En orm

Frid råder i den Annaiska hemmet. Ellis ligger och sover med buken upp i skyn och de små framtassarna virade kring den rofyllda nosen. Emma ligger som en boll på Hassans babytäcke som lades i sängen inför morgonens gossestund med mor och far. Ättelägget himself ligger med tummen i munnen och ser ut som en illustration i en religös skrift. Var Pester är vet jag inte, jag förmodar att hon sover i barnvagnen. Allt är som en tavla.

Och jag vet att allt är bedrägligt. Ett lugn före stormen.

Ellis spenderar sina dagar med att göra mitt liv outhärdligt. Hans hoppande på dörrhandtaget eliminerades genom att jag ställde barnvagnen så att han inte kunde hoppa mer. Jag är ett geni!

Det är även Ellis. Han kom på nya vägar att reta mig. Istället för vrål-hopp-smällavdörrhandtag-vrål-hopp-smällavdörrhandtag genomströmmas lägenheten av ljuden vrål-krafs-smällavbrevinkast-vrål-krafs-smällavbrevinkast. Jag är på ett sätt stolt över den lille ingenjören. Ytterst få husdjur kan sitta och klura ut nya sätt att driva sina ägare till vansinne.

Emmas kärleksbehov är omättligt. Varhelst man rör sig kommer hon med sina små krafsande tassar och sin pussande lilla mun. Och pip, skrik och pip, följt av ett vrååååål som sliter sönder ens hjärta. Vrålet uttrycker ett behov av att man skall leta upp henne, emedan hon är familjens mater familia, som skall åtnjuta den respekt som en sådan kräver. Ligger man och gullar med sin son, ja då skall Emma in emellan.

Pester är ju inte något större problem, bara man ser till att ha ordning på den blå glitterbollen och kastar den som hon vill. Annars blir hon ledsen och deppig. En ledsen och deppig Pester leder till en av två saker, om inte båda samtidigt; Anna får dåligt samvete och mår dåligt när hon ser den apatiska bruna lilla hårbollen med de bedjande ögonen alt. Pester letar upp Emma eller Ellis och retar dem till vansinne, varpå de börjar slåss och någon eller några får tussar ryckta från sig.

Och så den senast tillkomne marodören - Anton. Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer... Anton har blivit en stor gosse. Anton har ärvt sin mors tålamod och sin fars fysiska förmåga. Anton blir PISSED om Anton inte kan vända sig som han vill. Han blir PISSED om han inte kan sitta så länge, trots stöd. Anton blir PISSED om han inte når grejjerna i det nyinförskaffade babygymet, som han för övrigt i morse lyckades slita sönder med sina muskulösa armar. Nu måste mamma, det vill säga undertecknad, ta fram nål och tråd för att återställa denna min femminutersfristad. Ett projekt. Ett akut projekt.

När Anton är sur så känner man ett behov av att få den lille jäkeln på gott humör, vilket leder till en massa flygturer och hoppochskuttlekar (som jag får försöka hitta på själv - jag kan inte texten ens till "Rida rida ranka" och är uppenbarligen helt oförmögen att bläddra fram den i de böcker jag har för ändamålet) och lite kill på magen och lite hjälp med vändningar och lite extra stöttning vid sidorna och lite annan stimulans. Och när Anton inte är sur, så är han strålande glad. Hans naturtillstånd är att vara glad. Men när han är glad är han ju så gullig att man måste prutta på magen och blåsa på tårna och hoppaochflyga och... ja, ni fattar. Innan han skall sova måste man läsa Prinsen av Brabant eller sjunga Trollmor och när han har somnat måste man äta frukost, dricka kaffe, duscha, beställa annons, skriva uppsats, städa, vika tvätt, maila vänner och slutligen, skriva blogg samt sätta på vatten för en ny laddning Nutramigen. Ty när han vaknar vill han ha mat.

Vad har jag gjort denna morgon?

Gullat med sonen. Lagt sonen under babygymet och sett honom sträcka sig, ta tag i Lamazeblomman och slita loss den, satt fast Lamazeblomman och försökt trösta det sura barnet för att jag dels inte var vid hans sida när katastrofen inträffade och dels för att Lamazeblomman under säkert två minuter inte satt på den anmodade platsen, gått tillbaks till köket och slängt 6 skopor Nutramigen i dödskallenappflaskan, satt nämnda flaska på vardagsrumsbordet, klappat sonen på huvudet som tröst när han var skitsur för att jag inte tittade på när han åter tog Lamazeblomman från sitt fäste, satt fast nämnda blomma, gått och hämtat kräkhanduk, konstaterat att kräkhandduken nu är så kräkig att den måste tvättas, tagit upp den nu urförbannade och hungrige sonen ur babygymet som han lyckats slita loss en båge (den båge Lamazeblomman skulle sitta i för övrigt) från, matat nämnde son, rapat honom, kräkt honom, lagt sonen på babyfilten med gula biet som sällskap, gått till köket för att diska flaskan, gått till sonen för att vända honom emedan han var sur för att han lyckats vända sig från mage till rygg och nu inte kom tillbaks till magposition, gått till badrummet för att förbereda nytt byte, hämtat sonen för att byta bajsblöja, torkat kräk, lagt barnet, vilt skrikande och skitsur för att han fattar att nu är sällskapet slut i vaggan, gått in på toa för att det behövdes, gått tillbaks till vaggan och läst Prinsen av Brabant och pussat på en skrattande unge, satt på datorn, fortfarande rabblandes Prinsen av Brabant (jag kan den utantill nu) för att bibehålla det goda humöret, blåst lite på magen, däremellan torkat kräk högt och lågt, loggat in här och FRID råder plötsligt.

Fram till exakt nu. Sonen vaknade efter en tiominuters napp och tittar glatt på mig och det där tandlösa leendet som kan lura mig att göra vad som helst lyser ur vaggan. Men han börjar bli sur för att han inte får tag i sin fot. Ett moraliskt dilemma utspelar sig i mitt inre. Skall jag hjälpa honom att greppa foten eller skall jag låta honom försöka själv? Är det bra att pojkebarnet får lära sig att om något skall bli gjort här i världen så får han göra det själv eller är det så att jag snabbar på hans somatiska utveckling genom att visa hur man effektivast grabbar tag i sin stortå?

Jag bestämmer mig för det senare, men innan jag hinner skrida till verket ser jag att min son nu koncentrerar sig på en annan uppgift, varför jag förbereder mig mentalt för ytterligare en bajsblöja.

Återstår denna förmiddag: äta frukost, dricka kaffe, duscha, beställa annons, skriva uppsats, städa, vika tvätt, maila vänner och slutligen, sätta på vatten för en ny laddning Nutramigen, klä på det lilla barnet i nya fina kläder som är helt nedkräkta inom en halvtimme och tvätta.

Därefter lunch med Jenny med efterföljande promenix.

Kom på en gammal klassiker igår, och gick in och kikade. Siten har växt sedan sist och innehåller nu bland annat ett forum(!), och är inte längre så tydlig och lättnavigerad som den var när den var ny och primitiv. Men fortfarande är den såååååå kul. Särskilt kommentarerna! De roligaste kommentarerna tycks dock ha försvunnit i och med utvekclingen av sidan. Jag gillar folk utan någon form av humor eller sinne för ironi.

http://www.catsthatlooklikehitler.com