Jag låg inne hos Zorro och Esther och läste tidningen.
Jag hörde att det blev dramatiskt därute.
Jag gick ut och fann min son högröd i ansiktet, vilt tuggandes på ett smörgåskex. Tårarna sprutade.
"Men lille gubben vad är det" undrade jag med min gulliga-mammaröst.
Barnets far förklarade att barnet hade druckit tabasco. Den stod kvar på bordet från igårkväll och barnet smet åt sig flaskan när fadern inte såg. Fruktansvärt. Hemskt. Ja. Helt klart. Och vi har sagt till honom att inte röra tabascoflaskan. Tusen gånger. Så det klart att när han fick chansen så gjorde han det. Det är min kille det. Han accepterar inte ett nej. Han utforskar världen. Han tar egna initiativ. Vilket borde premieras. Men inte denna gång, tyckte ödet.
Jag såg på det högröda ansiktet och de sprutande tårarna och de svullnande läpparna och jag kände ärligt talat ett djupt medlidande.
Samtidigt som jag började tokskratta. Ja, det är förkastligt. Men vad skulle jag göra? Och jag kramade och gullade, men det gick liksom inte att låta bli.
"Kallar du det för starkt" undrade jag.
Det gjorde min son.
Två clementiner och ett antal smörgåsrån senare så åt han sin gröt och somnade därefter sött. Förmodligen kommer han aldrig mer att dricka tabasco. Förrän om en sisådär femton år, på fyllan, för att impa på en brud.
Igår när vi skulle åka från Matz och Sandra så sträckte min son fram handen och hade något ganska stort och mörkt i handen. Han ville att jag skulle ta det där, vad det nu var. Jag körde bilen och hann inte kolla så noga. TAAAACK sade jag bara och tog ett pincettgrepp. Om världens största snorkråka. Varpå jag började tjuta "BLÄÄÄÄÄOWÄÄÄÄ" som man gör när något är vansinnigt äckligt. Min son tyckte det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag höll på att köra av vägen samtidigt som jag frenetiskt försökte lösgöra mitt finger från denna superlimskroppsutsöndring i megasize som min son gjort alldeles själv. I vår familj är vi sådär elakt roliga med varandra. Och med hänsyn till att det var IGÅR så var det ju faktiskt HAN som startade trenden.
2 kommentarer:
Minns du när vi fick lillebror att äta buljongtärningar och Cayennepeppar!
Såklart jag minns! Allra mest uppskattar jag minnet av när han kom tillbaks till köket efter en kvart och storlipade och sade "Men jag blev ju inte ALLS stark" och du och jag tittade sadistiskt på varandra och sade:
"Det var nog för att du inte åt tillräckligt mycket".
Moahahaha. Jag lever fortfarande på det vissa dagar.
Skicka en kommentar