Nu har min son inlett sin karriär. Jupp. Kid U not.
När han var ute och sprang i vattenpölarna så dök det upp en fotograf från ingenstans och sade att han var från GP och att han skulle göra en grej om "plikt". Därav ville han fota vår son. (Nä, jag fattar inte heller.)
Så då fick han väl göra det. Klanton tog instruktioner bättre än samtliga brudar i Top Model tillsammans. Det vill säga, han sprang fram och tillbaks genom vattenpölen med snoret rinnandes och med mössan felplacerad. Och så gick han tillsammans med sin far på en lerig och öde grusplan i strålkastarna från fotbollsplanens sken.
Problemet är ju bara att jag inte har GP. Risken är alltså att jag missar min sons debutuppdrag. Heinz sade att han hade uppfattat det som att det skulle komma i någon helggrej, typ Två dagar. Och då är vi ju kokta båda två, ty de enda gångerna vi läser GP är ju på jobbet.
Ser du en bild på en genomvåt unge med snoret rinnande i en story om plikt så kan du väl slå larm?
(Men fotografhelvetet gick och raggade på en annan unge vid lekplatsen också. Så tänk om min son blir ratad till förmån av en torr och välklädd flicka?)
Det var det jag VISSTE den där dagen då han kom. Han är världens vackraste bebis/barn.
På senare tid har jag tvekat något. Jag har tänkt att det kanske var hormoner som fick mig att tycka synd om alla andra mammor på bb som inte fick lika fina bebisar som jag fått. Mitt barn kanske inte var så vackert. När man ser sådana här bilder så börjar man ju faktiskt tveka lite.
Å andra sidan så har vi väl alla ett eller några foton som inte framhävt den skönhet som vi i själva verket besitter. Och hur himla lätt är det att posera när man bara några timmar tidigare klamrade sig fast i fosterlivet och vägrade komma ut? Killen var ju trött. Give him a break.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar