Religiösa fanatiker...

Häromdagen så var jag på Coop i Kållered. Där var även en slöjklädd moder med sin helt odräglige son på en fem sex år.

Våra vägar möttes inte förrän jag svettig av stress stod i kassan. Hon var inte direkt bakom mig, för bakom mig stod, vad jag uppfattade det som, en local. En sann Kålleredsbo. En i urbefolkningen. Missförstå mig inte, det finns en massa normala människor i Kållered. Men den här var liksom GENUIN, på något sätt. I femtiårsåldern. Snus, lätt överviktig på magen. Stentvättade jeans. Han hade varit och shoppat loss med frugan.

Bakom honom stod alltså den sjalklädda modern till ungen från helvetet. Han var ooooooolidlig. Han var viiiiiiidrig. Han var... en hårsmån från att jag skulle hamna på kåken i tio år. Det enda som stoppade mig var vetskapen om att jag dagen innan stått och maktlöst tittat på min son som låg skrikande på golvet av ingen anledning alls, och min son är bara snart sexton månader, och det faktum att jag vill träffa min son någon gång innan han fyller sexton år.

Ungen slängde med grejjer. Han ryckte i mammans vagn så att den krockade med Kålleredsgubbens ben. Mamman log lite urskuldrande. Ungen fortsatte bete sig förjävligt. Modern väste till honom på arabiska. Ungen lyssnade inte ett dugg utan fortsatte. Jag såg inte så mycket men jag hörde en hel del.

Då sätter Kålleredsgubben igång med den där passivaggressiva utskällningen som kan vara såååå komisk, men sällan blir det när den passivaggressivt utskällde är från ett annat land.

"Det var då fan" sade Kålleredsgubben till sin fru "Kan inte de där hålla reda på sina ungar". Frun sade ingenting. Mannen gick loss.
"Du vet de har ingen respekt för någonting. Och de där pingvinerna låter dem göra precis vad de vill för de vågar inte göra någonting mot männen i familjen. Det är ju emot deras religion. Jävla idioter" Frun sade ingenting. Ungjävlen fortsatte sitt rabiesanfall.

"De borde lära sig att man beter sig inte hur som helst i det här landet" fortsatte jeansgubben. "De tror att de får göra hur de vill. Och om man säger något så är man rasist men man får bete sig hursomhelst" Frun sade ingenting. Jag kände att jag blev sådär omotiverat arg. Passivaggressivt arg. Knöt handen i fickan. Det var liksom inte mina strider. Och ungen var förjävladumihuvet och jag ville inte hamna i bråk heller, men jag tyckte SYND om mamman.

"Vet du att de måste knulla ifall mannen säger till dem att göra det" upplyste han sin fru om. "Du vet att de ser sina fruntimmer som djur. Det är religionen som gör det. Jävla djur är de" sade mannen.

Vad sade jag?

Vände jag mig om och sade:
"Och det skall komma från dig, din fete fan som förmodligen har, vad du tror är en son, som just nu sitter i sin epatraktor och försöker stava till sitt namn, och som förmodligen spöar din undergivna kärring varje fredag? Skall det komma från någon som uppenbarligen anser att det är helt normalt att bygga en hel kultur på en zombie från mellanöstern vars blod man dricker och kött man äter varje söndag som en god medborgare och som kan få en att leva för evigt om du accepterar honom som din härskare? En levande död som tar ur dig det onda du har i kroppen genom att lägga sin hand över dig? (Det onda som btw kommer sig av att en kvinna, gjord av ett revben, blev tilltalad av en orm som lurade på henne ett äpple och bara för därför så måste hon klämma ur sig avkommor i orgier av blod och smärta...)?

Sade jag det?

Nä.

Jag är en modig kvinna.

En svulst på samhället

Du kommer inte att tro det här - men jag har faktiskt inte alls varit helt passiv de senaste veckorna. MEN jag har skrivit hela TVÅ inlägg som inte ville spara sig. Sådetså.

Mår lite lätt illa från igår.

Du vet EEEEEEEngla. Jag har undvikit hela Englatjohosanet ty jag tycker att det är något djupt ovärdigt i hela cirkusen. Ärligt, alltså. Jag har inte läst om Engla. En liten flicka mördas av ett stort svin. Det räcker. Jag vill inte veta mer. (Har haft ungefär samma förhållningssätt till de där två, Max(?) Saga(?) som den där toktyskan tog ihjäl.)

Men så igår så satte min gamla illamåendemaskin verkligen igång. Jag har mått illa på honom under en femtontjugi år sådär. Men droppen i mitt illamående TRODDE jag kom när han raggade åt sig försvaret av en av Backabrandkillarna och därefter kom tidigare varje dag till domstolen bara för att chatta lite med media, trots att de andra killarnas försvarare enats om att det där, det var lite tacky och de nedlät sig inte åt det. Som grädde på moset, eller lök på laxen, orkade inte den där mediekåta gubbjäveln ta sig till Göteborg och underrätta sin klient om domen utan det fick minsann häktespersonalen göra. Illa, jag mår illa, illa, illa, illa.
(Nej, det är inget försvar för att killarna brände ihjäl en massa folk. Men det var ju förihelvete bara BARN(rumpor) och en smula jävla proffsighet kan man väl unna sig om man nu väljer att företräda en sådan liten skvätt!) (Undrar förresten vad som har hänt med de där killarna... Hrm... Vet du?)

Nä, men nu så är gubbjäveln i alla fall försvarare för det där överviktiga kräket som tog ihjäl den där blondinen och Engla. Alla har rätt till en försvarare. (Jag förstår bara inte varför man vill ha en gammal avdankad mediakåt och överreklamerad gubbe, men det får ju stå för den där fete fan. Det är inte mina problem.)

Men vad har gubben för moral? Etik? Ja, jag vet att han är advokat, och jag vet att han är en slempropp, och jag har tidigare redogjort för att jag tycker att han är mindre värd än avskrapet från ett par pjucks på soptippen, men NÅGON form av värdighet borde man väl kunna tänka sig bo i honom trots detta? En liten, liten gnutta?

Jag är övertygad om att han sover gott på nätterna. Snusar som ett litet barn, stolt över sig själv. Vilket gör saken ännu värre.

HUR, oh, HUR kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att applicera Dagerman på den fete pedofilpsykopaten? Hur tänkte hr Advokaten där? Är han kanske inte alls ett omänskligt svin liksom sin klient, utan är det kanske, kanske, KANSKE så att han bara är helt och fullkomligt obenägen till att förstå någon form av litteratur som inte är Karnov?

Ett sådant lowlife KRÄK. En sådan mindre stående skapelse! Ett sånt jävla stolpskott! En skam för mänskligheten och på många sätt en lägre stående person än sin klient.

Saken fick mig i alla fall att läsa den där novellen för första gången på säkert 20 år. Jag gillade den, det är en sådan där som etsar sig fast. Men första gången jag läste den, och senaste också, så identifierade jag mig mer med den där lycklige mannen, han som inte alls var ond och som satt och lajjade i sin fina bil och var på väg till havet och var så lycklig och så POFF så var allt förstört. Barnet som dog och mamman som skickat ungen över gatan för att fixa socker var liksom bara statister. Det mest minnesvärda med dem var de där sockerbitarna som låg utspridda i blod... Men... allt förändras, visar det sig.

Jag blev lite nostalgilycklig med den där killen och hans tjej och deras resa till havet, även om jag visste vad som komma skulle. Jag tänkte att det var vällan bara just för att slutet den här gången var där hela fokus låg som jag inte direkt kände med dem. Men ack nej.

Jag har åter fått ett handfast bevis på att jag är en tunnhudad räka. En mes. En fjant. Ty när mamman säger till barnet att sticka över till grannen och orda socker så brast hela mitt hjärta och innan hr Dagerman ens uttalar det så kände jag att DET DÄR, tant lilla, DET DÄR kommer du att ångra att du någonsin gjort!

Och så ligger då lilla BAAAAAAARNET på vägen och har DÖÖÖÖÖÖÖÖTT, och skit i fanstyget som körde bilen, ärligt talat, vad har han för vikt, värde, betydelse? Ungen är döööööööööd för några jävla bitar sockers skull...

Det kanske är DET som är grejjen, förresten... Leffeboy kanske aldrig har haft ett barn som han älskat. I så fall så är det ju synd om Leffe.

Hrm... Tror att syrran har mitt exemplar av Mio min Mio, men det känns som att det är ytterligare referenslitteratur att ta till för att kunna förstå min omvärld.

Svulst

Så, där stod jag, med ett sovande, sjukt barn och med en agenda packad som en sill. (Eller inte. Fredagsmöten är så erbarmligt vansinnigt tidsspillande så det finns inte...) Jag var i vart fall tvungen att åka in till jobbet och fixa en halvtimmes jobb.

Barnet vaknade. Det rann grönt snor. Haha. Jag hade haft rätt! Min son var sjukt! Och trött. Triumfens sötma fanns dock inte på min tunga, ty jag var tyngd av eftermiddagens events.

Jag tog barnet till jobbet. Klockan nio var jag där. En halvtimmes jobb låg framför mig. Vid halv tolv fick jag gå till samordnaren och säga att en tvådecimeterstjock hög var kommuniceringsstämplade, men att jag inte hunnit kolla närmare vad de ville, men att det i vart fall var LIIIITE förberett för helgens övertidsinsats för assistenterna. Jag lade därefter ett brev på posten med fyra renskrivna protokoll samt information om homosexuellas situation i Bosnien och så tog jag barnet och åkte hem.

(Måste bara säga - jag är så STOLT över min son! Ok för att han är en vandrande naturkatastrof som inte ens i sjukt tillstånd kan låta bli att vara överallt och handha allting, men han är så DUKTIG, och KLOK, och SÖT! När jag satt och stämplade med den stora stämpeln satt han i mitt knä och stämplade med min lilla namnstämpel. Det var sååååå sött! Fast han förvandlade mitt rum till ett kaos som endast kan bräckas av Grozjny 99. Trevlig mot alla, är han. 4 real. Han satt i kollegans knä inne på hennes rum medans jag kopierade och rådgjorde i beslutsfattande. Klok, är han. Han hejade på gud och alla människor. Men han undlät, oh, min lille kloke guru, att ens bevärdiga frikyrkopastorn med en blick. )

Hemma igen.

Efter en stunds siesta var det så dags. Jag försökte få Esther att gå in i buren, jag försökte få Ellis att inte gå in i buren. Jag bar min son som en baguette och min katt som en hockeytrunk och for till Erik Dahlbergsgatan och kom dit tio minuter för tidigt.
"Jag kan ta dig direkt" sade sköterskan. (ÄRLIGT talat - om du skaffar djur - och behöver veterinär - gå till City Hund- och Kattklinik!) och så tog hon in mig, och sjuke sonen och Esther i klinikrummet och började fippla med ta-stygn-saxen.

Hon tog stygnen och sade att det såg såååå bra ut. Jag var lättad. För om sköterskan tar stygnen så är det inget att oroa sig för. Allt var bara ett stort missförstånd. Tro fan att inte en veterinär tar stygn!

"Du ville ju ha labbresultaten också" sade sköterskan och precis samtidigt öppnades dörren.
"Där ÄR du ju" sade sköterskan till min österrikiske veterinär.

Och polleten ramlade ner.

Anton stod vid mina fötter och var lycklig för det fanns bilder på hundar. Esther var återbördad i transportburen. Sköterskan lämnade rummet och det var bara den leende österrikiske veterinären där.

Jaha. Tänkte jag. Jaha. Nu, eller om en vecka?

Men man skall inte måla fan på väggen.

Esther har fibrossarkom. Sarkom betyder elakartad. Fibros fattade jag inte riktigt, men jag uppfattade det som "inte-i-organ". En inte alltför aggressiv cancerform, som hade upptäckts tidigt och vars tumör hade avlägsnats i sin helhet. Metastaser kunde finnas, men det fanns inga tecken på det nu. Det kunde vara en metastas som avlägsnats. Tumören hade varit mycket märklig, det hade varit en klump där de mittersta cellerna varit döda men omgärdade av levande cancerceller. Ovanligt. Märkligt. Allt var märkligt. Inget ärftligt. Kolla henne. Om två år förflyter så är hon frisk. Kolla henne. Para henne. Kommer det mer tumörer - tja - då är hon... kanske inte körd... men det finns liksom inget som talar för henne.

Jag skall para Esther.

Jag har en aspirant, eller hade en aspirant. Jag måste ju säga att tumören var malign, men om han kan godta att jag de facto VET att Esther inte kommer att dö av cancer under graviditeten så kanske han kan gå med på att para. Om inte har jag ytterligare en aspirant som arbetar inom det veterinärmedicinska området. Hon vet. Och hon har gjort en viljeyttring trots detta. Om det skiter sig så parar jag Pester med... vilken jävla straycat som helst. Jag vill ha lite av Esther kvar i jordelivet.

Cancer

Det är faktiskt inte alls av vrålpanik som jag inte givit ett livstecken ifrån mig. Jag har haft häcken full. Jag vill landa. Landa, landa, landa. I en mjuk säng utan oljud i ett välstädat rum och få sova utan att måsta en massa dagen därpå. En lyx som är endast typ... tja, jag vet inte... Reinfeldt förunnat.

Nåväl, utställningen tog mer eller mindre knäcken på mig. Därutöver var det jobb, jobb och jobb.

I måndags kom jag på att "ca" en vecka lika gärna kan betyda 4 arbetsdagar som 8. Så jag har gått med mobilen commando. Ingen har ringt. Magen har vridit sig. Inte en gång. Tusen gånger. Varje gång den helvetes mobilen har ringt, även sena kvällar, har hjärtat hoppat UPP i halsgropen fram tills att jag läst på displayen. Samtidigt så har jag ju velat, velat, velat VELAT att den skall ringa och någon snäll sköterska skall säga att "Ja, nu är analysen klar, och HOPPSAN vad dumt det kan bli, för det var bara chippet som hade vandrat och så hade det blivit en tillväxt omkring". Men det jävla samtalet har inte kommit.

Under GD:s Eriksgata satt jag på front row med mobilen väl synlig. GD tittade barskt. Jag sket i GDs sura min, ty jag var övertygad om att vid detta tillfälle, under denna andaktsfulla timme, så skulle telefonen ringa och jag skulle antingen kastas in i inferno och ligga kräkandes och förstörd med snor och tårar rinnandes, eller så skulle jag börja steppa utanför (jag satt precis vid utgången till Japanska Trädgården, så det hade varit en panoramasikt för samtliga närvarande). Men telefonhelvetet var tyst.

Igår insåg jag att jag var tvungen att själv bita i det sura äpplet. Ta tjuren vid hornen. Vara en vuxen och ansvarsfull människa, ty idag är det tio dagar sedan Esther syddes. Jag ringde således upp veterinärmottagningen. Jag beställde tid för att ta stygnen. Sköterskan var vänlig (jävlar vilket bra ställe det är, på riktigt) och ordnade en tid, och var mån om att veterinären som haft Esther tidigare skulle ta stygnen. Hoppsan, tänkte jag, är det så jobbigt att ta stygn? Heinziman blev minsann uppmanad att själv ta stygn på sin katt, har han berättat. "Tack" sade jag. Och, i en bisats, där jag hoppas att det i min hesa förkylningsstämma inte hördes att jag gick upp i gråtläge, driftade mig till att säga:
"Labbrapporten skulle ta ca en vecka. Har ni hört något ännu"

Sköterskan letade i sin dator.
"Veterinären kommer prata med dig om det i morgon"
"Tack" pep jag.

Vad betyder det? Ärligt talat - vad betyder det? Jag visste vad det betydde, men jag tänkte att kanske, kanske, kanske så betyder det bara att hon har ingen jävla aning om det har kommit någon labbrapport eller ej. Eller om vad det står i den där jävla labbrapporten.

Igårkväll började Anton skrika. Inte normalt, eller vad man nu skall kalla det när ett barn som aldrig skriker börjar skrika, utan verkligen SKRIKA. Det lät som om någon långsamt drog ut hans naglar eller något.
"Inte ikväll" tänkte jag. "Snälla, älskade, lilla, underbara, gulliga, lidande, underbara, unge. Inte ikväll. Inte nu. För i morgon kommer jag att behöva ta ställning till om Esther skall fortsätta finnas eller ej, snälla älskade unge, inte ikväll. Det kan vara Pesters sista kväll i livet, och där sitter hon, livrädd på ekskåpet, snälla älskade unge, inte ikväll..." Men sonen han skrek och skrek och skrek och jag funderade på att åka till Axxessakuten men behärskade mig. Kolikbarn finns överallt. Inte fan åker de till akuten!

Men i morse var jag medveten om att det inte var tal om att Klanton skulle till dagis. Jag ringde och meddelade dagis.
"Vad är det för fel" undrade hans fröken.
"Vet ej" sade jag. "Han skrek hela natten och nu sover han. Det är nog inget smittsamt"
"Men vad är det för fel"
"Ont i magen" föreslog jag.
"Ont i magen" sade fröken tveksamt. "Menar du maginfluensa"
"NÄE" sade jag. "Jag menar att jag inte vet. Ont hade han. Jag vet inte var"
"Försäkringskassan vill veta" sade fröken
"Vad har försäkringskassan med det att göra" frågade en förvånad jag.
"De kollar" informerade fröken. "De vill veta orsak. Här finns två alternativ, ledig och sjuk. Och är man sjuk så skall det stå orsak"
"Men skriv 'odefinierat smärttillstånd' då" sade jag. "Eller POST odefinierbart smärttillstånd"
Fröken sade att hon skulle skriva maginfluensa. Jag suckade och sade att vi träffs på måndag. Fröken sade att hon önskade mig en trevlig helg och att jag skulle komma ihåg att Klanton var sjuk i maginfluensa när jag fyllde i pappren från FK. Som jag fortfarande inte meddelat.

Så, då vabbade jag för första gången. Vilket innebar problem.

Dels så hade jag igårkväll lämnat ett par grejjer därhän som jag var tvungen att fixa idag. Men igår, när jag lämnade dem, så var jag övertygad om att jag skulle hinna göra dem mellan klockan åtta och klockan nio, då vi börjar vårt fredagsmöte. Dels så skulle Pester ta stygnen. Ingen av aktiviteterna var avbokningsbara. Ingen av aktiviteterna var Antonvänliga.

Hua. Hur skall detta sluta? En riktig clliffhanger. I´ll be right back!

The end of the world

Alltså, hela den här Esthergrejjen har fått mig att totalt tappa konceptet. Inga världsnyheter har varit viktiga nog, och så har jag missat det viktigaste.

Jordens undergång.

Först vid åttatiden i en bilkö på väg till jobbet i morse fick jag höra att världen går under, med början idag. Detta på grund av en svarta-hål-maskin som tydligen togs i bruk i morse klockan 9.30.

Menvaffan, tänkte jag där i bilkön, då var det ju helt onödigt att betala över tretusen för att operera Esther. Så slog det mig att det ju faktiskt kunde kosta 100 000 kronor, ty pengar har ett mycket ringa värde den dagen då jorden går under. Var lite deppig över att jag hade opererat henne alls. Vi kunde ju haft en myskväll i går. Konstaterade nöjt att jag inte skulle behöva jobba häcken av mig hela helgen med start i morgon kväll.

Lite senare förtydligades nyheten med att svartahålapparaten skulle åstadkomma ett svart hål och att det skulle ta en månad ungefär till dess att vi upphörde med vår existens.

Jag är besviken på mig själv. Till och med Linda Rosing är bättre bevandrad i nutidskunskap än vad jag är. Hon skrev om det hela redan igår. http://www.hanky.se/LindaRosing/18632

Ja, ja. Frågan är om man skall vara supereffektiv i en månad framåt eller om man skall jazza runt och bara ha kul. Det är ju dumt att jazza runt om nu jorden, mot förmodan, inte förgås.

One down, ett gäng to go.

Dagen då Esther skulle halshuggas var så här idag. Den senaste veckan har jag sovit... sådär. Jag har varit... sådär. Jag måste skaffa lite hud, lite skinn på nosen, lite backbone, för fy i helvete vilken liten muchig fjolla jag är. Det kan man inte tro när man ser mig!

Dramatiken, och då menar jag inte den indirekta, mer själsliga dramatik som utspelat sig i mitt inre den senaste veckan utan den konkreta, den "idag-skall-Esther-skäras-upp-och-saker-plockas-ut"-dramatiken började redan igårkväll, ty då skulle Esther sättas på diet. Man får inte äta efter klockan tio om man är katt och skall opereras. Men man får dricka. Orättvist, säger jag, som ju har svultit i ett helt dygn och varit utan dryck lika länge. Orättvist, tyckte katterna Ellis och Emma som ju inte alls var inblandade i hela sjukvårdsdramatiken. Orättvist och obegripligt, ansåg Esther. Alla tre visade med all önskvärd tydlighet att de var hungriga och försmådda under natten.

Drömde skumma drömmar och vaknade, arg som ett bi. Arg på världen. Arg på Gud. Ty idag var dagen då min Pester skulle upphöra vara.

Fixade son, fixade (nästan) mig själv. Make tog son till dagis. Jag gick med tungt hjärta till garderoben och tog ner transportburen. Ellis sprang fram och ville åka med. Esther sprang och gömde sig. Jag fick slå bort Ellis och trycka in en motsträvig och svältande katt. Jag hällde upp mat till Ellis och Emma så fort buren var stängd. Emma hade svultit hårdast. Hon sprang till matskålarna och glufsade i sig. Ellis stod och såg avundsjuk ut utanför transportburen och de båda pussade varandra genom gallret.

Jag hade som sista aktiva handling mot min katt svultit henne, jagat henne och tryckt in henne i en bur. Nu skulle hon DÖÖÖÖÖ och detta var det sista jag gjorde mot henne. Kände mig... ynklig.

JAAAA, jag vet. De är katter. De hade ingen aning om vad som komma skulle. Anledningen till att jag svultit min katt var för att hon skulle bli frisk. Anledningen till att Esther gömde sig var inte att hon visste att hon skulle sövas och karvas i, utan att hon är trött på att bli dragen på utställningar, till veterinärer, till kattpang och till konstiga ställen. Ellis däremot ville åka till nya spännande platser. Därför ville han IN, Esther UT och de nosade avundsjukt på varandra. Men säg den ickesentimentalist som kunde låta bli att göra tolkningen "De säger adjööööööö till varandra".

"Skall du inte komma och säga hejdå till Esther" sade jag med grötig röst till den vilt glufsande Emma. Emma valde att ignorera mig. Jag tog buren och gick ut.

Åkte upp till Erik Dahlbergsgatan för att mötas av en oförstående receptionist, eller vem vet, hon kanske till och med var sköterska, vad vet jag. Med oförstående menar jag ingalunda empatilös, ty empati hade hon, men hon förstod för det första inte varför jag dykt upp på Erik Dahlbergsgatan om katten nu skulle opereras i Kållered. Dessutom förstod hon inte varför inte den vanliga veterinären inte kunde operera på Erik Dahlbergsgatan eftersom det fanns lediga tider.
Jag försökte förklara. Jag sade att veterinären hade sagt att DE skulle köra katten till Kållered och att anledningen var att den som skulle operera tydligen var väldigt duktig på att operera.

"Skall hon kastreras" undrade receptionisten då.
"Näe" svarade jag, "Hon har fått..." och så steg tårarna i ögonen på mig "...nån skit på halsen" sade jag sedan.

"Nämen, det borde vi kunna lösa här" sade receptionisten.
"Det är ingen fara" sade jag. "Jag skall ändå till Kållered"
"Nej, jag ringer och hör" sade receptionisten. Där stod jag. Inte bara med en cancersjuk katt som i mitt huvud redan var stendöd utan även med min bil parkerad på en tiominutersparkering. Tio minuter hade gått.
"Jag åker till Kållered" sade jag.
"Nej" sade receptionisten bestämt, "Jag ringer. För det finns lediga operationstider här idag och veterinären är jätteduktig"
I´M FUCKING SURE vrålade en röst i mitt inre, MEN NU SKULLE ESTHER OPERERAS AV EN KILLE SOM TYDLIGEN VAR SPECIALIST OCH SOM UPPENBARLIGEN VÄNTAR PÅ DUMDUMDUMMA MIG SOM INTE KAN TA EN ENKEL INSTRUKTION OM ATT ÅKA TILL RÄTT KLINIK MITT DUMMA FÖRBANNADE ARSLE OCH NU KOMMER JAG FÅ EN BOT OCKSÅ, LÄGG PÅ DEN FÖRBANNADE HELVETES JÄVLA FUCKING LUREN SÅ ATT JAG KAN ÅKA TILL KÅLLERED OCH FÅ MIN KATT OPERERAD OCH JAG SKALL SLÅ IHJÄL DEN JÄVLA LAPPLISAN SOM HAR SATT EN LAPP PÅ MIN BIL OM HON NU HAR GJORT DET OCH NU FÅR JAG TA MIG FAN LUGNA NER MIG.

Ungefär samtidigt så svarade kliniken i Kållered. Receptionisten förklarade sitt ärende. Att jag åkt dit av misstag när jag skulle åkt till Kållered, men när jag ändå var här så kunde ju operationen ske i stan?

Nä. Jag hade inte missuppfattat. Det var sagt att de skulle hämta Eshter i stan utläste jag av telefonsamtalet. Kände mig lite lättad, men lite till besvär också. Och så kom andra ledet i frågan.
"Jaha" sade receptionisten.
"JAha" sade hon därefter.
"JaHa" och efter en stund
"JaaHAAA". Inte JaaHAAA på ett positivt sätt utan ett sådant där "Jaha" som betyder att personen har verkligen, verkligen smält allvaret i alla andra jahan i hela samtalet och nu jävlar är det allvar och det är tragiskt. Men det skulle bli värre.

Hon lade på luren. Och tittade MEDLIDSAMT på mig.
"Vi kan köra katten åt dig" sade hon först.
"Nej, jag skall till Kållered" sade jag.
"Hon måste opereras i Kållered" fortsatte receptionisten, "eftersom det är en avancerad och komplicerad operation. Allvarlig" underströk hon som om det fanns den ringaste risk att jag skulle ha missat andemeningen. Dessutom lät hon som att det var JAG som propsat på operation i Vasastan. Och det var det inte alls.

Jag åkte med gråten ännu längre upp i halsen till Kållered och kliniken där. Möttes av en fantastisk sköterska som ullade och gullade med min Pester som faktiskt var någolunda avslappnad när jag gick därifrån.

Därefter så vidtog ett väntande och ett väntande.

Väntandet avbröts dels av massa jobb och dels även av ett samtal från århundradets mest aggressiva socialkärring från en byhåla i sydsverige. Hon var som en terrier från första sekund av samtalet. Hon lät mig inte ens andas utan att detta skulle angripas.
"Men..." sade jag "Du måste förstå att vi omfattas av sekretess. STARK sekretess" sade jag. Hon skällde och hoppade kring mina fötter (bildligt) och moppsade och bjäbbade. "Alltså, jag FÅR inte säga något" ynkade jag. "Jag KAN inte uttala mig" sade jag sedan. "Det är sekretess på de uppgifterna" "Det kan jag inte uttala mig om" och så fortsatte det. Tills jag härsknade till. Vad i helaste helvetet höll kärringjävlen på med? Ok för att hon är socionom (förmodligen) men trots det så känns det som att hon borde VETA vad sekretess innebär. Annars så borde kärringhelvetet inte jobba där hon gör. Hon borde ha ett visst hum om hur gången går. JAG FÅR FAN I MIN LILLA LÅDA INTE SÄGA NÅGOT TY DET OMFATTAS AV SEKRETESS, SEKRETESS, SEKRETESS OCH MIN KATT LIGGER OCH DÖR PÅ ETT OPERATIONBORD OCH KÄRRINGEN SKÄLLER PÅ MIG SOM OM DET VAR MITT FEL OCH ESTHER KOMMER ATT DÖÖÖÖÖ OCH DET ÄR MITT FEL FÖR ATT JAG BORDE INTE HA OPERERAT HENNE FÖR DET ÄR EN SNÄLL TUMÖR OCH NU FÅR JAG SKÄLL UTAN ATT JAG FÖRTJÄNAR DET. Fast inget av detta sade jag.

Jag vidhöll bara SEKRETESS och informerade om regler.

Soc-kärringen avslutade samtalet med en konstruktiv demonstrativ SUUUUCK och lade på luren sådär passivaggressivt som blott klimakteriekärringar gör, du vet, "Ja, ja, men tack då KICK".

Samtalet hon därefter ringde torde ha varit till lokalblaskan för strax därefter ville de göra ett scoop. BRING IT ON sade jag. Inte. Ty frågan hänvisades till min chef. Men i alla fall, i en lokaltidning någonstans i sydsverige så kommer det kanske, inom kort, om de inte har något annat att trycka, ett snyftreportage där jag förmodligen framstår som satan. Funderar på att anmäla soctanten för vanvård av små ulliga gulliga kaniner eller nåt och ringa till lokalblaskan. Kan hon, kan jag, typ.

Anyways, vid lunch så resonerade jag såhär. Om Esther skulle lämnas in på morgonen så skulle operationen vara klar vid lunch. Om jag inte innan lunch fått något samtal om att hon avlidit på bordet så betydde det att operationen gått bra. Jag gick tämligen nöjd in i matsalen. (Fast jag var fortfarande bra sur på den där ohövliga socialtjänsttanten) Då ringde telefonen och jag höll på att spy.

Men det var bara den ulligagulliga sköterskan som ringde för att tala om att allt gått så bra så och att Esther hade vaknat och att allt hade gått bra, men att det var "märkligt" och att "tillväxten" (och så fort hon sade det ordet så försökte hon dra tillbaks det, men kunde inte hitta något bättre och hoppades nog på att jag inte skulle veta skillnad mellan "tillväxt" och "cysta" eller "fettknöl") förmodligen var helt borta och sedan lade hon snabbt till att "den såg inte superaggressiv ut" men så kom hon på att det var ju ett halvt löfte och lade snabbt som attans till "men det kan man ju förståss inte veta innan analysen är gjord".

Utöver att vara glad och tacka Gud och allt det där vanliga folk gör när någon närstående har överlevt en operation gick jag därefter runt hela eftermiddagen och funderade över hur en tumör egentligen ser ut. Det och tysta accepter och frånvaron av dem och lite annat mojs och grejs och så stämplade jag en massa och skrev lite granna och retade upp mig mer och mer över den elaka socialtanten som bussat lokalpressen på mig. Funderade på om de kommer att kräva ut en passbild på mig. Insåg att det isåfall var ett relativt lyckat passfoto. Det borde vara det,med hänsyn till att det togs för tio år sedan och det var det fjärde kortet som passerade min kritiska granskning. Jag kände mig nöjd över att jag inte har skaffat något nytt pass. Och konstaterade att jag inte skulle ha anledning att skaffa något nytt pass ty, trots att den underbara sköterskan inte kunnat yppa slutsumman så insåg jag att det inte blir någon utlandsresa för mig, inte.

Därefter åkte jag på utskrivningssamtal och hämtade min katt. Det blev inte så dyrt! Helt ärligt så har jag råd att köpa en dator, om jag vill. Notan slutade väl på strax under nio tusen, men med försäkringen så blev det bara typ... 3 å sju. Kände att jag älskade Agria. Jag älskade sköterskan och jag älskade min österrikiska veterinär som var där och som fick upprepa frasen "Det gick bra" tre gånger innan jag förstod vad han sade.

Så nu ser Esther ut som en rex. Det säger inte dig så mycket, men hon är rakad på halsen så hon ser liksom... ut som en rex.

Så här ser Esther ut. Typ. Fast med mer päls på kroppen. Katten på bilden är sålunda en rex.

När jag stod i kassan på Konsum gjorde jag en deal med Gud. Jag sade till honom att ifall jag tar en trisslott och vinner så kan vällan Pesters analys vara positiv då, då. (Och då menar jag positiv såsom i att "tillväxten är malign") Om jag inte vann, så skulle Pester bli frisk. Det var ett sunt tänkande. Ett klart tecken. Jag vinner aldrig på triss. Och att Esther nu hade klarat operationen var ju som att vinna på triss. Det gör man inte två gånger på samma dag. Inte ens under samma sekel. Jag sade att jag ville ha en lott. Jag fick en lott i handen.

"Hörru Gud" tänkte jag, "Jag hoppas att du fattar att med 'vinna på triss' så menar jag VINNA på triss. Typ massa pengar". Jag fick inget svar och blev lite nervös. Jag skrapade först rutan om hur många gånger pengarna jag skulle vinna. Fasade för att summan skulle vara 10. Det var den inte. Men det var illa nog. Det var 2.

Skrapade första rutan. En tv-apparat. Andra rutan 100 000. Tredje rutan en tv-apparat. Fjärde 100 000. Nu mådde jag inte bra, Jenny. Nu mådde jag inte bra alls. Femte; 25 spänn. Pustade ut lite. Sjätte blev 25 spänn igen. Kände mig orolig. Smått skakande och fast jag inte ville så skrapade jag sjunde rutan. Jorå. 25 spänn. Jag vann på triss.

Jag slutade vara vidskeplig och tro på att man kan göra deals med da big guy.

Eller inte.

Nu återstår en veckas väntan på en glad österrikares samtal som informerar mig om att Esther mår så bra, så bra så bra och att det var en snäll men märklig "tillväxt" och så kan jag para henne, för den andra snälla sköterskan som jag hade utskrivningssamtal med sade att det inte var något ärftligt. Jag räknar med det. Iskallt. 2x25 kronor GILLS INTE.

Sådetså.

Amenvaffan

Nu har jag läst mig till att kemoterapi inte alls har samma biverkningar hos djur som hos människor (eftersom behandlingen inriktar sig på livskvalitet och inte på livslängd... sug på den!) och att det är jättebra.

Jag har vidare läst att snabbväxande tumörer på unga katter oftast är maligna.

Såååååå....

Jag fortsätter att vara positiv. Jag har varit beredd på att sova under en bro med min då nyfödda son förut. I can do it again. Fast jag kanske bara har TVÅ katter att bekymra mig om då!

Och, dessutom, här finns inga maligna tumörer. Nope. No way.

FUCKFUCKFUCKFUCKFUCKFUCK

säger jag. Ty jag är en mogen småbarnsmor.

Schisse fucking scheisse...

... fast kanske inte.

Jag har tagit mod till mig och kollat om Agria täcker cancer. Agria täcker cancer. Om man har en basförsäkring så täcker de operationen. Om man har en plusförsäkring så täcker de kemoterapi.

Jag har tagit mod till mig och kollat vad jag har för försäkring.

Esther har en basförsäkring. Jag drar mig till minnes att försäljaren rådde mig till att ta en basförsäkring eftersom hon är ung och för att jag ännu inte avlat på henne. Det var dumt gjort av mig att lyssna på en seriös och välvillig försäkringssäljare. Det var klokt av Agria att ge ärliga och seriösa råd. Där ser man! Försäljningskarma!

Men, det är skit samma om jag inte får kemoterapi täckt. För:
1. Esther har ingen malign tumör. Det har jag bestämt.
2. OM Gud skulle vilja mig så illa så finns det ingenting på jorden som säger att jag skulle utsätta min lilla bruna pälsängel för onödigt lidande. Hon skall inte behöva få kemoterapi. Alltså är det BRA att jag inte har en Plusförsäkring, för då skulle jag låta massa blödiga buhubuhukänslor styra över mina val. Nu får jag välja mellan att sätta min son på gatan ELLER låta min katt somna. Eller rättare sagt, något sådant val behöver jag inte alls göra, för min katt har ingen malign tumör. Sådetså.

Nu skall jag kolla överlevnadsfrekvens. SEDAN skall jag ta ett glas dricka och gå på toa.

Sjukvårdstips

På väg hem från Elite Plaza där jag spenderat dagen bland lyxiga mackor, goda luncher, kakbufféer och mer godis än vad jag kunnat trycka i mitt nervösa mig, passerade jag en kiosk som sålde tidningar av diverse slag.

Jag läste på en löpsedel, minns ej vilken, att cancerremisser inte sändes till SU. Jag relaterade fast inte ändå.

Nej, veterinären ringde inte igår. Jag gav upp mina förhoppningar därom runt halv tio. Istället lade jag mina oroliga hårtestar på kudden och somnade frysande ty tre katter låg på mitt täcke, varav en förmodligen döende och jag ville inte störa. Sov skitdåligt och vaknade innan väckan ringde halv sju. Likväl kom jag inte iväg i tid.

Jag skulle lämpa av barnet på dagis. Heinz skulle inskola mig i hur man lämpar av barn på dagis. Det gick sådär. Jag missade att dagisgruppen var ute och lekte och att Klanton inte skulle gå in trots att barnen praktiskt taget sprang ner mig där ute på gården, och jag missade att observera var vagnen skulle stå. Jag lyssnade efter en telefonsignal från en veterinär.

Min son betedde sig inte alls som han gör när Heinziman lämnar. Han klängde sig fast vid mitt ben och ville inte alls gå till förskolepedagogfröken Erik. Han ville vara med mig. Han SKREEEEEK och jag kände hela mitt hjärta rämna när jag vände mig och gick. Jag gick runt ett hörn och barnskriket upphörde.

Den lille manipulative rackarn!

Nåväl, sprang till Elite och meddelade chefen att jag ämnade ha på min telefon för jag väntade på ett viktigt samtal. Vi åt frukost.

"Blablablablabla" sade chefen och kollegorna. Jag lyssnade stint efter en ringsignal. Ingen kom.

Vi gick upp i vårt gigantiska konferensrum och jag tror säkert att alla kände sig som styrelseprofs. Vi fick papper och grejjer. Och karameller. Detta ökade min uppmärksamhet på arbetet något men i alla fall 75% av min hörsel var koncentrerad till min väska.

RINGFÖRIHELVETE ropade en liten hysterisk röst i mitt huvud i kapp med de andra rösterna i lokalen.

Telefonen var tyst. Tyst, tyst, tyst.

Jag sparkade av mig skorna.

Telefonen ringde. Jag hoppade tio meter upp i luften. När jag landat gjorde jag en djupdykning ner under bordet och grävde fram mina skor och därefter rusade jag ut ur rummet och började fippla efter telefonhelvetet som jag naturligtvis inte hittade. Telefonen ringde och ringde och SÅ fick jag tag i den. Naturligtvis samtidigt som personen i andra änden lade på. Jag ringde upp numret omedelbums. Upptaget. Jag väntade i trettio sekunder och ringde upp ånyo. INGEN SVARADE!

Jag återgick till mötandet och tuggade godis frenetiskt för att hålla tårarna borta för det hade varit lite pinsamt att börja lipa över produktionsmål.

Lunchen kom, jag ringde. Inget svar. Lunchen avverkades (mae mae god mat. Jag FÖRSÖKTE vara social. Men lyckades nog sådär. Framstod nog som lite smått sinnesförvirrad och tjurig, tror jag) och jag ringde därefter. Fortfarande inget svar. Ringde hysteriskt till min make som fick kontrollera att jag hade rätt nummer. Inget svar. Jag gick disträ in på Antikhallarna och försökte förevisa fossilbutiken för kollegan M, men den jävla butiken hade blott en ynka liten skiten dinosaur och massa stenyxor, och därefter fanns det ingen vapenbutik eller uniformsbutik längre och klockbutikerna var stängda. Eftersom kollegan M är man så upphörde hans intresse ungefär där. Inte ens några roliga serietidningar lyckades vi finna.

In i konferensrummet igen. Denna gång lade jag telefonen framför mig, behöll skorna på, och knaprade karameller med samma frenesi som en klimakteritant i skilsmässotvist knaprar valium.

Telefonen ringde. Jag flög tre meter upp i luften och när jag landade så slet jag upp telefonen och svarade trots att jag genom detta, och rummets fantastiska akustik överröstade en diskussion om produktionsmål och effektiviseringar.

Det var, mücket ricktigt, den Österreichiske feterinäären. Er ville tala mit mig om Esther. Ja?

Ja?

Ja.

Alles profen hade visat att det inte var någon nemnvert forändring av köldkörtelens fünktion, ja.

Nein?

Nein.

Sooo, det var ganska gut. MEN det var nicht so gut att hon hatte den tomör. Ja?

Ja?

Ja. So, det er veldikt viktigt att man tar bort den tomör så fort, ja?

Ja?

Föer den sitter mücket dåligt till med manga blotkerl och annat, ja?

Ja?

Och den har jo växt veldikt snabbt, ja?

Ja?

So, kann jag komma nesta vecka, ja?

Ja!

Ja, då opererar vi bort den tomör so fort vi kann, ja?

JA.

Sedan så analyserar vi denn, ja?

Ja?

For det kann man inte göra utan att operera bort den, ja? Och så får vi se om den är malign, ja?

Nu kanske du tycker att jag är elak som raljerar över min österrikiske veterinärs svenska. Mind U, jag håller denne underbare man på min "Älskalista" just nu. Igår, när han yttrade ordet TUMÖR så ville jag slå honom över munnen och jag kallade honom för Fritzl i huvudet. Man SÄGER inte så om min bebis. Idag fanns det något förtroendeingivande i hans "ja?n". SAMTIDIGT så kan jag liksom inte bortse ifrån att han FORTFARANDE yrar om tumörer och syftar på min Katze. Ja?

Så, den nionde skall Pester opereras för sin tumör.

Det var en lättnad, fast ändå inte. Jag menar, såååå skönt att hon inte behöver operera bort sköldkörteln (vi diskuterade igår om det överhuvudtaget var MÖJLIGT att ge henne medicin en gång om dagen resten av hennes liv med hänsyn till hur svårt det är att få i henne ett p-piller en gång i veckan...) men jag har ju fortfarande ingen aning om något. Inte priset heller... Det är ju skit samma, egentligen, det får kosta vad det kosta vill, men jag har en liten, liten, liten gnagande aning om att jag har läst att Agria inte ersätter cancersjukdom. Är inte säker, vågar inte kolla, men med tanke på att hon 1. skall sövas, 2. opereras och 3. tumören skall analyseras, så tror jag inte att det blir någon BILLIG historia.

Kommer hon att få synliga ärr?

Är det risk att det är ärftligt, alltså, kan jag avla på henne nu?

Ah, skit samma. Hon får snabbare vård än vad jag skulle fått i samma situation. Om du oroar dig för cancer - uppsök då alltså hellre en veterinärmottagning än en vårdcentral!
Sååå liten hon var! Och såååå söt! Och det är hon ju fortfarande... Och skall så förbli.


Nåväl, lite blod hade jag fått tillbaks i ansiktet när jag gick ner till kakbuffén. Kvittrade glatt till kollegan C, som naturligtvis fått höra om hela katastrofen när jag kom på morgonen, att Esther skall opereras den nionde och att man först därefter kan se om det är en malign tumör. Då studsade chefen.

Det visade sig att min chef inte vet om att jag har katter. Hon visste än mindre om att jag hade tre katter. Där ser du! Jag är ganska diskret! No crazy catwoman här, inte. No more!

Kom hem till en vrålilsken son som jag har haft högljudda bataljer med hela kvällen för Heinziman har sin heliga skateboardkväll och är nu så trött i huvudet att jag inte vet vad som är upp eller vad som är ned. Nu har den lille marodören somnat i alla fall. Skulle så himla gärna vilja sitta och gulla med Pester, men Emma skriker och Ellis vill busa och jag vill ha ett glas dricka och kanske gå på toa. Tror att jag skall ta mig tid till det nu, efter att jag fixat med dispensansökningar och utställningsgrejjer och andra mail.

Avslutande liten rolig grej, bara:

Jag sade att min son skrek när jag gick i morse. Jag sade att han inte brukade göra det när Heinziman lämnade honom. Heinziman berättade att när han skulle HÄMTA lillgubben från dagis idag så hade min son börjat tokgråta.

Betyder det att han gillar dagis eller ogillar Heinz?

Piggt och raskt

Nu skulle jag vilja skriva ett käckt och glatt litet inlägg om hur fantastiskt livet är.

Det skulle jag visst vilja.

Men nu förhåller det sig som så att livet ingalunda är fantastiskt just nu.

På riktigt så.

Vad har hänt, säger du, har du PMS och är sådär överdramatisk som du alltid är?

Ja, måhända.

Men jag har för det första en sådan fruktansvärt förlamande huvudvärk. Det kanske inte är för det första i och för sig. Det är kanske är allt annat som har givit mig en jävla huvudvärk.

Två jobbrelaterade ting lägger sordi på stämningen. Och dessa kan jag ju inte yppa. Ty då måste jag döda dig. Och det vill jag ju inte.

Klanton är på sitt allra pissigaste humör. Det KAN bero på att han har käkat cirka ett kilo vindruvor (av skörd från god vän, btw, lite coolt med stora fina blå klasar odlade strax utanför Götet. Som inte är sura heller!) i tre dagar på raken, men det kan också bero på något annat. Om ungen inte får äta sina vindruvor ställer han till med ett mindre helvete. Tro mig. Värre än allt.

Så är det trixande med arbetstid för att mitt barn skall komma ihåg vem jag är. Problemet är att min arbetstid borde trixas till åt andra hållet. Somethings gotta give... Och vad är då somethings? Tja, det är vällan jag det.

Så är det lite annat grejsimojs av mer privat karaktär. Inte mer än det gamla vanliga.

Så har sonen lyckats ändra hela datorn. Bland annat logga ur mig från sidor som jag inte har lösenordet till utom på min GAMLA mail som jag ju inte kommer åt.

Så är det dags för årets utställning. I kombo med jobbet så går det greeeaat. Särskilt i kombo med styrelsearbetet.

Så. Lite tjurig var jag allt i lördags när jag försökte stänga mina öron och vara mentalt ensam i fem minuter. Pester hoppade upp till mig och vi låg och mös och hon kurrade och lyfte på hakan som hon brukar och jag strök fingret över strupen på henne och mys och pys och vad trevligt allt är om man inte känner något hårt och stort som en böna inne i hennes hals. Känna, känna lite till.
Jorå.
Inte i huden, utan innanför huden. Den där fanns där inte förra veckan, hörruru. Men men, det är väl ingen fara det är väl bara att ringa veterinären på måndag och få höra att det är en helt normal liten fettknuta som man kan lämna utan avseende och så kanske man skall höra med någon domare om det kan vara så att den påverkar bedömningen. Attans.

Så kommer måndag och man ringer till veterinären och får komma in samma dag. För att det låter bråttom. För fettknutor växer inte så fort. Först till läkaren med sig själv klockan 15.00. Därefter bokad till veterinären en timme därefter. Det hinner man. Om man springer från Engelbrektsgatan och hela vägen till Vasastan (eftersom de jävla treorna vägrade gå) och kan med att komma alldeles genomsvettiga till veterinären. Så hinner man. (med lite minus på flexen, eller som den nu heter "Antontid" eller snarare "Brist på Antontid)

Om man inte är sådär überdramatisk så tar man inte ord som "tumör" och "sköldkörtel" så särskilt allvarligt heller. Om man är riktigt cool så säger man till veterinären att VÄNTA med att dra blod och köra ultraljud fram tills förste oktober, för då har man intjänat 300 spänn i självriskrabatt OCH kunnat vara med på utställningen. Om man inte är cool får man tårar i ögonen och går glatt med på att raka benet på sin lilla bebis, se två sköterskor dra blod medans man sitter med händerna för öronen och rör munnen i mantran, tyst, tills man blir ombedd att lämna rummet. Så betalar man tvåochfem (nä- nu överdrev jag 2448 kr) och får reda på att detta bara är den första räkningen och så sitter man och väntar fast klockan är åtta på att veterinären skall ringa och ANTINGEN säga att sköldkörteln är kass och bör opereras bort (TJOHO) alternativt att det inte alls är så att det är något typ VANLIGT på g, utan det måste utredas och biopsas och ha sig (TJOHO) och oavsett vad så vet man att man kommer att gråta ögonen ur sig och oroa sig och inte fan kan man köpa någon ny dator den här månaden heller.

Och så får man ju vara glad och tacksam över att det ju nästan är ett år sedan den förra katten låg på Blå Stjärnan och man höll på att gå av av oro och ångest och überoro.


Dagens problem att hantera. Min lilla stolthet! När man ser Pester skritta över golvet med svansen högt upp i vädret och hakan stolt i skyn så blir man varm i hjärtat. Och nu skall hon bli patient på radiumhemmet? VAD FAN ÄR DET FÖR JÄVLA FUCKING I HELVETE RÄTTVISA, VA?
(Veterinären sade att det är mycket vanligt med uppfuckad sköldkörtel och tumörer därpå på katter som är över tio år. MEN han sade samtidigt att eftersom Pester är blott tvåochetthalvt så är hon allt annat än normal och att det då inte kan uteslutas att det är något allvarligt. Kunde han inte ha undanhållit den infon och låtit mig stå glad och stolt med en i förtid åldrad katt med lite krämpor? VA? Och kan fanstyget inte ringa snart?)



Hur har du det?