Kattmördare

Jag sitter som på nålar, i morgonrock och vill så gärna få håret tvättat. Jag kan dock inte hoppa in i duschen. Denna gång är det dock inte sonen som förhindrar tvagning utan min veterinär. Eller, jag.

Ellis har problem med kissen. (Hahaha... Du vet att jag inte ens kan skoja HALVHJÄRTAT om mina katter när de mår dåligt. Men jag är en tapper själ - jag försöker...)

Vems fel är detta?

Mitt. Jag är en dålig mor, en dålig människa och jag förtjänar ett bad i glödande lava. Dock får detta ske EFTER att jag talat med veterinären.

Vad har hänt?

Vi lämnade ju katterna hemma när vi åkte till Vimmerby. I ett och ett halvt dygn. Två skålar vatten hade de att förlusta sig med utöver den mat som stod framdukad. Mitt samvete tyngdes naturligtvis under ett och ett halvt dygn, ty mina katter har aldrig varit ensamma så länge utom när jag födde barn och när Esther ställdes ut i Stockholm. Men vad skulle jag göra? Tre kattburar i en bil som var fylld med småbröder och bebisar och en vistelse i ett hus med öppna gjutjärnskaminer, barn i dörröppnarålder, en jättehund samt en icke så kattälskande 60-årsjubilar omöjliggjorde att jag skulle ta med dem. Särskilt som ett medtagande skulle innebära en fyratimmesbilfärd - Emma gillar INTE att åka bil!

Urskuldar jag mig?

Jepp.

Vad har mer hänt?

När vi kom hem såg jag att katterna druckit mycket. Den ena skålen var helt tom och den andra halvfylld. Detta innebär en bra mycket större konsumtion än vanligt. Maten var även den mumsad på.
Jag tolkade det som att katterna haft tråkigt.

Måndagen kom. Ellis uppträdde ganska märkligt. Han gick på lådan ofta, ofta, men jag tänkte att han var nervig för att han fått vara hemma ensam i ett och ett halvt dygn, om det inte var detta så var det att han tyckte att lådan var så äcklig ("ny" sand som luktar allt annat än mumma) så att han inte ville sitta längre än nödvändigt. Att han kom kurrkurrkurrande och ville ligga hos mig hela tiden tolkade jag som att jag ju varit borta i ett och ett halvt dygn och/eller att han ville värma sig i detta kylskåp som vi kallar hem.

Tisdagen kom. Ellis ändrade inte sitt beteende. På kvällen gick han på toa var tionde minut. Jag reflekterade över detta och kände på hans urinblåsa. Ingen spänd buk. Inga tecken på smärta. Lilla snoppen var inte anmärkningsvärd på något sätt. Det kom lite kiss varje gång han gick på lådan.

Onsdagen kom. På dagen var jag ute en massa och på eftermiddagen lade jag märke till att Ellis fortfarande gick på toa titt som tätt. Men det kom liiiiiite kiss varje gång. Men innan vi gick och lade oss var han på lådan var femte minut. Lilla gubben. Ingen spänd buk, ingen smärta, vita fina ögonvitor och rena blinkhinnor, inte särskilt varm, inte slö... Bara gossiga Ellis på toa hela tiden... Lite röd runt snoppen, men vaffan, han gick ju och kissade var femte minut...

I samråd med sambon beslöt vi att kontakta veterinären idag trots att min läkarskräck sträcker sig över artgränserna och innebär att jag hela natten legat och tänkt över hans liv, hans avrättning, huruvida vi skall ersätta den oersättliga drömprins jag nu kommer att mista (eller få ge penicillin) och hur jag skall kunna frakta katt + barn till Majorna eller om jag skall gå till Blå Stjärnan direkt, samt krasst konstaterat att det ingalunda kommer att kunna köpas några julklappar ty försäkringen täcker bara 25 000 kronors veterinärsvård för Ellis, OCH det är 20 % självrisk upp till den summan.

(Jag noterade dock att katten sov nästan hela natten hos mig och behövde inte springa på toa hela tiden)

Jag vet inte om det var oron som gjorde att jag gick upp klockan 7.10 i morse. Jag satte på kaffe och tänkte att jag hinner duscha innan veterinären öppnar mottagningen. Men så kom sjuklingen himself och ville gossa. Han lade sig på mig och stensomnade. Så där låg jag, med kaffet utom räckhåll, fram tills sonen skulle ha frukost klockan halv nio. Jag fick putta undan sjuklingen, som jag inte kunde avgöra om han var slö eller bara sedvanligt morgontrött. Väckte barnet, matade honom och ringde till veterinären.

Veterinären var ute och flyttade bilen. Hon skulle ringa upp när hon kom in igen. Nu är klockan 11. Flyttade hon biljävlen till Haparanda och gick tillbaks?

Sjuklingen har varit uppe och gått. Han har ratat godis (men det är en ny sort, han kanske inte gillar den. Kitbitsen är slut) och har väl inte gått på toa så särskilt ofta. Vita ögonvitor, fina blinkhinnor, ingen direkt rodnad på snoppen, ingen spänd buk, inga tecken på smärta och han verkar inte särskilt slö... Beter sig mest som vanligt, faktiskt.

Men i kattböckerna står det att katter DÖÖÖÖÖÖR om de har problem med urinvägarna. Typ efter fem minuter. Det står i och för sig att alla katter stendör efter fem minuter oavsett vad som fattas dem (hosta = säker död. Rött öga = säker död. 10 minuter utan rent vatten = säker död) men jag chansar inte vad gäller Ellis och hans snart spruckna urinblåsa (som töms var femte minut).

Jag sitter och funderar på om jag skall skita i veterinären och ringa någon annan. Jag är redan sur på min veterinär för att hon tog fyra nålar på sig att vaccinerar Esther. OM Ellis har problem med njurar eller urinvägar litar jag inte helt på att min veterinär har kompetensen att fixa det utan remiss till Blå Stjärnan i vilket fall som helst. Men nu har jag ju SAGT att veterinären skall ringa... Då är det ju dumt att ringa någon annan... Men klockan börjar närma sig lunch och i morgon är det fredag vilket innebär att risken för akut helgbesök (läs DYRARE) ökar för var minut som går om det inte finns undersökningstid under morgondagen...

Tänk om han DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR på grund av att jag inte ringer någon annan vet?

Ah, hur oundgrundligt det än är, så vet jag att du inte är intresserad av mina pälsbollar. Jag droppar ämnet.
(Om något någonsin händer min Ellispellis så kommer jag aldrig att förlåta mig själv och det finns ingen finare hankastrat i hela världen och han är mitt lilla livsljus och jag är såååå orolig och jag är inte fjollig alls. Sådetså.)