Jag var tvungen att rensa min mailbox. Först försvinner allt - och sedan kommer tameffan allt tillbaks. Vet inte vilket som var värst. I alla fall har jag kommit ned till sommaren, och såg ett mail som du besvarat den 4 juni, ämnesraden hette "Då är det kanske dagen d, då" - och eftersom jag i ett tillstånd av feberrus plötsligt inbillade mig att jag kanske sände detta innan jag åkte till Östra, fast det var dagen innan, beslöt jag mig för att läsa innan jag raderade. Eller sparade.
Så, due till min dåliga hälsa och tillika som ett utslag av nostalgi påminner jag dig om vad jag skrev den 30 maj 2007.
Det enda vattnet som gått är förrförra veckans Ellisprojekt då han med vilje välte en hel tillbringare vatten. Den enda leverans som kommit är vårt bredband. Vilket jag är djupt tacksam för, men lite, lite ledsen för att det inte kom tidigare. För i eftermiddag är det dags för besöket på Östra som KAN innebära att jag är förälder i morgon eller så.
Inatt vaknade jag av fruktansvärda smärtor i nedre delen av ryggen, i buken och i höfterna. Och i nacken. TJOHO tänkte jag, Hassan har ändrat sig - det blir ingen igångsättning, det blir inget snitt, det blir en naturlig orgie i blod, svett och smärta. Kände mig glad. Tittade ned.
Ellis och Emma hade bildat en formidabel berlinmur som effektivt begränsade min tillgång till sovplats. Den tredjedels 90 cm säng jag förfogade över disponerades med nacken mot väggen, benen uppdragna i en vriden fosterställning och ryggen krökt som ett s. JÄVLA katter, tänkte jag och kunde på grund av stelhet inte röra mig. Nästa tanke var "Men det innebär att de gillar sin mamma", vilket följdes av tanken "Men VA FAAAAAAAAAAAN är jag för JÄÄÄÄÄÄÄVLA mes - inte ens i SÖMNEN kickar jag katterna åt helvete. Jag är den största toffel jorden uppbringat" vilket följdes av tanken "Men det innebär å andra sidan att jag är en i grunden snäll och hänsynstagande person vilket måste vara en god kvalitet som förälder" vilket tre sekunder senare gav mig ångest eftersom jag är en curlingförälder.
Nåväl - klockan var fyra och det var ju bara och ligga kvar, ihopknölad, fram tills att Esther kom skuttandes och väckte Hans vid halv fem, Hans såg mitt predikament och flyttade på Emma som blev sur, jag kunde sträcka ut mig, varpå mina inbillade värkar övergick till ett vanligt ryggont och sedan låg jag där och kände efter och kände efter och kände efter. Men icke. Det blir ingen unge för mig. Om man inte antingen trycker mig full med hormoner (HU - har hört att det är helvetet på jorden och något man måste undvika till varje pris) eller snittar upp mig á la när lammen tystnar, vilket jag föreställer mig bara är marginellt bättre än att bli "gelad" och få utgöra ett pedagogiskt exempel på att "min kropp fungerar som den skall, ty jag är KVINNA". DESSUTOM slutar 25% av alla igångsättningar likförbannat i kejsarsnitt och detta har ju varit mitt värsta skräckscenario hela tiden, så.... Idag på Östra skall Anna visa lite stake. Lite ryggrad. (Dessvärre är jag ju KVINNA, vilket innebär att jag per definition saknar stake OCH mina katter har medelst sängkidnappning brutit det som fanns kvar av min av graviditet redan uttunnade ryggrad) Men jag skall i alla fall försöka få dem att skära i mig.
Dessvärre tror jag dock att jag med hundra procents säkerhet kan säga att jag inte kan dyka upp på lördag. Jag gick till Willys innan Köpte en påse laktrits och hallonbåtar. Satte en hallonbåt i halsen på vägen hem. Hostade hysteriskt. Hostade till den grad att jag nu har en halv hallonbåt i min bihåla. Vilket inte känns bra alls. Kom hem. Kände mig trött. Ont. Aj. Ellis vrålade, så jag tog på honom selen och gick ut på gården där jag stod som en idiot och såg på en katt som upptäckte den minimala ytan igen. Och igen. Och igen Men hans upptäcksfärder var alltid i behörigt avstånd från någon stol. När jag efter en halvtimme kom upp till lägenheten var jag tvungen att sätta mig, och jag sitter fortfarande efter denna vansinnigt fysiskt krävande förmiddag.
Får väl se om det här mailet studsar tillbaks. Lyckas alltid skriva fel på någon liten bokstav....
Hör av mig om något någonsin händer.
I övrigt denna dag...
På jobbet har jag definitivt kommit ifrån alla rutiner. Jag gör som jag alltid gjort, typ, och så frågar jag någon om det är ok. Det är det aldrig. Så då gör jag som den personen säger. Så frågar jag någon annan om det är ok. Det är det aldrig. Fick lite panik idag och fick fram en rutinbeskrivning som var dold på chefens rum, eftersom den inte lyckats implementeras, enligt en av upphovsmännen. Jag skall dyrka denna rutinbeskrivning som en sydamerikansk guddom. Det är det enda handfasta jag har att hålla mig fast vid.
Rumsbokningen i Oslo går, för att uttrycka det megapositivt, sådär. Mitt enda hopp står nu till KFUM, alla andra hatar katter i Oslo. Men om man nu inte får supa till så måste de väl tillåta att man lutar sig tillbaks i något ulligt, gulligt och fluffigt i form av en katt om alkodimman är verboten?
(Esther är btw något för fluffig just nu. Hon ser ut som en halvperser eller något annat skräp... Får väl dra över henne med en trimmer eller nåt)
Slutkläm: Jag är SJUUUUUUUUUUK. Det är synd om mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar