Nicke Lilltroll möter nazismen och Liza Marklund

Julklappsböckerna är avverkade. Den jag nu kommer att orera om var ingen julklappsbok, enligt giverskan, emedan det var en pocket. Den kom således utan inslagningspapper.

Den var så dålig.

Jag ÄR ingen deckarläsare, verkligen inte. Dels så tycker jag att alla deckare är upprapningar av schabloner och dels så vet jag alltid vem och varför långt innan första sidan är till ända och huvudpersonerna har givit sig till känna. Nej, det är inget skryt. Jag är bara naturligt bra på det där. Det vet du.

Det är något av en förbannelse. När jag såg Sjätte Sinnet så vred jag mig av plågor. Jag kunde inte förstå hur i helvete Bruce inte fattade att han var död när jag, låååångt innan miffoungen klämde ur sig sitt "I see dead people" bara satt och väntade på att något oväntat skulle hända. Det är inte KUL. Det är inte ett dugg roligt. Därför avhåller jag mig från filmer och böcker som går ut på att upplösningen skall vara oväntad. Rafflande. Ge mig en bra biografi eller faktabok.

Anyways - nu kom kvasitomten med Camilla Läckberg. Jag har inte tidigare läst Camilla Läckberg. Det enda jag vet om henne är att hon är en deckardrottning och att hon är tillsammans med RobinsonMartin som tog vinstpengarna och dumpade sambon. Och att Leif GW ansåg att hon skrev som Nicke Lilltroll talade. Ett uttalande som inte förvånade mig, ty Leffe verkar inte vara den som uppskattar kvinnors kompetens.

Dröm om min förvåning. Jag vet förvisso inte vem Nicke Lilltroll är, men jag är övertygad om att hans verbala förmåga långt överskrider Camilla Läckbergs litterära. Herregud - Liza Marklund framstod som en litterär GIGANT i jämförelse!

JEISCHUZ, JENNIFER WEGERUP skulle kunna ge Camilla Läckberg lektioner i kvällstidningsskrivning i romanform och det skulle bli ett bättre resultat! LINDA ROSING, till och med UTAN spökskrivare skulle ha en bättre chans till Nobelpriset!

MEN - ta mig tusan - det stannade inte där! Nej, nej... Persongalleriet.... HerreminjävlaGUD så sunkigt! Taffligare och mer ointressanta personer har sällan eller aldrig skildrats i romanform. Inte ens Birrona skulle lyckas placera några så slätstrukna och meningslösa personer ens i perifierin i någon av sina grå och deprimerande skildringar från Hisingens medelklassrepresentanter.

(Avbrott för bil- bildgoogling - där både Mammasch bil, busch, Coca, båt och Anton på babysim avverkats. Nu skall dock det lilla krypet ut till lekplatsen med sin far...)

I Fjällbacka, eller om det är i Camilla Läckberg, så har tiden stått stilla de senaste femtio åren. Föräldralediga fäder är något väääääldigt konstigt. Och män har inte kompetensen att vara hemma, heller. De klarar inte att hålla reda på var blöjorna är. Det poängteras av ALLA i boken att män inte har kunskapen att ta hand om ett barn. Och om de nu måste vara hemma så måste pappsen gå tillbaks till jobbet ändå. Och ungen passas av den kvinnliga kontoristen. (Ja, jag vet vad du kommer att säga - men jag JOBBADE faktiskt inte. Jag gled bara runt. Och om jag inte hade ungen på armen så var det för att någon med våld KIDNAPPAT honom.)

Alla fikar oavbrutet. Dricker kaffe och knaprar kakor och bullar. Ibland cocosbollar. Lite moderniteter har dock insmugit sig. Vissa serverar KÖPEKAKOR. Dock ber de om ursäkt för detta. (Alla som sätter fram fikat är naturligtvis kvinnor.) Men det fikas konstant. Det fikas tammefan mer än i Femböckerna.

Å andra sidan är intrigen i Femböckerna långt mer komplicerad och oförutsägbar.

Och faktagrejjerna.... Hua... Redan i de första sidorna börjar man åla sig över golvet då ett litet flickebarn fyller ett år. Det visar sig att Camilla Läckberg aldrig träffat ett barn! (Nu läste jag någonstans att hon var på tjocken med Martin Melin, eller om hon redan kläckt, vilket fick mig att le lite grand, ty Camilla kommer att få be om ursäkt offentligt över hennes beskrivning av en ettåring.... Med skammens rodnad på sina kinder...) Huvudpersonernas ettåring skulle kunna vara ett motoriskt och verbalt geni. Visst. Ty detta barn kan gå, tala och interagera med vuxna på ett sätt där var förmåga var för sig inte är osannolik. Men JAG har då aldrig sett en ettåring tala i tvåordsmeningar, förstå vad ett paket är, lyckats blåsa ut ljuset på tårtan och samtidigt gå som om hon aldrig gjort annat. Men det är ju inte OMÖJLIGT. Att det däremot, i det på alla andra sätt av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka finns TVÅ sådana mänskliga utvecklingsundantag...

I tackdelen tackar Camilla Läckberg Martin Melin för att han givit henne tips om hur det polisiära funkar. Med hänsyn till det polisiära arbetet som beskrivs i boken (omhändertagande av en hund som hålles på kontoret och matas med cocosbollar, godkännandet av att anhöriga till personalen deltar i utredningsarbetet, de ständiga fikorna, närvaron och arbetet samt ansvarsgivandet till den föräldraledige, och därmed oförsäkrade, konstapel Bom:en och en radda av uppenbara men inte dragna slutsatser och utredningsåtgärder) så undrar jag liiiiite grand över hur Martin Melin funkar som snut. Eller var det den där uppgiften om att svabbarna skickas till SKI som han bidrog till?

Nåväl. Storyn är följande:

Nicke Lilltroll hittar en medalj och en blodig barnskjorta bland sin moders pryttlar. VAD ÄR DET FÖR MEDALJ undrar hon. Det är en TYSK medalj, konstaterar hon. Men VAD ÄR DET FÖR MEDALJ? Hon tar det till en pensionerad historielärare som har snöat in på andra världskriget, och anses något av en expert. Han behåller medaljen, för att han skall ta reda på vad det är. Farbrodern dödas.

Ja. Här är hela boken slut. Särskilt som boken heter "Tyskungen". Tänka, tänka.... Tysk medalj.... Blodig barnskjorta... VAD kan mamsen ha dolt i alla dessa år?

Säg, oh VAD kan detta vara för något? Hur skall det sluta? "Tyskungen"... ett järnkors.... KAN det vara någon som har fått ett barn med en tysksympatisör och den hemska historien riskerar att uppdagas sextio år senare (efter preskription, mind U) varpå den godaste av de goda tar till våld för att dölja sina tidigare dåd? Hua, vad spännande....


Men Läckberg fortsätter skriva om den mystiska medaljen. Någon gång efter en sisådär trehundrafemtionitton sidor får hon tillbaks medaljen och leter upp en antikhandlare på Guldheden som också är expert på tyska grejjer. Hon åker till Göteborg för att få reda på att den tyska medaljen är.... Håll i dig nu!

ETT JÄRNKORS!

Här har den kära Läckbergskan uppenbarligen wickipediat vad ett järnkors är. Förklaringen är likartad.

Alltså, jag vill inte vara sådan... Men huvudpersonen använder google hur ofta som helst. Men uppenbarligen inte googla "tysk medalj andra världskriget" är tydligen alltför komplicerat. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig emellertid är hur i helvete man, ens i det av Läckberg beskrivna efterblivna Fjällbacka, kan ha MISSAT hur ett järnkors ser ut? Och även om huvudpersonen, som i och för sig försörjer sig som författare och därmed borde vara något beläst, inte vet vad det är så tycker man att en pensionerad historielärare borde veta det på studs, ÄVEN om han inte dels har en bror som arbetar för Wiesenthalcentret och dels är "expert" på andra världskriget.

Hur som helst. Jag hatade boken. Jag hatade den sååååå mycket. Jag skulle kunna skriva en roman om hur extremvärdo den är. Vilket jag nu nästan har gjort.

Istället för att förslösa tre timmar på Tyskungen av Camilla Läckberg rekommenderar jag istället den alltigenom mer välskrivna Fem söker en skatt av Enid Blyton. Bättre personporträtt. Bättre intrig. Nästan lika mycket fikor. Mer allmänbildande. På grund av Georges närvaro även mer genusrelevant.