Tyst blev det... nästan

Efter att ha återvänt från Blå Stjärnan med en tom kattbur och ett tungt hjärta möttes jag av en vrålande Emma som försökte ta sig ut i ren på-jakt-efter-Ellis-desperation.

Ellis ligger på sjukhus. Den stora buffliga klunsen fattade knappt vad som hände, men Hans plockade ner kattburen på golvet, Emma gick in, Ellis gick på toa och därefter ställde han sig utanför buren. Hans ropade på Emma som gick ut, dumdumEllis utan självbevarelsedrift skuttade glatt in och kände förmodligen att han vunnit någon match.

Han vrålade hela vägen till Blå Stjärnan. Vi fick komma in nästan direkt.

Ellis var Ellis. Därutöver morrade han mordiskt när veterinären klämde på hans urinblåsa. Hon konstaterade att den var spänd och att Ellis måste opereras (eller snarare sköljas ur). Typ tur att jag kom, annars skulle katten dö... Men eftersom det inte var helt stopp så har urinblåsan i alla fall inte brustit och förhoppningsvis är det inga njurskador och förhoppningsvis blir hab helt återställd.

Han sövs ikväll och därefter rensar de kisseridelarna. Därefter får han en kateter och får ligga kvar tills han klarar att kissa själv, förmodligen tar det ett par dygn.

Det låter väl bra?

Men i mina öron låter det så här:
DE SKALL SÖVA MIN ELLISPELLIS! Tänk om han inte kommer hem igen?

I det elliska hemmet råder tystnad som endast bryts av Antons vrål efter uppmärksamhet och Emmas vrål av saknad. Inget Ellisvrål. Inget hopp-på-dörr-handtag. Inget slå-i-brevinkast. Inget klös-på-matstolarna. Inget klorace på parketten. Bara tyst.

Hur klarar man sig utan Ellis?