och när paniken bryter ut...

Som jag sade tidigare så upptäckte sonen att Coca var borta.

Mitt hjärta stannade.

Coca.

Borta.

Hur man än vänder och vrider på det så har Coca blivit en del av familjen. Nu var han väck.

"Men" sade jag med lätt fasetton - "du hade väl med honom hem" Sonen skakade ledset på huvudet.
"Han är borta" sade sonen sorgset.
"Men visst hade du med honom hem" försökte jag övertala honom. Visst fan hade jag sett till att Coca kom hem? Jag SADE TILL ungen att låta Coca ligga i ryggsäcken på vägen hem, men näähäää. Coca skulle bäras. Coca plockades upp från marken vid gungorna, det visste jag. Coca måste ju vara här någonstans!

Jag letade snabbt igenom lägenheten. No Coca.
"Kanske" sade sonen med visst hopp i rösten, "KANSKE ligger han i vagnen"

Ut i trapphuset (Ja, jag vet. Vagnar skall inte stå i trapphuset. Nu stod vår där, bara temporärt). Ingen Coca. Sonen började röja i varukorgen. Där VISSTE jag att ingen Coca stod att finna.
"Vi letar inne igen" sade jag. Nästan lipfärdig. Vi letade. Ingen Coca.

Jag panikringde till maken. Hans telefon truddeluttade från sovrummet. Ingen hjälp med att radarsöka gator och torg från hans sida, alltså.
"Han är i butiken" konstaterade sonen. Soooorgset.
"Är du säker på det" undrade jag. Sonen nickade. Inte övertygat, men han nickade.

Vi drog på oss ytterkläder och sonens lilla hand fann min och vi gick ut på gatan. Jag letade. Jag tittade åt höger, åt vänster, i papperskorgar (för man vet ju inte om någon civilstädare varit i farten) och jag kände mig som världens mest äckliga socialfallsmamma. En liten kille, utan vinterbrallor och halvslarvigt påsatta vinterstövlar, utan vantar, med en mor som glor ner i en papperskorg - i förmodad jakt på tomburkar - kände jag...

In i butiken. Desperat högg jag tag i en av kassörskorna.
"HAR NI SETT COCA" frågade jag. Förvissad om att hon visste vem Coca var, herregud, Coca har ju varit stamkund i tre och ett halvt år nu! Hon tittade oförstående på mig.
"En nalle. Eller en koala, närmare bestämt..." förtydligade jag. Huvudskak till svar.

Jag och sonen sökte igenom hela affären. Ingen Coca. Vi lunkade hemåt. Jag klappade toppluvan och sade tröstande att det är ok, vi sätter upp lappar i morgon. Coca kommer nog tillbaks, men det kan nog ta några dagar, sade jag. I full förvissning om att Coca nu för evigt var borta och min sons första bekantskap med den eviga frånvaron icke skulle komma av att katten Ellis astma vann över honom utan av att SONEN INTE KAN HÅLLA REDA PÅ SINA GREJJER - HUR MÅNGA GÅNGER HAR JAG SAGT TILL HONOM ATT HÅLLA REDA PÅ COCA FÖR OM HAN FÖRSVINNER SÅ ÄR HAN BORTA, men det sade jag INTE till honom.

Vi kom hem. Zebrabullarna stod nygräddade på spisen men jag var inte ett dugg glad över dem. Jag insåg att jag ju var tvungen att ge sonen en Zebrabulle, men var fanns glädjen, nu när Coca lämnat oss... Coca som med sin slackerpersonlighet givit oss alla så mycket glädje och gemenskap. Coca, som med sin omisskänliga lukt väckt mig alltför tidigt alltför många morgnar, men då givit mig tillfälle till umgänge med min son. Nej, Cocas frånfälle lade onekligen sordi på stämningen.

Coca.

Jag gick på toa. På väg tillbaks till köket insåg jag att vi hade en festis kvar. Den kunde ju min son få tillsammans med sin Zebrabulle, som en slags gravöl. Jag slängde ett getöga in i sonens rum.

Där, bakom orgelpallen, skymtade något grått.

Jodå. Det VAR Coca! Jag fattade inte att jag inte sett honom förut när vi letade igenom lägenheten, och jag skojar inte när jag säger att det inte var på grund av lek eller pedagogik som jag störtade fram till honom, lyfte upp honom och glädjestrålande frågade; '"COCA - VAR har du varit"

Sonen störtade fram, överlycklig, och vi hade ett riktigt Hollywood-moment.

Sedan var sonen mycket mån om att Coca skulle smaka bulle och saft samt hjälpa honom att bygga lego. Jag satt och såg de två leka med varandra i samspel och jag kunde inte låta bli att tänka, där jag satt i genuin glädje och harmoni:

Jag är ju för fan störd.