Sontag

Jag vaknade av att min son stod över mig med ett soligt leende.

"GOMORRON ANTON" sade jag i min hurtiga mammastil. "Har DU vaknat nu"

Anton bekräftade att så var fallet. Så fick jag krama och säga god morgon till

- Coca
- Bizzi
- Ti
- Lalla
- Vovva
- Lill-lalla
och täcket.

När jag var dränkt i gossedjur försvann min son ut genom dörren. Jag klev som en zombie upp och kisade mot klockan. Tjugi i sju. Inte acceptabelt. Det är söndag.

"AAAAAAANTON" sade jag vädjande och vacklade likt en drucken Faktumförsäljare med svår grå starr ut i nattmörkret. Slog tån i någon kvarglömd leksak. "AAAAAAAANTON, kom så MYYYYYSER vi lite"

Föga förvånande sade min son

NEJ

och sprang vidare. Jag gav upp och vände åter till min varma säng. Ett brak hördes, följt av ett illvrål. Fortfarande såg jag ju ingenting så jag vände kosan mot köket för att finna min döende son någonstans.

Han befann sig bakom mig, i hallen. Nu var han på gränsen till hysterisk. Jag letade efter en ljusknapp. När lampan tändes så såg jag ju ingenting för att jag var bländad. Men jag kände efter med handen över hans ansikte. Inget varmt och kletigt, alltså satt allt där det skulle fortfarande. Jag tog den ledsna sonen in i sängen, lade honom mellan mig och hans fader och sade:
"Är det inte sådant här man har barnflicka till"
"Hon får för mycket betalt" muttrade Heinz.
"She is sooooo gone" sade jag och insåg att jag sparkat min önskedröm. Sedan somnade jag om medans fadern tog sitt ansvar. Åter igen.