2009

Föga originell titel denna dag, antar jag.

Men min nyårsafton var definitivt originell. Oh, yes.

Jag har ånyo fått babyebola. Därvid sov jag bort hela nyårsaftons dag, med undantag av en halvtimme då jag vacklade mig ut för att försöka leta upp min make och min son på Hedens lekplats. Förgäves, ty de hade redan gått därifrån. Istället gick jag med svettpärlor i pannan och snor i näsan för att införskaffa det som skulle bli nyårssupén. Hittade smördeg (HEEEELL no, jag gör ingen själv...), sparris, rökt lax, ruccola och babytomater. Allt kött var slut. Jag också, så jag stapplade mig hem. För att finna hissen trasig åter igen. Stapplade mig uppför alla trappor och anlände till hemmet anfådd och slut och gick och lade mig och sov.

Min make gick iväg och införskaffade kött och berne. Färdig sådan.

Jag och min make och vår son gick ner till hamnen och tittade på fyrverkerierna. Jag stapplade därefter hem. Och lade mig och sov.

Vaknade av att min make gjort maten, som serverades på ett torftigt undanröjt soffbord och utan laxförrätt.

Ingen skumpa. Tre glas rödvin.

Min make fick väl en släng av ebolan, eller så blev han bara vansinnigt trött på sin fru ty han gick och lade sig vid halv tolv, lämnandes mig, halvsovande, framför tvn.

Klockan tolv vaknade Anton av fyrverkerierna. Jag tog upp honom och vi tittade gemensamt på Malmsjö. Anton knaprade på en brödskiva, jag skålade med rödvin. Därefter ringde papsen och jag ringde till mamsen och så lade jag mig och sov.

PARTY.

Eller - så illa var det väl inte. DELS så fick jag äntligen tala med en släkting till mig som jag inte talat med på 20 år. Tammefan MER än 20 år. 25 minst.

När jag var liten så bodde min farfars kusin i Japan. Tokyo, närmare bestämt. Hans barn var i min och syrrans ålder. De hade sommarställe på samma ställe som vi (knappast något att höja ögonbrynen över - allt ligger i den gamla släktgårdens upptagningsområde) och jag AAAAAVGUDADE Christina och Marie. Eller i alla fall deras pryttlar. Typ två somrar innan ens det mest basala GameBoy spelet kom satt jag i deras stuga och spelade. Året efter, när några stackars satar i min klass gick runt och skröt om sina häftiga endisplaysgameboys så satt jag i Krogsfall och spelade Donkey Kong. DUBBELSPELET Donkey Kong!

Christina och Marie hade serietidningar, eller snarare böcker, där blodet sprutade. Jag fick inte "läsa" dem (hur väl läser en sjuåring japanska?) för mamma och pappa.

Christina och Marie hade sååååå fräcka saker. Och dessutom ryktades det om att de minsann i sina tonår arbetade som fotomodeller i Japan. Vackra var de ju båda två, och dessutom långa för att vara japaner. Halvjapaner som de var.

Deras mamma hade alltid en sådan där liten handfläkt som hon svalkade sig med.

Christina och Marie glömmer man ju liksom inte även om man slutar träffa dem.

För ett år sedan, ungefär, satt jag hemma hos en polare och vi pratade om... inte fan vet jag... och så kom han, eller om det var jag, in på Japan och så visade det sig att han umgicks med Christina och Marie! Och igår, under mitt och Matz gottnyttårsamtal så firade han nyåret tillsammans med Christina och därmed bytte jag några ord med henne. Så pass!

Dessutom, att sitta med en storögd liten människa som vill höra "Max kaka" om och om igen SAMTIDIGT som han tittar på fyrverkerier och käkar limpskiva, det går tammefan inte av för hackor.