Alla tre katter är bokstavligen däckade efter vistelsen i paradiset.
måndag 25 april 2011
Påskäventyrets slut
Jag trodde jag skulle få så mycket gjort i helgen. Idag var vikt åt bilstäd. Bilen ser fortfarande ut som en soptipp. Jag är röd som en kräfta. NÅGOT endaste litet har jag dock hunnit med:
- hela framsidan är räfsad
- kryddland planterat
- jordgubbsland anlagt
- rabarber fådda och nedgrävda
- prästkragar och blåklint planterade med förhoppning om midsommarlycka
- jag har redan nämnt pionen...
- ...och fönsterlådorna
- ärtor, bondbönor, morötter, palsternackor, rödbetor och lökar är i jorden
- Sonens egna blomkruka är planterad (hrm... Det var kul att plocka på sig på blomsterlandet, minsann, men när det kom till plantering så var det inte så aktuellt. Påminn mig om att INTE köpa en hund åt den grabben!)
- typ hundratusen blomsterlökar är flyttade. Det slumpade sig så att mitt köksland tydligen var vårbädd år de förra ägarnas otaliga narcisser, snödroppar och krokus. Jäklar vad jag har grävt! Må Gud förlåta mig, men fast det var påsk och allt, och återuppståndelse och evigt liv bör vara luften vi andas, men jag tror att ett trettiotal lökar, minst, just nu i denna stund, möter sin skapare efter en alltför lång session i det skoningslösa uv-ljuset son strålar ned..
Tja, det var väl det hela. Maken har slitit med altan och räfs av baksida. Vi båda har roat sonen vid behov, och tro mig, behov har uppstått. Vi har även hyst besökare.
Sonen har... Håll i dig! BADAT!
Fönsterfägring
Äsch. Jag tar tillbaks, det är lika bra att stanna vid att jag är nöjd NU.
Kryddlandet
Där bak, vid horisonten, skymtar även jordgubbslandet. Hälften tidiga gubbar, hälften remonterande. Jag hoppas denna mix ger mig den optimala gubbtillgången.
söndag 24 april 2011
Påsk
Vi lastade ur vår överfyllda bil och kade in det mesta i den vinterkylda och fuktiga stugan, satte på varmvattenberedaren och åkte för att handla mat.
När vi kom tillbaka var trädgården fylld med vatten. Det synes som att något frusit sönder i vinter. Vi har alltså inget varmvatten, vilket innebär att iskallt vatten är det man har att skölja sin lekamen med. Vanligtvis tvättar jag håret varje morgon, men denna påsk anlägges dreads.
Annars har drömpåsken varit just drömmig. Solen skiner, sonen har fått en lekkamrat, katten Emma njuter av utevaro, och de andra två felis felisarna chillar inmhus. Emma beter sig verkligen som en hund. Igårkväll jagade hon mig i trädgården och hon är med mig överallt.
Jag har grävt och räfsat och grillen har gått varm.
Påskharen var här och gömde ett ägg i björken som tack för lånet för det ceriserosa kokta han snodde i kylen (för att griljera skinkan med... Som att inte en ceriserosa färg är en indikation på att ägget är kokt. Men det fattar ju inte en påskhare från Norrland.)
Pion!
Jag har fått tummen ur och köpt en jäkla massa grejjer, det känns bra att veta att lönen trillar in vilken dag som helst... Men pionen är väl det jag känner mig mest nöjd med, för den hade jag inte planerat eftersom jag ju inte kunde bestämma mig vad jag skulle ha för någon. Nu blev det en vit, med röda inslag. Jag kan säga att det rådjur som ens TITTAR på min pion, om än med beundrande ögon, kommer att få en sådan behandling att det inte ens duger som onsdagsstek efteråt!
torsdag 21 april 2011
Det påskas
Min son har begåvats med prickar. Vattkoppsprickar, närmare bestämt. Jag trodde att vattkoppor innebar en sjuk liten gosse som lidande skulle ligga i sin säng och tarva sin ömma moders ömma vård, med svalkande fuktiga näsdukar på sin lilla panna, men icke. Sonen är helt feberfri och i två dagar nu har han verkligen visat sin mor vad energi betyder.
Idag gick vi ut (ja, det gjorde vi. Jag höll mig på behörigt avstånd från alla i närheten... Min son fick inte ta i något, han fick inte vara i närheten av någon. Typhoid-Anton må vara smittbärare, men knappast luftburet...) för att hans vattenfärger tagit slut. Vi köpte nya och hamnade därefter på Salutorget.
Sonen valde rödorangea penseér och ljusblå, som därefter planterades på balkongen. Det blir nog nice, såsmåningom, när vi städat upp balkongen ordentligt och oljat trädäck och balkongbord.
I morgon bär det av till stugan. Jag har köpt kryddor att peta ner i kryddtäppan, som innan dess behöver ordnas upp ordentligt. Hela tomten, inklusive kryddlandet, är dåligt dränerad och har ganska tung lerjord. Hälften av mina vitlökar som jag petade ner i höstas har ruttnat, lavendeln har förmodligen frusit sönder (jag skall kolla efter livstecken nu i helgen, hittar jag inga så blir det komposten för dem...) och av de flesta irisarna som jag satte omlott med lavendeln syns inte ett spår, så jag anar en Stagnelius för dem också... Vad jag TÄNKTE att jag skulle göra, men jag har ingen aning om det funkar, är följande:
Gräva ur ordentligt, bottna med lecakulor, därefter fylla upp med kompost (även om den inte är halvklar...) och lägga på jord av den matjord som vi köpte i höstas. Den är ju inte lerig som den ursprungliga jorden. Därefter, tänkte jag, att jag skall marktäcka med löv. Det kanske gör att NÄSTA år kan innebära en inblandning av sand...
Det som skall planteras är en jättefin rosmarin (som jag måste klura ut något sätt att övervintra...), en citrontimjan (vad jag nu skall med den till), en timjan och en salvia. Därefter måste jag ju införskaffa en oregano och en fransk dragon också.
Vidare skall det sås mer grönsaker. Och koriander och dill. Men även här känner jag mig lite olustig med jordkvalitén. Jag har inte så himla mycket kompost att bottna med...
Syster har lovat att komma med rabarber. Rabarbern skall få kompost som grund, i alla fall. Jag tänker fjäska för rabarbern, i tid och evighet. Ty jag avgudar rabarber. Hade rabarber varit av manskön så hade jag gift mig med den.
I mina blomlådor vid fönstren skall jag i år satsa på knallorangea penseér blandat med mörkt blå/lila. Jag tror att det kan bli bra, särskilt om ringblommorna, som skall omringa trädgårdslandet, tar sig.
Och i helgen skall vi grilla, grilla, grilla. Och sonen skall få leta påskägg och allt skall vara en sörgårdsidyll.
GLAD PÅSK!
Idag gick vi ut (ja, det gjorde vi. Jag höll mig på behörigt avstånd från alla i närheten... Min son fick inte ta i något, han fick inte vara i närheten av någon. Typhoid-Anton må vara smittbärare, men knappast luftburet...) för att hans vattenfärger tagit slut. Vi köpte nya och hamnade därefter på Salutorget.
Sonen valde rödorangea penseér och ljusblå, som därefter planterades på balkongen. Det blir nog nice, såsmåningom, när vi städat upp balkongen ordentligt och oljat trädäck och balkongbord.
I morgon bär det av till stugan. Jag har köpt kryddor att peta ner i kryddtäppan, som innan dess behöver ordnas upp ordentligt. Hela tomten, inklusive kryddlandet, är dåligt dränerad och har ganska tung lerjord. Hälften av mina vitlökar som jag petade ner i höstas har ruttnat, lavendeln har förmodligen frusit sönder (jag skall kolla efter livstecken nu i helgen, hittar jag inga så blir det komposten för dem...) och av de flesta irisarna som jag satte omlott med lavendeln syns inte ett spår, så jag anar en Stagnelius för dem också... Vad jag TÄNKTE att jag skulle göra, men jag har ingen aning om det funkar, är följande:
Gräva ur ordentligt, bottna med lecakulor, därefter fylla upp med kompost (även om den inte är halvklar...) och lägga på jord av den matjord som vi köpte i höstas. Den är ju inte lerig som den ursprungliga jorden. Därefter, tänkte jag, att jag skall marktäcka med löv. Det kanske gör att NÄSTA år kan innebära en inblandning av sand...
Det som skall planteras är en jättefin rosmarin (som jag måste klura ut något sätt att övervintra...), en citrontimjan (vad jag nu skall med den till), en timjan och en salvia. Därefter måste jag ju införskaffa en oregano och en fransk dragon också.
Vidare skall det sås mer grönsaker. Och koriander och dill. Men även här känner jag mig lite olustig med jordkvalitén. Jag har inte så himla mycket kompost att bottna med...
Syster har lovat att komma med rabarber. Rabarbern skall få kompost som grund, i alla fall. Jag tänker fjäska för rabarbern, i tid och evighet. Ty jag avgudar rabarber. Hade rabarber varit av manskön så hade jag gift mig med den.
I mina blomlådor vid fönstren skall jag i år satsa på knallorangea penseér blandat med mörkt blå/lila. Jag tror att det kan bli bra, särskilt om ringblommorna, som skall omringa trädgårdslandet, tar sig.
Och i helgen skall vi grilla, grilla, grilla. Och sonen skall få leta påskägg och allt skall vara en sörgårdsidyll.
GLAD PÅSK!
lördag 16 april 2011
Lördagsmassaker
Det sägs att djur saknar förmåga till ondska, men VAD annat kan ha förmått mina katter till detta illdåd? Och VEM är den skyldiga/e?
Vad har drivit den eller dem till detta illdåd?
Svartsjuka? Inte helt otroligt, men med tanke på att min son och make är vid liv och inga allvarliga försök att släcka deras liv gjorts, trots att de får mer uppmärksamhet än bönplantorna, så finner jag det inte sannolikt eller logiskt.
Hunger? Nej, bönorna är blott avverkade, inte förtärda.
Leda eller nyfikenhet? Skulle kunna vara, men lägenheten hyser andra möjligheter till utforskande, och för den delen även vandalism, som inte begagnats.
Det tycks som att ondskan är i min närhet... Men vem? Söta Esther som nyss låg på min kudde tillsammans med mig och sov? Den till synes tillgivne Ellis? Den moderliga Emma? Två eller alla tre i förening?
Min tillit är rubbad. Jag kan icke längre tro på något.
Där ser man
måndag 11 april 2011
Anna och bönstjälken
Så här sitter jag, en vecka senare.
Om ytterligare en vecka så kommer vi att skörda i vardagsrummet. Om inte katterna tuggar i sig mina klätteranordningar innan dess.
(silverlöken, torpedlöken, blåklinten och gurkan har också grott, men är under kontroll. Väntar med spänning på palsternackan.
OCH - de nio år för gamla krassefröna växer till sonens förnöjelse och stolthet!)
söndag 3 april 2011
Det gror kanske ett frö????
Dagen har spenderats i stiltje, om man med stiltje menar en oförmåga att förflytta sig till utanför lägenheten.
Här inne har dock flitens lampa skinit, eller i vart fall, inspirationen spirat. I hopp om sommar eller i vart fall vår, har följande åstadkommits.
Alla paprikor, jamaican bellor och ramirosar är omplanterade. Ett helt jäkla drivhus är fyllt med gebortplantor som måste ges bort typ pronto, för I NEED THE SPACE!!!! Men det finns hugande spekulanter.
- Min far
- Min mor
- Min bror
- Min brors mor
...så frågan är om det räcker till alla andra. Om de bara får EN var av varje sort så löser det sig. Å andra sidan så har jag en känsla av att INGEN kommer att ha möjlighet att ta emot sina små skyddslingar inom överskådlig tid, så jag kommer att finna mig vansköta dessa små fragila barn.
Sedan har jag sått:
Palsternackor. Du kanske undrar varför man försår palsternackor? Helt enkelt för att fröerna är så gamla att jag inte tror att de kommer att gro. De är tydligen bara fertila i upp till två år, mina palsternackor har tre år på (palster) nackan. Men jag sådde dessutom bara 20 - om hälften gror, vilket ju är en positiv beräkning, så har jag bara tio i landet. Du kanske undrar varför jag bara vill ha tio nackor i landet? Därför att jag inte äter palsternackor, är väl en bra anledning, i alla fall inte så ofta som jag borde, för palsternackor är i sanning gott. Rostade. Eller kokta. Eller i en soppa. Nevermind - de tar en jäääääkla massa plats och de växer låååååååååååångsamt. Därför vill jag bara ha tio. Max. Om det nu blir någon alls.
Störbrytböna - Königs...något... dessvärre hade jag bara fem små bönor kvar. Men å andra sidan så vill jag ju ha max sex störbönor totalt. Nåväl. Gröna bönor kan man inte få för många av. Jag kommer ha vanliga buskbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem ännu.
Purpurbrytbönor - det är fräckt med lila bönor. Man kan aldrig få för många bönor. Trots att min trädgårdslandsskiss har en kalkyl på sex störbönor totalt, så petade jag ner sex bönor. Jag kommer att hitta någonstans att sätta en störpurpurböna, tro mig. Jag kommer ha vanliga buskpurpurbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem än. Och så kommer jag att ha gula vaxbönor också. Bönor gillar jag.
Gurka. Ett par veckor för sent, men nu är de sådda. Pappa skulle egentligen varit min gurksponsor i sommar, men nu köpte jag gurkfrön. En sort som skulle gilla kyla och Norden.We'll see. Men jag sådde bara fyra plantor. Jag vill ju bara ha två. Så jag antar att alla kommer att gro, och så sitter jag utan någon att avyttra mina små överskottsplantor till och så kommer jag bli en crazy gurk-woman som sitter i min lilla stuga, omgiven av gurkor och så kommer socialnämnden och tar mina gurkor i från mig varpå jag går in i djup depression. Så kan det gå. Om inte miljö och hälsa hinner före, förståss.
Gul lök. Någon sort med ordet "giant" i sig. Ett sådant ord borgar för något jag vill ha i mitt land och som inte finns som sättlök. Jag bredsådde ett tjugotal frön. Det räcker så. För jag har även...
...Röd lök. Inte vilken lök som helst. Röd torpedlök, long red florence. Jag såg sorten i ett trädgårdsmagasin och beslutade mig för att jag ville ha long red florence i mitt land. Bredsådde ett fyrtiotal frön. Och...
... ingen hamburgare är komplett utan en sådan däringa vit, nästan genomskinlig americanolök. Silverlök. Jag bredsådde ett trettital frön Det räcker så. Mer hamburgesas äter jag inte på en sommar och de går inte att lagra.
Så sådde jag rävsvans i tre olika färger. Fröna var så små, så små så jag pepprade på. Ingen aning om hur många små frön det skall ingå i en planta, har heller ingen aning om var jag skall sätta mina rävsvansar i rött, lime och gult.
Blåklint. Allt för få, sådde jag. Men jorden tog slut och mina minidrivhus tog slut och fönstren tog slut. Darn.
Jo, just det... Sonen sådde krasse igen. Vi får se om även dessa möglar bort, ty även denna påse hade några år på nacken. Nio, närmare bestämt.
I övrigt har jag gjort Jello denna dag. Sonen skall strax få inmundiga denna fantastiska rätt till dessert. Jello... Röd, kem-jordgubbsjello. Tanken var att små färska hallon skulle sväva omkring i jellon men eftersom jag inte bevakade vätskan hann det bli fulländad jello innan hallonen hälldes på. Men jello skall det bli. Jag har kallat det för Labolinatårta och vi får väl se om han låter namnet blidka honom till att i vart fall smaka på denna kulturyttring.
Här inne har dock flitens lampa skinit, eller i vart fall, inspirationen spirat. I hopp om sommar eller i vart fall vår, har följande åstadkommits.
Alla paprikor, jamaican bellor och ramirosar är omplanterade. Ett helt jäkla drivhus är fyllt med gebortplantor som måste ges bort typ pronto, för I NEED THE SPACE!!!! Men det finns hugande spekulanter.
- Min far
- Min mor
- Min bror
- Min brors mor
...så frågan är om det räcker till alla andra. Om de bara får EN var av varje sort så löser det sig. Å andra sidan så har jag en känsla av att INGEN kommer att ha möjlighet att ta emot sina små skyddslingar inom överskådlig tid, så jag kommer att finna mig vansköta dessa små fragila barn.
Sedan har jag sått:
Palsternackor. Du kanske undrar varför man försår palsternackor? Helt enkelt för att fröerna är så gamla att jag inte tror att de kommer att gro. De är tydligen bara fertila i upp till två år, mina palsternackor har tre år på (palster) nackan. Men jag sådde dessutom bara 20 - om hälften gror, vilket ju är en positiv beräkning, så har jag bara tio i landet. Du kanske undrar varför jag bara vill ha tio nackor i landet? Därför att jag inte äter palsternackor, är väl en bra anledning, i alla fall inte så ofta som jag borde, för palsternackor är i sanning gott. Rostade. Eller kokta. Eller i en soppa. Nevermind - de tar en jäääääkla massa plats och de växer låååååååååååångsamt. Därför vill jag bara ha tio. Max. Om det nu blir någon alls.
Störbrytböna - Königs...något... dessvärre hade jag bara fem små bönor kvar. Men å andra sidan så vill jag ju ha max sex störbönor totalt. Nåväl. Gröna bönor kan man inte få för många av. Jag kommer ha vanliga buskbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem ännu.
Purpurbrytbönor - det är fräckt med lila bönor. Man kan aldrig få för många bönor. Trots att min trädgårdslandsskiss har en kalkyl på sex störbönor totalt, så petade jag ner sex bönor. Jag kommer att hitta någonstans att sätta en störpurpurböna, tro mig. Jag kommer ha vanliga buskpurpurbönor också, såsmåningom, men det är inte dax att så dem än. Och så kommer jag att ha gula vaxbönor också. Bönor gillar jag.
Gurka. Ett par veckor för sent, men nu är de sådda. Pappa skulle egentligen varit min gurksponsor i sommar, men nu köpte jag gurkfrön. En sort som skulle gilla kyla och Norden.We'll see. Men jag sådde bara fyra plantor. Jag vill ju bara ha två. Så jag antar att alla kommer att gro, och så sitter jag utan någon att avyttra mina små överskottsplantor till och så kommer jag bli en crazy gurk-woman som sitter i min lilla stuga, omgiven av gurkor och så kommer socialnämnden och tar mina gurkor i från mig varpå jag går in i djup depression. Så kan det gå. Om inte miljö och hälsa hinner före, förståss.
Gul lök. Någon sort med ordet "giant" i sig. Ett sådant ord borgar för något jag vill ha i mitt land och som inte finns som sättlök. Jag bredsådde ett tjugotal frön. Det räcker så. För jag har även...
...Röd lök. Inte vilken lök som helst. Röd torpedlök, long red florence. Jag såg sorten i ett trädgårdsmagasin och beslutade mig för att jag ville ha long red florence i mitt land. Bredsådde ett fyrtiotal frön. Och...
... ingen hamburgare är komplett utan en sådan däringa vit, nästan genomskinlig americanolök. Silverlök. Jag bredsådde ett trettital frön Det räcker så. Mer hamburgesas äter jag inte på en sommar och de går inte att lagra.
Så sådde jag rävsvans i tre olika färger. Fröna var så små, så små så jag pepprade på. Ingen aning om hur många små frön det skall ingå i en planta, har heller ingen aning om var jag skall sätta mina rävsvansar i rött, lime och gult.
Blåklint. Allt för få, sådde jag. Men jorden tog slut och mina minidrivhus tog slut och fönstren tog slut. Darn.
Jo, just det... Sonen sådde krasse igen. Vi får se om även dessa möglar bort, ty även denna påse hade några år på nacken. Nio, närmare bestämt.
I övrigt har jag gjort Jello denna dag. Sonen skall strax få inmundiga denna fantastiska rätt till dessert. Jello... Röd, kem-jordgubbsjello. Tanken var att små färska hallon skulle sväva omkring i jellon men eftersom jag inte bevakade vätskan hann det bli fulländad jello innan hallonen hälldes på. Men jello skall det bli. Jag har kallat det för Labolinatårta och vi får väl se om han låter namnet blidka honom till att i vart fall smaka på denna kulturyttring.
söndag 27 mars 2011
Hemsökt
Igår tog jag min kruka med överblommade våririsar och min påse med skänkta luftlökar till vår sommaridyll med tanke att detta skulle petas ner i jorden på lämpligt ställe. Familjen hade packat ned en kaffetermos och en flarra saft, några bullar och mackor för här skulle våras!
Solen sken, fåglarna kvittrade och idyllen var total när vi svängde in på området. Alla stugor såg lite vårmässigt sömndruckna ut och vi såg nog alla med tillförsikt fram emot att svänga in på vår tomt.
Den enda stugtomten i området med snö på var vår. Vi skrattade lite åt det när vi klev ur bilen. Det var iskallt. Burr, sade Bull.
Sonen fick ut sin cykel och vi gick ut på gatan där vårsolen behagligt värmde vår lekamen. Vi gick in på vår permafrostade tomt för att fika. Vi frös. Min iris och min luftlök lades tillbaks i bilen.
Den formklippta buxbomen hade dock fått en del skott som lyste krispgröna. Snödropparna blommade. Narcisserna hade tittat upp lite i alla fall.
Så...
I badrummet gjorde vi den fasansfulla upptäckten. Ett mysterium som inte kan ha någon värdslig lösning, vid min ära.
Det här är vad jag TROR har hänt. En liten tapper musfamilj, med en moder och små bebisar och en far som har misslyckats så ofta här i livet får plötsligt en möjlighet till försörjning - och inte bara en försörjning! Den misslyckade fadern, som ju drömmer om att skriva en roman kommer med arbetet även få möjlighet att färdigställa sitt alster. Familjen blir erbjudna att under vintern på ett musiskt sätt ta hand om ett vinterställt sommarparadis - Buena Vista Social Club.
Familjen ser glada och uppskruvade den fina bostaden de skall husera i, en kattlåda. Pappa drar prydligt ner allt toapapper över lådan för att mysifiera hemmet. I isoleringen i toaavdelningen i den lilla sommarstugan (och då talar vi inte om någon isolering såsom i byggnadsteknisk mening, för toaavdelningen är helt oisolerad, vilket förmodligen är anledningen till att den lilla familjen rent fysiskt kan komma in där) börjar fadern sitt arbete. Han ser efter byggnaden och sitter och raspar sin lilla penna mot papper dag efter dag.
Modern tar hand om de små bebisarna och börjar känna ett obehag som hon inte kan sätta klon på. Barnen upplever konstiga saker, men berättar inget för sina föräldrar eftersom de är alltför märkliga. Dock tar de på telepatisk väg kontakt med sorken som visade dem runt vid installationen i det nya hemmet. (Sorken blir dessvärre tagen av områdets enda uggla just innan han kommer fram och till undsättning av den stackars familjen vars öde redan bestämts...)
En kväll så hör familjen ett dystert "Come out, come out, where ever you are" och därmed är den lilla familjens saga all. Fadern tas in i gemenskapen av alla de möss som under svunna tider, från femtiotalet och framåt, har mött sitt öde på Buena Vista Social Club och hans fysiska existens försvinner. Detta och endast detta kan förklara det som skett.
Bevisen är där.
- Iskylan på tomten
- Den formklippta buxbomen (åkej, det är ett klot, inga fräsiga björnar, men ändå! Ett klot är faktiskt en form!!!)
- De blodiga liken som låg fint inbäddade under toapappret
- Blodspåren på toasitsen, men frånvaron av ytterligare en kropp
Det finns ju alternativa teorier, förvisso. Men ingen av dem är av naturlig art. Stämmet Witch, till exempel. Eller Fredagen den trettonde, jag menar det finns säkert någon liten sommarcampsmus vid namn Jason som har drunknat i någon pöl i närheten, Saw (det är ju ett byggprojekt), Evil dead (vi talar en ganska risig byggnad som ligger ganska ödsligt till och vi har ju en jordkällare, gudbevars) House of 6 corpses (för fler var det faktiskt inte) eller, kanske en mer sannolik teori, Cabin Fever.
Jag hoppas faktist på någon av de förra, och mindre på de två sistnämnda, för tanken att ha ett gäng rabiata mösszombies i min närhet när jag skall sova gör mig mindre avslappnad till mods.
Om vi bara försvinner och ni aldrig hör ifrån oss igen - sanna mina ord - då får ni meddela myndigheterna om ovanstående!
Solen sken, fåglarna kvittrade och idyllen var total när vi svängde in på området. Alla stugor såg lite vårmässigt sömndruckna ut och vi såg nog alla med tillförsikt fram emot att svänga in på vår tomt.
Den enda stugtomten i området med snö på var vår. Vi skrattade lite åt det när vi klev ur bilen. Det var iskallt. Burr, sade Bull.
Sonen fick ut sin cykel och vi gick ut på gatan där vårsolen behagligt värmde vår lekamen. Vi gick in på vår permafrostade tomt för att fika. Vi frös. Min iris och min luftlök lades tillbaks i bilen.
Den formklippta buxbomen hade dock fått en del skott som lyste krispgröna. Snödropparna blommade. Narcisserna hade tittat upp lite i alla fall.
Så...
I badrummet gjorde vi den fasansfulla upptäckten. Ett mysterium som inte kan ha någon värdslig lösning, vid min ära.
Det här är vad jag TROR har hänt. En liten tapper musfamilj, med en moder och små bebisar och en far som har misslyckats så ofta här i livet får plötsligt en möjlighet till försörjning - och inte bara en försörjning! Den misslyckade fadern, som ju drömmer om att skriva en roman kommer med arbetet även få möjlighet att färdigställa sitt alster. Familjen blir erbjudna att under vintern på ett musiskt sätt ta hand om ett vinterställt sommarparadis - Buena Vista Social Club.
Familjen ser glada och uppskruvade den fina bostaden de skall husera i, en kattlåda. Pappa drar prydligt ner allt toapapper över lådan för att mysifiera hemmet. I isoleringen i toaavdelningen i den lilla sommarstugan (och då talar vi inte om någon isolering såsom i byggnadsteknisk mening, för toaavdelningen är helt oisolerad, vilket förmodligen är anledningen till att den lilla familjen rent fysiskt kan komma in där) börjar fadern sitt arbete. Han ser efter byggnaden och sitter och raspar sin lilla penna mot papper dag efter dag.
Modern tar hand om de små bebisarna och börjar känna ett obehag som hon inte kan sätta klon på. Barnen upplever konstiga saker, men berättar inget för sina föräldrar eftersom de är alltför märkliga. Dock tar de på telepatisk väg kontakt med sorken som visade dem runt vid installationen i det nya hemmet. (Sorken blir dessvärre tagen av områdets enda uggla just innan han kommer fram och till undsättning av den stackars familjen vars öde redan bestämts...)
En kväll så hör familjen ett dystert "Come out, come out, where ever you are" och därmed är den lilla familjens saga all. Fadern tas in i gemenskapen av alla de möss som under svunna tider, från femtiotalet och framåt, har mött sitt öde på Buena Vista Social Club och hans fysiska existens försvinner. Detta och endast detta kan förklara det som skett.
Bevisen är där.
- Iskylan på tomten
- Den formklippta buxbomen (åkej, det är ett klot, inga fräsiga björnar, men ändå! Ett klot är faktiskt en form!!!)
- De blodiga liken som låg fint inbäddade under toapappret
- Blodspåren på toasitsen, men frånvaron av ytterligare en kropp
Det finns ju alternativa teorier, förvisso. Men ingen av dem är av naturlig art. Stämmet Witch, till exempel. Eller Fredagen den trettonde, jag menar det finns säkert någon liten sommarcampsmus vid namn Jason som har drunknat i någon pöl i närheten, Saw (det är ju ett byggprojekt), Evil dead (vi talar en ganska risig byggnad som ligger ganska ödsligt till och vi har ju en jordkällare, gudbevars) House of 6 corpses (för fler var det faktiskt inte) eller, kanske en mer sannolik teori, Cabin Fever.
Jag hoppas faktist på någon av de förra, och mindre på de två sistnämnda, för tanken att ha ett gäng rabiata mösszombies i min närhet när jag skall sova gör mig mindre avslappnad till mods.
Om vi bara försvinner och ni aldrig hör ifrån oss igen - sanna mina ord - då får ni meddela myndigheterna om ovanstående!
tisdag 22 mars 2011
Soffa & son
Inga problem, om tio till elva veckor så skulle soffan levereras mellan 18.00 och 20.00.
I förra veckan ringde de, på torsdagen, och meddelade att de kunde leverera klockan 14.00 samma dag.
No can do, sade jag. Fick erbjudande om leverans idag, istället. Klockan två.
No can do, sade jag, tidigast 18.00, sade jag.
Då fick det bli nästa vecka. Eller, kanske, om jag kunde klockan tre?
Sure must do, suckade jag.
Idag på lunchen ringde de och sade att de bidde lite tidiga. Klockan två, närmare bestämt.
Jag gjorde vågen. Eller inte.
När de genomtrevliga herrarna var här ringde telefonen. Min son tarvade hämtning i förtid av tveksamt medicinska skäl.
Så nu sitter jag här, innan klockan tre, i min nya soffa, med min son, och ser fram emot ett hedersomnämnande från min arbetsgivare, tolv veckor efter beställning av soffan.
lördag 19 mars 2011
Go' morron Sverige
När jag var liten så körde Belfrage Go' morron Sverige varje helg. Och jag satt klistrad i väntan på veckans andra möjlighet att kolla tecknad film (första chansen var i Lilla Sportspegeln, detta tortyrinstrument från gymnastiklärarnas lobbygrupp).
Detta var på den tiden Gadaffis namn stavades Khaddaffi, och det var innan han ansågs vara en gullig charmgubbe i palestinasjal och bara sågs som en skrämmande diktator i solbrillor och palestinasjal. Ungefär samtidigt så smällde Harrisburg bara nästan och alla vuxna knatade runt och hade synpunkter på kärnkraft, och, vill jag minnas, så röstade de om det också.
Det var tider det. Tänk vad tiderna förändras... Eller?
fredag 18 mars 2011
MEN?!?!?
Titta! Inte EN utan TVÅ små kronärtskockor!!!
Dristar mig till ett lyckligt YEEEEEEEEEY och styr färden mot Grand Hotel i Borås.
söndag 13 mars 2011
Popular
Så klart kollade jag på Mello igår. Det är man ju så illa tvungen till (i alla fall om man inte har något liv...)
Måste ändå säga.
Om man skall lyssna på en låt som heter Popular så är det bra mycket bättre att klicka här!
Visst - man kastas till det glada nittitalet - men vissa saker var onekligen jävligt mycket bättre då. Till exempel Popular.
Måste ändå säga.
Om man skall lyssna på en låt som heter Popular så är det bra mycket bättre att klicka här!
Visst - man kastas till det glada nittitalet - men vissa saker var onekligen jävligt mycket bättre då. Till exempel Popular.
tisdag 8 mars 2011
och när paniken bryter ut...
Som jag sade tidigare så upptäckte sonen att Coca var borta.
Mitt hjärta stannade.
Coca.
Borta.
Hur man än vänder och vrider på det så har Coca blivit en del av familjen. Nu var han väck.
"Men" sade jag med lätt fasetton - "du hade väl med honom hem" Sonen skakade ledset på huvudet.
"Han är borta" sade sonen sorgset.
"Men visst hade du med honom hem" försökte jag övertala honom. Visst fan hade jag sett till att Coca kom hem? Jag SADE TILL ungen att låta Coca ligga i ryggsäcken på vägen hem, men näähäää. Coca skulle bäras. Coca plockades upp från marken vid gungorna, det visste jag. Coca måste ju vara här någonstans!
Jag letade snabbt igenom lägenheten. No Coca.
"Kanske" sade sonen med visst hopp i rösten, "KANSKE ligger han i vagnen"
Ut i trapphuset (Ja, jag vet. Vagnar skall inte stå i trapphuset. Nu stod vår där, bara temporärt). Ingen Coca. Sonen började röja i varukorgen. Där VISSTE jag att ingen Coca stod att finna.
"Vi letar inne igen" sade jag. Nästan lipfärdig. Vi letade. Ingen Coca.
Jag panikringde till maken. Hans telefon truddeluttade från sovrummet. Ingen hjälp med att radarsöka gator och torg från hans sida, alltså.
"Han är i butiken" konstaterade sonen. Soooorgset.
"Är du säker på det" undrade jag. Sonen nickade. Inte övertygat, men han nickade.
Vi drog på oss ytterkläder och sonens lilla hand fann min och vi gick ut på gatan. Jag letade. Jag tittade åt höger, åt vänster, i papperskorgar (för man vet ju inte om någon civilstädare varit i farten) och jag kände mig som världens mest äckliga socialfallsmamma. En liten kille, utan vinterbrallor och halvslarvigt påsatta vinterstövlar, utan vantar, med en mor som glor ner i en papperskorg - i förmodad jakt på tomburkar - kände jag...
In i butiken. Desperat högg jag tag i en av kassörskorna.
"HAR NI SETT COCA" frågade jag. Förvissad om att hon visste vem Coca var, herregud, Coca har ju varit stamkund i tre och ett halvt år nu! Hon tittade oförstående på mig.
"En nalle. Eller en koala, närmare bestämt..." förtydligade jag. Huvudskak till svar.
Jag och sonen sökte igenom hela affären. Ingen Coca. Vi lunkade hemåt. Jag klappade toppluvan och sade tröstande att det är ok, vi sätter upp lappar i morgon. Coca kommer nog tillbaks, men det kan nog ta några dagar, sade jag. I full förvissning om att Coca nu för evigt var borta och min sons första bekantskap med den eviga frånvaron icke skulle komma av att katten Ellis astma vann över honom utan av att SONEN INTE KAN HÅLLA REDA PÅ SINA GREJJER - HUR MÅNGA GÅNGER HAR JAG SAGT TILL HONOM ATT HÅLLA REDA PÅ COCA FÖR OM HAN FÖRSVINNER SÅ ÄR HAN BORTA, men det sade jag INTE till honom.
Vi kom hem. Zebrabullarna stod nygräddade på spisen men jag var inte ett dugg glad över dem. Jag insåg att jag ju var tvungen att ge sonen en Zebrabulle, men var fanns glädjen, nu när Coca lämnat oss... Coca som med sin slackerpersonlighet givit oss alla så mycket glädje och gemenskap. Coca, som med sin omisskänliga lukt väckt mig alltför tidigt alltför många morgnar, men då givit mig tillfälle till umgänge med min son. Nej, Cocas frånfälle lade onekligen sordi på stämningen.
Coca.
Jag gick på toa. På väg tillbaks till köket insåg jag att vi hade en festis kvar. Den kunde ju min son få tillsammans med sin Zebrabulle, som en slags gravöl. Jag slängde ett getöga in i sonens rum.
Där, bakom orgelpallen, skymtade något grått.
Jodå. Det VAR Coca! Jag fattade inte att jag inte sett honom förut när vi letade igenom lägenheten, och jag skojar inte när jag säger att det inte var på grund av lek eller pedagogik som jag störtade fram till honom, lyfte upp honom och glädjestrålande frågade; '"COCA - VAR har du varit"
Sonen störtade fram, överlycklig, och vi hade ett riktigt Hollywood-moment.
Sedan var sonen mycket mån om att Coca skulle smaka bulle och saft samt hjälpa honom att bygga lego. Jag satt och såg de två leka med varandra i samspel och jag kunde inte låta bli att tänka, där jag satt i genuin glädje och harmoni:
Jag är ju för fan störd.
Mitt hjärta stannade.
Coca.
Borta.
Hur man än vänder och vrider på det så har Coca blivit en del av familjen. Nu var han väck.
"Men" sade jag med lätt fasetton - "du hade väl med honom hem" Sonen skakade ledset på huvudet.
"Han är borta" sade sonen sorgset.
"Men visst hade du med honom hem" försökte jag övertala honom. Visst fan hade jag sett till att Coca kom hem? Jag SADE TILL ungen att låta Coca ligga i ryggsäcken på vägen hem, men näähäää. Coca skulle bäras. Coca plockades upp från marken vid gungorna, det visste jag. Coca måste ju vara här någonstans!
Jag letade snabbt igenom lägenheten. No Coca.
"Kanske" sade sonen med visst hopp i rösten, "KANSKE ligger han i vagnen"
Ut i trapphuset (Ja, jag vet. Vagnar skall inte stå i trapphuset. Nu stod vår där, bara temporärt). Ingen Coca. Sonen började röja i varukorgen. Där VISSTE jag att ingen Coca stod att finna.
"Vi letar inne igen" sade jag. Nästan lipfärdig. Vi letade. Ingen Coca.
Jag panikringde till maken. Hans telefon truddeluttade från sovrummet. Ingen hjälp med att radarsöka gator och torg från hans sida, alltså.
"Han är i butiken" konstaterade sonen. Soooorgset.
"Är du säker på det" undrade jag. Sonen nickade. Inte övertygat, men han nickade.
Vi drog på oss ytterkläder och sonens lilla hand fann min och vi gick ut på gatan. Jag letade. Jag tittade åt höger, åt vänster, i papperskorgar (för man vet ju inte om någon civilstädare varit i farten) och jag kände mig som världens mest äckliga socialfallsmamma. En liten kille, utan vinterbrallor och halvslarvigt påsatta vinterstövlar, utan vantar, med en mor som glor ner i en papperskorg - i förmodad jakt på tomburkar - kände jag...
In i butiken. Desperat högg jag tag i en av kassörskorna.
"HAR NI SETT COCA" frågade jag. Förvissad om att hon visste vem Coca var, herregud, Coca har ju varit stamkund i tre och ett halvt år nu! Hon tittade oförstående på mig.
"En nalle. Eller en koala, närmare bestämt..." förtydligade jag. Huvudskak till svar.
Jag och sonen sökte igenom hela affären. Ingen Coca. Vi lunkade hemåt. Jag klappade toppluvan och sade tröstande att det är ok, vi sätter upp lappar i morgon. Coca kommer nog tillbaks, men det kan nog ta några dagar, sade jag. I full förvissning om att Coca nu för evigt var borta och min sons första bekantskap med den eviga frånvaron icke skulle komma av att katten Ellis astma vann över honom utan av att SONEN INTE KAN HÅLLA REDA PÅ SINA GREJJER - HUR MÅNGA GÅNGER HAR JAG SAGT TILL HONOM ATT HÅLLA REDA PÅ COCA FÖR OM HAN FÖRSVINNER SÅ ÄR HAN BORTA, men det sade jag INTE till honom.
Vi kom hem. Zebrabullarna stod nygräddade på spisen men jag var inte ett dugg glad över dem. Jag insåg att jag ju var tvungen att ge sonen en Zebrabulle, men var fanns glädjen, nu när Coca lämnat oss... Coca som med sin slackerpersonlighet givit oss alla så mycket glädje och gemenskap. Coca, som med sin omisskänliga lukt väckt mig alltför tidigt alltför många morgnar, men då givit mig tillfälle till umgänge med min son. Nej, Cocas frånfälle lade onekligen sordi på stämningen.
Coca.
Jag gick på toa. På väg tillbaks till köket insåg jag att vi hade en festis kvar. Den kunde ju min son få tillsammans med sin Zebrabulle, som en slags gravöl. Jag slängde ett getöga in i sonens rum.
Där, bakom orgelpallen, skymtade något grått.
Jodå. Det VAR Coca! Jag fattade inte att jag inte sett honom förut när vi letade igenom lägenheten, och jag skojar inte när jag säger att det inte var på grund av lek eller pedagogik som jag störtade fram till honom, lyfte upp honom och glädjestrålande frågade; '"COCA - VAR har du varit"
Sonen störtade fram, överlycklig, och vi hade ett riktigt Hollywood-moment.
Sedan var sonen mycket mån om att Coca skulle smaka bulle och saft samt hjälpa honom att bygga lego. Jag satt och såg de två leka med varandra i samspel och jag kunde inte låta bli att tänka, där jag satt i genuin glädje och harmoni:
Jag är ju för fan störd.
Zebrabullar och panik
Därefter gräddades bakverken och sonen skulle bygga lego. Mitt i leken blev han, surprise, surprise, förbannad och skrek i desperation efter den ende som kan skänka honom tröst - Coca.
Men Coca var inte här!
En desperat jakt på storCoca tog sin början...
måndag 7 mars 2011
I väntan på den nya soffan...
Nu har den första av två magiska veckor tagit sin början. Enligt försäljaren för tio veckor sedan så skulle den här veckan, eller nästa innebära leverans av vår nya soffa. Hela soffa.
Nu vet jag ju att Mio är helt värdelösa på att leverera i tid. Jag vet det för jag vet att ALLA som jag kommer ihåg har köpt från Mio har fått vänta minst ett par veckor extra. Jag vet det för att alla som jag inte kommit ihåg, eller vetat, har köpt möbler från Mio har upplyst mig om detta.
Men, tänker jag, måhända lite för positivt, om man nu har TIO till ELVA veckors leveranstid på en sketen soffa - kan det inte vara som så att man har börjat ta sitt logistikproblem på allvar och helt enkelt har slutat lova för mycket?
Min telefon ligger redo framför mig i skarpt läge från och med nu. Inte ens sonens dagis under magsjuketider får den specialbehandlingen!!!
Snälla, snälla, makt från ovan, låt inte min väntan på min nya soffa bli liksom min väntan på gräslöksfrönas grodd! Må detta hända på riktigt!
Nu vet jag ju att Mio är helt värdelösa på att leverera i tid. Jag vet det för jag vet att ALLA som jag kommer ihåg har köpt från Mio har fått vänta minst ett par veckor extra. Jag vet det för att alla som jag inte kommit ihåg, eller vetat, har köpt möbler från Mio har upplyst mig om detta.
Men, tänker jag, måhända lite för positivt, om man nu har TIO till ELVA veckors leveranstid på en sketen soffa - kan det inte vara som så att man har börjat ta sitt logistikproblem på allvar och helt enkelt har slutat lova för mycket?
Min telefon ligger redo framför mig i skarpt läge från och med nu. Inte ens sonens dagis under magsjuketider får den specialbehandlingen!!!
Snälla, snälla, makt från ovan, låt inte min väntan på min nya soffa bli liksom min väntan på gräslöksfrönas grodd! Må detta hända på riktigt!
fredag 4 mars 2011
Nu blommar det!
Nej, det gör det inte. Alls. Men grott har det gjort, och växer gör det.
Kameran är fortfarande inte installerad, så bildbevi saknas fortfarande, MEN;
Tre Jamaican Bell har det blivit.
Fem vanliga paprikor
Sex chili
... och hittills en ramiropaprika. Eftersom dessa såddes för bara en vecka sedan så är det ju inte konstigt att bara en just tittat upp.
OCH: Lycka, lycka! ETT av de två kronärtskocksfröna har grott! Nu skall jag hålla liv i fanskapet också!
INGEN gräslök!!! Skandal! Lika skandalöst som grobarheten i Jamaican Bellfröna!
Sonen är stolt över just sina två paprikor. Han är också rättmätligen upprörd över grobarheten på gräslöksfröna.
Har hittat en ny favoritsida - www.bakker.se. Riktigt, riktigt roliga grejjer. Har haft tummen på beställningsknappen ett par gånger redan, för jag vill verkligen ha ett minikörsbärsträd och en häck med äppelträd, som bara är en stam - men inser att jag måste vänta och se hur det blir med vatten och avlopp. Det är lättare att nyplantera träd än att omplantera dem, tänker jag.
Kameran är fortfarande inte installerad, så bildbevi saknas fortfarande, MEN;
Tre Jamaican Bell har det blivit.
Fem vanliga paprikor
Sex chili
... och hittills en ramiropaprika. Eftersom dessa såddes för bara en vecka sedan så är det ju inte konstigt att bara en just tittat upp.
OCH: Lycka, lycka! ETT av de två kronärtskocksfröna har grott! Nu skall jag hålla liv i fanskapet också!
INGEN gräslök!!! Skandal! Lika skandalöst som grobarheten i Jamaican Bellfröna!
Sonen är stolt över just sina två paprikor. Han är också rättmätligen upprörd över grobarheten på gräslöksfröna.
Har hittat en ny favoritsida - www.bakker.se. Riktigt, riktigt roliga grejjer. Har haft tummen på beställningsknappen ett par gånger redan, för jag vill verkligen ha ett minikörsbärsträd och en häck med äppelträd, som bara är en stam - men inser att jag måste vänta och se hur det blir med vatten och avlopp. Det är lättare att nyplantera träd än att omplantera dem, tänker jag.
tisdag 22 februari 2011
Intet nytt under solen
Idag har solen skinit från en klarblå himmel. Jag har haft sprittande vårkänslor i hela kroppen, hela dagen, eller i alla fall de delar av dagen då jag inte har behövt att sätta näsan utanför skalskyddet på jobbet.
MINUS NIO GRADER!!!!!! Wottefuch?
Inget mer har grott.
Ingen kamera har installerats.
MEN jag och sonen har gjort världen bästa, eller i vart fall MIN bästa turkiska gryta! (fast naturligtvis får sonen full cred muntligen - det var trots allt han som slängde lammgrytbitarna i het olja, grovskar såväl aubergine som champinjoner, krossade stora vita bönor till redning, hällde i bönorna, löken och paprikan och den passerade tomaten. Och överdoserade minsann inte alls citronjuicen, även om jag trodde det då. Det enda jag egentligen gjorde var att skära vitlök, paprika och lök och röra lite då och då) (Och så kryddade jag väl också. Och hällde i persiljan. Hade han sett det hade han blivit vansinnig...)
MINUS NIO GRADER!!!!!! Wottefuch?
Inget mer har grott.
Ingen kamera har installerats.
MEN jag och sonen har gjort världen bästa, eller i vart fall MIN bästa turkiska gryta! (fast naturligtvis får sonen full cred muntligen - det var trots allt han som slängde lammgrytbitarna i het olja, grovskar såväl aubergine som champinjoner, krossade stora vita bönor till redning, hällde i bönorna, löken och paprikan och den passerade tomaten. Och överdoserade minsann inte alls citronjuicen, även om jag trodde det då. Det enda jag egentligen gjorde var att skära vitlök, paprika och lök och röra lite då och då) (Och så kryddade jag väl också. Och hällde i persiljan. Hade han sett det hade han blivit vansinnig...)
måndag 21 februari 2011
Här går vi igen.
Jag har fortfarande inte fixat kameran. Och mörkt är det ute. Så några bilder på mina små plantor kan jag inte stoltsera med, trots att det rycker i skryttarmen.
Ett visst mått av besvikelse har samtidigt infunnit sig. Vad har grott?
ETT ynka Jamaican Bell frö. Av åtta!
FEM paprikafrön, av sex, hämtade ur kylskåpet.
NOLL gräslök
NOLL kronärtskocka
NOLL kylskåpschili
Ok för att paprikafröerna till skillnad från gräslök, jamaican bell och kronärtsskockorna var färska, men DET VAR CHILIN OCKSÅ.
Darn.
I söndags (igår alltså - när jag tänker efter...) var jag ute på Gunnebo och fikade med A som hade med sig frökataloger liksom varje år. Eller, vi sitter väl inte på just Gunnebo varje år, men vi tittar i frökataloger. Tror inte att det resulterade i så mycket (EFTERSOM JAG ERBJÖD HENNE MINA EXTRA CHILI OCH JAMAICAN BELL-PLANTOR SOM JAG INTE HAR, thank U very much....) men jag tror i alla fall att det finns en MÖJLIGHET att det blir äppelgurka och en skojsig sort till av squash på Buena Vista Social Club i sommar. Det fullkomligt kliar i försåfingrarna, och jag vet att man måste besinna sig. Det är inte dags än. Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken, och det är bara korkat att så nu. Lika korkat som att sitta och glo på ett gäng såkrukors svarta jordyta i timtal bara för att hoppas att det hoppar fram ett litet gräslöksstrå. Eller en ynka jamaican bell, eller varför inte en liten jävla kronärtskocka????????
I morgon tror jag att jag skall lägga in en stöt på det där med kameran.
Ett visst mått av besvikelse har samtidigt infunnit sig. Vad har grott?
ETT ynka Jamaican Bell frö. Av åtta!
FEM paprikafrön, av sex, hämtade ur kylskåpet.
NOLL gräslök
NOLL kronärtskocka
NOLL kylskåpschili
Ok för att paprikafröerna till skillnad från gräslök, jamaican bell och kronärtsskockorna var färska, men DET VAR CHILIN OCKSÅ.
Darn.
I söndags (igår alltså - när jag tänker efter...) var jag ute på Gunnebo och fikade med A som hade med sig frökataloger liksom varje år. Eller, vi sitter väl inte på just Gunnebo varje år, men vi tittar i frökataloger. Tror inte att det resulterade i så mycket (EFTERSOM JAG ERBJÖD HENNE MINA EXTRA CHILI OCH JAMAICAN BELL-PLANTOR SOM JAG INTE HAR, thank U very much....) men jag tror i alla fall att det finns en MÖJLIGHET att det blir äppelgurka och en skojsig sort till av squash på Buena Vista Social Club i sommar. Det fullkomligt kliar i försåfingrarna, och jag vet att man måste besinna sig. Det är inte dags än. Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken, och det är bara korkat att så nu. Lika korkat som att sitta och glo på ett gäng såkrukors svarta jordyta i timtal bara för att hoppas att det hoppar fram ett litet gräslöksstrå. Eller en ynka jamaican bell, eller varför inte en liten jävla kronärtskocka????????
I morgon tror jag att jag skall lägga in en stöt på det där med kameran.
torsdag 17 februari 2011
Konstigt barn
Jag blir ofta imponerad av min son. Men ibland är han bara underlig.
Vi gick från dagis. Vi skulle gå och handla, för det ville han. Han var mycket bestämd på vad han ville ha att äta.
En normal unge vrålar om korv. Köttbullar. Kanelbullar. Godis. Min son vill ha...
Broccolisoppa.
Vi gick förbi juicehyllan. Han ville ha "blodjuice". Jag frågade honom om han verkligen tyckte det var lämpligt. Han sade:
"Nej" Han var tyst en stund, och därefter; "idag är det inte lördag"
Vi plockade åt oss en trea matgrädde till den beställda soppan. Min son är på gott humör. Men inte helt nöjd. Min son ställer glatt frågan, men med viss underton:
"Vilken dag får man dricka "blodjuice"
Någonstans får man dra gränsen. Min son är så fantastiskt skötsam och väluppfostrad och fantastisk. Ja, det är torsdag, men två jäkla glas med blodapelsinjuice har inte skadat någon ändå.
Broccolisoppan var god. Jag vet att jag ALDRIG hade ätit broccolisoppa om ingen hade tvingat mig, dock...
Vi gick från dagis. Vi skulle gå och handla, för det ville han. Han var mycket bestämd på vad han ville ha att äta.
En normal unge vrålar om korv. Köttbullar. Kanelbullar. Godis. Min son vill ha...
Broccolisoppa.
Vi gick förbi juicehyllan. Han ville ha "blodjuice". Jag frågade honom om han verkligen tyckte det var lämpligt. Han sade:
"Nej" Han var tyst en stund, och därefter; "idag är det inte lördag"
Vi plockade åt oss en trea matgrädde till den beställda soppan. Min son är på gott humör. Men inte helt nöjd. Min son ställer glatt frågan, men med viss underton:
"Vilken dag får man dricka "blodjuice"
Någonstans får man dra gränsen. Min son är så fantastiskt skötsam och väluppfostrad och fantastisk. Ja, det är torsdag, men två jäkla glas med blodapelsinjuice har inte skadat någon ändå.
Broccolisoppan var god. Jag vet att jag ALDRIG hade ätit broccolisoppa om ingen hade tvingat mig, dock...
måndag 14 februari 2011
Trött
Som rubriken.
Tydligen skall man gå och lägga sig senast tio varje kväll. Annars blir binjurarna sura, för de jobbar mellan 23.00 och 01.00, så då skall man sova för man skall inte störa dem. Lucky bastards. Jag jobbar mellan 8.00 och 18.00, och under den tiden är det minsann ingen som tar hänsyn till MIG.
Tydligen skall man gå och lägga sig senast tio varje kväll. Annars blir binjurarna sura, för de jobbar mellan 23.00 och 01.00, så då skall man sova för man skall inte störa dem. Lucky bastards. Jag jobbar mellan 8.00 och 18.00, och under den tiden är det minsann ingen som tar hänsyn till MIG.
söndag 13 februari 2011
Show lady
Det var länge sedan nu, men idag minsann...
I morse gick jag upp alldeles för tidigt, men kände mig ändå jättelyxig när jag gick till Berzeliigatans hållplats och tog VAGNEN till kattutställning. Putsade på katten mest hela dagen och fick för denna väntan såsmåningom en piccoloflaska bubbel och en nyckelring.
Och, för den sakens skull, en ny bajsskrapa. Men det fick alla.
Känns ganska bra att vara en crazy cat lady på riktigt igen. Det var ett tag sedan sist, och jag vill göra om det snart igen.
Efter fullgjort värv kom jag hem och var så jäkla trött att jag inte visste hur jag skulle ligga utan att ramla omkull. Stensomnade. Vaknade för en stund sedan av att en liten kissekatt försökte gräva sig in i min tröja från nacken. Blev riktigt varm i själen.
Esther hatade mig inte. Hon hade förlåtit mig för mitt putsande och trixande, för att jag drog in henne i Västtrafiks superskramliga spårvagnar mitt i natten. För att jag förnedrade henne genom att sätta henne på allmän display!
Sträckte handen bakom nacken för att försäkra mig om att det verkligen var hon och inte Emma. Kände en kort, kort glansig päls och blev nöjd med mig själv. Tro fanken att hon blev femma med den pälsen! Lyfte huvudet för att förklara min lycka över att ha blivit förlåten.
Det var Emma. Blev på ett sätt nöjd - jag har aldrig tyckt att Emmas päls är fantastisk, men här var den, kort, mjuk tätliggande. Stapplade ut i vardagsrummet. Där låg en blänkande, av sämskinn upputsad katt brevid sin astmasjuke polaren. Hon glänste i mörkret, pälsen låg så tätt mot hennes kropp som blott päls som systematiskt har trimmats under två veckors tid. Hon tittade på mig. Hoppade ner från soffan och gick högdraget härifrån.
Jag som bara vill hennes bästa. Jag som bara försöker få henne att förstå att en riktig kvinna ställer upp i skönhetstävlingar! Otacksamma kräk.
Får nästan ta och öppna upp den där skumpapiccolon och försöka dränka mina sorger.
I morse gick jag upp alldeles för tidigt, men kände mig ändå jättelyxig när jag gick till Berzeliigatans hållplats och tog VAGNEN till kattutställning. Putsade på katten mest hela dagen och fick för denna väntan såsmåningom en piccoloflaska bubbel och en nyckelring.
Och, för den sakens skull, en ny bajsskrapa. Men det fick alla.
Känns ganska bra att vara en crazy cat lady på riktigt igen. Det var ett tag sedan sist, och jag vill göra om det snart igen.
Efter fullgjort värv kom jag hem och var så jäkla trött att jag inte visste hur jag skulle ligga utan att ramla omkull. Stensomnade. Vaknade för en stund sedan av att en liten kissekatt försökte gräva sig in i min tröja från nacken. Blev riktigt varm i själen.
Esther hatade mig inte. Hon hade förlåtit mig för mitt putsande och trixande, för att jag drog in henne i Västtrafiks superskramliga spårvagnar mitt i natten. För att jag förnedrade henne genom att sätta henne på allmän display!
Sträckte handen bakom nacken för att försäkra mig om att det verkligen var hon och inte Emma. Kände en kort, kort glansig päls och blev nöjd med mig själv. Tro fanken att hon blev femma med den pälsen! Lyfte huvudet för att förklara min lycka över att ha blivit förlåten.
Det var Emma. Blev på ett sätt nöjd - jag har aldrig tyckt att Emmas päls är fantastisk, men här var den, kort, mjuk tätliggande. Stapplade ut i vardagsrummet. Där låg en blänkande, av sämskinn upputsad katt brevid sin astmasjuke polaren. Hon glänste i mörkret, pälsen låg så tätt mot hennes kropp som blott päls som systematiskt har trimmats under två veckors tid. Hon tittade på mig. Hoppade ner från soffan och gick högdraget härifrån.
Jag som bara vill hennes bästa. Jag som bara försöker få henne att förstå att en riktig kvinna ställer upp i skönhetstävlingar! Otacksamma kräk.
Får nästan ta och öppna upp den där skumpapiccolon och försöka dränka mina sorger.
lördag 12 februari 2011
Internationellt kök
Till lunch blev det ett inhopp i det tyska köket, grå korv med sauerkraut.
Gissa vad? Sonen visade sig vara oimponerad av det germanska. Ikväll hoppar vi därför till det stora landet i väster. Har inte bestämt om det blir hamburgare, tacos eller pizza, men amerikanskt blir det!
(Estherpester ska ha sitt p-piller, och dessa dagar intar vi köttfärsrätter, då sådan färs är det som maskerar hormonintaget)
Bananrepublik
Hur som helst, en ickebananrepublik utmärks väl främst av en fri och oberoende press av god kvalitet.
Jag vill ju inte säga att Aftonbladet kackar i eget bo eller kastar sten i glashus, men menar man verkligen att denna stackars dam satt fast i timmar med sin rullator i snödrivan? Kunde inte den vänlige fotografen i så fall gjort en samhällsinsats och hjälpt henne i så fall - eller kom han till platsen efter att katastrofen fullbordats?
Minns när klasskamraten kom tio minuter för sent på en historialektion. "Ledsen" sade han, "men rulltrappan i köpcentrat stod still"
Det tyckte vi alla var väldigt vitsigt.
fredag 11 februari 2011
Det växer och frodas...
I några dagar nu har jag väntat på det perfekta tillfället att avge fotografisk bevisning över naturens mirakel.
Men, si, dagsljuset har icke infunnit sig under de timmar jag befunnit mig i lägenheten, och även om blixt finnes på min mobiltelefon blir bilderna tämligen blaskiga. (Scrolla ner och kolla mina fiskbullar, så skall du se!) Nu kanske du frågar dig två saker:
1. Varför använder jag mobilkameran och inte någon av de otaliga digitalkameror som ligger runt omkring mig?
Svaret är att efter att min gamla dator dött av alkoholförgiftning så har jag helt enkelt inte haft tid att installera kameraprogramvarorna. Jag har därför blott min mailfunktion på mobilen att ta till vad gäller bildåtergivning.
2. Vad är det jag har velat fotografera?
Krassen. Krassen som enligt fröpåsen var bäst före september 2002. Den min son fick glädjen att sprida över uppblött dasspapper. Den har grott. Det har doftat ljuvligt i hela lägenheten. När jag kom in genom dörren ikväll så slog krasselukten emot mig. Jag sade knappt hej till sonen (men jag överräckte de fodrade gummistövlar jag handlat till honom) innan jag var framme vid krasseodlingen för att se dagens makalösa tillväxt.
Det blir inget foto på krasseodlingen i morgon. När jag kom fram till det mycket spartanska drivhuset (fryspåse över minibricka) och andlöst tog av plasten så såg jag:
En centimeter mögeltillväxt över krassegrodden.
Fråga mig inte hur lång tid det tar för en lägenhet att fyllas av krassedoft. Men jag är glad att lukten av vitmögel inte spritt sig.
Det blev ingen krasseodling för min son, i alla fall ingen som man kunde använda till något utöver botemedel mot halsfluss.
Darn.
Men - detta måste framhållas; fröna, som grott till ett par centimeters höjd hade ett bäst föredatum i september 2002... På den tiden förstår man ju att de små sporerna legat och bidat sin tid, i längtan att EN dag, en VACKER dag, få ta ut sin frustration och motsträvighet på resten av världen, om resten av världen så är en treochetthalvårs ängel, ELLER ängelns frustrerade och motsträviga mor.
Men, si, dagsljuset har icke infunnit sig under de timmar jag befunnit mig i lägenheten, och även om blixt finnes på min mobiltelefon blir bilderna tämligen blaskiga. (Scrolla ner och kolla mina fiskbullar, så skall du se!) Nu kanske du frågar dig två saker:
1. Varför använder jag mobilkameran och inte någon av de otaliga digitalkameror som ligger runt omkring mig?
Svaret är att efter att min gamla dator dött av alkoholförgiftning så har jag helt enkelt inte haft tid att installera kameraprogramvarorna. Jag har därför blott min mailfunktion på mobilen att ta till vad gäller bildåtergivning.
2. Vad är det jag har velat fotografera?
Krassen. Krassen som enligt fröpåsen var bäst före september 2002. Den min son fick glädjen att sprida över uppblött dasspapper. Den har grott. Det har doftat ljuvligt i hela lägenheten. När jag kom in genom dörren ikväll så slog krasselukten emot mig. Jag sade knappt hej till sonen (men jag överräckte de fodrade gummistövlar jag handlat till honom) innan jag var framme vid krasseodlingen för att se dagens makalösa tillväxt.
Det blir inget foto på krasseodlingen i morgon. När jag kom fram till det mycket spartanska drivhuset (fryspåse över minibricka) och andlöst tog av plasten så såg jag:
En centimeter mögeltillväxt över krassegrodden.
Fråga mig inte hur lång tid det tar för en lägenhet att fyllas av krassedoft. Men jag är glad att lukten av vitmögel inte spritt sig.
Det blev ingen krasseodling för min son, i alla fall ingen som man kunde använda till något utöver botemedel mot halsfluss.
Darn.
Men - detta måste framhållas; fröna, som grott till ett par centimeters höjd hade ett bäst föredatum i september 2002... På den tiden förstår man ju att de små sporerna legat och bidat sin tid, i längtan att EN dag, en VACKER dag, få ta ut sin frustration och motsträvighet på resten av världen, om resten av världen så är en treochetthalvårs ängel, ELLER ängelns frustrerade och motsträviga mor.
torsdag 10 februari 2011
Drömhem. Och trädgård.
I julklapp fick jag en prenumeration av tidningen Drömhem och trädgård. Jag är tacksam, det är jag. Det är otroligt trevligt med ett magasin sådär en gång i månaden.
.
Alla som har varit hemma hos mig vet att inredning inte är mitt största intresse. Det fanns en tid då jag verkligen uppskattade det, men det fanns en tid då dinosaurer vandrade på jorden också (vilket sonen påminner mig om varje vaken minut...). Den tiden är över...
.
...men samtidigt. När jag slutade köpa inredningsmagasin för tio femton år sedan skulle allt vara shabby chick. Lite rustikt. Slitet. Och så skulle väggarna vara vita, och köken lantliga och franska.
.
Nu fick jag en Drömhem och Trädgård idag, igen.
.
Alla väggar är vita. Vita, vita, vita. Omslaget säger att man skall inreda vårfint i rött och vitt. Allt är vitt vitt vitt. Fan, en fondvägg i beige framstår som en färgklick!
.
Ett hemma-hos reportage i Helsingfors, som uppenbarligen är lika hjärntvättat vitt och shabby chic som de svenska hemmen. Vi snackar om schablontryck på IKEA-gardiner: Anno 1953 (I 1800talskursivst typsnitt... - i en trettiotalslägenhet...) CAFÉ DE PARIS står det på gardinen Som hänger, 2011, i Helsingfors. Så... Genomtänkt? (Det klart, IKEA öppnade faktiskt sin första butik 1953 såg jag just på Wiki...)
.
Om man vill sno stilen uppmanas man att med vackra, sirliga schablonbokstäver skriva något myspysigt på bordets underkant. Som Dinner is served. Så originellt. I dessa sista tio årens annars obligatoriska, men ack så obegripliga väggtexter där man konstaterar att detta är ett "HOME", eller att i detta vita hem råder "Happieness" eller "LOVE".
.
Jag vill inte sno stilen.
.
Lyssna på bildtexten om sovrummet:
AVKOPPLANDE. Sängen är bäddad i flera lager med ett virkat överkast som pricken över i. Fårfällarna på golvet fulländar den ombonade känslan i sovrummet.
.
Den ombonade känslan förstärks av fönstret. Vars bildtexter lyder: "ROMANTISKT. Det vita paraplyet är ett loppisfynd. Skrinet i bakgrunden innehåller vintagesmycken" och "KVINNLIGT. Spetshandskarna bidrar med ett stänk av romantik. Smyckesskrinet har fina detaljer och en sidenfodrad insida."
.
Om jag, Belladora, hade fått skriva bildtexterna om samma hem hade det låtit:
"HELVETE. Sängen är omöjlig att bädda och det virkade överkastet ligger ständigt halvvägs under sängen så dammet fastnar i varenda ögla och det går inte bort i tvättmaskinen. Fårfällarna på golvet är ypperliga damm- och katthårsmagneter och ser inte särskilt trevliga ut efter en kattspya.", "SKRUVAT. Endast en dement person fäller upp ett spetsparasoll och lägger det i rummets ljuskälla. Skrinet i bakgrunden innehåller massa skit man borde ha slängt för länge sedan.", samt till slut; "PRAKTISKT. Spetshandskarna kan användas som dammtrasor. Smyckesskrinet kommer att bli solblekt om det inte flyttas (om det inte ställs bakom det dementa parasollet)."
.
Alla som har varit hemma hos mig känner till mina gula vardagsrumsväggar. Om man tänker efter. I över ett decennium så skall alla väggar vara vita. Mina gula framstår som franska revolutionen! Eller, fan inte FRANSKA revolutionen. Då går tankarna till det RUSTIKA och LANTLIGA och GENUINA.
Nå´n revolution.
Tahiritorget - det är mitt vardagsrum!
My gula väggar are here to stay!
tisdag 8 februari 2011
Bullmamma
måndag 7 februari 2011
Jinx?
Igår så skrev ju jag att jag inte alls varit säker på att stugan skulle stå kvar när vi åkte dit för att inspektera efter/under vintern...
Jag skrev att den ju gjorde det.
Så blev det en ny dag. Ny dag, nya rubriker.
På ett sätt så skulle det vara ganska ok om Buena Vista Social Club drogs upp med grunden i en svindlande orkan (se där! Att få in ett Carolacitat i min blogg tog mig mer än tre år, men det lyckades!) för då slipper man ju våndas över att det är dumt att göra om allt från grunden och dessutom så måste man väl lalla med byggnadsnämnder och grannar och jadajadajada.
Jag kan dessutom se mig själv när jag landat från virvelvinden, tryckandes Emma mot min kind, med stora ögon säga:
"OH EMMA! I don´t think we´re in Kansas anymore"
För det är ju så jag faktiskt känner mig överlag. Fast jag är i centrum, och då inte av en orkan. Men DET förutsätter ju att jag åker till Kärradal redan ikväll.
Och, ja just det ja... Kärradal ligger faktiskt inte i Kansas.
Jag skrev att den ju gjorde det.
Så blev det en ny dag. Ny dag, nya rubriker.
På ett sätt så skulle det vara ganska ok om Buena Vista Social Club drogs upp med grunden i en svindlande orkan (se där! Att få in ett Carolacitat i min blogg tog mig mer än tre år, men det lyckades!) för då slipper man ju våndas över att det är dumt att göra om allt från grunden och dessutom så måste man väl lalla med byggnadsnämnder och grannar och jadajadajada.
Jag kan dessutom se mig själv när jag landat från virvelvinden, tryckandes Emma mot min kind, med stora ögon säga:
"OH EMMA! I don´t think we´re in Kansas anymore"
För det är ju så jag faktiskt känner mig överlag. Fast jag är i centrum, och då inte av en orkan. Men DET förutsätter ju att jag åker till Kärradal redan ikväll.
Och, ja just det ja... Kärradal ligger faktiskt inte i Kansas.
söndag 6 februari 2011
Det börjar våras!
Efter en lång tids bortavaro styrde vi förra helgen kosan mot stugan.
Den stod kvar. Det är faktiskt inget man tog för givet efter den här vintern!
Området befolkas så här års av rådjur och avkomlingarna från förrymda Klampe och Stampe. Jag är inte den som vanligtvis önskar livet ur små ulliga gulliga djur, det skall gudarna veta, men när förrymdtamkaninsspillning ligger i en hög under den skändade rödavinbärsbusken, ja då börjar man fundera på att preparera smakliga morötter med råttgift.
Hur som helst, idag var det i alla fall dags. Våren nalkas och den höga tid är redan passerad för att så vissa saker. Som:
Nu hade jag bara två små ynka fröer kvar sedan förrförra året, men förhoppningsvis gror ett av dem åtminstonde. Ett bestånd räcker. Jag har inte plats för något, egentligen. Men sådda är de.
Det är även hög tid för paprikan. Nu hade jag ju inga fancyschmancy paprikafröer från påse, jag öppnade bara kylskåpet och högg tag i några fröer. Det brukar ju funka, och jag hoppas att jag kan driva upp en rejäl buske åt mig och få sju till som jag kan byta bort mot någon rolig tomat, eller nåt. Om inte vanlig bonnpaprika funkar som bytesvaluta så kanske dessa gör det:
För 28 spänn påsen får man, och håll i er nu, FYRA frön. Jag tror att det var 28 spänn, egentligen. Jag fick två påsar gratis förra året. Nu hoppas jag alltså på åtta plantor. En till mig, sju att byta med. Eller ge bort.
Chilin såddes också. Sex av dem. Ja, du gissar rätt. En till mig, fem till andra. Förhoppningsvis. Vanlig bonnchili får man inte från påse. Nope. Det får man från kylen.
Den stod kvar. Det är faktiskt inget man tog för givet efter den här vintern!
Området befolkas så här års av rådjur och avkomlingarna från förrymda Klampe och Stampe. Jag är inte den som vanligtvis önskar livet ur små ulliga gulliga djur, det skall gudarna veta, men när förrymdtamkaninsspillning ligger i en hög under den skändade rödavinbärsbusken, ja då börjar man fundera på att preparera smakliga morötter med råttgift.
Hur som helst, idag var det i alla fall dags. Våren nalkas och den höga tid är redan passerad för att så vissa saker. Som:
Nu hade jag bara två små ynka fröer kvar sedan förrförra året, men förhoppningsvis gror ett av dem åtminstonde. Ett bestånd räcker. Jag har inte plats för något, egentligen. Men sådda är de.
Det är även hög tid för paprikan. Nu hade jag ju inga fancyschmancy paprikafröer från påse, jag öppnade bara kylskåpet och högg tag i några fröer. Det brukar ju funka, och jag hoppas att jag kan driva upp en rejäl buske åt mig och få sju till som jag kan byta bort mot någon rolig tomat, eller nåt. Om inte vanlig bonnpaprika funkar som bytesvaluta så kanske dessa gör det: 
För 28 spänn påsen får man, och håll i er nu, FYRA frön. Jag tror att det var 28 spänn, egentligen. Jag fick två påsar gratis förra året. Nu hoppas jag alltså på åtta plantor. En till mig, sju att byta med. Eller ge bort.
Chilin såddes också. Sex av dem. Ja, du gissar rätt. En till mig, fem till andra. Förhoppningsvis. Vanlig bonnchili får man inte från påse. Nope. Det får man från kylen.
Och så har jag bredsått gräslök en masse. Sonen fick så smörgåskrasse. De fröerna var nio år gamla. Panteologiskt fynd från frökassen. Om de gror så är det ju ganska häftigt faktiskt. Det luktar krasse i hela lägenheten och det är väl ett gott tecken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)