska som en tribute, "JIIIIIIIIIETTEBRAAAU". Själv såg jag Scary Movie 3. Den var.... nä, jag kan inte uttrycka något vad den var.

I morse när jag gick upp fanns det inget kaffe, alls. Mitt mjuka soyapålägg som jag köpte på Konsum Avenyn när jag gick hem igår kunde jag heller inte använda eftersom jag inte köpt bröd. Bröd- och kaffelös, således. Jag är en utmärkt hemmafru. Till en typ som har råd, vett och hyfs att anställa en hemhjälp/vårdare.