Filmfestival

Åh ÄNTLIGEN är det filmfestival!

I år påverkar den dock mitt liv till ett minimum. Den största effekten tror jag är att el Cheffe tar semester. Far skall nämligen inte bo hos oss för han hoppar festivalen.

Igår, medans mitt barns far talade om "plikt" med GP-fotografen kom kollegan J gående över Heden, på väg till Bergakungen. Han skulle kolla sex filmer under dagen. Majoriteten var ex-Sovjetiska om jag förstod det rätt. Men så skulle han sluta med någon halvkommersiell grej. En ilning av avundsjuka flög igenom mig. Jag vill OCKSÅ kolla uzbekisk komedi! Eller ett vardagsdrama från Kazakstan. Eller en deckare från Moskva. Jö.

Men, så blev det inte.

DÄREMOT lyckades jag ha en egen filmfestival i soffan.

Första bidraget:
This is England.

Massa stjärnor och fyrar och fyror och plus. Kan ju inte vara fel. Måste ju vara bra.

Eller tråkigt. Hur man nu ser på det. Dessutom helt meningslös. Alltså HELT meningslös. Ingen point alls. Mer än den vanliga "OOOOOOOH, om du inte har en närvarande fadersgestalt i ditt liv riskerar allt att gå åt helvete, men om du är med i en amerikansk feelgoodfilm, helst Disneyproducerad, så ändrar du dina wicked ways och blir lycklig". Och jag vet inte... En sådan sensmoral och slutscen tycks... billig i en film med massa plus och fyrar och fyror på.

MUSIKEN, sade maken, MUSIKEN var ju jättebra.

NOOOOOT, säger jag. Töntig. På riktigt.

Ungen var dessutom ful.

När This is England var över påbörjades kvällens andra festivalbidrag. Och nu snackar vi kvalitet!

Bag in boxen hade tullats på, vilket inte gjorde filmanalysen sämre.

Så, föreställ dig följande:
För tvåtusen år sedan, ungefär, fanns det en ö befolkad av en fantastiskt framstående kultur. De byggde tempel av sten över hela ön. Och broar över tusenmeterdjupa klyftor. Inga bostäder, direkt. Eftersom topografin var som den var så överlevde knappast denna högkultur på jordbruk. Ej heller på jakt, tycks det, ty det enda däggdjuret som fanns på ön var en flock med jätteapor. Och dem åt man inte. Dem offrade man sina kvinnor till.

På ön fanns även en population av jätteödlor av skilda sorter. Ganska många t-rexar, lite stegosaurusar och lite sådana där snabba rackare som också fanns i Jurassic Park... Velicoraptor?

Något hände på ön. Den framstående kulturen lämnade sina otaliga tempelbyggnader och tog sin tillflykt till en liten del av ön, som de omgärdade med en stor mur till skydd. Med hänsyn till murens storlek får vi väl förmoda att de stora rovdjuren var väluppfostrade och höll sig undan från frihetens enklav under de, låt säga, femhundra byggnadsåren.

Åren gick. Den högstående kulturen förföll alltmer. Kanhända beroende på att de fortfarande inte var några agrikulturella människor, måhända på grund av att eftersom de tog ihjäl varenda kotte som kom till ön så bredde inaveln ut sig. Fan vet vad de levde av. Inte mycket antar jag, ty när ett ensamt skepp på trettiotalet uppenbarade sig så visade samtliga på ön symptom av svår undernäring och bristsjukdomar. (Endast ögonvitorna var synliga, och de var spastiska allihopa. Men det SKULLE ju kunna ha kommit sig av inaveln...)

Så, vad göra när man för första gången ser människor som ser välnärda ut? Utbyta tips om överlevnad?

Nä. Vi slår ihjäl dem.

(Ytterligare en anledning till kulturens förfall - I´m sure)

Nåväl, en liten donna skulle i vart fall offras. Och hon faller i händerna på den enda överlevande jättegorillan. Som lever som eremit där ute i djungeln. Bland tempelruinerna. Han är en ledsen primat. Men när denna blonda lilla dam kommer i hans besittning så dödar han inte henne likt alla andra offer han slitit lemmarna av. Nej, han ser storslagenheten i henne. En soulmate.

Hur som helst. Gorillans tidevarv är över. Det vet gorillan, ty han bor nära familjekyrkogården. Hans sovplats, som - surprise, surprise - är resterna av ett tempel, blir ständigt överfallen av jättefladdermöss. (Som ju faktiskt också är däggdjur... Så alltså finns det TVÅ däggdjurssorter på ön. Jättegorillor och jättefladdermöss.) På senare tid har han haft svårt att övermanna dessa jättefladdermöss. Han har emellertid inga större problem med att slå ihjäl T-rexar till höger och vänster. Gorillan är ledsen.

Gorillan vill rädda/umgås med sin blondinpolare så han skuttar över ön för att återta henne från hennes räddare, men får en flaska kloroform kastad i ansiktet och så vips är han i New York och åker isbana men blir beskjuten med granatgevär. Blondinen är ledsen. Gorillan är ledsen.

Här kände jag att tårarna kom stigande i mina ögon. Det är de där förbannade djuren... Jag kan inte SE ledsna små djur. Jag blir så leeeeedsen. Jag stängde av tvn för jag har ju sett filmen förut. Jag vet att han klättrar upp på Empire State och att han till sist blir nedskjuten och att han är ledsen.

Heinz hade givit upp tidigare. Han gick och lade sig ungefär där filmteamet blir angripna av jätteinsekterna. Heinz sov när jag klättrade i säng.

"STACKARS KING KONG" sade jag grötigt. "STACKARS, STACKARS KINGKONG".

Heinz vaknade.

"Du får väl förihelvete TRÖSTA mig", sade jag. "Jag har ju SORG!"

Heinz är en förstående man.
"Tiden hade kommit för King Kong" sade han med en mjuk och förstående röst. "Han har det bättre där han är nu"

Jag insåg att han hade rätt. Jag har en klok make.