GOD JUL!

Må edra nissar tipptappa hela dagen, må er skinka smälta i munnen. Må julklappschokladen lägga sig som ett varmt täcke över magsäcken och må edra ögon gnistra.

Må julefriden skänka eder en vila i vardagen och må julsnapsen skänka eder ett varmt sinnelag.

Må bjällrorna bjällra och må julsångerna eka mellan edra väggar. Må eder inhyrde tomte vara nykter nog att gå.

Må ljusen brinna med osotig låga och må knäckpappret icke hamna under soffan.

GOD JUL!

Näsa döden-upplevelse

Jag kanske inte sade det igår, men min son var en handfull. Han var grinig så fort jag inte hade honom på höften och han var klängig och han var... a pain in da ass. Men så länge jag hade honom på höften var han glad som en liten tomtelärka i sin tomtedräkt.

Emma var också en pain in da ass.

Så när de tappra få dök upp för glögg var lägenheten ostädad, jag nerspydd, maten var inte framsatt (och jag glömde helt bort att sätta fram rödkål och skedar) och jag var TRÖTT.

Under sessionen var barnet glatt och guggligt fram tills han blev trött och gick för att ta en siesta.

Strax innan gästerna skulle gå till sina julefiranden vaknade det lilla monstret och därefter var han på ett rasande dåligt humör under tiden jag skulle plocka undan. (Kommer soc hem till mig NU är det nog inga problem - värre var igårkväll när två omkullslagna, fast tomma, glöggflaskor låg på en köksbänk fylld av disk, spisen var full av glögg, jag talade osammanhängande av trötthet och... ja det var nog allt. Nu är glöggflaskorna bortplockade och spisen rentorkad. Men disken står kvar...)

Hans kom hem från skateboarden, barnet gick ånyo och lade sig (med lite hjälp...). Klockan 10 hördes ett illvrål från sovrummet. Alltså inte det vanliga "Jag har vaknat och är helt ensam i hela världen och ingen tycker om mig så kan ni komma hit NU" utan något mer... förtvivlat. Hans gick dit (ty jag ORKADE inte mer tjurig unge!) men barnets gråt snarare tilltog än avtog. Jag gick dit och möttes av en hysterisk son som uppenbarligen hade angst, av värsta sort.

Så FRUKTANSVÄRT! Tårarna steg snabbare än skattetrycket i Danmark i mina tårkanaler och jag förbannade mig själv för att jag var en sååååå dålig moder som blott suttit framför tvn och struntat i min son så till den milda grad att jag låtit FADERN gå till honom! Och jag tänkte på att jag under dagen, då han rev mig blodig på bröstkorgen sagt "AJNäe" till honom med en röst som inte bara fick honom att sluta riva mig utan även titta på mig med stora sorgsna ögon.

Skulden var förödande. Helt plötsligt föll alla bitar på plats - varför barnet varit överjävligt under dagen (Nej, HAN var inte överjävlig, situationen var överjävlig), Emma hade bara varit gamla vanliga beskyddarEmma och jag var ondskan själv för att jag inte fattat vad som pågick där jag stressade fram en Jansson.

Min son hade drabbats av nästäppa. Något som du kanske tycker är en mindre deal, men jag vill bara uppmärksamma dig om följande:

Min son vaknade av att han inte kunde andas. Han har aldrig haft nästäppa förut! Han fick ingen luft, han höll i sin egen lilla värld på att dö. (Att ta ut tummen ur munnen vore kanske en bra lösning, men min son är bara 6,5 månad gammal och kanske inte riktigt har sån´t klart för sig...)

Turligt nog införskaffade jag näsdroppar förra gången han var sjuk (men då var han ju aldrig snorig) så vi löste problemet. Klockan 4 i natt var vi tvugna att upprepa behandlingen. Lillkillen fick ligga hos sin trygge fader under natten.

Lilla älskade snorgärs!

I dag sov jag och han tills den trygge och ansvarstagande fadern ringde hem för att kolla läget. Klockan var halv tio... Barnet åt sin gröt med gott humör, men blev VANSINNIG när gröten tog slut och babbelibabblade lite, kröp lite och SÅ var han trött igen.

En stunds vila, och SÅ var han pigg igen. Och skulle krypa och gå. Jag gav honom vattenkannan (mindre bra strategiskt val) och fick således fylla på en tillbringare med vatten för att vattna blommorna. (Jag tror att min hibiskus är utom all räddning... Scheisse. Den har en så ofantligt vacker röd färg...Eller HADE fått så småningom, eftersom den fortfarande befinner sig i skott-stadiet)

Sedan skulle sonen gå igen.

Jag vill inte dissa min son, särskilt inte nu när han är sjuk, men han borde kanske behöva inse att han inte KAN gå. Han ställer sig upp, är svinstolt och så släpper han vad han håller i för att gå någonstans. Gång efter gång. Hans små 6,5 månadersben är inte lika villiga att agera transportmedel och barnet faller om man inte är där och fångar honom. Det är alltså helt omöjligt att göra NÅGOT annat än att vara med barnet när barnet inte sover. Vilket han ju gör nu, och disken står fortfarande på diskbänken....

En rolig liten grej från igårkväll:

Jag var på jakt efter ett par blå mjukisbyxor till min son under förmiddagen. De var inte rena, men jag tänkte att han kunde ha dem fram tills att han skulle få på sig tomtedräkten. Jag hittade inte de blå byxorna utan satte på honom ett par vita istället (som kräktes ned efter en minut eller två...).

Igår när den trygge fadern skulle städa kattlådan låg där - ett par blå mjukisbyxor.

Vad betyder detta?
a) den skyldige/a katten anser att jag är helt överjävligt dålig på att tvätta till min son,
b) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om min son,
c) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om blå mjukisbrallor (som i ärlighetens namn får min son att se ut som en jugoslavisk kroppsbyggare i maffiabranchen) eller;
d) jag borde ha klippt klorna på katterna och någon av dem har på grund av min negligens fått med sig ett par blå mjukisbrallor in i lådan.

Mitt analytiska sinnelag gissar på någon av punkterna a- c, då klorna klipptes på samtliga förra veckan.

Vem är då skyldig? Jag sätter mina pengar på Esther, men håller det inte för omöjligt att det kan vara Ellis. Samtidigt gnager en liten, liten misstanke om att Emma kanske inte är så snäll och fin i själen som hon utger sig för att vara...

Ellis rusade förresten till Anton igår när han började skrika förtvivlat. Att Emma gör det är ju självklart, men att Ellis känner beskyddarinstinkt över lille snorgärsen gör mig mycket glad. Och i morse fick Anton klappa Ellis utan att Ellis rörde en min. När Anton råkade klippa till Ellis rätt i ansiktet (på jakt efter ett uppsåtligt dragande i örat) blinkade bara storkatten av smärtan men låg kvar. GullepluttEllis... Inte skulle väl han vara passivaggressiv och vilja kissa på Antons blå mjukisbyxor?

Nä - det är nog Esther som är den skyldiga. Hon har ju något... lömskt över sig... Eller kanske inte.

Tillbaks till tonåren

Efter en morgon där jag bara kunde glömma att få städa eller duscha eller dricka kaffe ilade jag till Willys för att köpa julmust till ikväll.

I butiken kom jag på att det a) var lunchtid för lillmonstret, b) lillmonstret har aldrig ätit fisk. Eller avocado.

Så jag köpte en burk potatis och spätta och en avocado, ilade hem, delade avocadon och mosade en halva omsorgsfullt samtidigt som micron fixade fisken. Barnet satt i sin stol och åt smörgås och började bli MYCKET otålig.

Mitt barn gillar inte fisk. Eller avocado. Men han gör inga AFV-miner, nä, han kniper bara igen munnen.

Insåg mitt nederlag och kände min egen mage kurra. Vad göra?

Barnet tjurade av hunger men knep igen munnen så fort skeden med den förhatliga spättan närmade sig.

Jag värmde upp den andra barnmatsburken jag köpt (för enkelhetens skull med kvällen i åtanke) och barnet åt sin kalv-och grönsaksgryta med gott humör. Min mage kurrade.

Jag hottade upp spättan med lite salt och lade i den omosade avocadohalvan och åt lunch. Som måltidsdryck micrade jag morgonens odruckna kopp kaffe och insåg följande:

Förutom saltet och avocadon och en näve med vätskedrivande tabletter så hade jag just avverkat en hel dags näringsintag för en festkväll i mina tonår. Detta innebär att jag KANSKE kan komma i en partyblåsa ikväll? (Nä - saltet. Avocadon. Det faktum att jag ätit mer än en barnmatsburk per dag den senaste veckan I KOMBO med att det faktiskt inte är FEST ikväll gör att jag inte ens tänker försöka...)

Krigets fasor

Hämnden är ljuv skrev jag igår.

Idag retalierade min son.

Klockan åtta, dvs en halvtimme tidigare än vanligt, vaknade det lilla livet och väckte mig med att utstöta väckarklocks ÖH ÖH ÖH:na.

Jag antar att jag var värd det.

Nya existensiella frågor uppkom under gårdagen. Hr Skandia hade inte gjort något brottsligt, sade rätten. Säger de det, så är det ju så, inget snack om saken, jag har det högsta förtroendet för svenska domstolar. Inte bara för att Jenny jobbar på en utan även för att Rotel 16 är snälla samt för att Lennart Robert J och hans norska flickvän Carina W fälldes för att ha kidnappat och misshandlat min kära EPPan till döds efter att ha torterat henne OCH för att de kallat henne "normal pundarbil" i rätten.

Så, om det inte är brottsligt så är det ok. Kanske inte moraliskt men är moral så viktigt då?

Hur skall jag uppfostra min son? Skall jag försöka lära honom att bli en så hunsad liten fjantig "men så kan man inte göra för det är taskigt"människa eller skall jag försöka säga till honom att det är OK att sno Pelles hink och spade, bara inte Pelles mamma får reda på det? Skall jag säga till honom att klamra sig fast vid att han är under 7 vid varje tågresa fram till sin myndighetsdag? Skall jag lära honom att sälja förtrollad luft till sina klasskamrater (DYRT!) och lära honom att om folk är så dumma att de går på sån skit så har de förtjänat det, och Anton har gjort "en bra affär"? Skall jag uppmana honom att ta betalt för sitt sällskap av de som annars inte hittar kompisar?

Om jag INTE gör det så kommer jag ju att uppfostra en looooooooser. En miniAnna. Klart är ju i alla fall att ungen skall läsa på Handels. Alltså inte det låtsas-Handels JAG gick på utan det RIKTIGA Handels. För, som en släkt i släkten sade på en släktings bröllop under min studietid: PERCY anser att Gbgs Handels är skit. Och Percy fick ju också en massa pengar när han gjorde bort sig, så han borde ju veta.

Häromdagen stötte jag förresten på en kändis. Alltså jag STÖTTE inte på honom, våra ögon möttes blott i Hagaparken. Hr Jisander var tydligen hemma på ett blixtbesök (för han är ju inte bosatt i Sverige längre har han INTYGAT till Skatteverket. Och då är det ju så.).

Jag vill också ha en massa pengar. Fan ta min moder för hennes fjantuppfostran.

Julefrid!

Klockan halv nio dagen efter känns livet ofta tungt. Även för en Superman.

Midvinternattens skoj är svårt, Anton gnistra och glimma. Ingen sova på Engelbrektsgatan djupt i nattens timma...

Igår kan man tycka att Anton borde varit en slagen hjälte, tidigt. Kan man tycka.

.

Det blev ingen julklappsrunda igår av många olika rutiga skäl.

Istället reste vi till Kållered efter en megafrukost då min son satte i sig ofantliga mängder gröt. Utan att förmiddagsvila. Barnet ansåg att det var superkul att åka bil och babbelibabblade hela vägen.

Väl i Kållered tyckte han att det var superkul att umgås med folk. Han förtärde mat i personalmatsalen, en hel barnmatsburk samt en banan. Därefter följde han sin moder och morbror till den fyrstjärniga (ja, för hundar!) Resturang Tulebo där han förtärde tre hela mjuka brödskivor, undantaget kanterna. (Hans moder försökte pina i sig lite vegetarisk gryta, och, skam till sägandes, ungefär en matsked av en segkokt vitfisk. Min moral är hög, men inte så långvarig...) Efter lunchen följde ett samtal med el Chefe som meddelades min återgång i full kraft den 1 februari, barnet var glatt och närvarande.

DÄREFTER fick han leka med Eva ett tag. Sonen alltså. Först när vi kom hem vid tre lade han sig och fick en liten powernap. När han vaknat (vid halv fem) åt han ånyo. Rejält mycket.

Till kvällsmat, alldeles för sent, förtärdes rogivande havregrynsgröt med Nutramigen och äpple. Därefter påbörjades en busstund av sällan skådat slag.

Vid halv elva började jag och fadern aktivt försöka söva den lille. Nope.

Guggeligugg, sade barnet och ställde sig i spjälsängen. KAKA, sade han sedan. Och följde upp med ett pruttljud.

Eftersom barnet inte kunde sova lades han emellan sina föräldrar. Han kröp från den ena sidan till den andra. Han drog i mamsens hår. Han drog i mamsens näsa, ögon, kinder och öron medans modern försökte låtsassova.

KA KA, gugglade sonen. Och gjorde pruttljud.

Han drog i faderns skägg och i faderns näsa. Han vände sig och vred, han kröp och han kravlade och hela tiden utstötte han sina KA KA och gjorde pruttljud. Jag och Hans låg och bet oss i kinderna för att inte börja tokskratta.

Hur som helst, jag tänker inte trötta dig med fler detaljer, vid halv två i natt började han äntligen med sina the most annoying sound in the world-ljud och han somnade.

I morse vaknade jag toktidigt, kollade julkalender och drack kaffe. Halv nio var det hämnden ljuva stund. Jag skuttade in i sovrummet, böjde mig över sängen och sade med min sötaste stämma:
"God MORGON mammas lille prins, har du sovit GOTT?"

Mammas lille prins visade med all tydlighet att han inte alls ansåg det vara en god morgon. Men HAHA, jag är större än honom och tio minuter senare satt han med sin grötskål och pladdrade. Trött, men vid gott mod.

Idag har han varit bra mosig, men har ändock följt med på julklappsinköp och har inte sovit markant mer än vanligt. I skrivande stund gör han the most annoying sound in the world i vardagsrummet.

Familjens julkort har gått ut till den breda allmänheten. Om du mot förmodan inte fått något får du betrakta nedanstående manliga babyversion av Courtney Love som min personliga julhälsning. Till just dig.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Om vi inte hörs innan jul, alltså...

I morgon blir det glöggafton. Morgondagen kommer således spenderas med en mopp i näven och en unge på höften.

Min enögde son

Idag slog Anton grötrekord. Jag ökade hans morgonportion med 50%, nästan. Istället för 1 dl vatten, 2 msk havregryn och 3 skopor Nutramigen och ett rivet äpple så blev gröten gjord på 1,5 dl vatten, 3 msk havregryn och 4 skopor Nutramigen. Samt ett helt smörgåsrån. Anton slukade rubbet, som en hungrig torsk på grönbete i ett fridlyst Kattegatt.

Nästan inget i mitt, eller hans liv, är friktionsfritt.

Mellan tuggorna av smörgåsrån och äpplegröt blir det nämligen ett par sekunder då barnet inte har något i munnen. Illa. Mycket illa. Vad gör man då om man är ett uthungrat barn?

Man headbangar.

Kombinationen headbangning och "föra sked med gröt till munnen" är inget bra. Så skeden med äpplegröt hamnade i höger öga på barnet.

Det gick bra ändå. Jag fick lite ångest över att min son skulle bli enögd, men så kom jag på att han då kunde bli pirat som seglade runt på Kattegatt och slogs mot elaka fiskebåtar som fiskar torsk. Men han verkar få behålla synen.

Nu skall jag ta min son och sätta honom i vagnen för att påbörja julklappsinköpen. Har ingen aning om vad jag skall köpa eller vem jag skall köpa det till eller vilket konto som skall belastas, men jag antar att det ger sig under resans gång. Syrrans ungar behöver klappar.

När jag gjort det skall jag sätta min son i bilen och åka till de djupa skogarna och säga hej till mina små kollegor som säkert gråter sig till sömns av saknad efter mig. Eller i alla fall de få som finns kvar i de djupa skogarna. På julfesten kände jag ju bara igen typ hälften av de som sades jobba på min avdelning. Och så har ju en massa favoriter slutat helt. Och vissa skall sluta. Men de jobbar ju numer ändå inne i stan, så....

Ja, ja.. Några finns ju kvar i alla fall. Men första gången jag var där med Anton så trodde vissa att jag var min brors flickvän och att barnet var hans.

Detta trots att Anton är söt.

Anna goes miljöpolitisk

Kompis

Snabbis innan jag sätter igång att fixa jullunch till mödrar med barn.

Idag på nyheterna sades att det inte finns ett enda ynka litet torskyngel i hela Kattegatt. Det gör mig ledsen. Och upprörd.

När jag var liten så var lax min farmors paradhelgmåltid. Torsk var vardagsmat, och lite styvmoderligt behandlad. Torsk är tydligen svår att odla. Nu tycker alla att lax är B-mat.

Jag gillar lax, det gör jag verkligen. Jag tycker det är en förnämlig matfisk. Och man kan ha lax till ALLT. Mumma, det är lax det.

MEN: tänk en bit halstrad torskrygg med vitvinssås! Tänk en bit panerad torskfilé med skirat dillsmör! Tänk en smörgås med färskrökt torskrom! (När jag var liten och fann en klump torskrom i kylen var jag inte direkt lycklig, men TÄNK! MUMMA!)

Så, vad göra?

Mitt ex köpte på sin backpacktur en uppstoppad havssköldpadda. När vi skulle flytta ihop var jag minst sagt upprörd emedan havsköldpaddor var utrotningshotade. (Undrar om de finns kvar?) Mitt ex förklarade då nöjsamt att OM havsköldpaddorna blev utrotade så hade han ju i alla fall en att titta på, OCH dessutom var ju paddan redan död när han köpte den. Jag köpte det argumentet och sköldpaddan, som fick namnet Henrik eftersom han var lik exets kompis stod och vaktade våra blommor.

Till vårt försvar kan sägas att han var arton-nitton när han luffade i Asien. Och jag var arton när vi flyttade ihop... Var Henrik finns idag vet jag inte, men förmodligen på en vägg i Bohus. (Vi lät Henrik krypa runt på golven och smällde i alla nya bekantingar att Henrik levde, men inte rörde sig så mycket. Men Henrik hade upphängningsanordningar och exet har ett barn som nog skulle vilja rida på Henrik om Henrik fanns i golvhöjd.)

Varför börjar jag babbla om Henrik?

Jo, naturligtvis så FATTAR jag att jag inte skall äta torsk. Det må vara hur jävla nyttigt som helst att äta fisk, men let´s face it - för 25 år sedan skrämdes lilla pyttelilla Anna av de bottentrålande elaka norrmännen. Och tydligen har ingenting stoppat dessa pirater. Eller GG49 eller någon annan båt heller, för den delen. Och nu finns det inte någon torsk kvar. Och de som finns är alla under två år, i alla fall de i Kattegatt. Men, om nu torsken utrotas - skall jag då inte passa på att vara en av de priviligerade som faktiskt ÄTIT torsk?

Nope. Till och med MIN moral är högre. Nu blir det ingen torsk. Eller någon annan vitfisk som inte är odlad, för visst kan man kanske byta torsken mot någon b-pollock som fångats någon annanstans, men är det vettigt att fiska ut någon annanstans för att jag skall få mat som ändå är ett dåligt substitut för vad jag vill ha?

Nä. Ingen mer vitfisk för mig. FAN OCKSÅ! Inte bara en förlust för mina smaklökar, utan även en prestigeförlust. Jag tänker och agerar som en jävla miljöpartist...

Motorisk begåvning vs mental

Jag glömde ju!

Igår tog jag mig till Majorna för att fika. Jag hade planerat att promenixa hela vägen hem, men detta omöjliggjordes av en glasbit under däcket på min väg från 3:ans spårvagn till Kerstins ömma famn.

Punktering. I Majorna har cykelreparatörerna semesterstängt i december så jag fick ta vagnen till Avenyn igen.

Jag gick in på Intersport och införskaffade mig ett lagningskit eftersom jag inte har en aning om var cykelreparatörerna håller hus i centrala stan och vagn är ett måste ikväll.

Jag gick hem och drog mig till minnes att det ju var Heinz heliga skateboardkväll och då gjorde jag det.

Jag menar det; JAG gjorde det.

JAG. Alldeles själv innan Hans ens slutat arbetet. Jag tog loss hjulet, jag tog loss slangen, jag lokaliserade hålet. Jag sandpapprade slangen. Jag härdade limmet och jag satte på lappen och jag satte tillbaks slangen i däcket på fälgen. Jag lyckades dock inte pumpa skiten, det fick den ömme fadern göra efter skateboarden.

GUD vad jag är duktig! Eller hur?

På väg mot elitnivå!

Det var det vi sade, Jenny! Träning för kinesiska olympiamästare i gymnastik är en bra pedagogik!

Jag sade ju att Anton satte sig själv i fredags.

Igår hade jag verkligen en guldkant på tillvaron! Hans åkte lite tidigare än vanligt till sina bergasalar med sin lilla rullbräda eftersom Anton somnat och jag på det sättet skulle få lite tid för mig själv.

Precis innan Ugly Betty började vaknade prinsen. Mitt sinne sade "SCHEISSE" men min mun sade "Gooooood MORGON, mammas lille prins" och barnet sattes på mattan och klossar togs fram. Jag var överlycklig emedan min guldklimp var på gott humör och lät mamsen titta på tvn medans han alldeles själv roade sig med de röda klossarna. (Töntgrönt och mesblått fick ligga kvar på golvet)

Säg den glädje som varar förevigt. Telefonen ringde. Min väninna, som av någon outgrundig anledning ALLTID ringer när jag tittar på mina favoritprogram skall åka till Marakesh (Trots mitt arbete så har jag inte en susning om hur staden stavas. Håna mig gärna, men jag arbetar faktiskt inte med Nordafrika. Fråga mig hur Baku eller Nardaran eller Moskva eller Tblisi stavas. Det kan jag! Och Teheran. Jag kan ta mig tusan stava till Azerbajdzjan utan att blinka.) och därför var hon ju mer än värd att ta dyrbar Bettytid. Så jag missade nog grejjen, men jag hoppas att någon kan fylla i - Betty går på bowlingdate och det visar sig att det är Henry som är internetkille? De går och äter på krogen - men vad sägs? Vad hände därefter?

Nåväl. The love of my life kom hem PRECIS innan de desperata hemmafruarna skulle uppdatera mig om sina liv.

"Ta barnet" vrålade jag i desperation. "Säg till mig om han får hjärtstillestånd - inte annars"
Därefter satte jag mig med ögon stora som tefat och stirrade in i tvn medan min käre sambo satt och guggeligugglade med Anton under julgranen.

"NU GÖR HAN DET" vrålade Hans strax efter att ingressen tagit slut.
"Vaddå" skrek jag måttligt roat tillbaks.
"Han sätter sig upp! Jag sade till honom att det var enklare för honom att komma åt kulorna om han satte sig upp och då satte han sig upp" ylade fadern extatiskt.

Mitt modershjärta tog sig ett skutt och jag släppte Carlos med blicken för ett ögonblick och såg min i gröna sammetsbyxor klädda son sitta under granen och försöka få tag på det röda glittret. Men skulle moderskänslorna övervinna min heliga tvtid? Har jag fått se ett helt avsnitt av Desperate Housewifes på ett halvår? Prioritering!

"Vad kul" sade jag och försökte låta entusiastisk. "Då är det TREDJE gången då"

Därefter följde glada rop från julgransavdelningen varannan minut.
"Igen" hojtade Hans. Och
"NU" och
"Vad DUKTIG han är" och
"HELA TIDEN"
"Ja, ja" sade jag avmätt och kände att jag visst ville ta del av min sons motoriska framgångar men vaffan - DESPERATE HOUSEWIFES, ETT HELT AVSNITT. FÖR EN GÅNGS SKULL!!!

I reklamavbrotten rusade jag som en stressad tjur bort till männen i mitt liv (undantaget Ellis - jag har ingen aning om var han befann sig) och konstaterade att min son nu nästintill tvångsmässigt sätter sig upp själv och är mäkta imponerad av sig själv och sina färdigheter.

Men det är inte nog med detta!

Klosshinken hade förflyttats till männens lekhörna. Anton satt med sina röda klossar och viftade. Jag tog en röd kloss och slog mot en blå kloss. Anton tittade intresserat. Därefter slog han sin röda kloss mot min blå kloss. VARJE GÅNG jag höll fram den blå klossen!!! VAD SÄGER DU OM DET?

Igår fick jag även ta del av det överklagande som insänts till Svea Hovrätt.

Det roliga med överklagandet är att Bolagets Ombud inte direkt lägger något större krut på sina skrifter. Det lustigaste är vad som sägs i sista stycket. "Bolaget åberopar inte någon mutlig bevisning...". Ganska förvånande, men de kanske har insett att de svenska domstolarna är i grunden omutliga...

Men inte ett ord om min kriminella karriär. Inte en andning om min faderslöse son. Ingenting om mitt klandervärda levnadssätt. Ingenting om mina otaliga bostäder. Jag undrar naturligtvis varför... Jag menar, jag är ju inte MINDRE kriminell nu än tidigare, och det har ju liksom inte framkommit något nytt om Antons fadersskap sedan förra förhandlingen. Jag har ju inte på något sätt förändrat min boendesituation... Kanske betyder det att Ombudet har frånfallit sin uppfattning om att det är kriminellt att säga upp ett hyresavtal, ha barn med sin sambo är högst omoraliskt samt att en bostad är på tok för mycket? Eller så orkar han inte. Vad vet jag. Men han har i alla fall inte bestridit att det är skyddsvärt att låta en sexmånadersbebis ha tak över huvudet.

I morse när Heniz skulle till jobbet vaknade både jag och Anton. Jag tänkte passa på att gå på toa. Då blev Anton mae mae upprörd. Så jag lade honom i min säng för att han skulle lugna sig lite. Då stensomnade han. Jag försökte lyfta över honom i sin egen säng. Då blev han mae mae upprörd. Jag lade honom i min säng. Då stensomnade han. Jag försökte ånyo lyfta honom till spjälsängen. Guess wot? Han blev mae mae upprörd.

Så han fick ligga kvar. Jag var vaken, men jag vågar ju inte gå och duscha när barnet, som kan krypa och sätta sig upp och inte gillar att vara ensam, ligger i sängen. Jag låg där och tittade på min son. Han är tämligen söt för att vara diktator.


Så här ser man ut när man är otröstlig och inte vill sova i egen säng. I alla fall efter fem minuter. Lägg särskilt märke till segergesten.

Nu har jag lyft honom till sin säng i alla fall och han sover så sött så sött så sött. Det är dock vanlig gåupptid och jag skall påbörja the making of havregrynsgröt, utan att ha duschat.
.
Ikväll är det Liseberg. Nu skall ögonen tindra. Om inte på Anton så i vart fall på mig och Jenny!

Det är nästan fullbordat

Apapappapa, säger du angående rubriken. Det är inte vid jul det fullbordas inte. Det är heller inte vid jul som man äter lamm. Det är påsk som fullbordar och där man käkar ulliga gulliga små söta djur.(Men Jansson äter man ju vid båda högtiderna, i och för sig...)

Då vill jag verkligen understryka hur fel du har. Julen är fullbordandets högtid. Och igår var det en av de viktigaste juldagarna - Annadagen. Som inte firades med pompa och ståt utan endast med två telefonsamtal från en mamma och en pappa. Samt en godispåse från sambon innan han gled till Trollhättan för att åka skateboard.

Hur fördriver man då en av de viktigaste dagarna på året? Ja, inledningen tog du ju del av igår. Därefter lästes Aftonbladet där Linda Skugge fullkomligt ballade ur och dissade en 60-årig författarinna som tydligen inte gillade Linda. Linda kallade henne för en patetisk kärring och förklarade redan i rubriken att hon minsann aldrig skulle göra sig till åtlöje offentligt. Linda tyckte att den 60-åriga författarinnan skulle act her age, ungefär. Ty Linda, som ju just nu verkligen, verkligen gått in i rollen som mogen 35-åring och dissar alla som är äldre och alla som är yngre, och tja, alla som inte är Linda, helt enkelt, inser tydligen inte att även hon kommer att bli 60 en vacker dag (om hon har tur) och förmodligen kommer att känna sig precis likadan som hon gör idag. Och som hon gjorde när hon var 20. För som vi alla vet, alla utom Linda, dådå, då upphör man liksom inte att vara en person bara för att man fyllt år ett visst antal gånger. Det är så SYND att Aftonbladet snålar och kräver plusabonnemang för du skulle verkligen LÄSA denna patetiska och hatiska lilla krönika.

Därefter åkte som sagt the love of my life med sin lilla kamrat till Trollhättan som tydligen har en jättefinfin liten inomhusarena för pojkar på rullbräda. (Hu. Kan tänka mig vad Linda skulle säga om att Heinz som ju fyllt år ÄNNU fler gånger än vad Linda och jag gjort åker rullbräda...)

Då badade jag min son. Plaskplaskplask i badrummet. Jag var genomvåt, sonen var genomnöjd och den på toalettstolen uppflugna Emma var genomrädd att jag skulle ta död på mitt ättelägg.

Därefter gjorde jag ett storkok till min son.

Maten var tänkt att bli en kött och grönsaksgryta, som vanligt, fast med blomkål utöver morötterna, ärtorna, majsen, paprikan och bönorna. Men dröm om min förvåning när köttfärsen luktade grymt skumt efter upptining.
"ICA" for igenom mitt lilla huvud. Därefter kom jag på att det var bäbävitalammfärs jag tagit fram ur frysen. Så jag kryddade med mynta och timjan och idag skall jag se vad min son tycker om denna gryta. Den är halal, i alla fall, ty lammfärsen är renad. Min son skall få en multikultigastronomisk uppväxt. Och det Mohammed tycker är ok tycker väl förmodligen Jahve är ok också. Abraham hade ju liksom inte samma betänkligheter som sina efterkommande, och det var ju trots allt han som bestämde matreglerna.

Men det viktigaste var då redan avklarat. Annadagens höjdpunkt.

Min son skall få en riktigt, riktigt stämningsfull första jul. Hans små pepparkaksögon skall tammefan tindra och han skall vid varje år framöver dra sig till minnes hur hans ömma moder vinnlade sig om att ge honom den optimala julupplevelsen. Jag klädde därför granen igår.

Stämningsfull skulle den vara. Ljuv. Smakfull. Färgkoordinerad.

Det blev den.

Detaljbild

Nästan hela mästerverket

.

I toppen sitter en guldstjärna. I granen sitter 76 lampor, varav 36 är färgade. Därtill kommer 47 kulor i blått, guld, rött och silver, (olika sorter, allt från glittriga till sammetsprydda) och så några discokulor samt en pyttepytteglaskula i blått. Små guldstjärnor, 12 st. Rött glitter, blått glitter, silverglitter... 30 glittertofsar i sex olika färger. 15 polkagriskäppar. Samt ett rött hjärta. (Regnbågen är OCKSÅ smakfullt färgkoordinerad. Sådetså.)

.

Under granen står naturligtvis en halmbock på en julgransmatta som det står "God Jul" på. Den är bara ca 15 cm hög (bocken alltså) men den står för den vackra svenska traditionella julen.

.

Kom inte och säg att jag inte har känsla för stil och smak!

.

Men vad hände? Tindrade ögonen på ungen?

.

Nä. Inte ens Esther blev impad av min glittriga gran. Otack är världens lön!

.

Jag måste således ge mig ut på glitterjakt. Jag tänkte att jag kunde köpa sånt där hängglitter i rött och silver... Eller kanske använda de fyra förpackningar tunt, tunt guldglitter med stjärnor jag ännu inte använt och som ligger i originalförpackningar i jullådan tillsammans med ytterligare 12 röda kulor. Jag funderar på att slänga upp även dem. Eller om man kanske skulle slänga i sådan där vit vadd... Vad heter det? Änglahår? Eller göra popcorngirlanger. Något måste addas för att få en ultimat julgransupplevelse.

.

För är det något som säger stilla, fridfull julgran med stil och klass så är det ju en Pluto och Piff och Puffgran, eller hur?

(Jag har nu åter försökt redigera texten under bilderna. Det går alltså inte. Därav de extra punkterna. HA - jag överlistade HTML-koden! Nu skall jag gå ut med godhetens försvarare och käka lunch. Rotel 16 - I love you!)

Man får vad man förtjänar och betalar för.

Julbordet i fredags. Vad skall man säga?

Maten var knappt värd de pengar vi betalade ur egen ficka. Servicen obefintlig. Stället i sig riktigt, riktigt dåligt och volymen så hög att det fortfarande ringer i mina öron ett och ett halvt dygn senare och det är INTE för att jag har blivit tant. Det var olidligt. Jag var så hes igår efter att ha försökt kommunicera med mina vänner att Trollmor inte alls lät som Trollmor. Frågan är om priserna i baren ta mig tusan inte var ännu högre dock. När krogen började släppa in andra än julbordsgäster var det tveksamt om hälften av klientelet verkligen verkligen hade passerat artonårsgränsen. Ett par av flickebarnen var definitivt femton i alla fall. Det vet jag, för de var såååå glada över att ha kommit in när de stod och vinglade inne på damtoan. Och de var såååå fulla. Som korthårig tant blev jag moraliskt upprörd. Nostalgikern i mig var totalt borta.

Jag har en känsla av att de femtonåriga flickebarnen på damtoaletten var lika upprörda över att en trettiplussare invaderat deras ställe. Min kollega E fick frågan från en 20-åring om hon var där för att ragga 20-åringar, med tilläggskommentaren att det var äckligt och att hon ju var minst femtio.

Men VAD KUL JAG HADE! Totalbetyget blir two thumbs up.

Igår var det inte fullt så roligt dock. Jag mådde inte alls bra. Vi talar inte lite halvrisigt. Vi talar att Annapanna var sjuk. Självförvållat sjuk men hur modig och vuxen och ansvarstagande känner man sig när man ligger och försöker hålla sig fast i sängen medan ens sexmånader gamla son gugglar glatt i köket med fadern.

"Mammamamma, pappa luktar bajs ur munnen" är ett reklamfilmscitat som ringde i mina (hörselskadade) öron.

Fler ringde.

Jag hörde hur Hans talade med någon.
"Ja, men det blir bra" sade han. "Ring bara först ifall vi har gått ut eller nå´t"

Sedan ringde polaren B som skulle få en massa flyttlådor eftersom han skall ta sitt pick och pack och flytta till en flådig jättelägenhet i centrala Uddevalla med hela sin familj.
"Är det ok om jag kommer förbi inom en timme" frågade polaren B.
"Självklart" sade jag med min allraste piggaste hesröst. "Inga problem"
Samtalet tvingade mig ur sängen och in i badrummet där jag oduschad drog på mig lite kläder.

"Jag mår dååååååååligt" sade jag till min inte medlidande sambo.
"När kom du hem inatt" frågade sambon.
Dum, elak och hänsynslös fråga.
"Jag gick väl därifrån strax efter tre" svarade jag, "så då borde jag varit hemma vid halvfyra kanske"

Två minuter senare fick jag ett sms från Jenny som konstaterade att jag ringt till henne kl 3.24 för att fortsätta festen tillsammans. Eftersom jag vet att jag var utanför Aveny 1 när jag avslutade samtalet med hennes mobilsvar är min beräkning att jag var hemma halv fyra inte alls dum. Ett litet, litet ögonblick kände jag mig ansvarsfull igen. Vet man när man kom hem så var man så gott som nykter. Huvudvärken tog mig raskt tillbaks till verkligheten.

"Vem var det som ringde" mymlade jag till min sambo.
"Din syster kommer hit vid två" sade sambon.
"Scheisse" sade jag.

Polaren B ringde och meddelade att dottern somnat i bilen och att han vore tacksam om någon kunde kila ned med flyttkartongerna till gatan.
"Hans, du går" sade jag och sände en tacksam bön mot högre makter.
Hans gick.

Klockan blev två, ingen syster. Tacksam bön igen. Så ringde telefonen vid halv tre.
"Vi blev lite sena" hördes syster.
"Inga problem" sade jag piggt och årtigt, eller i vart fall så piggt och ärtigt jag kunde. Jag förmodar att jag lät som ett lik. Alltså ett riktigt skräckfilmslik. Eller en zombie. Du vet hur de låter. Inte särskilt pigga och ärtiga.

"Vi äter fortfarande lunch" sade syster.
"Jaha" sade jag och hoppades på en tight tidsplan till tåget eller nå´t.
"Men vi kan väl svänga upp lite snabbt" sade syster.
"Inga problem" sade jag.
"Vi skall på Liseberg" sade syster.
"Kul" sade jag. "Vad talar vi för tidsaspekter"
"Tja" sade syrran, "En timme kanske"
"Bra" sade jag och tyckte att det var allt utom bra. Vi skulle ju hem till en kompis på middag klockan sex.

När det ringde på dörren öppnade Hans. När jag vände mig mot min syster såg jag att hon var en helt annan kvinna. En som jag aldrig sett förut. Inte nog med det. En som endast talade anglosaxiska.

"Scheisse" tänkte jag.

När jag försökt vara trevlig (Hans sade att jag misslyckades kapitalt) mot denna kattallergiska niece kom svågern med en "Ben" som tydligen hörde ihop med niecen. Jag gav upp alla försök att vara social och kastade glitterbollar med Esther och systersonen istället.

När sällskapet gått fick vi ila in i duschar och rena kläder och därefter snabbt till Grönsakstorgets spårvagnsstation för en vagntripp till Majorna där det skulle förtäras mat OCH DRICKAS VIN.

Det gick. Med knapp nöd. Det var till och med trevligt. Anton var vaken HELA kvällen och somnade först när vi promenixade HEEEELA vägen hem.

I morse när jag vaknade var det Annadag och ingen firade mig, trots att det är allmänt känt att Annadagen är den näst viktigaste dagen på året.

Min son är hes, vilket är lite roligt eftersom han ju knappast meddelar sig i ord. I morse sög han på Emmas öra. Det var kul. Igårkväll sög han på min näsa. Det var mindre kul, men ganska gulligt.

Det är inte jag....

Nu har jag suttit i typ 15 minuter av Antontiden och försökt få styckeindelning i det tidigare inläggets senare del och det GÅR fan inte! Sådetså.

Så mycket nu. Så mycket.

Jag är korthårig.

Igår gick jag till frisören med mitt svullna ansikte och min röda näsa och mina svarta ringar under ögonen. Jag var beredd på en välförtjänt utskällning, emedan det var ett år sedan jag klippte mig. Jag hade därför strategitalat med Linda (godhetens försvarare, inte någon av de andra två) och hon påtalade att graviditet och amning är två kritikstoppande ord i frisörsammanhang.

Jag satte mig i stolen och tänkte att det är bättre att vara offensiv än defensiv. Må vara att man får lika mycket stryk men man förlorar i alla fall inte som en mes.

Jag höll därför upp 30 cm hår och sade:"Ta så här mycket åtminstone" INNAN flickan med saxen hunnit ta tag i en endaste liten kluven topp.

"SÅ MYCKET" utbrast flickan.
"Jepp" sade jag. "Det lär behövas. Jag har inte klippt mig på ett år och jag har fått barn"
"Men SÅ farligt är det faktiskt inte" sade tjejen och grep sig an saxen.

Fem minuter senare sade hon; "Det var nog bra att ta så mycket ändå"

Jag vet inte, men en liten del av min rödnästa och svullna varelse ville se ut som Posh när jag gick därifrån, men icke. Icke. Istället ser jag ut som en snäll liten tant. Det är inte bara de trettio kilona (eller är det förti? Femtio? ) och silikontuttarna som gör det, det är även frisyren. Och kanske, kanske, kanske även mitt anlete. Jag var dock innan jag gick in i full förvissning om att jag skulle se ut som Vicky i Little Britain när jag gick därifrån. En äldre version, men du fattar grejjen. Det kanske är klokt att inse att det var så jag såg ut när jag gick IN.

Inte jag


Före-bild

Nu ser jag ut som en ickefönad skådespelare i Days of Our Life. (Vars intriger nu börjar anta oanade höjder. Det går långsamt, långsamt, men det kommer!)

Ja, ja... Ikväll är det i alla fall julbord. Jag skall ta på mig min svarta begravningsklänning (jag kommer i den!) och mina taxklackade stövlar (ja, jag veeet - taxklack går bort, men i övrigt har jag inga pjucks att ha till en svart klänning - i alla fall inga som täcker tårna. Det är faktiskt KALLT ute!) och min röda näsa och bege mig bort till köttbullarna och det kallskurna. Jag skall INTE bli full! (Och vem lurade jag där? Erik har laddat för praktfylla. Skall jag göra Erik besviken?)

Jag provade både begravningsklänningen och den svarta med röda blommor. Frågade Hans vad han tyckte. Han tyckte den svarta.

"Men den är ju så LÅÅÅÅÅÅNG" invände jag.

"Ja, men den andra är typisk för en tjugiåring" sade Hans. Som tidigare på kvällen uttryckt en förnöjdhet med min tantfriss. "Det ser ut som att du är så gammal som du är i den svarta"

Jaha. Bara att inse. Jag är en snäll tant. Men han hade nog rätt. Om inte annat så smet den blommiga åt över magen som blivit lite rundare det sista. Begravningsklänningen smiter inte åt.

"Lustigt" sade jag till Hans när jag satt med ostbågsskålen i knät, "Jag vägde mig idag"

"Jaha" sade Hans

"Jag trodde verkligen att jag gått upp i vikt" sade jag och svalde ytterligare en ostkrok.

"Ja..." sade Hans och jag ville SÅ gärna avbryta honom, för jag visste att det nu skulle komma något obehagligt.

"Jag hade varken gått upp eller ner" stack jag in, snorkvickt.

"Nähä" sade Hans, som nog var lättad innerst inne för han förstod att han hade varit på väg mot en riktigt, riktigt farlig stig.

"Men jag tycker att magen har blivit så stor" fortsatte jag, dumdristigt.

Då kom det, och jag får skylla mig själv.

"Jag tänkte just på det" sade the love of my life.

Det blev tyst en stund och min sambo förstod nog att den där stigen han så tursamt undvikit nu låg under hans små fossingar.

"Men om du inte har gått upp så har det väl bara omfördelat sig" sade han tröstande. "Typ från tuttarna till magen eller nå´t"

Jag kände mig upplyft. Med putmage och plattbröst.

Min son gillar min köttfärs/grönsaksgryta. Det har även visat sig att han gillar pepparkakor. Hans lilla näsa är hitintills snorfri. Tjoho. Just nu pockar han på min uppmärksamhet och eftersom jag skall ignorera honom hela kvällen och natten och vara trött i morgon bitti så får jag väl ta mitt föräldraansvar och gulligulla lite med honom.

Ikväll hägrar rödkålen, rödvinet, glöggen (FY vad äckligt) och julgroggen!

Åtta glömda ljus...

Men vaffan är jag för mor egentligen?

Det blir definitivt en vända till Konsum Avenyn för införskaffande av Sheba en masse. Ellis fyllde åtta igår.

Så då återstår att få på det gnälliga barnet lite kläder och få Esther och Ellis ur barnvagnen.

Ett halvt ljus!

Glömde ju i all hast att förtälja om denna dags storhet!

Anton fyller 6 månader.

Frågan är hur man skall fira denna stora dag... Efter förmiddagens äventyr funderar jag på att köpa en förpackning Sheba.

Barnmatens Jamie Oliver inser sitt nederlag

En liten, liten stund, tänkte jag. Bara en liten, liten stund av ensamhet i vardagsrummet kan jag utsätta min son för.

En pytteliten stund. Det finns inget farligt på golvet, om han kryper in under tvn och till alla kablar så hör jag släpljuden innan han har lyckats dra ner tvn som i så fall ändå ramlar mot väggen och alltså inte i huvudet på min son. Om han blir tyst, tänkte jag, DÅ vet jag att det är fara å färde.

En tinywiny stund. Ett moment.

Jag satte sonen stadig som en fura på mattan. Precis utanför hans räckhåll låg locket till klosshinken. Runt omkring honom låg hans klossar, visserligen främst som leksaker, men samtidigt hade min konspiratoriska och beräknande hjärna (Black Adder ligger i lä. I LÄ, I tell you!) listat ut att för att passera bort från mattan måste han krypa genom klossarna och således utstöta någon form av ljud. Bollen låg innanför klossbarriären.

Jag gick in i sovrummet för att sända ett mail. Barnet gugglade och pratade och stönade i vardagsrummet. Ingen anledning till oro. Det är först när han blir tyst som han är igång med kabeläteriet.

När jag hörde "klonkklonkklonk:et" blev jag trygg. Eftersom locket till klosshinken låg på mattan visste jag med säkerhet att sonen var i närheten av sin ursprungliga position, även om han nu var utanför mattan. Inget släpa-klosshinkslocket-över-golvet-ljud hade hörts. Och jag visste att han hade något kärt att roa sig med.

Klonkklonkklonk:et upphörde. Det blev tyst. Samtidigt tryckte jag på sendknappen. Tystnad är inte bra. Jag var inte OROLIG men jag gick ändå skyndsamt till vardagsrummet.

På väg till mattan såg jag små bara fötter i köket.

Min son, denna atlet, hade på rekordtid krupit från vardagsrummets matta till kökets..... kattmatsskålar.

Klonkklonkklonk är det ljud som uppkommer när små, små barnfingrar gräver sig ner i katternas mjukmat.

Han har strävat så länge efter denna upplevelse och jag kan därför förstå den glädje hela det kattmatsinbakade barnet utstrålade när han låg där och grävde. Jag gladdes å hans vägnar. Eller kanske inte.

Antingen har min son fått ett fantastiskt gott bordsskick sedan i morse när han intog sin äppelgröt, eller så hade han inte satt i sig så mycket kattmat.

Emma satt på köksfläkten och tittade stolt på det lilla barnet som nu äntligen kan äta själv.

Mumma.

Mumma, indeed.

Tillbaks

Två veckor utan internet... Och julen har kommit, sjung hoppfallerallala. I övrigt inget nytt. Det klart att jag har FUNDERAT.

Jennifer skrev en vansinnigt rolig krönika för typ två veckor sedan. Hon har bytt bildbyline och förstorat upp den. Eller hon och hon, förresten, det måste vara någon förvirrad redaktör, typ. Nu står hon i 15 cm-format i en ytterst missklädsam svart klänning med lite latinoinspiration och ser ut som en dålig transa. En överårig dålig transa i en 10-kronorstrasa från Myrornas. Nåväl - hela denna roliga krönika andades mellan raderna en vrede över ett mail hon fått av någon läsare som kommenterat hennes utseende. Men eftersom jag inte har sparat tidningen kan jag inte delge det roligaste. Och jag har inte heller läst sporten det senaste för jag glömmer ju liksom bort att kolla Jennifer-krönikorna om inte Hans påminner mig om det så jag vet inte om någon med smak åter har bytt bild. Och så säger ni att jag är obsessed...

Linda Skugge har roat mig. Dels genom en sursur krönika om när hon gjorde ett magplask på något seminarium om att lyckas i Malmö. Hon var skitsur för att folk sagt att hon sugit och använde massa hårda ord och elaka tillmälen, bara för att folk ville ha pengarna tillbaks. Konstigt nog så tyckte publiken inte om att se henne blogga live. Detta upprörde Linda eftersom hon tolkade det som att de bara ville höra "hur yoga förändrade deras liv". Fan - tänk att få betalt för att sitta framför folk på en scen och skriva det här... Mycket lättare än att åka till Kållered.

Därefter satt hon hos Luuk och spelade sina musikvideos. Då drabbade den stora ångesten mig.

Jag insåg att jag och Linda är som två spegelbildssidor, typ som den onda gudmodern eller hon den blonda i Heroes. Linda och jag är lika. Usch. Visserligen är Linda smal och bitter och har färgat sitt hår mörkt, men i övrigt... (Linda har förresten skrivit en krönika om hur mycket hon hatar folk som är tjocka. De har liksom ingen karaktär och är slöa och dumma. Jag minns att jag åt chips när jag läste den och blev tvärsur. Vaddå, då? Och efter att ha sett Linda på tv så tror jag att tjejen skulle behöva ett Estrella eller två. Normalvikt är väl något att satsa på. För oss båda...)

Linda berättade om att hon STÖRDE sig över att folk inte tvättade handfatet varje gång de använt det. Jag står och stör mig på att jag inte tar tillfället i akt att tvätta handfatet varje gång jag använder det.
Linda berättade att hon dammsuger i alla fall köket i alla fall en gång varje dag. Jag stör mig på att jag inte orkar dammsuga i alla fall köket varje dag. Linda berättade att hon stör sig på att folk som har fyllt trettio fortfarande ibland kan vara blyga nog att inte hälsa, vilket får henne att känna sig osäker. Jag stör mig på att folk som har fyllt trettio är så jävla osäkra att de inte klarar av att jag inte hälsar på dem. Scary.

Men det blev mer scary.

Linda började spela sina musikvideos. Linda startade med Webstrarna. Jag flashade back till början av nittiotalet och kunde hela texten till "Moln på marken". Linda spelade 808 state. Jag rös. Linda berättade om sina rave. Linda berättade att hon var för naiv för att ha sett drogerna och om sina hemsydda kläder. (Hon hade dock förverkligat vad jag funderade på - ett par brax i genomskinlig plast... Jag vågade aldrig.) Linda spelade Pixies. Linda var jag på nittitalet. Jag insåg att jag gillade Linda en gång i tiden. Usch. Usch. Usch. Fast jag fick aldrig skriva i Ultra. Vilket förmodligen kan bero på att jag aldrig gjorde vad Linda gjorde, skrev till dem och sålde sig på ett bra sätt.

Jag ruskade av mig den värsta ångesten när jag insåg att Linda är så typiskt osäker att hon inte vågade spela tidig Kent, Nirvana och Quench - typ måste vara lite pretto och välja saker som ännu färre kommer ihåg... Sådan är inte jag, inte. Jag är helt laid back och sååååå mycket coolare än min lyckade spegelbild.

Vad har mer hänt?

Anton har varit sjuk. Jag med. Ellispellis är frisk som en nötkärna. Han är den gamla Ellispellisen som jag inte sett sedan vi flyttade hit. Jag får inte alls dåligt samvete av detta faktum - att katten uppenbarligen inte alls bara saknade sitt hem utan mådde pyton och jag borde ha sett det. Närå. Jag är cool och laid back. (Nästan)

Linda gillar inte husdjur. Hon anser att de är smutsiga och bakteriespridande.