Underbara fredag!

Idag börjar helgen, hurra, hurra! Räkor och vitt vin för att fira veckoslitets slut?

Igår gick jag för att köpa kaffe. Vädret var super och Anton låg i vagnen och babbelibabblade och kaffe och cocacola kunde inhandlas utan några problem alls. Tänkte att då går jag väl till bibblan också, lite förströelse sitter ju aldrig fel för en quinna som vanligtvis har husarrest.

Säg det nöje som inte finns på den medicinska avdelningen! Inte bara böcker om allt möjligt utom komjölksproteinallergi utan även grupparbetande studenter och sura griniga gubbar återfinnes bland hyllorna.

De grupparbetande studenterna gjorde ett, vad jag förmodar djuplodande arbete, om posttraumatiskt stress-syndrom. Infallsvinkeln i arbetet var "Varför är Migrationsverket så onda att de framkallar djup psykisk kris hos de som kommer till landet och har utsatts för traumatiska händelser och krig och botar inte en amnesti all form av problem". Det kanske var namnet på arbetet, vad vet jag. Med frenesi diskuterades invandringspolitiken, och jag hoppas att det inte var sistaårsstudenter på en medicinsk utbildning, för jag skulle vilja se att nästa person som sticker en nål i mina vener har någon form av medicinsk kunskap...

Sura gubben satt vid ett bord vid immunologihyllan, inte mer än två meter ifrån medicinarna som högljutt diskuterade ("Vaddå att det inte är krig i Kosovo, har de VARIT i Kosovo? Jag har en kompis som inte fick uppehållstillstånd och ni skulle bara HÖRA vad han har varit med om - serberna sköt alla i hela BYN. Är inte det krig?") och läste någonting. Anton vaknade från sin törnrosasömn och var superglad och började babbelibabbla. Inte skrika, eller ens vara högljudd. Babbelibabb, sade barnet.

"Agooooo" sade han. Sura farbrorn tittade surt på mig. Jag blev nervös, ty jag har lovat mig själv att aldrig någonsin låta mitt barn störa sin omgivning om jag kan undgå detta. Däremot noterade jag att de posttraumatiska ungdomarna med råge överskred min sons decibel.
"AHHHHAIIII" skrattskrek sonen och viftade sina små händer till mig. Svettdroppar i min panna, ilsken blick från sur gubbe.

Jag tog upp sonen i famnen och han blev tyst och satt och pillade mig håret.
"Mamma skall bara kolla lite allergigrejjer" viskade mamma, dvs jag, till sonen som aaahade på låg volym. Ilskna gubben tittade ilsket. Jag gick därifrån och styrde stegen mot matsektionen eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle göra för mat till familjen under kvällen. När jag stod och letade efter kokböcker på ett tema som inte äcklade mig hörde jag "Miljö? Det är nog inte bara var man bor och så som menas utan vilka som bor där också, och hur man blir behandlad som menas, eller" från studenterna.

"AblibliaAAAAAH" sade sonen och spräckte min trumhinna. Jag rafsade åt mig två böcker, en från vegetariskhyllan och en som enligt omslaget skulle innehålla spanskt käk och tog mig mot utlåningsdatorn. Väl där spydde min son mig i håret och kräket rann längs min svarta skinnjacka. En yngre man stod bredvid mig och såg ut att just i det ögonblicket beställa ett klipp av sädesledare.

Jag gick till Trädgårdsföreningen för att läsa lite i mina inspirationsböcker. Igår berättade jag i djupaste förtroende om mitt förakt mot veganer. I går eftermiddag satt jag i Trädgårdsföreningen och läste intresserat i en veganbok. Jag är inte inskränkt jag inte! Fyra minuter in i min läsning kände jag att venerna började koka. Mina "jag skall kolla om man kan göra juste vegankäk emedan min son är komjölkproteinallergiker och jag är just nu äcklad av kött"-känslor förbyttes mot ett "vad är det med folk".

"It is not only humans beings who would benefit for slaughterhouses would dissapear." No shit?

"Thus, while free-range hens do not have to endure the inhumane battery system, eating any kind of eggs still contributes to animal slaughter" Jepp. Och att INTE äta ägg från ens frigående hönor gör att... vänta lite... blir det inte en fasligt massa hönor ganska snabbt om man inte slaktar av de höns vars ägg man inte äter? Eller skall vi låta hönorna roama fritt så de kan föda sig själva? Eller skall vi mata hönorna (och kossorna) med de spannmålsprodukter som vi annars skulle stoppa i oss själva för att vi får ju inte döda dem...

"(Note, however, that nearly all of the breakfast cereals found at supermarkets which contain vitamin B12 also contain vitamin D derived from an animal source and ar not therefore vegan)" Ok. Jag har gjort en mental notering om detta illdåd mot de små djuren. K Special går nu bort. Helt.

"The Vegan Society does not admit those who consume honey as full members, and honey is not used in any f the recipes in this book..." Men Jesus Amelia! Det är HONUNG, for gods sake! HONUNG.

"Most vegans do not wear leather or use soaps or cosmetics which contains animal products or are tested on animals. Wool production can be cruel, and as for lanolin, the idea of putting sheep fat on one´s face is not appealing" Vänta lite... Vaddå "most"? Man ratar alltså honung men tycker att det är ok med skinnskor? Och är det inte riktigt, riktigt konstigt att förknippa ull och lanolin främst med hudkrämer och tvål? Sist jag kollade så var väl ullens användningsområden liiiiiiiiite bredare, eller? Och hur bra mår ett får vars ull INTE klipps? Har det fullkomligt gått veganerna förbi att de senaste 6000 årens agrala utveckling liksom har inriktat sig på att få mycket mjölk, många ägg och en himla massa ull? (Vad gäller bina så vet jag faktiskt inte hur mycket riktad avel som förekommit) Så vad tänker man GÖRA med dessa högproduktiva raser?

I förvissning om att mitt kvällsmål skulle innehålla en hög grad av kött gick jag hem och passerade Heden där "Asfaltsindianerna" under natten genomfört en "aktion". Denna intellektuella grupp kallar sig även Asfaltsdjungelns Indianer enligt GP. Detta kan tyda på att det finns olika fraktioner inom rörelsen. Inre splittringar, måhända? Eller är de bara för dumma för att komma ihåg vad de kallar sig? Olika stammar?

Asfaltsindianerna vill att det skall vara obekvämt att äga stadsjeep. Därför tömmer de luften ur bilarnas däck.

Man måste ju ge dem rätt på sätt och vis. Det är vansinnigt obekvämt att åka bil vars däck inte har någon luft. Men jag tror liksom att ägarna kommer att se till att åtgärda problemet. Då blir det lika bekvämt som innan, men de tycker att miljöaktivister är satans utsända på kuppen.

"Det handlar om civil olydnad som inte orsakar någon materiell skada" säger en aktivist i GP. Lite senare i artikeln sägs att i vissa fall har luften tömts ut genom ventilerna och i andra så har man skurit sönder däcken. Det tycks ha gått den lille aktivisten helt förbi att det i "materiell skada" även ingår sönderskurna däck. Vilken miljöpåverkan blir det inte av att tillverka ett helt nytt däck? För inte ens den säkert i Billdal uppvuxne 18-åringen kan väl på allvar tro att ägaren tar sitt förnuft till fånga och återvinner hela bilen (vars metall nu blir till ergonomiska bostäder för de frisläppta hönorna) och framledes bara använder sin begagnade cykel som färdmedel?

Det blir kött i kväll också. Synd att jag inte har en grill som jag kan tända med bensin eller en stadsjeep som jag kan köra till Bäckebol för att handla en enda liten biff med.

Sista grejjen från dagens tidning (som fö är laddad med kul grejjer...).
"Jag har ingen detaljkunskap om honom, inte mer än vad mina somaliska vänner berättat. Fast det finns väl inga som inte är krigsherrar i somalia, mer eller mindre..." säger Inga-Lill Börjesson angående en inbjuden talare som är borgmästare i Mogadishu. Deep shit, säger jag och du kan ANTINGEN tolka det som DJUUUUUP insikt, eller DJUUUUUUPT vatten eller DJUUUUUUPT skitsnack, det är upp till dig....

Dagens länktips:
http://arga-lappen.blogspot.com/

och för de som är fast i singelträsket men kämpar med fenor och simhud för att ta sig därifrån:
http://www.dontdatehimgirl.com/search/

35 år gammal, hur hände det?

Igår så fick jag ett absolut bryt. Anton kräktes ner hela mig, och mina enda byxor, så jag blev bokstavligen genomsur. Kräkpapper låg precis överallt och jag var trött redan innan, men fast besluten att gå ut på stada för att införskaffa kaffe. Nu var mina byxor alltså HELT genomsura och om jag inte ville byta helt om till klänning och tights (var de nu finns någonstans) och gå ut med ett par, till klänning, helt olämpliga skor fick jag bita i det sura äpplet - låta byxorna torka och vänta.

När byxorna hade torkat fick sonen på sig en tröja (det är ingen idé att sätta kläder på honom när man vet att man skall någonstans, det är bättre att vänta, och spara en tröja). Knappt hade jag krängt den över skallen på honom innan han vomerade volymiöst och den var genomsur. När jag sträckte mig efter hushållspappret lade han en kaskad på mina torra byxor - jag var helt genomsur igen och det såg ut som jag hade kissat på mig. Vilket sonen för övrigt gjort, och han spydde som en gris på skötbordet. Det blev inget kaffe.

Tittade på sonen när han låg på golvet och tänkte att det här var ju lite... eljest. Om någon hade sagt till mig att det var så här livet skulle bli år 2007 när jag var 15 så hade jag förmodligen tagit livet av mig. Hey, hade någon sagt till mig att livet skulle bli som det var vid den här tiden 2006 hade jag förmodligen tagit livet av mig. Eller 2005!

Jag minns att jag och några polare satt och diskuterade millenieskiftet. 28 år! Förmodligen i villa, med barn och ett skittrist jobb! Skamligt!

År 2000 drönade jag runt och bodde på krogen och uppsökte sporadiskt det som kallas hem. Moget. Jobb? Ja, det var kanske inte det mest glamourösa... Barn? In your dreams!

Så, vad hade 15-åriga Anna för planer? Naturligtvis skulle jag bli skitsnygg. Faktum är att den 20-årskris jag genomled till stor del bestod i att jag, när jag vaknade på födelsedagen, insåg att jag hade samma uppnäsa som jag hade när jag gick till sängs dagen innan, och mina boobs var i storlek b, mitt hår var lika tunt och mina fötter lika breda. Visst fanns där en viss besvikelse över att jag inte kommit någon vart, att jag inte blivit någonting, men jag kunde ju trösta mig med att jag faktiskt var den enda i min gymnasieklass, förutom poeten Höglund, som kunde gå på systemet. Men Höglund fyllde inte 20 i januari, så för några månader var jag absolut kung. Eller drottning, eller vad man nu är.

Jag kvicknade till från min 20-årskris och stod i omklädningsrummet och diskuterade livsviktiga frågor såsom: "Är det rätt att låta pojkvänner sova över"

Jenny - inte GayleJenny utan min klasskompis som efter studenten blev lovad ett modellkontrakt, men som inte ville börja direkt, hon ville åka till London och jobba ett år först, och när hon återkom och uppsökte modellagenturen visade det sig att hon blivit för tjock, DEN Jenny - var av den sanna övertygelsen om att hennes mor gjorde det enda rätta, visserligen gängade hon ju ÄNDÅ men gjorde det i smyg, jag och några till var av övertygelsen att det ju var BÄTTRE att göra det hemma än i en Volvo 140. Nu bodde vi ju i och för sig i Trollhättan, så jag antar att det fanns passande SAAB-modeller för ändamålet, och för egen del så bodde jag ju i egen lägenhet. Men ändå.

Och "Vad skall man ha på sig på Minerva". Minerva är stället jag för evigt kommer att förknippa med Snap och all annan MTV-musik som kom just då, även om jag ju hellre hängde på Stadshotellet -minns inte vad klubben hette...- men där kom stora delar av bekantskapskretsen inte in ännu. Och stället som sedemera övertogs av Emil Örn var det bara 18 årsgräns på, och därför bevistades det stället ganska frekvent, men det var inget kul där... Alla var ju 16! Men hela bekantskapskretsen kom ju in. Med undantag av Jenny. Inte Gayle-Jenny utan den Jenny som jag åkte ner till Falkenberg med och bilen gick sönder när vi inte ens hade pengar till bensin för hemvägen och vi flirtade till oss ett nytt tändstift med montering av en ung kille på Shellmacken

Vi diskuterade Irakkriget. IdealistAnna var antiamerikansk och förbannade den imprealistiska ideologin som i princip tvingade den stackars Saddam till att invadera Kuwait. Men, för att vara lite snäll mot mig själv så tyckte jag inte att imprealismens illdåd överskuggade att den käre Saddam just gasat ihjäl en massa kurder. Min lösning var att skjuta Saddam istället för att jävlas med honom.

Vi diskuterade katalysatorer. Hanna var av den starka övertygelsen att hon aldrig, i helvete, någonsin, skulle ha en katalysator på bilen, världen månde gå under innan hon köpte en bil som luktade fis. Jag var, som jag sade ovan, idealist på det där gulliga 20-årssättet och hade ännu inte kommit till insikten att global uppvärming är BRA emedan jag fryser hela året, försvarade hårdnackat miljörörelsen, även om jag redan då djupt föraktade Miljöpartiet och veganism. (Och indiebrudar. Och kommunister. Och depprockare. Och de som återvann sina aluminiumburkar av idealistiska skäl. Och de som... Ja, de flesta. Men i ärlighetens namn tyckte jag nog att klassens poet Höglund var lite cool.)

Vi diskuterade aborter. Hanna, hon med katalysatorhatet, ansåg att det mer eller mindre var en plikt att abortera ett missbildat eller sjukt barn. Jag ansåg att om man inte hade kraft och mod att ta hand om ett missbildat eller sjukt barn hade man överhuvudtaget inte kraft och mod att bli förälder. Alltså var selektiv abort alltid av ondo.

Vi diskuterade religion. Jayne och några till i klassen var ju pingstvänner, gud bevars. Vi andra tyckte nog att de var ganska töntiga. Men med den rationalitet som utmärker snorungar uteslöts pingstligan ganska effektivt av logiken "pingstvänner ser ner på alla andra och har en dålig människosyn eftersom de utesluter folk från gemenskapen bara för att dessa inte är pingstvänner". Jayne, som efter studenten blev tillsammans med vår filosofilärare som var jude, försvarade sin tro med frenesi.

Men mest var det nog hur tjocka vi var och hur snygga kläder någon annan hade.

Så kom 25-årskrisen. Jag hade inte gjort något med mitt liv, jag började bli gammal, blablablablabla, men jag hade i alla fall något hopp om att jag SKULLE "bli någonting". I väntan på detta satt jag på Excet och Lemonbar (som låg under Excet) och på Victoriagatans krogar och drack drinkar. Eller satt, förresten, vi dansade mest på borden... Jag gillade INTE Nivå, det var bara massa gamla kärringar där, och folk inresta från förorten. Harleys gick faktiskt bra, ty deras andravåning spelade jääääääävligt bra musik, men övervåningen sög fullständigt. På nedervåningen satt Gamlestans MC och där ville man ju inte vistas. Det ryktades om att de skulle komma upp i HA inom kort. Valand var den sista utposten. Rockbaren kunde vara ok, någon gång då och då, om någon av ens kollegor jobbade där just den kvällen knatade man in, tog en GT eller en Seebreeze och chillade lite. Diskuterade jag med någon, så diskuterade jag förmodligen nästa fest.

30-årskris hade jag inte direkt. Det var väl krisigt hela tiden då. Jag skulle ju hitta en egen lägenhet. Men min trettioårsfest blev en av de bättre festerna jag varit på, faktiskt. Sandra kräktes i blomkrukan i trappuppgången, Pelle och Annikapannika spelade Digeriro (vad HETER det där jävla röret?) klockan 6 på morgonen och jag och Catharina satt i köket och kedjerökte och pratade om... ja, förmodligen samma saker som jag talade med henne om fem år tidigare. Fortfarande fanns det väl något hopp om att någon gång "bli något" och växa upp och framför allt, bli snygg.

35-årskris? Jag var på tjocken och krisade väl hela tiden. Jag tänkte inte ens på att jag fyllde år. Men så igår. Hassan låg under babygymmet och jag tänkte att nu är det verkligen, verkligen, verkligen kört. Det här är facit på vad jag skall komma att bli! Let´s face it - jag är trettifem, och bara där är alternativet att hoppa ens ett litet pinnhål i någon form av karrär inte särskilt realistiskt. Dessutom har jag Hassan. Rynkorna lär ju inte bli mindre och nu har jag dessutom vikten att kämpa med.

Så frågan är - är det bra eller dåligt? Är det bara den där grejjen att man vet vad man borde vilja, men är det det man vill som spökar eller finns det något missnöje med att jag är där jag är? Hrmmm. Ingen aning, faktiskt. Just nu är jag vansinnigt nöjd om jag kommer iväg och köpa kaffe idag.

Men GUD vad 20-åriga Anna hade HATAT 35-åriga Anna! Och vad 35-åriga Anna tycker att 20-åriga Anna var gulligt naiv och söt!

No shit?

Det måste ju råda värsta nyhetstorkan just nu. I dagens GP fanns i sanning bara två saker att kommentera.
1. Somalier använder kat.
2. Det kan skilja flera tusenlappar på matkostnader per år beroende på vilken butik du väljer.

Jag är chockad. Chockad och bestört.

I Aftonbladet är det en skolklass som lekt klädlineleken och en flicka känner sig kränkt.

jaha.

MEN om man scrollar ner lite grand tror jag att vi har hittat dagens guldkorn! Efter att ha läst rubriken blir man nyfiken, hur fick han av sig kallingarna i bilen? Är det en förolämpning att kasta sina kallingar på poliser och i så fall, hur skall manliga rockstjärnor nu tolka flickors troskastning? Men, liksom allt annat här i världen finns det en ganska tråkig förklaring. Det HADE kunnat vara en bra nyhet!http://www.aftonbladet.se/vasteras/article654195.ab


Vi går till Expressen."De mobbades av SVT" låter ju som en bra rubrik. "Ernst Kirchsteiger, Peter Jihde och Peder Lamm "svek" under dramatiska former SVT och gick till TV4. Nu har SVT haft sitt eget öråd à la "Robinson". De anställda har fått rösta om stjärnorna är välkomna tillbaka eller inte. - Det är ren och skär mobbning, det är så här hanar i djurriket brukar bete sig, säger psykoterapeuten Gunnel Beskow." låter som en bra ingress. Men så läser man artikeln... Ernst vill inte ensk kommentera, Peter Lamm, han som blev så sårad över att han kallades för fjollig, vilket ju inte tyder på att han är direkt hårdhudad och mottaglig för kritik eller skulle vara särskilt svårkränkt, säger cest la vie. Och det visar sig att 60% tycker att Ernst och Peter och några till är hyvens rackare som gärna får komma tillbaks. http://www.expressen.se/noje/1.817452/de-mobbades-av-svt

http://www.expressen.se/noje/1.817465/tv-polisen-knarkdomd känns inte alls som Persbrant, men jag tror ändå inte att det är det, för det står inget om att "han tidigare levt ett turbulent liv men har det senaste året koncentrat sig på sin familj". Så vilka andra firade tv-poliser finns där, som är män? Jag tänker och tänker... Du kommer säkert på någon annan än den där långe farbrorn i Strömstad.

Och så scrollar jag vidare, och NEJNEJNEJ, Jenny, nu blir jag på riktigt riktigt ledsen i ögat! Owen Wilson har tagit livet av sig! När hände det? (Får bläddra och läsa en stund...)

Phu. Han överlevde. Hans frånfälle hade inte varit lika traumatiskt som när Kurtan bet i gräset, men ändå. Jag hoppas ju på minst en uppföljare av... gud vad heter den... Han och Ben Stiller är duellerande topmodeller... Zoolander, heter den. Om du inte har sett den - SE DEN! Den, Team America och någon annan film med Ben Stiller som jag inte kommer ihåg namnet på är förnärvarande det som kan få min tämligen floffiga mage att guppa av skratt.

Fråga bara: om en kändis försöker ta livet av sig så hamnar det under "Nöje". Är det bara jag som tycker att det är liiiiiiiiiiiite humor?

Bert har varit inbegripen i ett svampbråk. Det var i och för sig ganska kul.

Kaffet är slut. Jag blir ganska ledsen för det. Jag vet att det står en gammal gammal gammal burk Nescafé i skåpet. Jag får väl hemfalla åt den. Lite koffein är bättre än en stor trötthet, som de brukar säga.

Igår var Annikapannika här, hon dök förbi helt apropå och tittade på min son som hon tyckte var väldigt söt. Som att jag inte visste det? Vet du vad jag gjorde under detta besök?

Annika och jag käkade soyaglass. Jag hade i och för sig beslutat mig för att helt sluta amma tidigare under dagen, för lilleman får ju inget i sig i alla fall, han tycker bara att det är lite småmysigt. JAG tycker att det är småmysigt att käka ost och kunna äta pasta när jag går ut och käkar dagens lunch. Intressekonflikt. Jag är den vuxne. Cheddarn vann! I teorin. För när det väl kom till kritan så blev det ingen pizzabeställning igårkväll, kanske till Heinz förfäran, vad vet jag. Jag må vara ond men jag tycker ändå att om jag kan göra så att min lille son har det lite småmysigt, så får jag vällan göra det då!

Anyways, vi käkade soyaglass och Hassan satt i babysittern bredvid bordet. Då kom jag på att Hassan aldrig ätit något annat än mig, babysemp och Nutramigen. Så jag lät honom smaka på min soyaglass. Hela pojken blev ett stort stort stort leende! Så jag lät honom smaka lite till. I ärlighetens namn så hade jag önskat mig en sådan där grimas som man ser i AFV och liknande hemvideoprogram som sänds på dagtid. Men han loooooooooog och ögonen glittrade.

Säg den lycka som varar för evigt. Både Annikapannika och Heinz tyckte att jag var en dålig människa som styrde in min son i sockrets fördärv. Kalla mig sinnesförvirrad, men jag tror inte att jag har skapat ett monster bara för att hans första portion ickebabysemp/Nutramigen/Anna innehöll lite socker och mycket päronarom...

Nytt försök att beställa annons inleds NU.

VAD GÖRA?

Ja, jag borde städa. Det har jag bort (?) ett bra tag nu. Men när jag städar, eller börjar med det i alla fall, så säger Anton, och jag citerar:
AAAAAAAAAAARGMOUAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRG, så det blir liksom inget gjort.

I städning inkluderar jag "ta tag i disken" samt "sätta på tvättmaskinen".

Idag fyller Anton 12 veckor. Detta firar vi genom att ta på honom nya t-shirten och inviga de chinos som Barnaba förärade oss men som varit för stora fram tills nu. Han är så snygg, min lille 12-veckors pojk. Där ligger han, och småtjurar eftersom jag inte ger honom någon uppmärksamhet just nu, och är som en krävande kissedocka.

Vad gör man MED ett 12 veckors barn, EGENTLIGEN? Har varit inne på Familjelivs forum för att kolla där, men vågar inte ställa frågan, för då får jag på tafsen. Ingen annan har ställt frågan heller...

Min sons nya t-shirt är redan genomkräkt. Tanken på att lägga sonens t-shirt med sonen i vagnen och gå på promenix finns där. Konkreta planer till och med, men jag blir så trött, så trött...Jag ser för jävlig ut och är trött på att promenera i ensamhet.

Ellis vrålar och hoppar på dörrhandtaget.

Jag har letat och letat och letat i både Aftonbladet och Expressen efter något tillräckligt roligt att raljera om, men finner inget. Jag dissikerade GP i morse, men det fanns inget att bli upprörd över. På tv kör de samma serier som de gjort sedan jag pluggade, och ingen är kul. Var är Jerry Springer? Ricky Lake? Sally Jesse Raphael? Nu är det bara trök-Oprah och ännu mer Trök-Rachel Ray och de tråkar ut mig något fruktansvärt. Som lök på laxen, ja, jag sade lök på laxen, har barnets far bestämda åsikter om barnets tv-tittande. Han påstår att vår son kommer bli autistiskt om han får titta på tv. Vilket leder till två alternativ:
1. Jag nonchalerar Heinz och sitter med sonen i vardagsrummet och tittar på tröktv.
2. Jag nonchalerar tröktv och sitter med sonen någon annanstans.

Jag väljer det senare.

Nä. Jag vill börja jobba. Faktiskt. Är jag galen då?

En orm

Frid råder i den Annaiska hemmet. Ellis ligger och sover med buken upp i skyn och de små framtassarna virade kring den rofyllda nosen. Emma ligger som en boll på Hassans babytäcke som lades i sängen inför morgonens gossestund med mor och far. Ättelägget himself ligger med tummen i munnen och ser ut som en illustration i en religös skrift. Var Pester är vet jag inte, jag förmodar att hon sover i barnvagnen. Allt är som en tavla.

Och jag vet att allt är bedrägligt. Ett lugn före stormen.

Ellis spenderar sina dagar med att göra mitt liv outhärdligt. Hans hoppande på dörrhandtaget eliminerades genom att jag ställde barnvagnen så att han inte kunde hoppa mer. Jag är ett geni!

Det är även Ellis. Han kom på nya vägar att reta mig. Istället för vrål-hopp-smällavdörrhandtag-vrål-hopp-smällavdörrhandtag genomströmmas lägenheten av ljuden vrål-krafs-smällavbrevinkast-vrål-krafs-smällavbrevinkast. Jag är på ett sätt stolt över den lille ingenjören. Ytterst få husdjur kan sitta och klura ut nya sätt att driva sina ägare till vansinne.

Emmas kärleksbehov är omättligt. Varhelst man rör sig kommer hon med sina små krafsande tassar och sin pussande lilla mun. Och pip, skrik och pip, följt av ett vrååååål som sliter sönder ens hjärta. Vrålet uttrycker ett behov av att man skall leta upp henne, emedan hon är familjens mater familia, som skall åtnjuta den respekt som en sådan kräver. Ligger man och gullar med sin son, ja då skall Emma in emellan.

Pester är ju inte något större problem, bara man ser till att ha ordning på den blå glitterbollen och kastar den som hon vill. Annars blir hon ledsen och deppig. En ledsen och deppig Pester leder till en av två saker, om inte båda samtidigt; Anna får dåligt samvete och mår dåligt när hon ser den apatiska bruna lilla hårbollen med de bedjande ögonen alt. Pester letar upp Emma eller Ellis och retar dem till vansinne, varpå de börjar slåss och någon eller några får tussar ryckta från sig.

Och så den senast tillkomne marodören - Anton. Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer... Anton har blivit en stor gosse. Anton har ärvt sin mors tålamod och sin fars fysiska förmåga. Anton blir PISSED om Anton inte kan vända sig som han vill. Han blir PISSED om han inte kan sitta så länge, trots stöd. Anton blir PISSED om han inte når grejjerna i det nyinförskaffade babygymet, som han för övrigt i morse lyckades slita sönder med sina muskulösa armar. Nu måste mamma, det vill säga undertecknad, ta fram nål och tråd för att återställa denna min femminutersfristad. Ett projekt. Ett akut projekt.

När Anton är sur så känner man ett behov av att få den lille jäkeln på gott humör, vilket leder till en massa flygturer och hoppochskuttlekar (som jag får försöka hitta på själv - jag kan inte texten ens till "Rida rida ranka" och är uppenbarligen helt oförmögen att bläddra fram den i de böcker jag har för ändamålet) och lite kill på magen och lite hjälp med vändningar och lite extra stöttning vid sidorna och lite annan stimulans. Och när Anton inte är sur, så är han strålande glad. Hans naturtillstånd är att vara glad. Men när han är glad är han ju så gullig att man måste prutta på magen och blåsa på tårna och hoppaochflyga och... ja, ni fattar. Innan han skall sova måste man läsa Prinsen av Brabant eller sjunga Trollmor och när han har somnat måste man äta frukost, dricka kaffe, duscha, beställa annons, skriva uppsats, städa, vika tvätt, maila vänner och slutligen, skriva blogg samt sätta på vatten för en ny laddning Nutramigen. Ty när han vaknar vill han ha mat.

Vad har jag gjort denna morgon?

Gullat med sonen. Lagt sonen under babygymet och sett honom sträcka sig, ta tag i Lamazeblomman och slita loss den, satt fast Lamazeblomman och försökt trösta det sura barnet för att jag dels inte var vid hans sida när katastrofen inträffade och dels för att Lamazeblomman under säkert två minuter inte satt på den anmodade platsen, gått tillbaks till köket och slängt 6 skopor Nutramigen i dödskallenappflaskan, satt nämnda flaska på vardagsrumsbordet, klappat sonen på huvudet som tröst när han var skitsur för att jag inte tittade på när han åter tog Lamazeblomman från sitt fäste, satt fast nämnda blomma, gått och hämtat kräkhanduk, konstaterat att kräkhandduken nu är så kräkig att den måste tvättas, tagit upp den nu urförbannade och hungrige sonen ur babygymet som han lyckats slita loss en båge (den båge Lamazeblomman skulle sitta i för övrigt) från, matat nämnde son, rapat honom, kräkt honom, lagt sonen på babyfilten med gula biet som sällskap, gått till köket för att diska flaskan, gått till sonen för att vända honom emedan han var sur för att han lyckats vända sig från mage till rygg och nu inte kom tillbaks till magposition, gått till badrummet för att förbereda nytt byte, hämtat sonen för att byta bajsblöja, torkat kräk, lagt barnet, vilt skrikande och skitsur för att han fattar att nu är sällskapet slut i vaggan, gått in på toa för att det behövdes, gått tillbaks till vaggan och läst Prinsen av Brabant och pussat på en skrattande unge, satt på datorn, fortfarande rabblandes Prinsen av Brabant (jag kan den utantill nu) för att bibehålla det goda humöret, blåst lite på magen, däremellan torkat kräk högt och lågt, loggat in här och FRID råder plötsligt.

Fram till exakt nu. Sonen vaknade efter en tiominuters napp och tittar glatt på mig och det där tandlösa leendet som kan lura mig att göra vad som helst lyser ur vaggan. Men han börjar bli sur för att han inte får tag i sin fot. Ett moraliskt dilemma utspelar sig i mitt inre. Skall jag hjälpa honom att greppa foten eller skall jag låta honom försöka själv? Är det bra att pojkebarnet får lära sig att om något skall bli gjort här i världen så får han göra det själv eller är det så att jag snabbar på hans somatiska utveckling genom att visa hur man effektivast grabbar tag i sin stortå?

Jag bestämmer mig för det senare, men innan jag hinner skrida till verket ser jag att min son nu koncentrerar sig på en annan uppgift, varför jag förbereder mig mentalt för ytterligare en bajsblöja.

Återstår denna förmiddag: äta frukost, dricka kaffe, duscha, beställa annons, skriva uppsats, städa, vika tvätt, maila vänner och slutligen, sätta på vatten för en ny laddning Nutramigen, klä på det lilla barnet i nya fina kläder som är helt nedkräkta inom en halvtimme och tvätta.

Därefter lunch med Jenny med efterföljande promenix.

Kom på en gammal klassiker igår, och gick in och kikade. Siten har växt sedan sist och innehåller nu bland annat ett forum(!), och är inte längre så tydlig och lättnavigerad som den var när den var ny och primitiv. Men fortfarande är den såååååå kul. Särskilt kommentarerna! De roligaste kommentarerna tycks dock ha försvunnit i och med utvekclingen av sidan. Jag gillar folk utan någon form av humor eller sinne för ironi.

http://www.catsthatlooklikehitler.com

I väntan på duschen...

Ja, det kanske bara är kul om man sitter och kollar kattsiter och letar hanar att para Esther med, men kanske, kanske, kanske finns det någon som tycker att detta är lite humor ändå....

http://escargot.stalt.se/

Anna och avundsjukan (eller Tänk på vilodagen så att du helgar den)

Messing... Jag har inte orkat bli upprörd förrän igår när jag läste Metro. Då blev jag upprörd.

Anna "Jagkickarskitenurvilkendörrvaktjagkännerförförjagärsosseelit" Sjödin kommenterade då Messings familjereunion med frasen "snabbt rasslar miniräknarna och avundsjukans fula tryne visar sig"

Den lojale läsaren minns kanske när jag för två dagar sedan uttryckte mitt avund på LiZa. Jag är jätteavis på LiZa. Jag är inte ett skit avis på Messing. Jag är däremot jävligt upprörd när jag tänker efter. 49 papp i månaden fram tills att hon går i pension!!! Och hon är sosse!

I Sjödins rosenröda värld är en sosse och en kvinna alltid lite mer värd än andra, ty en sossekvinnaydligen rätt till avgångsvederlag, och alla som inte tycker det är borgare och antifeminister "Spottloskorna haglar från högerns bloggare. Hur kan en såssekvinna som inte ens är fyrtio ha rätt till efterskydd?" ) Den kära Anna har tydligen inte hjärnceller nog att förstå att folk kanske upprörs över att en POLITIKER som inte ens har fyllt fyrtio kan plocka ut 49 papp i månaden till den fyller 65... Är det särskilt BORGERLIGA åsikter?

Jag förmodar att logiken i lilla Annas skalle lyder som följer: Eftersom man i näringslivets topp får jättefallskärmar när man avgår frivilligt, och eftersom det företrädelsevis är män som har nått positioner som gör att man kan få dessa förmåner så är det inte mer än RÄTTVIST att även topp-politiker, och då särskilt inom arbetarpartierna, eller i alla fall forna SSU-ordföranden och uppåt, OCKSÅ skall få fallskärmar som gör att de inte behöver arbeta ifall de inte riktigt, riktigt känner för det. Och alla som inte håller med om det är avundsjuka. Eller borgerliga. För är det inte så, om man tänker efter, att den enda möjligheten för en sosse att få fallskärm är att arbeta hårt med att födas in i en sossesläkt och sedan slicka rätt rumpor flitigt för att nå en hög position? (och med vänster hand försöka att i alla fall ha läst igenom sossarnas partiprogram och så försöka blidka pensionärerna som alltid röstat rött och försöka få idealistiska ungdomar att skippa vänsterpartiet och Miljöpartiet genom att lova att bibehålla alla bidrag.) Alla angrepp är således borgerliga.

Men det är ju faktiskt inte bara SOSSAR som roffar, säger du. Näe, säger jag, det är det inte alls. Men i mina ögon sticker sosseadelns rofferi mer i ögonen än det gör när Chillo och Borelia fixar och trixar. Det ligger liksom i sakens natur att en överklasskärring inhyser en filippinska i sin källare och betalar henne svart och att en nyliberal skönhetsdrottning (jepp, där var jag ironisk) väljer att inte betala tv-licensen. När deras ursäkter dessutom var så LÖJLIGT roliga så får de snarare plus i kanten hos mig. Lite politikens Seinfelt-George. Men när de, som hävdar att de skall ta vara på den lille mannens rätt beter sig som någon slags upplysningsfurstar, då blir jag illamående. (Oj, plötsligt kom jag att tänka på min gamle vän Göran... Måste verkligen avhålla mig från att skriva en tiosidorsharang om mitt icke civiliserade hat mot denne "man"...) Jag är så GLAD att min idealistsossemorfar, som ju faktiskt var med när det behövdes fack och socialdemokrati och som arbetade för dessa irrläror, slipper se och höra vad som pågår. (Nej, jag är inte glad ett endaste dugg för att han är död. När jag tänker efter.)

Å andra sidan så bloggar jag. Och är höger. Då måste jag ju ge Anna rätt, ändå. Scheisse.

Igår delade jag och Heinz en flarra rött. Det susade till ordentligt i kåpan, kan jag meddela. Mina drinkingdays är definitivt over. Men det susade inte så mycket att jag inte uppfattade exakt hur dålig filmen jag såg på var. "Lost Souls" rekommenderas inte. Varningstecknena fanns där från början. Huvudrollen spelades av Winona Ryder. Men jag gillar ju skräckisar, och genren "djävulenkommertilljorden" brukar vara en mysig form. Denna var inte mysig. Den var bara trist. Ordentligt trist.

Saker jag saknar:
- Att få bli riktigt, riktigt snurrig. Två och ett halvt glas vino inom loppet av fyra timmar räknas liksom inte.
- Att få trycka i sig obegränsade mängder fetaost samtidigt som man intar typ en halv baginbox av lägre kvalisort. Nu blir det ingen feta alls. Jag måste kolla om getmjölksprotein är samma som komjölksprotein

Idag skall jag... ja, vad skall jag göra? Heinz är i Borås och åker rullbräda med sin kamrat och jag har liksom inte så mycket att göra. Duscha? Ja, det låter som en plan. Bara lilleman somnar...

Asså ja ba, va?

Jag vill uppmana mina nu två läsare (Jenny och den nytillkomne Anonym) att ta en liten stund till att gå in på http://www.familjeliv.se/ : s forumsida och studera denna lite mer ingående efter dagens blogg. Den är rolig på så många olika plan!

Igår, efter att jag haft besök större delen av dagen, gick nämligen JAG in på detta diskussionsforum. Jag har tidigare varit inne på kattforumet, som även det ger en del underhållande läsning (http://www.kattforum.se/ , välj med fördel "allmänt kattprat" eller vad det heter, och titta särskilt efter rubriker som "Arg" eller "Missan har somnat"), men även kan ge små tips och råd samt en del information (särskilt under rubriken "utställning" där man bland annat avhandlar doping då och då, men också ger var-när-hur-info). Igår skulle jag kolla när folk började ge sina telingar smakprov på annan mat än Nutramigen eller bröstmjölk för de som har.

"Är det verkligen så jävla sjukt att ja ska behöva betala för att min 2 månaders dotter ska få mat?Min mjölk försvann efter en månad å nu får hon NAN1 å de ska ja betala, när ja inte kan amma=(så jävla sjukt........de e ju lite annorlunda ifall ja inte vill amma, men nu kan ja ju inte å ja har lägsta mammapengingen oxå..... "

Är ett genuint inlägg som väckte stor debatt. Svenskan som används i ovanstående är ganska typisk för hela forumet. Använd sökfunktionen och slå på ord som "asså", "ba", "öh" och "mäh" eller gör små stavfel, typ "alergi". Jättekul!

Någon stackars människa tillstod att hon låtit barnet smaka på glass, cocacola och marschmallows. Åhoj vad folk blev arga! Moralisterna visste inga gränser för sina ondgöranden! Att biktaren senare förklarade att hon minsann bara låtit barnet SMAKA gjorde ingen skillnad.

Av detta lärde jag mig tre saker:
1. Man behöver inte ha någon form av hjärna för att skaffa barn. Folk utan hjärna söker ofta stöd av varandra på internetforum, det visste jag sedan innan, men att det var så illa ställt med iq-förråd och ordkunskap visste jag inte.
2. Folk gillar att mobba andra
3. Vill man ha stöd och råd skall man definitivt inte sätta ut något inlägg på Familjeliv, för NÅGON kommer onekligen att såga dig rejält längs fotknölarna. För fel lär du göra!

Vad jag inte lärde mig var när man kan börja ge min lille son lite annan mat än Nutramigen. För inte fan vågar jag lita på mina systrar, Medmödrarna! (Dock är inlägg som "snabbt svar, kan man ge avocado till 4 månaders" lite inbjudande - vari ligger paniken? Eller Är överviktiga barns föräldrar elaka? - man bara VET att ondskan härjar under en sådan rubrik! )

Snart kommer min mor. Jag måste tvätta mig själv och min kräkson innan hon kommer.

Vet inte var jag skall börja... Jag har tre hangups denna morgon:
LiZa Marklund, Pål Holländer och Ellis. Kanske var det mitt undermedvetna som valde agendan, vad vet jag. Jag kör alltså i den ordningen...

LiZa Marklund kommer ut med en ny bok idag. Denna dag som för övrigt börjat i stort kaos och som har fortsatt med att sonen kissade ner hela mig och hela badrummet och precis just nu gjorde debut IGEN. Han lär sig något nytt varje dag - Han spydde just genom näsan!

Anyways - LiZa. Ja, det är avundsjukans gröna ansikte som visar sig. Helt klart. Jag är inte avundsjuk på... låt oss säga Astrid Lindgren eller Marianne Fredriksson, och det är inte för att de är gamla och döda. Inte heller bara för att jag gillar dem, faktum är att jag INTE gillar Marianne Fredriksson, MEN hon har en känsla för språket och kan skriva. Till skillnad från LiZa, vars bakgrund i Kvällstidningsbranchen, denna fantastiska tillvaro som enbart i sig självt ger LiZa drottningstatus. Om du frågar LiZa alltså. Alltså är jag avundsjuk på LiZa. Missunnsam, emedan hon har en jävla massa pengar bara för att hon är polare med en förläggare som vet hur man skall marknadsföra en lastgammal, blond kvällstidningsjournalist med mer fantasi än en gråsten, det är sant, men mindre än en gurka.

Novell publiceras exklusivt:
Bombad - av Lisa Markland
Hat. Det var hat hon kände lukten av. Stockholm var som vanligt regnigt och hon gick hem genom natten. Hem. Hem till sin man som tidigare på kvällen sagt att han inte längre ville vara jämställd med henne. Kunde han inte fatta att arbetet var hennes liv? Visst var chefen arg ofta och visst kände även hon att hon borde ta hand om sina barn, men hon visste också att detta var en omöjlighet. Hon var journalist. Hon hade ett kall.

Den rågblonda kvinnan i förtiofemårsåldern väckte alltid uppmärksamhet där hon gick fram. När hon svängde till höger vid Magasinsgatan noterade hon därför bara de två svartmuskiga män som betraktade henne på avstånd. Vacker, ja, det var vad andra kallade henne. Själv kände hon sig inte vacker. Hon kände sig sliten. Sliten av år på redaktionen och sliten för att hennes kompetens inte tillvaratogs.

Plötsligt kände hon något halt och glatt under en av sina stilettklackar. Fan att hon tagit dessa skor! Den enda anledningen till att hon valt dem var för att redaktionen skulle ha ett lunchmöte denna måndag. Ett lunchmöte som hon inte sett fram emot och som så väntat slutat med att hon fått en utskällning av bildchefen, en man i dryga femtioårsåldern som var rädd för starka kvinnor. Hon hade i sin enfald trott att dessa röda lackskor skulle göra honom lugnare, kanske till och med vänligt inställd. Hon hade haft fel. Och nu hade hon halkat på ett lik.
Ett lik av en ung kvinna i tjugiårsåldern. Kläderna vittnade om att hon var från östeuropa, kanske Litauen. Hennes blonda hår låg i tesar över den bleka panna som en gång vandrat på otaliga bordeller i Sverige och kanske även i andra länder. Trafficing slår blint mot utsatta unga kvinnor. Det var en läxa hon lärt sig för länge sedan. Redan innan hon flyttat till Stockholm från den inskränkta lilla by som hennes mor kallat för "hem".

"Hem", ett nästan hånfullt ord för en person vars hela liv nu snart låg i spillror. Ville han skiljas?

Jag har ingen respekt för LiZa. Men jag är avundsjuk. Jag vill också ha en massa millar och jag vill inte heller behöva arbeta.

Pål Holländer. Öppnar en utställning idag. Pål har lagt ut massa "knark" på golvet och säger att folk skall få lägga medhavt knark i högen. Utställningen heter "Clean".

Pål är, liksom LiZa, något av det billigaste som finns. När man säger till Pål att det liksom är olagligt att förvara droger säger Pål att det skiter han i. Ty Pål är KONSTNÄR. I konstens namn kan man inte begå narkotikabrott. Konstnärer är liksom upphöjda. Pål har ju tidigare gjort massa vacker och fin konst, vi minns väl alla när han var med i Robinson med sin fina "Såld"-tatuering och höjdpunkten i hans karriär var väl när han satte på en litausikt, eller om det var ett lettiskt, working girl, i syfte att visa det vidriga med könshandel.

Pål är ta mig tusan billigare än lillebror Birro. Men jag hade glömt att han fanns... Förmodligen var det fler än jag som gjort det eftersom Pål nu känner sig tvingad att skapa ytterligare "konst" som "berör" och väcker debatt. Jag tänkte, kanske, kanske, eftersom jag ju vill komma upp i LiZas förmögenhet, att utföra en kedjeinstallation. Jag tänkte att jag hyr några ungdomar som åker till Afghanistan och hämtar hem lite heroin och så säljer jag det i Bältespännarparken till de som ser allra MINST behövande ut, bara till medelklassen, alltså, till dem som man inte VANLIGTVIS tror använder droger, jag säljer det dessutom DYRARE än brukligt... Så får jag betalt för mina konstverk, de små paketen, och samtidigt gör jag en kulturgärning i min gränsöverskridande installation.

Ellis.
Ellis är hysterisk. Det är synd om Ellis, för Ellis har inte fått gå ut på evigheter, men det tar inte bort det faktum att han är billigare än LiZa, Birro och Pål någonsin kommer bli. Maniskt hoppar han på dörrhandtaget. I morse väckte han Hassan med vrål och hopp. Det värsta är att den jäveln gör det för att jävlas. Hur vet jag det? Jo, så fort man kommer ut i hallen springer han för livet, han blir livrädd. Denna reaktion är helt ogrundad, emedan jag aldrig lyft min hand mot honom, även om jag just nu skulle vilja vrida nacken av honom.

Han är ju världens snällaste och allt han vill ha, och behöver, är sällskap och stimulans. Jag VET det, men jag har inte tid och heller ingen lust när han gjort mig så förbannad att jag inte kan höra mig själv tänka. Igårkväll så var jag redo för en enkelbiljett till veterinären. Men samtidigt så ÄR han världens snällaste och dessutom en alltför smart katt för sitt eget bästa. Vånda. Vånda. VÅNDA.

Igår fick jag förresten dopbilderna av Emma. Inte katten, utan den andra. Hon är så sagolikt duktig på att fotografera och min son är så sagolikt söt. Synd bara att han har en svettig skogshuggare till mor.

Måste, måste, MÅSTE tipsa!

Vill du läsa en blogg som jag önskar att jag hade stått bakom?
http://jakob.ishavstorsken.se/fjortoninfo

Så jäääääävla kul!

Rejält uppläxad!

MoahahahahaHA!

I morse lyckades jag storartat! Klockan är bara halv tio, jag är duschad, sonen är badad, båda är påklädda, jag har FÅTT ÄTA FRUKOST och DRICKA KAFFE och LÄSA TIDNINGEN. Hur? undrar du nu.

Ganska lång och intrigat historia som har många bottnar och plan, men jag tar det i korthet.

Barnets far anser att sonen "brukar" sova två gånger under dagen, en gång vid elvasnåret och en gång på eftermiddagen. Kalla mig gärna en dålig mor, fler gör det (mer om detta senare), men jag har inte lagt märke till dessa rutiner. Vad jag HAR lagt märke till är snarare detta: Om sonen får sin kvällsmat klockan 11 sover han till 9 på morgonen. Das ist GUT!

Men, som sagt, barnets far är av annan åsikt. Så igårkväll lät jag barnets far diktera vad som skulle hända. Ok för att sonen var kinkig och grinig, men JAG tycker inte att det är en god idé att nappa honom vid åttatiden. Det bäddar liksom för att han skall vakna tidigt. Och det gjorde han, minsann, minsann! Klockan fem slog han upp sina bruna och knystade och krystade. Hans morgontrötthet i kombo med att jag ju fyllt på förråden till max gjorde att jag utan att lämna sängen kunde nära min son, i alla fall tillräckligt mycket för att han skulle somna om. När Heinz sedan lämnade sängens värme följde jag med honom upp. Sonen sov alltjämt, och först efter att jag fått göra mig i ordning väckte jag honom och badade honom. Av badet blev han trött och han sover nu igen. Påklädd. Mer om detta senare.

Min morgonstrategi väckte ont blod hos vissa, vars goda råd och uppläxningar jag gärna undanber mig. Det känns som att hon inte är den som skall ge MIG anvisningar om hur man sköter barn. Jag är liksom lite mer utvecklad än vad hon är. Men likväl har jag blivit utskälld av Emma, rejält, nu på morgonen. Ty trots att sonen sov så reagerade han lite grand då och då. Dels för att han nu låg i min säng, och dels för att han ju faktiskt brukar vakna vid den tid han nu snusade på. Barnet vände och vred på sig, han knystade till då och då, och ta mig tusan om han inte lyckades somna mitt i att han började skrika. Varje gång jag hörde att det knystades inifrån sovrummet lystrade jag, det gjorde jag FAKTISKT, men det var ingen fara på taket, ingen ko på isen, ingen fara alls. Emma däremot spärrade upp sina alltför små öron för att motsvara rasstandarden och sprang in i sovrummet. Sedan ut till mig och pep och skällde på mig. Ett tag försvann hon och när jag gick för att titta till pojkebarnet så låg hon med stirrande ögon bredvid honom och kurrade. Hon blev skitsur när jag lämnade rummet. Jag vet inte om jag skall ha dåligt samvete eller ej. Jag tycker inte att det ÄR barnmisshandel att låta sonen sova i en timme medans jag fixar mig i ordning, men om till och med KATTEN tycker att det är det, så.... Tiden får döma mig. Börjar Hassan knarka vet vi varför och vems fel det är.

Barnmisshandel... Gårdagens fjollstil håller i sig, och har nog faktiskt utvecklats. Av Erik och Fredrika fick jag ett jättefint set med en orange body och ett par röda frottébrax med oranga muddar. Bodyn ligger i tvätten och det gör även den t-shirt som hyfsat matchar ett par röda och oranga byxor. Det skall dessutom bli åska och regn idag så jag vill att min son skall ha på sig en långärmad tröja. Ingen body, emedan jag efter hans bad krängde på honom byxorna och inte orkade ta av dem för att sätta på honom en body. I garderoben fanns då endast ett tänkbart alternativ. En hallonröd tröja med taxar på. Ett utomordentligt val till ett par jeans eller chinos i vanliga fall. Men idag till ett par röda och oranga byxor.

Who am I kidding?
Hallonrött är endast en omskrivning för mörkrosa. Jag håller styvnackat fast vid att tröjan är en killtröja emedan den pryds av taxar. Taxar är de mest maskulina av alla hundar. Jag är osäker på om det ens FINNS taxtikar. En tax är en hård kille. Han springer ner i vilket gryt som helst och riskerar livet, för dels kan grävlingen spöa honom, dels kan ägaren missta honom för att vara en grävling när han skall upp igen. En tax, i detta fallet strävhårig, har päls som sticks. Ingen mjukis här inte! Sammantaget så tar taxens maskulinitet inte ut att kombon mörkrosa tröja + rödoranga byxor + mörk hårtofs = tjej.

Igår var jag en sväng på stada med Sa, tro det eller ej. Sonen hade på sig sin nyckelpige-t-shirt, som bekant. Det första Sa sade var att Natalie hade en likadan...

http://www.youtube.com/watch?v=LaORTMOy0Sk

Ja, jag vet att Linda är återfunnen. Och jag vet att lyteskomiken i ovanstående är ganska liten. MEN Batra och Glanz är så jäääääävla roliga!

I övrigt har jag massa åsikter om kriminella gäng igen. Men nu skall jag städa lite granna och så skall jag ringa till GP och så skall jag maila universitetet.

Tjingtjing

Min son: fjollan

Igår när jag gick hem så passerade jag Lindex. Det började regna och det fanns en "slutrea"skylt. Kombon gjorde att jag gick in på Lindex.

Där inne fann jag t-shirten jag tänkt köpa innan i sommar. En vansinnigt tuff liten sak, vit med röda, stiliserade nyckelpigor. Anledningen till att jag inte köpte den då var att Heinz och någon mer som också förevisades den, tyckte att den var lite väl brudig. Nu kostade den dock tretti spänn - det fanns alltså ingen anledning att INTE trotsa fadern till mitt barn och hans rigida könsschabloner. Jag köpte den lilla t-shirten och visade stolt upp den, lite sådär trotsigt som barn gör. Hans hade tydligen glömt att han sagt nej för en månad sedan, hans kommentar var ganska likgiltig inför mitt myteri.

Idag krängde jag på min son den nya, fina och ack så tuffa t-shirten. (nej, jag tvättade den inte. Allt utom det långärmade är kräkt på, om man bortser från den grönvita bodyn med kammo-text på, men den ville jag inte ha....)

Min son ser ut som en tjej. Min son är en fjolla. Och han har inte ens valt det själv. Vad har jag gjort?

(jag har försökt väga upp det med att sätta på honom hans 3/4-grunge-brax, men det ser i ärlighetens namn mest felmatchat ut - inte "uppvägerförenfjollt-shirt" ut)

Men jag står för att jag tycker att det är löjligt med kill- och tjejkläder vid 11 veckor (jag ljög igår, han är faktiskt bara 11 veckor). Jag står för att jag I PRINCIP tycker att den vita t-shirten med stiliserade nyckelpigor är tuff och kaxig. I sak visade den sig vara lite brudig. So wot? Jag har skapat en fjolla. Inget monster.

Jag tog ingen lustgas under förlossningen, så det är ingen Adolf jag har producerat. Endast en fjolla.

Nu sover han sött efter att ha kräkts Nutramigen över hela mig, sig (innan han fick på sig fjoll-t-shirten), soffan och nallefilten. Jag skall raskt in i duschen och få på mig kläderna, jag. Tjoho. Därefter skall jag mata sonen igen och försöka gå till banken och casha in barnbidrag för två månader (skall in på den lilla fjollans bankkonto), min skatteåterbäring och lite tillbakapengar från Göteborgs Energi. I´m a rich bitch med en fjolla till son!

Mae, mae marklig...

Igår skrev någon ett personligt påhopp på en av våra mest populära tvprofiler i kommentarerna. Åkej? Jag svarade på denna kommentar, i alla fall, svaret löd något som liknar; jag är mer ledsen för att fule Harald NÅGONSIN varit på tv.

Så jag ignorerar ingenting. Jag raderar heller inte någonting. Cybervärldens lilla censor gör det emellertid. Eller fördröjer. Eller något liknande.

Vidare skrev jag ytterligare ett litet inlägg om dagens utveckling. Jag var igår, när jag satt vid datorn en ytterst lycklig quinna, nöjd med min son och med min lott i livet. Vid det andra inläggets tillblivande hade denna förnöjsamhet bytts mot frustration emedan den glada sonen förvandlats till en klängig bromskloss - tjurigare unge får man leta efter. Detta, för honom, helt främmande stadium byttes dock raskt igen efter att vi tillslut promenixat bort till lotten där jag plockade en sjuhelvetes massa bönor, en squash, massa morötter, lök och en kasse med mangold. Mina tomater ruttnar på busken, allihop. Har ingen aning om varför. För lite ventilation i det egenbyggda växthuset?

För att komma till lotten passerar man en parkering. Eller om det är en parkering? Någon har nämligen kryssat över "P":et på Pskylten. Istället har någon eller några byggt ett tältläger och satt upp en husvagn. Det är samma husvagn som vanligtvis står vid Röda Sten, vid Eriksbergskranen och på parkeringen vid odlingsområdet. Samma husvagn som stod parkerad ovanför Röda Sten den där gången då jag och Heinz råkade komma alltför nära och en dam som förmodligen intog mer energi intravenöst än oralt vrålade att vi skulle "sticka iväg" för det var "privat mark". Igår, när jag gick förbi, gjorde en bilägare misstaget att tro att en överkorsad P-skylt inte betydde mer än att någon liten taggare klottrat "Jesus lever" på ett hur i Haga. Han körde således in på den forna parkeringen för att använda denna som just parkering.

Skulle han inte gjort. En ilsken man, som om han odlat något förmodligen odlat grödor gjorda för reptillverkning, påtalade ljudligt för den blivande parkisten att han ingalunda hade rätt att vistas på denna förut kommunala yta.

Brevid det fina tältet, gjord av vad jag förmodar stulen, presening stod en jättefin EU-moppe. Dröm om min förvåning, men den hade tappat registreringsskyltarna! Vilken otur! Jag fortsatte min promenad, över splittret av krossat gatljusglas och förbi perforerade vägskyltar. Någon har nämligen roat sig med att skjuta hagelgevär på dessa vägen fram till kolonilotterna.

På min promenad mötte jag en polisbil som hade kommit för att ta en eftermiddagsfika på odlingsområdet. De struntade i tältlägret/EU-moppen/hagelsvärmarna verkade det som.

Du vet ungefär vilken utläggning jag kommer att köra nu, för du har hört den förut, men jag blir så FÖRBANNAD!

Visst är det synd om dessa stackars utslagna stackare! Visst har samhället ett ansvar för att ingen skall behöva frysa, svälta, må dåligt eller vara ledsen i onödan. Men får alla jävla pundare bete sig precis hur som helst? Har inte jag lika stor rätt som de att vistas i en trygg omgivning? Nej, jag blev inte hotad alls igår. Det ligger dock nära till hands att känna viss oro när ilskna pundare verbalt attackerar stackare som inte fattar att parkeringsplatsen är upplåten till bostadsområde för pundare som måste bo relativt centralt, emedan det är svårt att stjäla kopparkabel på vischan. Vidare känner jag ett visst obehag över den ganska så starka misstanken om att de äger vapen. Och jag undrar - om jag står med min SAAB i tio minuter för länge på en parkering så får jag en lapp. Får pundarna någon lapp för att de permanentcampar på en kommunal p-plats där kommunen ingalunda kan få in en spänn i p-avgift? (okej, jag kan ärligt säga att jag inte har kollat om det är/var en avgiftsbelagd p-plats eller ej, det kanske är gratis att stå där...)

Jag köper aldrig Faktum av princip, det är barnsligt men sant. Jag köper inte Faktum för att den utgår ifrån att utanförskapet är en produkt av ett hårt och kallt samhälle som aktivt kickar på de som ligger. De enda skribenter i denna blaska är råkommunister med AFA-sympatier (Jo, så ÄR det faktiskt) och pundarna/expundarna som skriver retar upp mig. Jag säger det ofta, och jag säger det igen - VÄX UPP!

Okej för att vi skall vara solidariska. Det tycker jag faktiskt. Men varför skall det aldrig ställas krav på folk? Det är inget otroligt hårt krav att kräva att någon skall vara narkotikafri för att få bidrag. Domstolen har dock nyss slagit fast att det INTE är skäligt att kräva drogtest för att få socialbidrag. Jag tycker inte att det är oskäligt att kräva nykterhet för att få ett boende. Det är inte alls för hårda krav. Varför har JAG ett krav på mig att betala hyran och låta bli att föra ett jävla väsen? Varför har jag ettt krav på att inte skräpa ner i omgivningen och betala för att använda en parkeringsplats? Är jag MINDRE skyddsvärd än en pundare?

Linda är återfunnen, by da way. Men jag väljer ändå det här som dagens roligaste: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article593858.ab

As if....

Jag har just fått på mig kläderna och min kinkiga son har just somnat i sin babysitter. Han skall när han vaknat få mat och därefter kläder. Sedan, genast sedan, när sagan tagit slut, så dröjer det nog ännu en stund, innan Anna kommer utanför dörren och får se någonting annat än lägenhetens väggar.

Ondskan visar åter sitt vackra ansikte!

Öppna upp champagneflaskorna! Strö blommor över gatorna! Vifta med flaggorna och låt edra strupar sjunga glada hymner!

I´m back! I alla fall nästan!

I helgen var en helsida i någon av våra kvällstidningar uppfylld av två golden retrievers eller någon annan mesras och en tant från ett samhälle utanför Vimmerby. Samtliga tre såg ledsna ut. Infälld bild visade ytterligare en golden retriever, eller vad det nu var för mesras.

Rubriken löd något liknande "Bosse förgiftades i skogen". Tanten hade släppt sina tre jyckar i skogen, bara två hade kommit hem, ty alla tre hade förgiftats av något nervgift och Bosse, eller vad han hette, hade återfunnits först efter någon eller några dagar, stendöd.

Min reaktion?
VARFÖR I HELVETE SLÄPPER HON HUNDARNA LÖSA I SKOGEN UNDER SOMMARTID! Fan i min lilla låda RÄTT ÅT HENNE.

Först DÄREFTER insåg jag att det var synd om hundarna och att Bosse förmodligen plågats till döds och att hans små hundkamrater förmodligen längtade efter honom och att om tre jyckar förgiftats så innebär det säkert att en och annan oskyldig räv och någon liten vråk också har bitit i dustet. Och först DÄREFTER fick jag dåligt samvete.

Lite senare; brud har lånat ut tio kaniner till en hembygdsförening, men får bara tillbaks en. Fyra hade dött, resten hade sålts, och den hon fick tillbaks var undernärd och i övrigt vanskött. Min spontana reaktion? Ett garv. "Inte vad man väntar sig när man lånar ut något till en HEMBYGDSFÖRENING", följt av en utläggning om hembygdsföreningarnas organiserade brottslighet, hur de systematiskt lånar gulliga ulliga djur, plågar de som inte vill samarbeta till döds och säljer de som fogat sig.

Först DÄREFTER tyckte jag synd om den vanvårdade kaninen. Därefter synd om de som dött och frågade mig vilka plågor de genomlidit. Och först DÄREFTER fick jag dåligt samvete för att jag samvetslöst skämtat om ulliga, gulliga kaniner som kanske lidit.

Hormonbalansen är således nästintill återställd! Kanske. Jag får se, det kanske kommer någon liten vit ulltuss som får mina tårar att trilla igen.

Göteborgs kulturkalas.... Vad kan man säga?

Var det NÅGON skillnad mellan detta kalaset och förra kalaset om man undantar att det inte fanns några öltält och att man hade en TRUCKBALETT på Götaplatsen (jag såg delar av detta evenemang när jag och Heinz och Hassan skulle kolla på longboardtävling vid näckrosdammen. Scary. På riktigt scary. Folk får alltså BETLAT för att uppföra ett Chalmeristskämt?)

I anonnserna hade inbjudits till "matkalas" på Kungstorget. Jippie, vilken fest! Man kunde i år ta del av det ordinarie utbudet av brasiliansk prefab, kebabprefab, festivalslabb-langos, varmkorv, lite vanlig thai, lite vanlig grek och det mest exotiska var väl den numer på festivaler allerstädes närvarande vildsvinskebaben. Om man nu verkligen vill ha ett kulturkalas, varför inte bjuda in Kurdiska kvinnoföreningen så de kan brassa lite kebab över en grill? Somaliska broderitanters riksförbund kunde sälja lite kycklinggryta, marockanska kvinnor för fred kunde sleva ut lite harissakryddad fisk, Irakiska Damers Schackklubb kunde kränga lite dolma och Serbiska veteraners förening kunde stå sida vid sida med Pensionerade UCK-medlemmar och kränga cevapcici. DÅ kan vi snacka mulitkultikäk! Nu var det bara.... b. På riktigt B.

Dansbandsområdet var ju precis som vanligt. Det enda som saknades var lakritsförsäljaren och popcornförsäljaren. Man hade alltså gått IFRÅN att koncentrera sig på NÅGOT annat än bärsförsäljning!

Igår var vi i alla fall på promenix i trädgårdsföreningen. I ett lotteristånd fanns det bjärta blommor. Vinst varje gång! Betala 20 spänn och du får garanterat behålla din färgglada blomma! Anton har en massa grejer med dödskallar på nu. Han behöver lite SÖTA saker, inte mesiga, men SÖTA. Blomman var söt. Således betalade jag 20 spänn för att få en lila skrikig sak. Och vann naturligtvis en nalle. En typ dyrnalle, så man kunde ju inte säga att man ville ha blomman istället, emedan det går emot hela snålvargsjaget. Scheisse.

I morse vaknade jag kvart i nio, i Hassans rum, för Heinz snarkade järnet inatt. Han skyller på allergi, jag vet att det är ålderdom. Anyway, min son sov fortfarande sött. Och när jag väckte honom fick jag ett bländande leende och vi har myst och myst och myst hela morgonen. Fy i helvete vilken tur jag har haft som har fått något sådant! Mycket mer än vad jag är värd och jag är så vansinnigt kär i den här lille jävlen som just nu sitter i mitt knä och pratar och pratar och pratar. 14 veckor gammal!

Nu skall vi ta på oss kläderna och göra oss redo för skördesession på lotten. Lev väl under dagen så höres vi!

Timbuktu och Mogadishu

Kommer någon ihåg att jag skulle börja viktväkta när Heinz började jobba?

Jag minns. Och förtränger. Den enda viktväktning jag har ägnat mig åt är att varje dag ställa mig på vågen och konstatera att den i bästa fall visar samma resultat som dagen innan. Men ofta har den gått upp något hundra gram eller så, vilket i och för sig är märkligt eftersom jag återtagit mina gamla studentmatvanor. Jag äter ingenting alls förrän vid åttatiden på kvällen, utom ibland när jag inser att jag inte ätit något och försöker hitta en brödbit eller en infrusen middag från artonhundrakallt. (Nä - så illa är det inte. Vi flyttade hit i februari-mars-april eller när det nu var - ingen mat i frysen är äldre än så.)

Missförstå mig inte nu, jag tillhör inte dessa 350-kilosvalar som på ett martyrlikt sätt säger att de inte äter något och sedan erkänner att de tar lite, lite snacks då och då, typ en påse chips till frukost, ett McMegameal som efterrätt till sin pizza och förebygger halsont med en GB Big Pack. Sådan är inte jag. Jag vet att om jag får i mig mindre än vad jag förbränner så går jag ner, motsatsen är att om jag trycker i mig för mycket går jag upp. Jag är emellertid att likna vid Nosferatu. När solen gått ned aktiveras mina känsliga luktorgan och jag kan på tio mil leta upp ett förrymt grillchips! Och jag äter det, gudarna skall veta att jag äter det. Så gäller även jordnötter och popcorn. Kvällssnacksandet har dock mist något av guldkanten sedan Hassan diagnosticerades med sin allergi, ty ostbågar, och ganska förvånande nog även bbq-chips och grillchips och pepparchips hos vissa fabrikanter, innehåller mjölkpulver.

Kombinationen "minagamlamatvanorsomärfastställdasedan17år" och "son" är inget vidare. Igår intog jag dagens första föda vid 15-snåret, och då skulle det gå undan emedan sonen var kinkig och jag var hungrig. I frysen fanns bara en portion shepards pie att tina upp, i skafferiet inget som bara var att värma och det finns ingen anledning för mig att ens öppna kylen. Så jag åt, och skamliga jag NJÖT för det VAR SÅ GOTT med potatismos med mjölk i, och smör i, och ost på. Jag låg på golvet, bredvid min kontaktsökande och skrattande son och åt och åt och åt (nåja, det VAR faktiskt bara en portion. På riktigt. Gjord för att Hans skulle ta med sig till jobbet, och du vet hur mycket Hans beräknar till sig själv) fast jag VISSTE att jag genom mitt intag antingen skulle förgifta min son, eller få avstå från amning i ett dygn. Onda, onda jag.

På kvällen sedan så kände jag att det var dags för amning. Men amma ville jag ju inte göra. Letade upp den där pumpen jag köpte och använde vid ett tidigare tillfälle, jag kommer inte ihåg varför jag gjorde det då - kan jag måhända ha druckit vin? Vid det tillfället så fick jag slänga drygt tre deciliter mjölk. Nu vet jag ju att jag inte är lika... förmögen?, men lite större utdelning än den som kom hade jag väntat mig. Efter tjugi minuters arbete (jag kan rekommendera bröstpumpning till dig som vill få vältränade underarmar och händer, helvete vad det tar, jag har träningsvärk idag!) hade jag inte ens lyckats producera 25 milliliter, snarare 5.

Vilket för mig till följande slutsatser:
- Alla KAN inte amma. Ingen kan säga att jag inte har försökt. Enligt barnmorskor, sköterskor och allmänheten så producerar ALLA kvinnor mjölk bara de stimuleras. (Lustigt nog så har två läkare sagt att man visst kan sina, men vad vet de? ) Anton får käka så mycket han vill på mig innan han får sin Nutramigen vid de flesta av dagens måltider. Jag har inte vetat hur mycket han får i sig, men förutsatt att det är något och att jag därmed håller produktionen igång om än på en låg nivå. Låg visade sig vara nyckelordet.
- Anton måste gilla att ligga vid bröstet. På natten har han varit mer än nöjd när han fått en hel måltid. Han somnar som en stock. Jag och Hans har i och för sig varit lite förvånade över att han vid dessa tillfällen varken kräks eller rapar. Nu har man väl fått förklaringen... På samma sätt verkar han ju ganska nöjd efter att ha fått förrätten och jag har varit förvånad att han trots detta kan dra i sig i vart fall 160 ml, ibland 180 FAST han käkat innan. Nu är det kanske inte så förvånande...
- Jag är genetiskt sett inte ens lik en quinna. Inte nog med att jag inte kunde trycka ut gossebarnet, jag kan, bevisligen, inte föda honom med mat heller. Vad hade hänt för hundra år sedan? Eller om jag bott i, låt säga, Somalia eller de fattiga kvarteren i New Orleans?

Nu finns dock Nutramigen. Det luktar skit, men det gör mig till en funktionell vårdare. Anton verkar tycka att jag är en rätt ok morsa också. Hans små pepparkaksögon följer mig dyrkande närhelst han ser mig. Det är rätt coolt. Ganska scary också.

Onda jag utnyttjade mitt nyttjande av komjölksprodukter optimalt igår. Eftersom det redan var kört så tog jag mig en stor öl på Konsumresturangen när vi var där och käkade innan sambon skulle kila iväg till Timbuktu på kvällen. Visserligen bara en mellis, men herregud, vad gott!

Jag vet inte om jag helt skall skita i amningen nu, faktiskt... Jag har sagt det förut, men finns det egentligen någon anledning för mig att hålla en diet som jag verkligen hatar (är beroende av komjölksprodukter har det visat sig. Eller snarare - 90% av allt ätbart innehåller komjölksprodukter...) när sonen inte kan bli mätt? Men samtidigt så vill jag ju vara en god mor, sådär som en god mor skall vara. Scheisse! Återigen måste jag förbanna de där hormonerna som kommer in i huvudet på en efter konception -jag har ju alltid ansett att amning är så vidrigt att det inte finns, och att MITT barn MINSANN inte skall behöva äta några äckliga kroppsutsöndringar, vare sig det är snor eller laktos. Men Moder Natur vill annorlunda. Hon har till och med lärt mig att tala med babyröst! (Vaaaaar är katten Emma? Vaaaaaaaar är katten Emma? DÄR är katten Emma! Jaaaaaaaa, vad kul katten Emma är! Titta katten Emma!" - varför kallar jag Emma plötsligt för KATTEN Emma? Och varför behandlar jag min son som en hund? Enligt babylitteraturen är detta genetiskt.... SCARY!)

Hans sade att Timbuktu var jättebra, eller för att uttrycka det på skånska som en tribute, "JIIIIIIIIIETTEBRAAAU". Själv såg jag Scary Movie 3. Den var.... nä, jag kan inte uttrycka något vad den var.

I morse när jag gick upp fanns det inget kaffe, alls. Mitt mjuka soyapålägg som jag köpte på Konsum Avenyn när jag gick hem igår kunde jag heller inte använda eftersom jag inte köpt bröd. Bröd- och kaffelös, således. Jag är en utmärkt hemmafru. Till en typ som har råd, vett och hyfs att anställa en hemhjälp/vårdare.

En pyjamas försenar och försinkar mig!

Igår var CHAD, fru CHAD och deras små CHADar här på besök. Jag hade i alla fall nödtorftigt lyckats dölja disken med diskmaskinen, gått över köksbänken med en fuktig trasa och plockat upp alla (eller i alla fall nästan alla) kräkpapper från golvet.

Store Lill-CHAD hade lovats leka med katterna. Katterna var dock inte särskilt upplagda för bus. Vilket jag tror är första gången. De var inte AVOGT inställda, ty de höll sig i den lille marodörens närhet hela tiden, undantaget två korta sessioner uppe på ekskåpet för Ellis del, men deras vanliga hoppochskutt lös med sin frånvaro. Jag kände det som jag lurat det stackars gossebarnet... När jag säger "de" menar jag naturligtvis bara Ellis och Esther. Emma försvann spårlöst under större delen av besöket. När jag lade Hassan i vaggan kom hon fram ur gömmorna och lade sig under vaggan och stirrade stint på den som vågade träda in i rummet. Hon bär familjens trygghet på sina... axlar? skuldror?... var nu en katt bär ansvar och trygghet. Samtliga katter var på vansinnigt gott humör efter besöket, vilket tyder på att de tyckte att det var kul att bli jagade och tvångslekta med. Har de månde tappat konditionen?

Lille Lill-CHAD är fyra månader äldre än Hassan. Båda barn antar jag är normala och utvecklas normalt. Skillnaden mellan dem var dock i princip bara storleken, att Lille Lill-CHAD kunde sitta utan stöd, visade större intresse för Hassan än vad Hassan visade för Lille Lill-CHAD och att Lille Lill-CHAD hade större volym på sitt dräggel. Vilket gör det lättare för mig att förespå min tillvaro om fyra månader. Det låter vidrigt, men jag är lite besviken. Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ha djupa filosofiska diskussioner över ett parti schack med lilleman, men kanske en högläsning i Laban rasslar och ett parti svartepetter?

Min son har på sig västa söta pyjamasen, en gåva från Jenny och Cecilia. Grejen är att sonen blir så söt i sin lilla pyjamas att jag liksom inte vill byta till dagkläder, men det måste jag, för vi skall ut och åka...

Lille Lill-CHAD var i alla fall så söt att klockorna hade stannat om jag ägt några klockor. Store Lill-CHAD är ju naturligtvis OCKSÅ söt, men... Fan vad DEPPIGT det måste vara att vara storebror! (Jag minns när jag blev storasyster. Inget kul alls. Jag spöade skiten ur lillebrorsan enkom för att han var så sööööööt och alla gillade honom.)

För en månad sedan, ungefär, ringde en av otaliga telefonförsäljare hit och uppgav att jag kunde ringa billigare med ett annat abonnemang på samma operatör.
"Är det så" frågade jag.
"Ja, vi ringer runt till alla med ditt abonnemang och erbjuder dem att teckna detta nya, för det är samma sak, men billigare" sade försäljaren.
Vilket innebär att jag ju är korkad om jag inte byter, right?

"När ditt nya nummer kommer så ringer du till kundtjänst så ser de till att du får behålla ditt gamla nummer" sade försäljaren.
"Ja, för jag vill ju inte ha två abonnemang" sade jag.
"När ditt nya nummer kommer så ringer du till kundtjänst så ser de till att du får behålla ditt gamla nummer" sade försäljaren.
"Det blir väl ingen uppsägningstid på det gamla" frågade jag.
"Du har tecknat ett nytt abonnemang, men om du vill behålla ditt gamla nummer så ringer du till kundtjänst när du har fått hem det" sade försäljaren.
"Jag vill inte ha någon uppsägningstid" sade jag och tänkte att killen är uppenbarligen dum i huvudet.
"Nej, du har tecknat ett nytt abonnemang, men om du vill behålla ditt gamla nummer så ringer du till kundtjänst när du har fått hem det, men du får ingen uppsägningstid"
Sade försäljaren och samtalet avslutades.

Na, ja. Tiden har gått. Jag har fått hem det nya numret och bekräftelsen på abonnemanget men jag har liksom inte ringt. Igår fick jag en faktura på det nya numret på tvåhundra spänn, varav 100 var i teckningsavgift och förtinio i avgift, resten i avikostnader. Tänkte att jag nog får ringa nu.

"Men varför gjorde man ingen ändring av abonnemanget" frågade killen i kundtjänst.
"Ja, inte vet jag" svarade jag sanningsenligt. "Han sade att det var så här jag skulle göra, så då gör jag det"
"Men det är jättekonstigt" sade killen i kundtjänst.
"Det är möjligt" sade jag.
"Men varför ändrade han inte bara abonnemanget" frågade killen i kundtjänst.
"Tja... " sade jag, "Jag utgick ifrån att telefonförsäljaren visste hur han skulle sköta sitt jobb, så jag ifrågasatte honom inte, lika lite som jag ifrågasätter en kirurg vid en blindtarmsoperation" (Jag var mycket för blindtarmar igår)
"Du har en ångervecka" sade den trevliga killen i kundtjänst.
"Nääääääeeee" sade jag, "jag har liksom inte det, för jag har liksom.... segat med att ringa till er"
"Men det här är jättedumt" sade kundtjänstkillen.
"Jaha" sade jag, "Vem är jag att ifrågasätta?"

"Du, jag kopplar dig till kundsupport istället. Säg att du talat med kundtjänst, så säger du upp ditt gamla abonnemang, men de fixar så du får behålla ditt nummer"
"Sure" sade jag och började känna mig stressad, för CHAD med fru CHAD och alla småCHADar skulle snart dyka upp.

"Men det här är ju jättedumt" sade den trevlige killen på kundsupport.
"Jaaaaaa" sade jag, "Jag har fått det förklarat för mig. Men det visste ju inte jag"
"Nä. Men varför krängde de ett nytt abonnemang till dig"
"För att det var samma som det gamla men billigare?" frågade jag.
"Nänä" sade den trevlige killen på kundsupport. "Det abonnemanget du har har vi säljstopp på, men det är ett jäkligt bra abonnemang. Det du köpt är bara bra om du ringer mycket till andra inom operatören."
Så kollade han vem jag brukade ringa till och konstaterade att mitt gamla abonnemang är såååå mycket bättre.
"Det här är inte klokt" sade han. "Vem talade du med när du köpte ditt abonnemang"
"Inte vet jag" svarade jag. "Jag vet inte om ni har egna telefonförsäljare eller lejer ut tjänsten..."
"Vi lejer ut den" sade killen. "Men om du hittar bekräftelsen och vi får reda på vem som sålde abonnemanget till dig fixar vi det här så får du behålla ditt gamla abonnemang, naturligtvis och så får du ett kontantkort på köpet, helt utan förpliktelser, för att du skall få se att det finns någon form av service och ärlighet här på XXXX"

Och sedan så försökte han kränga på mig ett fast abonnemang också. Han uppmanade mig åter att leta upp bekräftelsen och ringa tillbaks.

Jag har letat och bekräftat för mig själv att bekräftelsen är borta. Det jag måste göra nu är att ringa till kundtjänst och förklara att jag vill säga upp mitt nya abonnemang och behålla det gamla. Får se om det låter sig göras.

Just nu hoovrar en helikopter ovanför mitt hus. Undrar varför. Är det Bolaget som satt in special forces för att få mig härifrån, eller är det Hyresnämnden som satt ut personal för att beskydda mig?

Sjuk, sjukare, sjukast

Jag vet inte, men ibland kan jag känna att det nog inte skulle skada om Gud kunde slänga iväg lite extra hjärnceller ut i atmosfären så att Sveriges befolkning slumpmässigt tilldelades några stycken. Det känns som att det BORDE vara så att journalister har fått en ganska god mängd celler tilldelade sig från första början med tanke på de antagningspoäng som krävs för att komma in på utbildningen, vilket ju borgar för i vart fall en basal läsförmåga och en viss minneskapacitet. Vidare så tycker vän av ordning att som läkare borde man kunna ha ett intellekt något större än en gurka. Och bara för att man INTE är läkare eller journalist så borde det inte betyda att man har ett förståndshandikapp som endast möjliggör en anställning på det gamla Samhall (nya Samhall anställer tydligen bara folk UTAN funktionshinder - vilket man ju kan förundras över...).

Sjukskrivningsnormerna, de är det jag tänker på. Närmare bestämt de utbrända som fått hysteriska utbrott över dessa normer.

Så, let´s sammanfatta: Socialstyrelsen har jobbat tillsammans med läkare och Försäkringskassan och kommit fram till vad som är rimligt i normalfallet. Till exempel har man tyckt att blindtarmsinflammation renderar i 0 dagar sjukskrivning. Och utbrändhet lika länge.

Tror NÅGON att Socialstyrelsen, läkare och Försäkringskassa tror att man går direkt från operationsbordet till jobbet? Var är den folkliga opinionen mot detta övergrepp mot de stackars drabbade operationspatienterna? Stilla och tyst ligger mediasverige över denna utsatta grupp.

De utbrända, däremot, de stiger upp från sina dödsbäddar och kämpar för sin rätt. De är sjuka! De behöver förståelse! De behöver sina sexmånaderssjukskrivningar, som förlängs och förlängs och förlängs fram tills att de känner sig "redo" att åter inträda på arbetsmarknaden. Gärna då i en anpassad verksamhet. Lite kultur, kanske? Lite fritt jobb, måhända?

Har det undgått NÅGON att man inte behöver sjukskrivning de två första veckorna av sjukdom? Om någon misstagit sig och kravlar sig upp, nyopererad, för att ta sig till jobbet, så tror jag visst att en god och hänsynstagande läkare säger detta till patienten. Om inte annat för att läkaren förstår att det kan vara lite jobbigt för arbetskamrater att torka blod från ett icke ännu läkt sår.

Har det undgått NÅGON att det finns något som heter återbesök? Om du nu är sjuk i dina tio dagar och fortfarande mår dåligt så FINNS (teoretiskt sett i alla fall) möjlighet till att åter få träffa en läkare. Skulle ditt operationssår ha blivit infekterat så är det inte längre ett normalfall, och jag förmodar att en kompetent läkare förstår att skriva ett intyg på detta.

På morgonnyheterna satt nu en utbränd författare och krävde större empati från Socialstyrelsen. Utbrända borde få skriva riktlinjerna, sade hon. Hon hade blivit utbränd när hon var superstressad. Hon skulle nämligen börja med en ny roman. Ja, stackars henne. Vilken arbetsbörda! Jag känner vibbarna från alla medlidande ensamstående deltidsanställda bambatanter i hela riket.
"Man kan inte bara skriva en sjukskrivning i två veckor, det är kränkande" menade författartjejen/utbrända tjejen.

Varför det?
"För det krävs så mycket längre tid att komma tillbaks"

Så, om jag är, tillexempel, på väg att återhämta mig från min blindtarmsoperation så är det helt ok att jag tvingar läkaren skriver ett intyg på att jag måste ha sex månader på mig för detta. Att ifrågasätta detta är att kränka mig?

Är det inte ganska VETTIGT att säga att man inte sjukskriver mer än korta perioder? Dels för att säkerställa att den sjuka får någon form av vård under sjukskrivningen och dels för att kolla om den sjuka fortfarande är sjuk? Vad gynnar det NÅGON att få ligga hemma i ensamhet under åratal utan rehabilitering, oavsett diagnos? Och varför, varför, varför är det alltid de utbrända som har orken att högljutt protestera mot allt form av ifrågasättande eller "tvång" på att ta itu med denna epidemi av något som kallas folksjukdom, men som inte riktigt kan beskrivas medicinskt?

Eller vad vet jag - jag har aldrig varit utbränd. Eller blindtarmsopererad. Det enda jag har att bidra med är mitt kejsarsnitt och min barnsängsfeber, som ju faktiskt gav upphov till fjorton dagars sjukskrivning. Läkarintyg krävdes för fyra av dessa dagar. De sju lager av min kropp som skars sönder hade sedan läkt tillräckligt bra för att jag skulle kunna ta hand om min son. Antar att det är ungefär samma sak för en blindtarmsopererad.

Igår var jag på jobbet och hälsade på. Två återkommande saker diskuterades, utöver det självklara, att min son är vansinnigt gulllig.
1. Han har SÅ MYCKET HÅR
2. Katter lägger sig i vaggan, på barns ansikten och kväver dem till döds.

Ja, min son har sååååå mycket hår. Det är hans bästa feature. Nej, katter lägger sig inte i normalfallet över barns ansikten och kväver dem till döds för att katter söker sig till värme och spädbarns ansikten är det varmaste och goaste ställe de kan hitta. Det finns inte något bekräftat fall i modern tid där detta faktiskt har inträffat. Tänk lite - skulle inte en katt kunna hitta ett MER bekvämt ställe än på ett sprattlande och vilt tjutande spädbarns ansikte? Om inte annat så BREDVID spädbarnet. Lika varmt och mysigt, men utan knölar, och de rörelser och ljud som en kvävning ger upphov till. Varför skulle ett spädbarn lungt och villigt acceptera att kvävas av en sovande katt när de ingalunda accepterar att stillatigande bli kvävda av en, låt säga, kudde eller nalle eller vad helst spädbarnet kan ha lagt sina små andningsorgan emot?

Jag bekräftade att min son har mycket hår. Jag invände bara lite lätt att mina katter inte ville vara i närheten av bebisen överhuvudtaget. Ville inte idiotförklara mina arbetskamrater, eller framstå som en omänsklig och ickeempatisk individ när jag förringade denna fasansfulla risk och jag ville heller inte börja tjafsa om oväsentligheter. Det var nice att träffa folk, i alla fall.

Åter till dagens nyheter... Konstnären som gestaltat Muhammed som hund rasar över att ingen vill visa hans bilder. "Fega" kallar han kultursverige. "Ett hot mot yttrandefriheten" säger hans muslimska kollega.

Ärligt talat - hur mycket konst är det att måla Muhammed som hund och hur mycket provokation är det? Är provokation alltid konst om man har gått på Valand, eller är det alltid konst? Och i så fall - får man göra precis vad man vill, utan att bli straffad? Det var någon journalist som blev åtalad i Storbritannien häromsistens för att han försökt smuggla in en kniv på ett flygplan - han ville inte bli straffad för att han var journalist... Vad är det MED folk? I det första fallet är det bara billigt, patetiskt och löjligt och tanken att teckningarna av Muhammed som hund är gjorda för att vår käre konstnär, vars namn jag inte lade på minnet och jag inte bevärdigar med att gå efter tidningen för att ta reda på, skall bli känd. I det andra fallet är det bara löjligt, naivt, patetiskt och ett uttryck för en hybris som endast når de journalisktiska kretsarna... Väx upp, är ett återkommande uttryck hos mig. Men ärligt talat - är det inte dags för dem att VÄXA UPP?

Avslutningsvis: Sverige Demokraterna. Jag säger bara Sverige Demokraterna. Synd att de inte gör mer väsen av sig än vad de gör, för då hade de kunnat ta den stulna Lindas plats. Tokdåren i Mellerud som lade 101 förslag till fullmäktige kräver 25000 för att dra tillbaks sina förslag, och han har minsann kollat i brottsbalken att han FÅR göra så. När Melleruds kommunråd säger att då bereder de vällan hans idiotförslag då, till en kostnad av cirkus en halv mille - då säger Sverige Demokraten att detta visar att hans förslag är så bra att de kommer att genomföras och att slöseriet med skattepengar ("Att utreda dem till varje pris") förutsätts kunna göras utan att det påverkar andra verksamheter.

Inte ens i Mellerud kan väl folk vara så imbicilla att de väljer om Mikael Karlsson? Och inte ens i Sverige Demokraterna kan det väl sitta folk som tycker att han är en lämplig representant för NÅGOT parti som vill få någon form av trovärdighet på någon nivå?

Dagens roligaste återfinns under "Önskas hyra" i dagens GP:
LÄGENHET EL. RUM ÖNSKAS!
Hej, jag är en skötsam, rökfri, djurfri kille på 23 år. Jag läser en teaterkurs i Gbg och behöver lägenhet och helst centralt. Jag kan även tänka mig dela med en barndomsvän. Jag har god ekonomi + CSN/bidrag. Betalar gärna i förskott.
XXXXX XXXXXX

Den är såååå kul på sååååå många olika plan.... Särskilt klockan fem på morgonen. Det var då jag gick upp. Jag har haft tid att läsa tidningen och reflektera idag, jag. Nu återstår att bada sonen, mata sonen, städa lägenheten och sedan är även denna dag tillända.

Förresten - igår slängdes inlaga in till Hyresnämnden. Den var bra. Kände ett visst hopp och en viss förtröstan men så insåg jag att den bara var en skriftlig formulering av det jag muntligen argumenterat för...

Vem har drogat min son?

Någon annan förklaring än centralstimulerande medel finns inte. Anton är uppenbarligen högre än kaknästornet. Han BORDE inte vara det eftersom han hostar med samma intervaller som jag (om än mindre ebola-skrälligt) men saknar helt antydan till matthet eller apati, vilket är ett utmärkande drag hos just denna form av lungebola.Efter att ha skrällhostat hela natten, matat sonen vid ett tillfälle (kl 04.34 avbröts matsessionen) och drömt mardrömmar vaknade jag av min sons glada skrattskrik. Eftersom Heinz inte hunnit gå till jobbet så bad jag honom sätta på en laddning Nutramigen, vilket han gjorde, denne klippa och underbare man och nästanmake.150 ml slukades med raketfart och barnet rapade exemplariskt. Istället för att sova valde han dock att fortsätta babbelibabbla och skrikeliskrika och sparkelisparka. Men istället för att sparkelisparka vilt och fritt i vaggan kunde han nu, på grund av ett dumt infall av moderskärlek, istället sparkelisparka mig rakt i mina mjuka magdelar.Emma blev stött av denna favoritisering och beslutade sig för att kräva sin rätt. Här skulle gullas! Vilt spinnande attackerade hon min mun och näsa med sitt håriga lilla huvud, tryckte sin fällande kropp mot mitt anlete och promenixade ogenerat mellan mig och sonen.Försökte läsa Prinsen av Brabant för sonen. (världens bästa barnbok!) (Nej, jag tror inte att min son kan tillgodogöra sig texten på ett litterärt eller moraliskt plan. Vilket ju faktiskt är tur, för den är lite halvkommunistisk i slutet - plockar lille prinsen av sig kronan kan han leka med Emma, detta ständigt återkommande namn, som är ofrälse, och han blir lycklig. När Anton börjar få förståelse skall jag sluta läsa lille prinsen. Nu gillar han bilderna) Emma blev djupt kränkt av läsningen och beslutade sig att medelst sina vassa klor också läsa boken.

Jag lade boken åt sidan och försökte åter få en liten liten lugn stund. Barnet pockade dock på uppmärksamhet och katten lade sig i mitt ansikte.

Hans, som missade sitt första tåg eftersom han ordnade mat åt sonen (fy helvete vilken dålig hemmamamma jag är!) hade vid det här laget druckit upp kaffet, läst tidningen och hunnit springa iväg till nästa tåg, så hans sällskap fick jag inte njuta av nu när jag resignerat och beslutat mig för att lämna sängen. Så jag satte mig vid datorn istället i tron om att Anton skulle börja skrika och Emma börja promenera på tangentbordet. Vad händer?

Anton ligger glatt skrattandes och sprattlandes i sängen och leker med sina fingrar. Emma har gått och lagt sig i vardagsrummet. Endast tomten, dvs jag, är ofrivilligt vaken och uppe. Scheisse.

Den inledande frågan kvarstår: Hur kan min son vara pigg trots att han är lika förkyld som jag? Och hur kan han vara det HELA tiden? Igår sov han inte någonting.ÄR det de columbianska knarkkartellerna som sköter importen av Nutramigen?

Till den som har skall vara givet

Hrm. Jag har varit på utställning i helgen, och jag vill ju egentligen babbelibabbla en himla massa om detta... Men jag vet å andra sidan hur kul det anses vara när jag babblar om katterna. Så jag börjar väl med vad jag tycker är tråkigast och fortsätter uppåt i intresselistan.

Dagordningen lyder därför:

1. Lars Ohly
2. Fastighetsägarna
3. Bolaget
4. Bebisen
5. Min hälsa
6. Kattutställning
7. Linda R

Punkt 1
Lars Ohly talade på något ställe om att regeringen suger fetfett. Jätteförvånad är jag. Jag trodde att han i år, liksom alla år tidigare och liksom hans föregångare, skulle applådera borgerligheten och berömma Alfons för den handlingskraft som uppvisats sedan valet. Men icke.

Lars Ohly sänkte Alfons och hela regeringen. Som exempel valde han sin egen gamla mor, som enligt Ohly satt på ett taskigt hem och knappt hade mat för dagen och ingen kom och städade för henne och inte kunde hon unna sig någon guldkant i tillvaron. I solidaritetens namn, sade Ohly, var det därför viktigt att mer pengar lades till de äldre. Även om detta innebär högre skatter.

ÄR DU VAKEN LARS? Hör du vad du själv säger? Hör du hur du låter? Din mor har fött dig, hon har förmodligen satt kläder på din kropp, hon har förmodligen gullat med dig, berättat sagor och lärt dig skala morötter. Hon har förmodligen oroat sig för dig när du varit sjuk och torkat ditt kräk och tvättat din nedbajsade rumpa, fast du var sex år gammal och kunde göra det själv. Nu låter du henne sitta där på ett taskigt hem, du tjänar 80 000 i månaden (jag tror att alla riksdagsgubbar gör det...) och ok om du inte har tid att åka hem till henne och städa och fika och ge lite av den tid hon givit till dig tillbaks, så skulle du kunna betala en vit städfirma att städa åt henne. Kanske ge henne lite extrapengar så att hon kan köpa lite karameller? Din lille vidrige, otacksamme, onde lille (jag vet att det är "lille" #2) bortskämde SNORUNGE!
Om du fan inte kan vara solidarisk med den viktigaste i hela din familj (vilket alltid är modern. Det är bara så, utan mamma skulle äckelsnåle Lars inte finnas... Pappa kan vem som helst vara.) hur skall du då kunna kräva av andra att vara solidariska med DIN mamma? Betalar du för din mamma efter din förmåga, så betalar jag för min mamma med min förmåga. Mina skattepengar vill jag skall gå till Elin eller Olga eller vad hon nu heter, den där gamla tanten som INTE har några ungar som SKULLE kunna pröjsa för dem.

Tack, ÄckelOhly, du gav mig ytterligare anledning till att inte bara låta bli att rösta på vänstern, du gav mig även ytteligare agg mot allt rött.

Punkt 2.
Fastighetsägarna är sura på Alfons de med. Nu "rasar" de mot reavinstbeskattningen.
Jaha, men då sänker vi den igen, tycker jag. Och återinför fastighetsskatten. Fastighetsägarna gillade ju den så mycket. Eller hur var det nu....
Hur skall ni HA det, killar och tjejer? Den berömda kakan kan bara ätas och sparas om man spyr upp den. Och det är inte så trevligt!

Punkt 3.
Har lunchat med Linda idag. Inte den berömda Linda, utan den Lindan som jag gillar. Linda fick Bolagets lilla bittra skrift ställd till Hyresnämnden om varför jag inte skall bo kvar här. Jag (eller Linda, dådå...) skall ha svarat till Hyresnämnden innan den 15:de.
Inget nytt, alltså. Men känslan av omotiverad osäkerhet över boendesituationen minskar inte. TÄNK om jag har gjort mitt barn bostadslöst? Eller snarare - tänk om Bolaget vinner bataljen? Men hur skulle de kunna göra det? De har ju faktiskt fel. De är onda, men de har fel. Och i mitt Oz så belönas inte det. Men tänk om jag är kvar i Kansas?

Punkt 4.
Min son är lite gnällig. Det har han inte varit innan. Antar att jag smittat honom med min dåliga hälsa. Han är lite varm också. Vi har första dagen utan pappa efter semestern, idag, han och jag. Min son är förresten vansinnigt söt.

Punkt 5.
Jag är döende. När jag kom hem efter lunchen var jag trött och vinglig och genomsvettig. Jag håller på att hosta ur mig lungorna och luftrören. Typiskt att man skulle få en släng TBC, eller om det är lungebola, just nu... Men jag kan utan dåligt samvete strunta i städningen, undantaget uppröjningen och tvättningen av kattutställningsrelaterade ting som just nu fyller hela eksoffan och de närliggande ytorna.

Punkt 6.
Som småbarnsmor får man verkligen annorlunda prioriteringar. Det trodde jag faktiskt inte riktigt på, även om jag misstänkte att folk som redan hade barn hade rätt. Esther hade således sitt fula blå burskynke i helgen.
Lördagen var så varm, så varm så varm, och Esther var inte alls sugen på att ställas ut från början. Inte blev det bättre av att jag och Emma i panik försökte rycka de vita hårstråna i hennes öron (Esthers, alltså) i en stökig utställningshall. Domaren, Mantovani, valde mellan henne och Tintomaras Juanita i BIV:en, och motiveringen till att välja Juanita var Esthers sura humör. Hon ville VERKLIGEN inte visa upp sig! Surt, för det kanske, kanske, kanske kunde gått annars. Men, å andra sidan, hon blev champion i lördags!

Vi sov hos syrran i Falkenberg.

Söndagen började med att vi försov oss och fick slänga in alla grejer och Anton och katten i hast och köra alldeles för fort för att hinna i tid. Väl framme pustade jag ut och fikade, och fikade och fikade, väl medveten om att Reijers, som skulle döma Esther, GILLAR Esther, men tycker att hon har lite för små öron och har för mycket underull i pälsen. Men Juanita, å andra sidan, har inte samma underbara ögonfärg som Esther alltid för beröm för av Reijers, och inte heller samma underbara bruna nyans, som Reijers går loss på vad gäller Pester. Så, allt jag behövde göra var att borsta ur Esther ordentligt, dra över henne med ett sämskinn och hoppas på det bästa. Men jag fikade för länge och fick springa med Esther till bedömningen utan att hon sett ett sämskinn ens på bild den dagen.
Och - Juanita vann. Med motiveringen att öronen på Esther var för små (VILKET DE FAN INTE ÄR - jag gillar Reijers, men ESTHERS ÖRON ÄR INTE FÖR SMÅ! De skall inte vara större. Tycker jag. Och ingen annan domare klankar på hennes öron! Så det så! Tvärt om sade Mantovani i lördags att Esthers öron var BÄTTRE i storlek än Juanitas, men att Juanitas satt bättre på huvudet, och DET kan jag hålla med om!) samt att Esther hade för mycket underull. Attans. Hade jag bara borstat ur henne. Hade jag bara putsat upp henne. Då kanske, kanske, kanske...

Men jag måste ändå säga att Reijers är en sådan favoritdomare. Ingen har bättre hand med katter än den mannen! Han fick fram Esthers utställningsjag igen, i alla fall till en viss del. Önskar att jag hade samma hand med djur!

Na, ja, Esther fick sitt cert i alla fall, utan diskussion eller frågetecken. Måste ta mig till Norge nu så att hon blir internationell champion innan hon får sig ett skjut. För att uttrycka sig smakfullt.

Punkt 6.
Lindabibeln är fortfarande mystiskt borta. Men istället bjussar jag på följande länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=JQMkqel3A6Y
Lägg märke till det utmärkta uttalet! De exklusiva miljöerna! Den tänkvärda texten! Som Linda själv sade: En revanch!
http://www.youtube.com/watch?v=sRrIU3OI2fg
Lägg märke till den utmärkta läppsynkroneringen! Det smakfulla framträdandet! Den tänkvärda texten!

Ingen mossa rullar en växande sten!

ja, du, Jenny, du ville att jag skulle fixa en blogg där kommentarerna funkade. Kanske gör de det här?

Jag har blivit sjuk, i alla fall. Hosta. Feber. Scheisse. Pester skall ställas ut i helgen och jag har inte tid att vara hostig.

Sonen är badad.

Sedan har jag liksom inget mer att förtälja just nu. Skall kila bort till apoteket och införskaffa någon form av smärtlindring till mitt värkande huvud.