35 år gammal, hur hände det?

Igår så fick jag ett absolut bryt. Anton kräktes ner hela mig, och mina enda byxor, så jag blev bokstavligen genomsur. Kräkpapper låg precis överallt och jag var trött redan innan, men fast besluten att gå ut på stada för att införskaffa kaffe. Nu var mina byxor alltså HELT genomsura och om jag inte ville byta helt om till klänning och tights (var de nu finns någonstans) och gå ut med ett par, till klänning, helt olämpliga skor fick jag bita i det sura äpplet - låta byxorna torka och vänta.

När byxorna hade torkat fick sonen på sig en tröja (det är ingen idé att sätta kläder på honom när man vet att man skall någonstans, det är bättre att vänta, och spara en tröja). Knappt hade jag krängt den över skallen på honom innan han vomerade volymiöst och den var genomsur. När jag sträckte mig efter hushållspappret lade han en kaskad på mina torra byxor - jag var helt genomsur igen och det såg ut som jag hade kissat på mig. Vilket sonen för övrigt gjort, och han spydde som en gris på skötbordet. Det blev inget kaffe.

Tittade på sonen när han låg på golvet och tänkte att det här var ju lite... eljest. Om någon hade sagt till mig att det var så här livet skulle bli år 2007 när jag var 15 så hade jag förmodligen tagit livet av mig. Hey, hade någon sagt till mig att livet skulle bli som det var vid den här tiden 2006 hade jag förmodligen tagit livet av mig. Eller 2005!

Jag minns att jag och några polare satt och diskuterade millenieskiftet. 28 år! Förmodligen i villa, med barn och ett skittrist jobb! Skamligt!

År 2000 drönade jag runt och bodde på krogen och uppsökte sporadiskt det som kallas hem. Moget. Jobb? Ja, det var kanske inte det mest glamourösa... Barn? In your dreams!

Så, vad hade 15-åriga Anna för planer? Naturligtvis skulle jag bli skitsnygg. Faktum är att den 20-årskris jag genomled till stor del bestod i att jag, när jag vaknade på födelsedagen, insåg att jag hade samma uppnäsa som jag hade när jag gick till sängs dagen innan, och mina boobs var i storlek b, mitt hår var lika tunt och mina fötter lika breda. Visst fanns där en viss besvikelse över att jag inte kommit någon vart, att jag inte blivit någonting, men jag kunde ju trösta mig med att jag faktiskt var den enda i min gymnasieklass, förutom poeten Höglund, som kunde gå på systemet. Men Höglund fyllde inte 20 i januari, så för några månader var jag absolut kung. Eller drottning, eller vad man nu är.

Jag kvicknade till från min 20-årskris och stod i omklädningsrummet och diskuterade livsviktiga frågor såsom: "Är det rätt att låta pojkvänner sova över"

Jenny - inte GayleJenny utan min klasskompis som efter studenten blev lovad ett modellkontrakt, men som inte ville börja direkt, hon ville åka till London och jobba ett år först, och när hon återkom och uppsökte modellagenturen visade det sig att hon blivit för tjock, DEN Jenny - var av den sanna övertygelsen om att hennes mor gjorde det enda rätta, visserligen gängade hon ju ÄNDÅ men gjorde det i smyg, jag och några till var av övertygelsen att det ju var BÄTTRE att göra det hemma än i en Volvo 140. Nu bodde vi ju i och för sig i Trollhättan, så jag antar att det fanns passande SAAB-modeller för ändamålet, och för egen del så bodde jag ju i egen lägenhet. Men ändå.

Och "Vad skall man ha på sig på Minerva". Minerva är stället jag för evigt kommer att förknippa med Snap och all annan MTV-musik som kom just då, även om jag ju hellre hängde på Stadshotellet -minns inte vad klubben hette...- men där kom stora delar av bekantskapskretsen inte in ännu. Och stället som sedemera övertogs av Emil Örn var det bara 18 årsgräns på, och därför bevistades det stället ganska frekvent, men det var inget kul där... Alla var ju 16! Men hela bekantskapskretsen kom ju in. Med undantag av Jenny. Inte Gayle-Jenny utan den Jenny som jag åkte ner till Falkenberg med och bilen gick sönder när vi inte ens hade pengar till bensin för hemvägen och vi flirtade till oss ett nytt tändstift med montering av en ung kille på Shellmacken

Vi diskuterade Irakkriget. IdealistAnna var antiamerikansk och förbannade den imprealistiska ideologin som i princip tvingade den stackars Saddam till att invadera Kuwait. Men, för att vara lite snäll mot mig själv så tyckte jag inte att imprealismens illdåd överskuggade att den käre Saddam just gasat ihjäl en massa kurder. Min lösning var att skjuta Saddam istället för att jävlas med honom.

Vi diskuterade katalysatorer. Hanna var av den starka övertygelsen att hon aldrig, i helvete, någonsin, skulle ha en katalysator på bilen, världen månde gå under innan hon köpte en bil som luktade fis. Jag var, som jag sade ovan, idealist på det där gulliga 20-årssättet och hade ännu inte kommit till insikten att global uppvärming är BRA emedan jag fryser hela året, försvarade hårdnackat miljörörelsen, även om jag redan då djupt föraktade Miljöpartiet och veganism. (Och indiebrudar. Och kommunister. Och depprockare. Och de som återvann sina aluminiumburkar av idealistiska skäl. Och de som... Ja, de flesta. Men i ärlighetens namn tyckte jag nog att klassens poet Höglund var lite cool.)

Vi diskuterade aborter. Hanna, hon med katalysatorhatet, ansåg att det mer eller mindre var en plikt att abortera ett missbildat eller sjukt barn. Jag ansåg att om man inte hade kraft och mod att ta hand om ett missbildat eller sjukt barn hade man överhuvudtaget inte kraft och mod att bli förälder. Alltså var selektiv abort alltid av ondo.

Vi diskuterade religion. Jayne och några till i klassen var ju pingstvänner, gud bevars. Vi andra tyckte nog att de var ganska töntiga. Men med den rationalitet som utmärker snorungar uteslöts pingstligan ganska effektivt av logiken "pingstvänner ser ner på alla andra och har en dålig människosyn eftersom de utesluter folk från gemenskapen bara för att dessa inte är pingstvänner". Jayne, som efter studenten blev tillsammans med vår filosofilärare som var jude, försvarade sin tro med frenesi.

Men mest var det nog hur tjocka vi var och hur snygga kläder någon annan hade.

Så kom 25-årskrisen. Jag hade inte gjort något med mitt liv, jag började bli gammal, blablablablabla, men jag hade i alla fall något hopp om att jag SKULLE "bli någonting". I väntan på detta satt jag på Excet och Lemonbar (som låg under Excet) och på Victoriagatans krogar och drack drinkar. Eller satt, förresten, vi dansade mest på borden... Jag gillade INTE Nivå, det var bara massa gamla kärringar där, och folk inresta från förorten. Harleys gick faktiskt bra, ty deras andravåning spelade jääääääävligt bra musik, men övervåningen sög fullständigt. På nedervåningen satt Gamlestans MC och där ville man ju inte vistas. Det ryktades om att de skulle komma upp i HA inom kort. Valand var den sista utposten. Rockbaren kunde vara ok, någon gång då och då, om någon av ens kollegor jobbade där just den kvällen knatade man in, tog en GT eller en Seebreeze och chillade lite. Diskuterade jag med någon, så diskuterade jag förmodligen nästa fest.

30-årskris hade jag inte direkt. Det var väl krisigt hela tiden då. Jag skulle ju hitta en egen lägenhet. Men min trettioårsfest blev en av de bättre festerna jag varit på, faktiskt. Sandra kräktes i blomkrukan i trappuppgången, Pelle och Annikapannika spelade Digeriro (vad HETER det där jävla röret?) klockan 6 på morgonen och jag och Catharina satt i köket och kedjerökte och pratade om... ja, förmodligen samma saker som jag talade med henne om fem år tidigare. Fortfarande fanns det väl något hopp om att någon gång "bli något" och växa upp och framför allt, bli snygg.

35-årskris? Jag var på tjocken och krisade väl hela tiden. Jag tänkte inte ens på att jag fyllde år. Men så igår. Hassan låg under babygymmet och jag tänkte att nu är det verkligen, verkligen, verkligen kört. Det här är facit på vad jag skall komma att bli! Let´s face it - jag är trettifem, och bara där är alternativet att hoppa ens ett litet pinnhål i någon form av karrär inte särskilt realistiskt. Dessutom har jag Hassan. Rynkorna lär ju inte bli mindre och nu har jag dessutom vikten att kämpa med.

Så frågan är - är det bra eller dåligt? Är det bara den där grejjen att man vet vad man borde vilja, men är det det man vill som spökar eller finns det något missnöje med att jag är där jag är? Hrmmm. Ingen aning, faktiskt. Just nu är jag vansinnigt nöjd om jag kommer iväg och köpa kaffe idag.

Men GUD vad 20-åriga Anna hade HATAT 35-åriga Anna! Och vad 35-åriga Anna tycker att 20-åriga Anna var gulligt naiv och söt!