Coca på badsemester

När allt är som det skall. När allt är som vanligt. När allt är lugnt.

Coca Koala är på badsemester.

Igår, strax innan familjen Matz skulle komma till oss och fika med medhavt fikabröd hade sonen tagit en liten nap. När han åter stack upp sin lilla skalle ur criben var den alldeles blöt.

"Vad falls" sade den häpne fadern. "Har barnet svettats blott i pannan"

En luktkontroll visade att den våta pannan föranleddes av återanvänd Farmargryta. Primär nedslagsplats visade sig dock vara Coca. Detta var, om ej droppen, så kaskaden som fick bägaren att rinna över för den inte alls av Linda Skugge inspirerade modern. (Linda Skugge har skrivit YTTERLIGARE en helt rubbad krönika där hon med emfas försvarar sin bacillskräck och åter påpekar att alla som inte byter disktrasa varje dag utgör en hälsofara och borde dras efter hästar - eller förresten, inte hästar, de är säkert äckliga. SUVar är inte politiskt korrekta, antar jag och förkastas därför säkert också. Dras efter... Hysteriska Lindor? - över Stortorget för att sätta exempel och framför allt, inte smitta ned hennes med alkogel impregnerade små änglar med en förkylning.)

Nu skulle Coca minsann bada! Ty även om jag inte alls håller med Linda så finns det grader i helvetet. Coca hade med råge passerat gränsen.

Coca var så nedkräkt, nedsvettad, neddrägglad, ned. ja, alla sorters ned- som finns när det gäller en leksak. Coca stank.

Coca var så full av främmande ämnen att han skulle kunna användas som bränslepellets för en fyrbarnsfamiljsvilla. I en hel månad.

Han var så full av gammal nutra och annan barnmat att han skulle kunna skänkas till Röda Korset, de skulle kunna lägga honom i vattenbad såsom en tepåse och på så sätt utrota svälten hos barnen i Darfur.

Coca tvättades och vreds ur. Coca hade åter fått vita öron. Coca var våt. Mycket våt. I gårkväll när vi gick och lade oss var Coca fortfarande genomsur. Nu hade jag naturligtvis inte hoppats att Coca skulle kunna vara sängbar redan igår, men mitt hopp om att återbörda Coca till spjälsängen inom en vecka var plötsligt mycket svagt. Vilket ju innebär en katastrof då min son är lika Coca Koala-beroende som jag är beroende av Coca Cola.

Coca hänger i baren på semesterorten. Eller något. Klockan 19.35 måndag kväll. Ännu finns tid för honom att torka till.

Vi lade det übertrötta barnet i spjälsängen och jag lade avbytarnalle bredvid. Avbytarnalle är en avbytare i så stor grad att han inte ens har något namn.

Avbytarnalle är jättesöt. Jag vann avbytarnalle på lotteri i somras. Om man betalade 20 spänn fick man välja en tygblomma i starka färger. Dolt på den färgglada blomman fanns ett nummer. Och hade man tur vann man något litet skräp, hade man megatur vann man en avbytarnalle. Om man hade otur fick man behålla blomman.

Nu var det blomman jag ville ha. Men inte fan. Med min tur fick jag naturligtvis avbytarnalle.

Och tanten som sålde lotterna/blommorna blev nästan tårögd, tydligen så tyckte hon att avbytarnalle var en fantastiskt söt nalle till ett fantastiskt sött litet barn. Och att jag hade haft en sådan TUUUUUUR som vunnit avbytarnalle. Vem var väl jag då att säga att barnet hade nallar att gödsla med och att vi inte ville ha hennes fåniga nalle och att vi hellre ville ha den billiga blomman?

Lite lätt ledsen tog jag avbytarnalle och tittade med avundsamhet på alla andra lyckliga familjer som spatserade runt med färgglada tygblommor.

Avbytarnalle sattes på avbytarbänk, det vill säga tvättkorgen i vårt sovrum. Där har han suttit nu i nästan 7,5 månader.

Igår lades han i barnets spjälsäng. Både jag och fadern visste hur avbytare emottas i spjälsängen - med missnöjdhet. Till och med Emma har ratats, förkastats och tvingats iväg. Anton var inte nöjd. Han började med att protestera till oss. Han ville ha Coca. Eller snarare "KA".

Det hjälpte inte. Hur mycket han än påtalade att inget var som vanligt och att han minsann tänkte ställa sig upp fram och ropa efter sin trygghetskoala tills att Coca återbördades så blev responsen blott att vi lade honom ner.

"Ka". "Ka". "KA". "KAAAAA" sade han.

Han började med strategi två - att försöka skälla ut avbytarnalle så att avbytarnalle förstod att han var på fel plats vid fel tid. Han låg åtminstone ner.

"Ka, ka, ka" muttrade sonen och ömsom slängde med avbytarnalle, ömsom petade på avbytarnalles ögon och öron.

"KA".

Därefter somnade han. Jag slöt mina ögon, stolt och nöjd över att det nu visat sig att sonen använt sig av ord för att uttrycka missnöje.

I morse var Coca fortfarande fuktig. Min rädsla för att han aldrig skulle torka hade dock minskat. Coca var inte plaskvåt som jag befarat. När jag kom hem var Coca såvitt jag kunde känna, torr. Däremot tror jag att Coca bör sitta i handdukstorken i natt också ty hans innanmäte är dolt för mina fuktkänsliga fingrar.

Men vågar jag? Tiden börjar rinna ut. Snart är det dags för nattning igen. Men Coca är inte alltigenom torr. Å andra sidan, avbytarnalle funkade ju i natt. Men tänk, hemska tanke, om Anton helt plötsligt föredrar mjuka fina avbytarnalle framför trotjänaren Coca? Tänk om Coca kommer åter från sin badsemester och finner att hans plats i sängen icke längre är?

En ständigt oönskad figur eller kanske en liten gökunge?

I övrigt: Igår slog Anton stå-själv-rekord.